”Rakyat Bersatu Tak Terkalahkan” – ett enat folk kan aldrig besegras – är en mycket populär slogan som sjungits vid studentdemonstrationerna i Jakarta de senaste dagarna. Det är ett bevis på en klar kursändring för den demokratiska studentrörelsen för att förena sig med arbetarna, städernas fattiga och bönderna för att besegra regimen.
De nya studentorganisationerna som bildats de senaste tre månaderna tenderar att benämna sig själva kommittéer, och åtskilliga studenter är engagerade i att organisera arbetarna och bönderna.
Det illustrerar också den nya enhet som uppnåtts inom studentrörelsen i Jakarta kring kravet att avvisa den speciella session som marionettparlamentet MPR (som består av Suhartos hejdukar), att etablera en övergångsregering, formering av folkkommittéer på alla nivåer, att avskaffa arméns politiska funktion och att sänka priserna på basförnödenheter.
Trots denna enighet befinner sig studentrörelsen, särskilt i huvudstaden, i ständig politisk omgruppering. Detta avspeglar virvelstormen av idéer hos dessa ungdomar, men också skillnader i uppfattningar om hur man ska uppnå demokrati. Men den allmänna tendensen är att enas med folket och demokratiska massorganisationer för att uppnå dessa mål.
Mot bakgrund av detta och ekonomins sönderfall, inkluderande framväxten av svält i några områden, höll sedan september små grupper av studenter dagliga demonstrationer framför parlamentshuset. Den verkliga uppvärmningen för denna veckas mobilisering började med en demonstration av 10 000 studenter på ”Ungdomens Pledge Day” den 28 oktober. Denna ägde rum trots den omfattande militära bevakningen av parlamentet. Denna dag genomfördes samordnade aktioner i tolv olika städer i Indonesien.
Denna vecka upprepades detta, men nu med stöd av arbetare och fattiga i staden.
I Jakarta beslöt studenterna sätta upp ett gatuparlament på Merdeka-torget i centrala staden och att hålla dagliga demonstrationer, och även att försöka ockupera parlamentet på samma sätt som i maj och i september. Staden var praktiskt taget ockuperad av 30 000 soldater och 125 000 så kallade civila självförsvarsgrupper (som i verkligheten var paramilitära ungdomsgrupper från det regerande Golkar-partiet, bestående av arbetslösa ungdomar från Jakartas utkanter, småtjuvar och gangsters som endast motiverades av löftet om pengar och mat) och 16 krigsfartyg i hamnen. Alla dessa hade mobiliserats för att försvara folkets representanter mot … folket. Det finns inget bättre bevis för den fullständiga bristen på legitimitet för den nuvarande regimen och dess president Habibie.
Till studenternas förtret var det torg de hade tänkt hålla sitt gatuparlament, där alla skulle inbjudas att tala, ockuperat av 2000 slagskämpar som låtsades hålla ett bönemöte. Studenterna beslöt att flytta sitt möte och att mobilisera till nästa gång för att slänga ut ”civilförsvarsvakterna”. Deras närvaro var en klar provokation från armén som en del i en ”folket mot folket-strategi”. Militären ville provocera fram sammanstötningar för att rättfärdiga en intervention och på så vis ”bevisa” att folket var omoget att befatta sig med regeringsmakten.
Följande dag samlades 5000 studenter från olika universitet runt Merdeka-torget. Man började skrika slagord och kasta sten. Till studenternas stora förvåning kom plötsligt ungdomar från trakten beväpnade med käppar och andra tillhyggen och stormade torget och drev bort banditgänget. De beslutade att ockupera torget till nästa dag.
Armén insåg vikten av denna betydelsefulla händelse, och från den stunden övergav de idén att använda sig av sina civila provokatörer resten av veckan. Deras strategi slog tillbaks på dem själva. Samma dag formerade 30 bussar och lastbilar en kilometerlång karavan som rörde sig från andra sidan av staden till parlamentet via stadsmotorvägen. Under sin tre timmar långa färd hyllades de av arbetare som lämnat fabrikerna, folk från slumområdena och gatuförsäljare. Det var uppenbart att studenterna hade ett massivt stöd bland befolkningen, vilken för tillfället avstod från att delta i rörelsen direkt. Detta skulle förändras senare under veckan.
Vid flera tillfällen uppstod skärmytslingar mellan konvojen och polisen och civilgardet, där de senare tvingades gå till reträtt. Studenterna beväpnade sig också som en förberedelse för den oundvikliga konfrontationen. Många av dem kände att de hade en moralisk skyldighet gentemot den indonesiska folket. De sade till mig att de om nödvändigt var beredda att offra sina liv i kampen mot regimen. ”Våra kroppar är inte viktiga” upprepade de. ”Våra själar och våra idéer kommer att leva vidare”.
När de anlände framför parlamentet blockerade hundratals tungt beväpnade soldater vägen. Trots det växande antalet av lokalbefolkningen som anslöt sig till studenterna beslöt de att återvända för att göra ett nytt försök nästa dag. Påföljande dag samlades alla studenter åter på Merdeka-torget. Där anslöt sig bönder från Tapos, som för närvarande ockuperar Suhartos jordegendomar, samt studenter från flera andra öar, speciellt från Öst-Timor.
De satte upp en ”fria talares tribun” och militären försökte jaga bort studenterna, men misslyckades tack vare modigt och rådigt ingripande från demonstrationsfunktionärerna.
Ledningen för arbetarpartiet PRD gjorde också sitt första offentliga framträdande i Jakarta under detta möte. Ett allt större antal arbetare började också aktivera sig, speciellt de som organiserats av KOBAR, Arbetarkommittén för reformarbete. När demonstranterna beslöt närma sig parlamentet möttes de åter av en ogenomtränglig mur av militärer och lastbilar. Studenterna beslöt med stor bitterhet åter att göra ett ordnat återtåg efter att ha omringats från alla sidor av militären.
Fortsättningen visade att studenternas vilja att utmana regimen var intakt, genom massrevolten under fredagen och lördagen, då nästan en miljon människor gick ut på Jakartas gator. Regimens påstådda ambitioner att genomföra demokrati avslöjades som vad det verkligen rörde sig om: ett tunt fanér över en regim som är en fortsättning av suhartoismen utan Suharto. Reportrar inne i parlamentsbyggnaden fick regelbundet frågan av parlamentsledamoter: ”Vad är det som händer utanför?”. Jag tror de är väldigt medvetna om sin brist på förankring bland vanliga indonesier.
Det är bara den kompakta militära närvaron som håller regimen kvar vid makten. Och den regimen är beredd att fegt mörda blomman av Indonesiens ungdomar för att bevara sina privilegier och sin makt. Om ordet heroism har någon mening överhuvudtaget måste det tilldelas de orädda och självuppoffrande ungdomar, pojkar såväl som flickor, muslimer, hinduer och kristna tillsammans, som lätt kunde valt karriärvägen inom regimen men som valde att ge en ny mening åt sina liv och … sin död. De är en del av traditionen från de unga arbetare som Marsinah, som utan att tänka på riskerna för sin egen del organiserade de förtryckta för att kämpa mot sina förtryckare och som kidnappades, torterades, våldtogs och dödades av militären i början av 90-talet.
En slutsats ger sig själv efter denna vecka av konfrontation i Jakarta: det är folket som skapar historia, men det måste beväpnas med ett program som kan leda dem till seger. Precis som under maj-revolten har de borgerliga demokratiska ledarna, som Megawati och Amien Rais, varit ovilliga att ge någon ledning. I själva verket är de mer rädda för folket än för regimen.
Efter denna vecka kommer studenterna och alla förtryckta skikt i samhället att leta efter svar på sina brännande frågor. PRD har potentialen att ge dessa svar om partiet lyckas bygga på ett program av klassoberoende och socialism.
14 november 1998