Utrikesminister Ann Linde menar att Sverige borde känna sig ”väldigt stolta” över det faktum att 75 procent av kvotflyktingarna som hittills tagits emot är kvinnor och barn. Och kanske det, om man bortser från att det handlar om blott 612 människor – en försvinnande liten andel av de miljoner som Sverige, USA och andra imperialistmakter genom sin ockupation av Afghanistan tvingat på flykt.
Massflykten från Afghanistan började inte med USA:s tillbakadragande. I skrivande stund finns det runt 3 miljoner internflyktingar i Afghanistan och ytterligare 2,6 miljoner utanför landets gränser som direkt följd av USA:s ockupation. Upptrappningen av konflikten tidigare i år har gjort en halv miljon afghaner hemlösa. Men denna siffra lär stiga dag för dag.
Krig är bara en av plågorna som tvingar afghaner att fly. Landet har drabbats av en svår torka som lett till en hungerkris för 12 miljoner människor, där 3 miljoner människor riskerar att svälta. Till följd av talibanernas maktövertagande har kapitalflykt utlöst en massiv ekonomisk kris, för att inte nämna de akuta effekterna av pandemin i ett land där den överväldigande majoriteten saknar tillgång till vaccin.
Den överväldigande majoriteten av de 2,5 miljoner som redan flytt utomlands befinner sig för tillfället i Iran och Pakistan (över 2 miljoner). Men borgarklassen i rika imperialistiska länder, varav flera som invaderade Afghanistan, har tydligen inget mer att erbjuda än beklaganden. När de för ovanlighetens skull gör några undantag i den annars så restriktiva flyktingpolitiken förväntar de sig att hyllas till skyarna för sin enorma ”generositet”.
Statsminister Stefan Löfven ”lovar” att Sverige ”aldrig kommer återvända till 2015”, med hänvisning till massorna som under det året riskerade liv och lem för att fly från krigen i Syrien och Afghanistan. Löfven skickar ett tydligt budskap till de som idag genomlider talibanernas skräckvälde – kom inte hit, vi kommer skicka er tillbaka till helvetet. Där går visst gränsen för den ”humanitära stormakten” Sveriges generositet.
Vilket välkomnande väntar då det fåtal som getts skydd här? Även om Migrationsverket tillfälligt stoppat alla utvisningar till Afghanistan är tillvaron i Sverige fortfarande svår. För de 1900 vars utvisningar nu pausas väntar osäkerhet och otrygghet. Om de har sökt asyl i ett annat land omfattas de inte längre av lagen om mottagande av asylsökande (LMA) och förvägras därmed rätt till både ekonomisk ersättning och boende, trots att Sverige inte utvisar till Afghanistan. Andra tvingas in i undermåliga bostäder och nekas all hjälp. Om de ändå lyckas lämna något av Migrationsverkets eländiga anläggningar och skaffar bostad på egen hand i något i Sveriges ”utsatta” områden, alltså fattiga områden, kan staten sedan den 1 juli neka ersättning i syfte att ”motverka segregation”.
Borgerlig media och borgerliga politiker fäller å ena sidan krokodiltårar över flyktingarnas öde och å andra sidan håller de sig misstänkt tysta när det kommer till att erbjuda hjälp. Många av dem andades säkert en lättnadens suck över att det är svårare att ta sig till Europa jämfört med 2015, eftersom Turkiets diktator Erdoğan numera får EU-pengar för att hindra dem från att ta sig till Europa. Eftersom flyktvägen genom Turkiet blockerats har istället Ukraina, Ryssland och Belarus blivit transitländer för att ta sig in i EU. Detta har fått Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson att hävda att flyktingar på väg genom Belarus inte är en migrationsfråga utan ”en aggression i syfte att destabilisera grannländer och därmed EU” och något som ”till varje pris måste stoppas”.
Föga förvånande är situationen i resten av Europa precis lika usel. Under de senaste dagarna har EU-politiker tävlat om vem som kunnat hetsa mest mot flyktingar. Till exempel har Österrikes inrikesminister Karl Nehammer förkunnat att landet kommer att fortsätta att deportera människor till Afghanistan ”så länge som möjligt”, medan förbundskanslern Sebastian Kurz understrukit att Österrike inte kommer att välkomna en enda afghansk flykting den närmaste tiden.
Liknande tankar uttrycktes av den tyske kandidaten till förbundskansler för det kristdemokratiska partiet CDU, Armin Laschet, vars reaktion på Kabuls fall var att ”2015 inte ska upprepas”. Med ett närstående val i Tyskland i september är Laschet och högerpartiet CDU utan tvekan måna om att vinna tillbaka väljare från det reaktionära partiet Alternativ för Tyskland (AfD), som uppkom efter att just ha utnyttjat främlingsfientliga stämningar efter 2015.
Samtidigt har den grekiska regeringen börjat utvidga sitt fyrtio kilometer långa stängsel mot den turkiska gränsen i förberedelse för en ny flyktingström. En talesperson för den grekiska regeringen har lovat att de inte kommer ta lätt på en ökad inströmning av flyktingar, och manade EU att stödja deras nya främlingsfientliga förberedelser.
I Frankrike har president Emmanuel Macron sagt att Europa måste ”skydda sig” från en inströmning av illegala migranter och tillade att Frankrike skulle välkomna alla flyktingar som ”delar våra värderingar”. Många har redan genomskådat vad Macrons skamlösa användande av extremhögerns retorik egentligen handlar om: ett försök att vinna väljare från det rabiata reaktionära partiet Nationell samling inför presidentvalet nästa år. Sociala medieanvändare har hånfullt kallat Macron för ”Emmanuel Le Pen” med hänvisning till Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som även hon försöker spä på oro genom att tala om en ökad risk för terrorattacker.
Få når dock upp till USA-imperialismens nivå av hyckleri, den imperialistmakt som bär störst ansvar för den fruktansvärda situation som det afghanska folket nu befinner sig i. Trots Joe Bidens löften om att alla nödvändiga resurser skulle mobiliseras för att hjälpa asylsökande och flyktingar har Vita huset antytt att endast runt 50 000 afghaner kommer att släppas in i landet, och bara de som tidigare arbetat för den amerikanska militären tillåts ansöka. Detta trots att omkring 300 000 beräknas ha arbetat för de amerikanska ockupanterna på ett eller annat sätt. Efter att ha utnyttjats av de amerikanska ockupanterna lämnas de nu åt sitt öde: för flertalet en oåterkallelig dödsdom. Denna siffra inkluderar inte de många tusen som inte haft något samröre med ockupationsmakterna men som nu hotas av repressalier från talibanerna för sin aktivism, religiösa tillhörighet och så vidare.
Filmer har spridits flitigt på desperata flyktingar utanför Kabuls flygplats som skingras av amerikanska soldater som skjuter vilt i luften och använder tårgas för att mota bort massorna. Redan före det fruktansvärda terrordådet vid Kabuls flygplats den 26 augusti som dödade 90 personer hade dussintals dött i trängsel och skjutningar, och än fler har skadats allvarligt när de försökt få tillträde till flygplatsen, alltmedan amerikanska soldater försökte hålla dem borta till varje pris. I synnerhet finns det upprörande filmer på amerikanska flygplan som lyfter med civila som desperat klänger sig fast för att sedan falla till sin död i jakten på trygghet.
Medan den härskande klassen runt om i världen påstår sig ha Afghanistans bästa i åtanke och raljerar om hur synd det är om dem, får det afghanska folket ingenting från dessa profithungriga imperialister. Löfvens generositet, Macrons plikt och heder, Merkels räddningsuppdrag, Bidens hjärtesorg – dessa tomma ord är en förolämpning mot de miljontals afghanska flyktingarna vars liv förstörts.
Under kapitalismen är flyktingar ett ekonomiskt besvär, en syndabock för den härskande klassen, och ett förhandlingskort i deras politiska intriger. Den rasistiska högern hetsar demagogiskt och skyller alla samhällets problem på invandrare, i ett desperat försök att fiska röster. Vi kan aldrig förvänta oss genuin omtanke för afghanska flyktingar från imperialistiska krigshökar som försämrar levnads- och arbetsvillkor för arbetare i sina egna länder samtidigt som de mördar, lemlästar och tvingar miljontals på flykt i andra länder.
Den nuvarande krisen blottar återigen det faktum att imperialister inte kunde bry sig mindre om liv och leverne för det afghanska folket. Vi kräver att gränserna slås upp för de oskyldiga offren för kapitalismens illvilliga illtåg. Men detta kräver att vi tar makten ifrån samma härskande klass som upprättade dessa gränser från första början. Män, kvinnor och barn flyr Afghanistan på grund av vår härskande klass och deras politiska representanters handlingar. Deras klassfiende är vår klassfiende. Arbetarklassen i imperialistiska länder har en internationalistisk plikt gentemot våra klassbröder- och systrar i Afghanistan att kämpa emot och störta vår härskande klass och bygga ett socialistiskt samhälle fritt från imperialism, gränser och krig.