Den 7 oktober 2001 invaderades ett av jordens fattigaste länder av världens rikaste och mäktigaste land. Genom att invadera Afghanistan, påstod USA att man skulle utrota den islamistiska fundamentalismen och bygga en modern demokratisk nation. De svenska imperialisterna anslöt sig snabbt.
Bara tre månader efter invasionens början beslutade den svenska regeringen att sända en väpnad styrka om 45 man till Afghanistan och den FN-sanktionerade styrkan ISAF, med uppgift att skydda Kabul och områdena runtomkring. Detta blev inledningen till en nästan 20 år lång svensk militär intervention i Afghanistan.
Truppen som sändes till Afghanistan skulle enligt vår dåvarande regering syssla med “fattigdomsbekämpning”, “försoning”, “fredlig utveckling” och andra vackra saker. Utrikesministern talade om minröjning, men ingenstans nämndes något om väpnad konflikt. Trots detta skickades den särskilda skyddsgruppen ut, det farligaste specialförbandet som Sverige hade.
USA-imperialismens roll
Men denna historia påbörjades långt tidigare. I Saurrevolutionen 1978 grep kommunistiska militärer och intellektuella i Afghanistan makten och genomförde en rad reformer av ett slag regionen aldrig tidigare skådat: lika rättigheter för män och kvinnor, betald mammaledighet, nationalisering av industrin, stöd till fattigbönderna, en massiv utbyggnad av sjukvården, och så vidare.
Detta var inte bara ett stort hot mot de afghanska jordägarna och mullorna, och mot den reaktionära monarkin i Saudiarabien och i andra grannländer. USA-imperialismen såg sina intressen hotade. Redan i mars 1979 skickade CIA sin första hemligstämplade hemställan till president Carter, för att stötta kontrarevolutionen i Afghanistan. Tillsammans med länder som Saudiarabien och Pakistan beväpnade de landets mest reaktionära och barbariska element.
Regimen försvagades samtidigt av sin isolering i regionen och interna fraktionsstrider. I december 1979 invaderade Sovjetunionen för att säkerställa att en sovjetvänlig regim skulle bestå. Detta stärkte kontrarevolutionen i Afghanistan – och gav imperialismen en ursäkt för att intervenera.
CIA spelade en nyckelroll i att träna mujaheddin, den islamistiska motståndsrörelsen i Afghanistan – som senare blev plantskolan för såväl al-Qaida som talibanerna. En nyckelperson i kontrarevolutionen var Usama bin Ladin som stöttades entusiastiskt av CIA.
Både CIA och flera av USA:s oljebolag var med och finansierade talibanernas frammarsch i Kabul år 1994. De hade sina egna intressen av att få olja och gas genom ledningar från de centralasiatiska republikerna, huvudsakligen Turkmenistan, genom Afghanistan till Arabiska havets varma vatten.
Talibanerna erövrade Kabul 1996 och amerikanska oljebolag hade då betalat 30 miljoner amerikanska dollar för fullbordandet av denna operation. Då brydde sig USA-imperialismen inte det minsta om de fruktansvärda handlingar som talibanerna begick mot den afghanska befolkningen, och inte heller om kvinnoförtrycket de utövade.
Vändpunkten för samarbetet mellan USA och talibanerna blev terrordåden den 11 september 2001. Dessa utfördes av al-Qaida som hade starka kopplingar till talibanerna.
USA-imperialismen, som skapat dessa grupper, liknade en trollkarl som inte längre förmådde behärska de underjordiska makter som han frambesvurit. Det blev nödvändigt att visa detta fattiga och sargade land vem som bestämde. Mindre än en månad senare påbörjade USA sin invasion.
Sverige i Afghanistan
Redan 2003 tog Nato över ledarskapet av ISAF och då efterfrågades ett utvidgat svenskt ansvar i Afghanistan. Två år senare administrerade och svarade Sverige för säkerheten i fyra provinser i norra Afghanistan. Man valde områdena utifrån var Svenska Afghanistankommittén hade sin närvaro. Kommittén bedrev biståndsarbete och att samarbeta med dem skulle gå helt i linje med de mål som officiellt satts upp för den svenska militära interventionen.
Kommittén ville däremot inte samarbeta med den svenska militären. De ansåg att militären åkte snålskjuts på deras verksamhet och förstörde det förtroende som kommittén byggt upp hos befolkningen. Även talibanerna hade accepterat kommitténs närvaro och verksamheten hotades genom ett samarbete med militären.
Det var relativt lugnt i de norra delarna av landet som de svenska soldaterna var satta att skydda. USA skickade dock allt fler trupper till Afghanistan och striderna trappades upp.
Detta nådde sin kulmen 2009–2010 i och med “Obama’s surge”, där president Obama skickade 47 000 soldater till Afghanistan i syfte att “avsluta kriget”. För första gången var det USA som hade befälet över ISAF och därmed också över svensk trupp. I och med detta var regeringen också tvungen att ange en ny strategi för den svenska insatsen, som nu döptes om till en ”befolkningscentrerad strategi”.
Detta var en förskönande omskrivning av counter-insurgency, “coin”, som använts flitigt av USA-imperialismen under Vietnamkriget där den fått dåligt rykte på grund av alla fruktansvärda övergrepp. Även i Afghanistan skulle strategin visa sig göra mer skada än nytta, vilket de svenska soldaterna bittert skulle få erfara.
De hamnade i flera väpnade konflikter med talibanerna – som Försvarsmakten tonade ned i svensk media, vilket gjorde det omöjligt för svenskar att veta vad militären egentligen höll på med i Afghanistan.
Exempelvis hamnade de i en flera dagar lång strid under 2011, när närmare 120 svenska soldater deltog i en coin-operation. Svenskarna beräknas ha avfyrat 30 granater från pansargevär och närmare 60 000 skott från andra skjutvapen. Soldaterna förbjöds att prata med andra om striderna. Försvarsmakten rapporterade istället att svensk trupp lyckosamt röjt vägminor.
Traumatiserade soldater
Sverige skickade nära 8000 soldater och officerare till Afghanistan. Många av dessa var unga, idealistiska soldater som reste dit i tron om att de äntligen skulle få möjlighet att bidra till en verklig förändring. Troligtvis grusades denna bild ganska snart efter ankomsten. För DN berättar en soldat om tiden i Afghanistan och om den värsta dagen i hans liv.
Året var 2010, mitt under tiden för “Obama’s surge”, han och hans styrka hade fått som uppdrag att tillse att befolkningen i en by i norra Afghanistan skulle kunna rösta i det pågående valet. Tillsammans med svenskarna fanns ett hundratal afghanska militärer och poliser som skulle skydda byn från talibanerna. Dessa dök upp och försökte ta sig in i byn vilket resulterade i en flera timmar lång eldstrid mellan de svenska soldaterna och talibanerna.
“Vi ställde oss som en mur mellan byn och talibanerna, och sköt på dem med alla vapensystem vi hade. Granatgevär, prickskyttegevär, tunga kulsprutor. Medan valet pågick därnere i byn.”
Det var nära att en kula träffade den svenska soldaten, den svischade förbi örat på honom. Man lyckades tillslut mota bort talibanerna och den afghanska befolkningen i byn kunde rösta ifred. När valet var slutfört lämnade de svenska soldaterna området och strax efter hade talibanerna kommit ner från bergen igen. I Afghanistan doppar man ett finger i lila bläck vid valurnan och det var därför lätt att se vilka bybor som röstat. Talibanerna gick från dörr till dörr och misshandlade alla med bläck på fingrarna.
“Det är den värsta dagen i mitt liv. Vi svek dem vi var satta att skydda.”
Sanningen är att den svenska militära insatsen i Afghanistan misslyckades fullständigt och inget mer än död och förstörelse uppnåddes. Till och med regeringens egen utredning av insatsen i Afghanistan åren 2002–2014 visade att inga mål man satt uppfyllts, förutom ett: att skapa ”trovärdighet för och förmåga hos Sverige som deltagare internationella insatser” – alltså, trovärdighet i de andra imperialisternas ögon.
Detta var också det viktigaste för den svenska imperialismen. Mål som minskad fattigdom, kvinnors rättigheter och demokrati är alltid bara en rökridå imperialisterna sätter upp för att vilseleda folk från sina verkliga syften. I detta fall behövde man vänja den svenska befolkningen vid svenskt deltagande i utländska operationer och träna det svenska försvaret i strid.
Närmare 10 000 svenska soldater tjänstgjorde insatsen. Fem av dem dog i strid, samt två lokala tolkar anställda av den svenska militären. Ett 30-tal skadades och vissa av dem har men för livet. Soldaterna utvecklade symtom som ökad ljudkänslighet, nervositet, folkskygghet, aggressivitet och irritation efter tiden i Afghanistan. Många kom därifrån svårt traumatiserade. Notan för allt detta hålls dold, men den uppskattas till drygt 20 miljarder kronor av svenska skattepengar.
Siffrorna för USA är naturligtvis betydligt högre. 1,9 miljoner amerikanska soldater deltog i kriget och närmare 2500 fick sätta livet till och 21 000 skadades. USA:s kostnader för detta krig är svindlande och har beräknats till 300 miljoner dollar om dagen, i 20 år. Samtidigt som man la rena fantasisummor på ett imperialistiskt krig levde 12 procent av den amerikanska befolkningen under fattigdomsgränsen. Till vilken nytta?
Krigets konsekvenser
När USA och resten av västimperialismen lämnade Afghanistan under 2021 föll den afghanska regeringen lika lätt som ett korthus. Innan de lämnade landet försäkrade president Biden att det vore ”högst otroligt att Talibanerna skulle kunna köra över alla och ta makten över landet. Vi har försett våra afghanska samarbetspartners med alla verktyg de behöver – jag vill understryka: alla verktyg, all träning, och utrustning som en modern armé har”.
Men de amerikanska styrkorna hade knappt hunnit lämna landet innan talibanerna slog till och efter knappt en vecka hade de tagit över mer än hälften av landets yta. De afghanska massorna hatar talibanerna, men de hade heller inget till övers för den korrupta USA-backade regimen som lade benen på ryggen så fort USA, Nato och resten av västimperialismen lämnade landet. Nu har talibanerna haft makten i hela Afghanistan i över tre år.
Det 20 år långa kriget beräknas ha kostat drygt 175 000 människor livet, bland dem minst 47 000 civila. Men skadan på byggnader, infrastruktur, ekonomi, hälsa – på livet som helhet – inte bara från den amerikanska invasionen, utan också från imperialisternas stöd till mujaheddin under inbördeskriget – detta går knappast att visa i siffror.
Talibanerna brukade säga att soldaterna från väst har klockorna, men att de själva har tiden. Talibanerna behövde bara vänta ut de västerländska styrkorna. Afghanistan har inte förts en centimeter närmare en modern demokratisk stat, utan tvärtom kastats ännu längre in i efterblivenhet. Det långa kriget har dessutom försatt landet i en fruktansvärd humanitär kris och kronisk fattigdom. För detta förtjänar imperialismen i väst evigt hat.