Följande text är en översättning av utdrag från Trois points c’est tout av Fred Zeller (1912–2003). I slutet på oktober 1935 besökte Zeller Trotskij i Norge. Han var då ordförande för Socialistpartiets ungdomsförbunds avdelning i Seine (Paris) och sympatiserade med den trotskistiska rörelsen. Vid denna tidpunkt höll Socialistpartiets ledare på att utesluta vänstern från ungdomsförbundet och upplösa den bolsjevik-leninistiska tendensen, vars medlemmar hade gått med i SFIO i slutet på 1934.
Efter hans diskussioner med Trotskij vanns Zeller över från Marceau Piverts centristiska flygel till bolsjevik-leninisterna. Till en början spelade han en ledande roll men lämnade senare rörelsen. Denna text ger en viktig inblick i Trotskijs synsätt på och tankar kring en rad olika frågor, inklusive de organisatoriska frågor som trotskisterna stod inför.
Det var kring oktober 1935 som David Rousset bjöd in mig att besöka kamrat Trotskij i Norge.
Jag hade då ännu inte gått med i Fjärde internationalen. Under denna period pågick det smutskastning av den ”Gamle mannen” varje dag. De förebrådde honom för att leva som som en ”pascha” [Den högsta militära och civila ämbetstiteln i osmanska riket, motsvarande någonting mellan friherre eller greve i det gamla svenska systemet, övers. anm.] i ett ”slott”, omgiven av ”tjänare” och en mängd sekreterare. Jag hade inget emot en inbjudan att själv komma och se sanningen. Faktum är att jag, med erfarenhet från SFIO:s och socialistinternationalens ledare, var oerhört glad över möjligheten att äntligen få träffa en äkta stor revolutionär ledare…
Kamrat Van kunde inte ha organiserat min resa bättre och mot slutet av oktober lämnade jag Paris. Jag stannade till i Köln och Hamburg i Tyskland, där Hitler precis hade tagit makten. Medan jag väntade på nästa tåg bevittnade jag parader med SA, SS och Hitlerjugend som slog stövelklackarna i trottoarerna och utstötte bröliga refränger, bland en befolkning som verkade chockerad och framförallt fullständigt skräckslagen. Jag betraktade dessa fascistiska ansikten, prydda av hjälmar som rundades av med hakrem. De uttryckte varken intelligens eller godhet och verkade varken tvivla på sig själva eller sina ledare.
Jag gick av färjan i Trelleborg i Sverige. Efter fyra dagar och tre nätter på tåg och tågstationer mötte en norsk kamrat mig i Oslo för att ledsaga mig under resten av resan. Nästa morgon körde ett långsamt tåg mig genom de snöiga sluttningarna, barrträden som darrade av frost och blänkande fjordar, tills jag kom till Hønefoss, en stad med flera tusen invånare. Vid stationen väntade andra norska kamrater på mig. En ranglig gammal bil tog oss upp för berget till Weksal, en liten by med trästugor som låg utspridda i snön.
Den Gamle mannen och Gamla kvinnan bodde där. Den norska socialistiska riksdagsledamoten Konrad Knudsen lät dem hyra två rum i andra hand: ett sovrum och ett arbetsrum med en soffa. Matsalen var gemensam. Familjen Knudsen åt där en timme före Trotskij och Natalja, som hade ett sovrum och ett litet badrum med ett badkar på första våningen.
Stugans stora burspråk erbjöd fantastiska vyer över sjöarna, med naturens absoluta och lugnande tystnad. Jag kom dit en av de sista dagarna i oktober 1935. Mitt besök hos den ryska revolutionens stora militära organisatör ett par dagar senare, den 7 november, kom att sammanfalla med 18-årsjubileet för den största sociala omstörtningen världen någonsin sett. Det är inte utan att det känns när jag 40 år senare tänker på denna tid… Den kommer att vara oförglömlig så länge jag lever.
Walter Held, som vid en tidpunkt var Trotskijs sekreterare, öppnade den vikdörr som skiljde matsalen från arbetsrummet. Jag hörde honom säga på tyska att ”kamrat Fred Zeller har anlänt”.
Den Gamle mannen, som arbetade, reste sig och omfamnade mig varmt på det sättet som ryssar gör. Han var större än jag föreställt mig, stark och bredaxlad, livlig, kvicktänkt, leende, glad, vänskaplig. På sig hade han en kraftig ylleskjorta med en kravatt svept runt halsen, en tröja, en blå linnejacka och grå byxor.
Han bad mig sätta mig bredvid honom på soffan och frågade om min resa. Han ville omedelbart höra nyheter om de franska kamraterna.
”Hur mår de? Vad gör de? … Vänta, svara mig inte än: jag vill att min Natalja ska vara här så att hon också kan höra vad du säger.”
Han reste sig och sade, vid trapporna, till Natalja på ryska att jag precis anlänt.
Jag betraktade den Gamle mannen. Han verkade väldigt ung (han var då 55 år) och väldigt livfull. Jag studerade hans ansikte, beundransvärt med sina breda ögonbryn som täcktes av silvergrått hår. Det som framförallt slog mig var hans stålgrå ögon, dominanta och föränderliga, där orubblig vilja, självförtroende, utfrågning, förvåning, bedrägeri och hopp omedelbart återspeglades. Hans mun var extremt rörlig, inramad av hans legendariska mustasch och getskägg och vältalig till perfektion. Jag märkte ingen antydan till det som nästan alltid syns bland de som tvingats strida mot och lida på grund av andra människor: det vertikala veck av bitterhet som märker mungiporna från en viss ålder. Hela hans person utstrålade lugn. För mig verkade han vara en person som hade ett gott förhållande till sitt samvete.
Kanske kan man lägga till, som Andre Breton påpekade, att det i djupet av hans natur fortfarande fanns begraven en smula barndom som skyddade honom från allt han fått utstå.
Natalja gick in i rummet på tå. Liten, skör, med ett känsligt ansikte som inramades av askblont hår, såg hon mild och sorgsen ut.
”Så”, sade den Gamle mannen, ”ge oss lite korta nyheter om våra vänner och deras hälsa. Sedan får du ta en kopp te och så lämnar vi dig för att vila på soffan till lunch. I eftermiddag ska vi diskutera saker mer allvarligt.”
Han frågade sedan, ibland roat, om allt mellan himmel och jord, från Jean Rous vikt till Moliniers ”dynamism”, från kamrat Navilles nycker till Yvan Craipeaus tvivel, och oroade sig för hans mycket älskade Vans materiella situation och hans son Leon Sedovs hälsa.
Hans ögon fästes, vägde, beräknade och blev sedan frånvarande. Uppmärksam, vänlig, försökte han förstå din plats i tiden och mer specifikt bland de personer som var indragna i periodens stora sammandrabbningar. ”Kommer han att hålla sig kvar? Kommer han att släppa taget? Kommer han att växa? Vad kommer att bli hans verkliga roll?” Så många tysta frågor, men det kändes bra.
De första dagarna diskuterade vi naturligtvis situationen i Frankrike: partierna, deras politik, hur massorna reagerade… Den Gamle mannen krävde att jag gav en detaljerad rapport om krisen och splittringen inom det socialistiska ungdomsförbundet. Han lyssnade med oförminskad uppmärksamhet. Han ställde frågor, begärde detaljer om aktivisterna och de olika tendenserna. Han lade stor vikt vid det faktum att en strömning inom det socialistiska ungdomsförbundet hoppade över stalinismen och närmade sig Fjärde internationalen.
”Ni i Frankrike har gått in i revolutionens förberedande fas. TUREN HAR NU KOMMIT TILL ER. Ni måste följa situationen noga. Ni kommer snart att uppleva stora händelser. Ni kommer att spela en viktig roll, om ni tar er tid och håller fast vid er ståndpunkt. Gradvis och i takt med kampens utveckling, kommer arbetare att upptäcka att de svikits av dem som de litar på i dag. De kommer att se till er imorgon.”
Han ansåg att vi hade förlorat för mycket tid på meningslösa diskussioner med SFIO-byråkratin, i vars intresse det låg att dra ut på samtalen om ett ”återinträde”. Denna illusion splittrade kadrerna och lämnade dem i händerna på den klan av kapitulatörer som alltid är villiga att vika sig i utbyte mot en respektabel och lönsam position.
”På samma sätt”, menade den Gamle mannen, ”gjorde ni fel som svansade efter Piverts centrister så länge och, i synnerhet, genom att hjälpa dem att bilda den ’revolutionära vänstern’. Dessa kamrater kommer att vända sig mot er. De kommer att dra till sig en del av era egna aktivister, som kommer att höra era paroller från deras munnar och anse det klokare och definitivt mindre riskabelt att stanna i SFIO:s fålla än att följa er självständigt.”
Enligt honom var det en illusion att de som ”uteslutits från Lille” skulle få ett återinträde godkänt:
”Uteslutningen av er är politisk. Bakom kulisserna förbereder ledarna för SFIO en folkfrontsregering med ledarna för Radikalerna. De kan inte tolerera närvaron av ärliga och självständiga revolutionärer i sina led. De uppmuntras också av Cachin och Thorez som lyder Stalin perinde ac cadaver [som lyder Stalin blint, övers. anm.].
Er enda chans att lyckas och det enda sättet att undvika att era bästa aktivister gradvis droppar av och demoraliseras är att påbörja övergången till en självständig organisation. Ni måste tala för det marxistiska programmet. Det är nödvändigt beväpna era kamrater politiskt. Annars kommer de snabbt att brytas ned under den förfärliga pressen från de reformistiska och stalinistiska byråkratierna.
Ni borde, tror jag, inleda en diskussion i er rörelse, genom pressen, genom internbulletiner, genom informationsmöten och genom att organisera en extrakongress, för att ansluta er till Fjärde internationalens program och fana. Sedan kan vi diskutera en sammanslagning mellan era kamrater och bolsjevik-leninisterna.”
Han tillade med ett leende: ”Den dag då jag kan läsa i Revolution (Socialistiska ungdomsförbundets tidning) att ni offentligt tagit ställning för den Fjärde [internationalen], kommer ett avgörande steg ha tagits. Jag kommer att höja den röda fanan här på stugans tak!”
En dag frågade han mig över lunch: ”Vilken avgörande faktor övertygade dig om att närma dig bolsjevik-leninisternas organisation?”
Jag berättade om hur Pierre Dreyfus hade bjudit in mig till den bolsjevik-leninistiska gruppens senaste konferens i det berömda kaféet Augé rue des Archives, där jag blivit imponerad av sättet den politiska diskussionen bedrivits efter utmärkta noggranna rapporter, särskilt de som hölls av Pierre Naville, John Rous, David Rousset och Bardin å centralkommitténs vägnar. Detta var något annat än det mässande babblet på SFIO:s nationella möten, där alla bara deltar i den utsträckning som de har vunnit stöd i valet.
Jag blev förbluffad när jag insåg, under röstningen och genomgången av mandaten, att bolsjevik-leninisterna bara hade 400 medlemmar i hela landet. Med tanke på allt väsen de gjorde och de dagliga attacker de utsattes för hade jag trott att de var tusentals … Trotskij var väldigt road av detta.
Jag tänkte att denna unga revolutionära politiska organisation – som räknar så få medlemmar i sina led, men har ett sådant inflytande och orsakar en sådan rädsla bland sina fiender – var en kraft att räkna med i framtiden. Och att denna organisation måste stöttas till varje pris, oavsett vad som hände…
Trotskij insisterade ofta på att diskutera organisatoriska frågor och lade helt korrekt en stor vikt vid detta ämne.
”Om man inte tränar duktiga och seriösa administratörer på alla rörelsens nivåer, kommer man inte att vinna oavsett om man har rätt tusen gånger om. Det som bolsjevik-leninisterna alltid saknat, särskilt i Frankrike, är bra organisatörer, bra kassörer, korrekt bokföring, och läsbara och välredigerade publikationer…”
Den mest allvarliga åsiktsskillnaden, vågar jag säga, som jag hade med Trotskij, hade att göra med den demokratiska centralismen, den obevekliga auktoritära idé som för mig verkade lika farlig som den socialdemokratiska metoden, som aldrig tillät gräsrötterna i partiets bas att influera partiets riktning på ett avgörande sätt.
Det var tillämpningen av centralism av Lenins politbyrå som gjorde att man kunde ta makten. Under Stalin ledde den till revolutionära nederlag och urartning i de så kallade kommunistpartierna.
Trotskij betonade starkt det faktum att Lenins politbyrå tillämpade en ”demokratisk” centralism, medan Stalin tillämpade ”byråkratisk” centralism. Han erkände att han själv kämpat med denna fråga vid de andra kongressen [för det ryska Socialdemokratiska arbetarpartiet 1903], vilket skiljde honom från Lenin under ett antal år.
”Men,” tillade han, ”än en gång hade Lenin rätt. Utan ett starkt centraliserat parti skulle vi aldrig ha kunnat ta makten. Centralism betyder att fokusera organisationen i största möjliga mån mot sitt ’mål’. Det är det enda sättet att leda miljoner människor i kamp mot de besuttna klasserna.
Om man i likhet med Lenin erkänner att vi lever under imperialismens stadium, kapitalismens högsta stadium, är det nödvändigt att ha en revolutionär organisation som är tillräckligt flexibel för att svara både mot den underjordiska kampens och maktövertagandets behov. Därför är det nödvändigt med ett starkt centraliserat parti, som kan orientera och leda massorna och stötta den gigantiska kamp i vilken de måste segra. Därför behövs det också i varje steg att man kollektivt gör en lojal självkritik.”
Han tillade att den demokratiska centralismen inte får tillämpas schematiskt, utan måste utvecklas ur den politiska situationen. Han exemplifierade med det ryska kommunistpartiet 1921, som övergick från inbördeskrigets påtvingade ultracentraliserade och militära form till en organisation som var baserad på arbetsplatscellerna som deltog i ekonomins återuppbyggande:
”Mellan kongresserna var det centralkommittén och dess politbyrå som ledde partiet och garanterade att den politik majoriteten beslutat om genomfördes på ett rigoröst sätt. Det var inte tillåtligt att hela tiden återvända till frågor om orientering och därmed förvränga tillämpningen av den politik som partiet hade beslutat om.”
Han återkom ofta till en av de största farorna som arbetarklassens förtrupp står inför – sekterism, som tröttar ut, förlamar, demoraliserar och isolerar:
”Det var detta som hotade den franska sektionen. Det var en av de viktigaste orsakerna till att vi manade våra kamrater att gå in i SFIO [Franska Socialistpartiet] som en ’tendens’. Erfarenheten har visat att detta var korrekt eftersom det lät dem arbeta bland massorna, pröva riktigheten i sina perspektiv, öka sitt inflytande och stärka sig själva organisatoriskt.
Under hela sitt liv kämpade Lenin mot sekteristiska avarter som skulle skära av – och faktiskt skar av – revolutionärer från massrörelsen och från att förstå situationen. Vid flera tillfällen behövde han kämpa mot de ’Gamla bolsjevikerna’som i hans frånvaro knappt klarade av att binda samman de ’heliga texterna’ med verkligheten.”
Trotskij påminde om det som hände 1905 – bolsjevikerna spelade i frånvaro av Lenin bara en underordnad roll på grund av deras sekteristiska inställning till Petrogradsovjeten:
”Teoretisk rutin, denna avsaknad av politisk och taktisk kreativitet, är ingen ersättning för insikt, förmågan att snabbt göra antaganden, sinnet för att ’känna av’ en situation, medan man reder ut de viktigaste dragen och utvecklar en allmän strategi. Det är i en revolutionär period, och särskilt i en period som kännetecknas av uppror, som dessa förmågor blir avgörande.”
När jag lyssnade på honom tänkte jag på Rosa Luxemburg som sommaren 1918, en kort tid innan hon blev mördad, skrev:
”Den revolutionära rörelsen måste vara en sprudlande och obegränsad ström av liv för att kunna hitta de miljoner nya former, improvisationer, kreativa styrkor och den hälsosamma kritik som den behöver för att korrigera och i sista hand lämna alla sina misstag bakom sig.”
Trotskij återkom regelbundet till behovet av att stärka de vänskapliga banden mellan
kamrater i kampen:
”Det är nödvändigt att bevara dem, uppmuntra dem, ha uppsikt över dem”, upprepade han. ”En erfaren stridbar arbetare är en ovärderlig tillgång för organisationen. Det tar åratal att skapa en bra ledare. Man måste därför göra allt för att rädda en medlem. Knäck honom inte om han försvagas, utan hjälp honom att överkomma sin svaghet, att komma över sin stund av tvivel.
Glöm inte dem som ’faller’ åt sidan: underlätta för dem att återvända till organisationen om du inte har något irreparabelt att klandra dem för i fråga om revolutionär moral.”
När vi promenerade längs berget på kvällarna, föll det honom in att fråga om kamraternas fysiska hälsa – hans eller hennes ”form” som vi numera säger. Han brydde sig mycket detta. Han tänkte på omsorgen om dem som blivit utmattade och behovet av att bevara energin hos de svagaste:
”Lenin lade alltid fokus på sina medarbetares hälsa. ’Man måste gå så långt som möjligt i kampen och vägen är lång’, brukade han säga.”
Organisationens interna stämning gjorde honom orolig. I rörelser som består av en liten förtrupp som kämpar mot strömmen kan man ibland hitta de skarpaste och mest hetlevrade diskussionerna. Efter uteslutningen från SFIO var den bolsjevik-leninistiska gruppen själv splittrad i flera fientliga fraktioner:
”Om kamraterna ser bortom detta och fokuserar sina krafter utåt på praktiskt arbete, kommer ’krisen’ att gå över”, sade Trotskij. ”Men det är alltid nödvändigt att se till att det blir en hälsosam stämning som alla finner acceptabel. Var och en måste arbeta med hela sitt hjärta och med maximalt förtroende.
Att bygga det revolutionära partiet kräver tålamod och hårt arbete. Man får inte under några omständigheter glömma att uppmuntra de bästa, och man måste visa att man kan arbeta med vem som helst. Var och en är en hävstång som bör användas maximalt för att stärka partiet. Lenin kunde denna konst. Efter de mest livliga diskussioner, den mest bittra polemik, kunde han hitta de ord eller gester som kunde mildra olyckliga eller kränkande ord.”
För Trotskij bestod den grundläggande uppgiften i nästa period av att bilda och konsolidera en organisatorisk apparat. Utan en apparat finns det ingen möjlighet att tillämpa en politik: allting begränsas till prat utan verklig betydelse. Svårigheten i stora mänskliga konstruktioner är att att omdömesgillt välja vilken personlighet som passar för den ena eller andra rollen. Organisatörens konst består i att vänja individer vid att arbeta tillsammans så att de kompletterar varandra. En ’apparat’ är en orkester där varje instrument uttrycker sig själv individuellt bara för att blandas med och upplösas i den harmoni som skapas.
”Undvik att sätta medlemmar med samma förmågor och sinnelag i en arbetskommitté. De kommer att ta ut varandra utan att uppnå de önskade resultaten.
Att veta hur man väljer en kamrat för en given uppgift; tålmodigt förklara vad som förväntas av dem; agera med finess och takt, detta är vad verkligt ledarskap innebär.
Lämna det största möjliga initiativ till den kamrat som ansvarar för arbetet. Om det sker misstag, korrigera dem genom att förklara på ett vänligt sätt hur de är till skada för partiets intressen. Utdöm bara repressalier i de mest allvarliga av fall. Den allmänna regeln måste vara att tillåta var och en att gå framåt, utvecklas och förbättras.
Gå inte vilse i sekundära detaljer som skymmer situationen i sin helhet. Gör bara det du kan med de styrkor du har. Aldrig mer, förutom då naturligtvis i avgörande situationer.”
Den Gamle mannen tillade att man inte får anstränga kamraters nerver i all oändlighet. Efter varje ansträngning måste man hämta andan, samla sig och förnya sin energi. Vid varje stadium av organisationens utveckling måste man vara metodisk och exakt, utan att lämna något åt slumpen:
”Oavsett vad du gör, sätt dig själv ett mål, till och med ett blygsamt mål, men kämpa för att uppnå det. Gör sedan en plan på kort eller lång sikt och tillämpa den utan att vackla, med järnhand. Det är det enda sättet att gå framåt och för hela organisationen att göra framsteg.”
En morgon kom kuriren med flygblad och en internbulletin från de franska bolsjevik-leninisterna. Medan han läste dem var Trotskij synbart otålig och irriterad. Beväpnad med en röd penna, kryssade han oavbrutet över och strök under, innan han sade bryskt:
”Era stencilerade publikationer är mycket dåliga. De är bedrövliga att läsa. Precis som era tidningar och andra publikationer. Med moderna maskiner undrar jag hur ni lyckas åstadkomma texter som kanske är bra politiskt men oläsbara. Ni måste rådfråga specialister om detta. Jag lovar dig att ingen arbetare kommer att anstränga sig för att läsa en dåligt tryckt pamflett.
Jag minns mina första tillkännagivanden i vår cirkel i Odessa. Jag skrev dem för hand i lila bläck med stora bokstäver. De lades sedan på ett gelatinark och kopierades i dussintals exemplar. Vi använde primitiva metoder, men våra flygblad var väldigt läsbara… och de fick spridning!”
Hans hårdaste kritik riktades mot våra tidningar:
”En revolutionär tidning riktar sig först och främst till arbetarna. Ert sätt att producera och redigera La Verite (som vid tidpunkten var bolsjevik-leninisternas tidning) gör den till mer av ett teoretiskt magasin än en tidning. Den intresserar den intellektuella, men inte arbetaren. Däremot har ni producerat bra nummer av Revolution.
Men det är oacceptabelt och skandalöst att publicera tidningar med så många stavfel och typografiska fel, som ger ett intryck av en otillåtlig och kriminellt slapp attityd.
Tidningen är partiets ansikte utåt. Det är genom tidningen som arbetaren till stor del kommer att bedöma partiet. De som den riktar sig till är inte nödvändigtvis era kamrater eller sympatisörer. Ni får inte stöta bort någon genom att använda ett alltför högtravande språk. Era sporadiska läsare får inte tänka: ’Dessa människor är för mycket för mig’, för han kommer aldrig att köpa tidningen igen.
Er tidning måste vara väl presenterad, enkel och tydlig, med paroller som alltid är lätta att förstå. En arbetare har inte tid att läsa långa teoretiska artiklar. Han behöver snabba rapporter i en koncis stil. Lenin sa: ’Det är nödvändigt att skriva med hjärtat för att få en bra tidning.’
Sluta tänka att ni skriver för er själva eller era medlemmar. Det är det man har teoretiska magasin och bulletiner till. Arbetartidningen måste vara livlig och kvick. En arbetare älskar när man förlöjligar och avslöjar makten. Ni måste förpliktiga även arbetarkamraterna i er organisation att skriva för tidningen. Hjälp dem på ett vänligt sätt. Ni kommer snart att upptäcka att en kort och enkel artikel från en
arbetare, om ett särskilt exempel på den kapitalistiska utsugningen, är långt bättre än en artikel som anser sig vara akademisk och boklärd. Ta till exempel Lenins artiklar i Pravda. De är enkla, livliga och läsbara både för arbetarna på Putilovverken som för universitetsstudenten.”
Den Gamle mannen hänvisade ständigt till Lenin, som haft ett sådant inflytande på hela hans liv och som han beundrade enormt.
När jag berättade för honom om våra ekonomiska orosmoln, problem som uppkom från den regelbundna publiceringen av La Verite och Revolution, och allt som gällde arbetsplatstidningarna, flygbladen och personalförändringar, sade den Gamle mannen till mig:
”Det som är väl uttänkt och tydligt uttryckt… och… sättet att uttrycka det kommer naturligt! I den mån man har en klar teoretisk uppfattning om saker kommer man också att ha den politiska viljan att genomföra dem. Om ni verkligen vill lyckas med att genomföra det som ni tydligt förstått, så kommer ni också att kunna hitta medlen för att göra det.”