Det längsta kriget i USA:s historia är slut. Det slutade i skam och förnedring för den amerikanska imperialismen. Tjugo år efter invasionen av Afghanistan har världshistoriens starkaste militära styrka besegrats av ett gäng primitiva, religiösa fundamentalister.
Kabuls fall avslutade den sju dagar långa blixtoffensiv då de talibanska styrkorna tog kontrollen över mer än halva landets yta, inklusive dess största städer. De kontrollerar nu alla landets distrikt.
Det är inte länge sedan USA:s president Joe Biden försäkrade alla om att talibanerna varken skulle inta Kabul eller få kontrollen över landet. Man talade om en överenskommelse med talibanerna om att tillsätta en nationell samlingsregering, och så vidare.
För en månad sedan tillkännagav han självsäkert att det vore ”högst otroligt att Talibanerna skulle kunna köra över alla och ta makten över landet. Vi har försett våra afghanska samarbetspartners med alla verktyg de behöver – jag vill understryka: alla verktyg, all träning, och utrustning som en modern armé har”.
Dessa löften har nu avslöjats som tomt prat. De amerikanska trupperna hade inte ens hunnit lämna landet när talibanerna slog till. Det gick så fort att den redan svaga regeringen i Kabul drabbades av total panik.
Enligt USA skulle den afghanska regimen med dess armé och polis kunna ta över styrningen av landet när USA drog sig tillbaka. Men den regimen sågs inte till någonstans. Den afghanska armén, som påståtts bestå av 300 000 trupper som tränats och utrustats av den amerikanska militären, vittrade bort helt i mötet med illa utrustade islamister som, högt uppskattat, omöjligen kan bestå av mer än 75 000 heltidssoldater.
Den senaste veckan har kontrasten varait slående mellan det tappra frasmakeriet från arméchefer och politiker – som alla lovat att kämpa till slutet – och deras totala oförmåga att göra motstånd när tiden väl var inne. Samma människor som dagen dessförinnan slagit sig för bröstet, lämnade i stad efter stad antingen helt enkelt över makten till talibanerna och lämnade landet – eller bytte sida och ställde sina tjänster till förfogande för den nya regimen.
När talibanerna lämnade Kabul tillkännagav regimen att den skulle förhandla sig till ett fredligt maktskifte som skulle garantera afghaners grundläggande rättigheter. President Ashraf Ghani menade att man fått till stånd en uppgörelse med talibanerna om att man skulle tillsätta en övergångsregering bestående av representanter från båda sidor.
Nyheten om att Ghani hade flytt landet kom dock innan några detaljer om en sådan uppgörelse hann offentliggöras. Ashraf Ghanis korrupta och reaktionära regim kollapsade som ett korthus. Ghani gjorde ett sista TV-framträdande där han talade till nationen och uppmanade dem att kämpa till slutet, innan han snabbt packade sina väskor och flydde i ett privatplan till Tajikistan. Där är han garanterad en bekväm tillvaro i exil, medan Afghanistans befolkning än en gång får utstå talibanskt styre och allt som kommer med det.
Man kan se samma mönster över hela landet. Medan massorna förts bakom ljuset och invaggats i en falsk känsla av trygghet av regimens representanter, har uppgörelser i det fördolda ägt rum mellan representanter från den gamla regimen och talibanerna. Det har spekulerats om ifall USA-imperialisterna mot slutet också deltog i dessa möten, i ett försök att rädda ansiktet genom att få sina trupper ur Kabul utan blodspillan.
Medan Ghani och hans gelikar var fullt upptagna med att rädda sitt eget skinn drog mängder av talibanska krigare in i huvudstaden. De mötte inget motstånd. Nu gör sig de afghanska massorna, som har lidit ofattbart under USA-imperialismen, redo för teokratstyrets återkomst. När trupperna närmade sig Kabul spred sig paniken i huvudstaden.
Medan arbetarna, de fattiga, kvinnorna och alla andra som kommer lida under talibanernas styre lämnades att försöka rädda livet på sig själva, hade de rika fullt upp med att sätta sig själva i säkerhet. Stora delar av Afghanistans toppskikt har flytt landet. Andra har bytt sida och slutit upp bakom talibanerna. Försvarsministern Bismillah Mohammadi har enligt uppgift flytt till Förenade Arabemiraten tillsammans med sina söner. Humayoon Humayoon, tidigare vice talman och nära allierad till Ghani, har tillkännagett att talibanerna utsett honom till polischef i Kabul.
Medan Kabul föll kom rapporter om att en delegation av krigsherrar och affärsmän från landets norra del – den gamla regimens starkaste bas – setts i Pakistan, som är talibanernas främsta ekonomiska stöd. Troligen var syftet med resan att förhandla om sina framtida roller i den nya samhällsordningen. Samtidigt har de fattiga och förtryckta lämnats åt sitt öde.
Trots officiella försäkranden om att talibanerna skulle respektera kvinnors rättigheter och ge amnesti åt de som inte motsätter sig deras maktövertagande, cirkulerar rapporter om mord på kvinnor och intellektuella. I Herat skickades under gårdagen kvinnliga studenter hem från universiteten, och kvinnliga bankanställda fick också order att gå hem. Från Kandahar inkom rapporter om att man genomsökte hem i jakt på journalister som arbetat för utländska medier. Denna terror kommer att fortsätta under de kommande dagarna och veckorna, medan talibanerna försöker befästa sin makt.
Talibanernas officiella talespersoner låtsas framför TV-kamerorna som att de blivit ett under av rimlighet. ”Vi är inte som innan”, säger de. ”Vi har lärt oss många läxor.” Men detta är inte trovärdigt för fem öre. Deras syfte är att lugna det ”internationella samfundet” för att minska risken för en militär intervention utifrån.
En utländsk invasion är dock osannolik. Joe Biden har gjort sitt val och det finns ingen återvändo. Hans politiska motståndare har tagit tillfället i akt att attackera honom som ”mannen som förrådde afghanerna”. Han har gjort lönlösa försök att försvara sig genom att hänvisa till att det var hans företrädare, Donald Trump, som tog det ödesdigra beslutet att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan.
Det svaret kommer inte tillfredsställa någon. Detta faktum förändrar heller ingenting, eftersom varken Republikanerna eller någon annan seriöst föreslår en ny militär intervention. Det är förvisso så att inom loppet av en vecka har antalet amerikanska trupper placerade i Afghanistan ökat från först tusen till tretusen, och därefter från fem- till sextusen.
Men anledningen att man skickar trupper till Kabul är inte för att kämpa mot talibanerna utan för att evakuera de 20 000 amerikanska medborgare och den amerikanska personal som befinner sig i Kabul. Men till och med detta har visat sig svårt. Under veckan som gått har det blivit tydligt att USA inte kommer göra något för dem som nu drabbas av den talibanska repressionen.
Tusentals afghaner har försökt få tag på ett VISA och lämna landet. För majoriteten har försöken dock varit lönlösa. Sedan i lördags har Kabuls flygplats svämmats över av desperata människor som i sista minuten försöker lämna landet innan talibanerna tar över.
Chaotic scenes as Afghans attempt to cling to US Air Force plane departing from Kabul
Latest: https://t.co/eRDvQGay6B pic.twitter.com/moOTTuxoF9
— BBC News (World) (@BBCWorld) August 16, 2021
Andra har försökt lämna staden i bil, vilket lett till totala trafikstockningar. Talibanerna har tillkännagett att de tänkt tillåta människor att lämna Kabul, men vart ska de ta sin tillflykt? USA:s antydningar om att talibanerna går att förhandla med har redan visat sig vara en naiv illusion.
Mitt i kaoset och paniken på den internationella flygplatsen försökte tusentals desperata afghaner fly innan USA avslutat sin evakuering av civila och militär. För när alla amerikaner lämnat landet kommer den amerikanska regeringen inte skänka så mycket som en tanke till sina afghanska ”vänner” och ”allierade”. De kommer, genom ett fegt och cyniskt förräderi, lämnas till sina öden.
Det var det här som inte skulle hända. Tanken var att USA skulle lämna Afghanistan under samlade former. Enligt Biden skulle händelserna i Saigon 1975 – den förnedrande flykten som markerade slutet på Vietnamkriget – inte upprepas:
”Talibanerna är inte syd… den nordvietnamesiska armén. De är inte… deras kapacitet är inte jämförbar. Under inga omständigheter kommer man kunna se folk lyftas från taket på en ambassad i… som tillhör USA i Afghanistan. Situationen är inte alls jämförbar”.
Bortsett från att den är det. Till och med scenerna där militärhelikoptrar lyfter människor från den amerikanska ambassaden är som en rekonstruktion av händelserna i Saigon. Om något är situationen ännu värre. Kaoset är sådant att talibanerna kunde gå från distrikt till distrikt utan att stöta på motstånd.
NEW: The fall of Saigon: As Taliban seizes Kabul, the Vietnam War’s final days remembered – WaPo pic.twitter.com/zBrCbU2DZ8
— Insider Paper (@TheInsiderPaper) August 15, 2021
För bara några månader sedan, när Biden tillkännagav att de amerikanska trupperna skulle dras tillbaka från Afghanistan, lovade han att den afghanska regimens överlevnad skulle garanteras. Han skulle förhindra att islamisterna kom till makten igen. Han skulle se till att kvinnors rättigheter försvarades. Även efter att trupperna lämnat landet skulle han på något sätt lyckas med detta. Men i själva verket blev det snabbt tydligt att USA knappt kunde garantera sina egna anställdas trygghet. Än mindre det afghanska folkets.
Inte ens alla som hade den ekonomiska möjligheten att köpa flygbiljetter kunde i själva verket komma med planen. Den amerikanska militären stängde ner Kabuls flygplats för massorna, för att garantera att de skulle lyckas få iväg sina egna plan först. Detta drabbade den lilla gruppen välbärgade och medelklassen i Afghanistan. De allra flesta afghaner har inte ens råd med taxiresan till flygplatsen. För dem finns nu inget att göra utom att vänta och förbereda sig på att uthärda ännu värre umbäranden.
Medan talibanerna tog över huvudstaden samlades stora mängder människor på flygplatsen. I sina desperata försök att lämna landet tog de över landningsbanorna. De visste att de skulle riskera livet bara genom att ses återvända från flygplatsen. De amerikanska styrkorna hjälpte dem inte, utan avlossade skott i luften för att skingra skarorna människor som försökte ta sig ombord på planen. Under måndagen dödades två män av amerikanska soldater, och ytterligare tre föll till sin död då de klamrat sig fast vid undersidan av ett flygplan. Så behandlar USA-imperialismen sina ”allierade”. De kan användas som kanonmat så länge det passar. När de inte längre behövs, behandlas de som värdelöst skräp.
Hur vann talibanerna?
Bidens administration har varit snabba att uppmana det afghanska folket att ”försvara sig själva”. Men sättet han drog tillbaka de amerikanska trupperna tippade över styrkebalansen åt talibanernas fördel. Genom att flera månader i förväg tillkännage ett datum för när USA skulle lämna landet, gav han talibanerna grönt ljus. De fick all tid de behövde för att förbereda sin sista offensiv.
Men förräderiet är mycket djupare än så. Under förhandlingarna i februari gick USA med på alla krav talibanerna ställde, utan någon som helst motprestation. Detta både stärkte moralen hos islamisterna och skickade en tydlig signal till den afghanska armén. USA höll på att dra undan mattan under dess fötter. Detta fick en dominoeffekt när de afghanska militärledarna och politikerna började försöka få till uppgörelser med talibanerna.
Trots flertalet varningar från Pentagon lyckades Biden inte få amerikanerna ur landet tillräckligt fort. Han trodde att det skulle ta flera månader innan konflikten nådde punkten vi nu befinner oss i. Detta har skapat ännu mer kaos, vilket jihadisterna tjänat på. USA har i varje steg överraskats och avslöjat sin egen inkompetens. Detta, i kombination med dess vilja att ge efter för talibanernas krav, har påskyndat den afghanska statsapparatens och militärens sönderfall.
Den afghanska staten var aldrig något annat än en nickedocka för USA-imperialismen. Det var ett verktyg för den amerikanska ockupationen av Afghanistan – en ockupation som kostat hundratusentals liv och ofattbart lidande för de afghanska massorna. Därför var den en oerhört hatad, repressiv apparat, bestående av reaktionära opportunister som utan att blinka sålde ut sitt land för rätt pris. Den bestod av en koalition av teknokrater som tidigare bott utomlands, lokala krigsherrar och befälhavare för vilka regimen och staten inte betydde något annat än en möjlighet att berika sig själva. Under dess styre hade befolkningen, av vilka de flesta lever i djup fattigdom, inte ens tillgång till de mest grundläggande samhällsfunktionerna utan att behöva betala mutor.
Den afghanska armén, som officiellt bestod av 300 000 trupper, var full av ”spöksoldater” – soldater som bara existerar på pappret, som ett sätt att dra in pengar åt befälen och den lokala eliten. I själva verket var den aldrig mer än illa dold täckmantel för USA-imperialismen. När den väl lyckades åstadkomma något sågs den i regel mer som en ockupationsstyrka än en nationell armé. Det är föga förvånande att en så rutten skapelse kollapsade så fort den övergavs av USA-imperialismen.
De afghanska massorna hatar talibanerna. Men ingen har heller något förtroende för den korrupta, USA-backade regimen. Därför var ingen villig att riskera livet för den. I kontrast består de talibanska styrkorna av hårdnackade, fanatiska islamistiska fundamentalister som ser martyrdöden som det mest ärofulla man kan uppnå.
Denna reaktionära rörelse har i årtionden stöttats av finansierats av den pakistanska härskande klassen, som historiskt har velat ha kontrollen över Afghanistan. Under den senare perioden har den dock också erhållit stöd från Iran, Kina och Ryssland, som alla är medvetna om den ökade instabiliteten när USA lämnar regionen.
Detta har hjälpt talibanerna ytterligare. Dessa makter hoppas på att kunna tämja islamisterna genom att erbjuda dem ekonomiska och politiska incitament att hålla sina aktiviteter inom Afghanistans gränser. Men det lär inte vara någon lätt bedrift. Talibanrörelsen är inte en centraliserad rörelse, och den styrs inte heller av logiskt tänkande män som är lätta att kontrollera. USA-imperialismen har en lång erfarenhet som övertygat dem om detta faktum.
Vem kan man lita på?
Den västerländska imperialismens cynism ligger nu för öppen ridå. Samma personer som dag ut och dag in talar om ”västerländska värderingar” som ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” drar sig nu tillbaka från Afghanistan och lämnar sina lokala allierade att be om nåd hos barbarer. Storbritanniens försvarsminister har uttryckt sorg över att ”en del människor inte kommer komma hem” när Storbritannien försöker evakuera sina egna medborgare och en del av de afghaner som samarbetat med dem. Så länge ”att hjälpa människor” betyder att bomba och invadera en fattig nation finns det alltid pengar. Men när det betyder att rädda människors liv genom att hjälpa dem fly en mordisk regim – där går gränsen.
USA-imperialismen och de NATO-styrkor som hjälpte dem, invaderade Afghanistan med löftet om att utrota den islamska fundamentalismen och bygga en modern, demokratisk nation. Tjugo år senare har tusentals miljarder dollar spenderats, hundratusentals liv slösats och en hel generation traumatiserats. Och Afghanistan är inte en centimeter närmre att vara en modern, demokratisk nation. Efter tjugo års härjningar i landet lägger nu dessa ynkryggar benen på ryggen och lämnar det afghanska folket att be om nåd hos talibanska galningar. För detta svek förtjänar de ett evigt hat från de arbetande massorna över hela världen.
De afghanska massorna kan inte lita på dessa makter. Inte heller kan de lita på de härskande klasserna i Kina, Ryssland, Iran eller något annat land som lurar i skuggorna och försöker påverka situationen i Afghanistan. De kan bara lita till sina egna styrkor, som när de organiseras är starkare än någon annan armé. Det har genom landets historia bevisats gång på gång.
Det afghanska folket har genomlevt de värsta av tider, men gång på gång rest sig. Vi har fullt förtroende för att de ännu en gång kommer att resa sig och rensa sitt land fritt från varje spår av obskurantism, reaktion och imperialism.