Den 1 november införde SJ ett nytt planerings- och schemasystem som har lett till omänskliga arbetspass för personalen och mängder av inställda avgångar. Detta är en del av en lång process av försämringar i arbetsmiljön på järnvägen, och i december gick 300 SJ-arbetare på Götalandståg ut i protest genom att vägra ta på sig frivillig övertid.
Det nya planeringssystemet innebär att ett datorsystem (IVU/Rapid2) genererar arbetspass för att vara så tidseffektiva som möjligt för arbetsgivaren. De som är i schemagrupper med bäst framförhållning får nästa månads schema två veckor innan, medan de med sämst framförhållning får nya arbetspass från dag till dag. Oavsett vilken grupp man tillhör måste man dubbelkolla nästa dags pass eftersom dagar kan vara angivna utan arbetstider. Tiderna kan även ändras dagen innan, från till exempel kl. 14:00–22:00 till 03:00–11:30.
Delade turer blir också vanligare, där vissa kan sträcka sig över tre dygn. Mängden tid hemifrån ökar också, många tvingas vara borta i över 30 timmar i sträck, där en stor del av tiden är borta i andra städer än ens hemort (under så kallad ”kvartstid” där man bara får betalt en fjärdedel av lönen).
I Seko Lokförarna SJ Stockholms nyhetsbrev den 16 december förklaras problemen tydligt: ”start- och sluttider på turer förskjuts med timmar, kvartstiden blir bara större och flera timmar helt obetald tid kan förekomma … turer ändras med kortare framförhållning än vad som skedde under Krisavtalets dagar under de månader då Covidpandemin rasade som värst … när gränserna långsamt och subtilt förskjuts till bristningsgränsen och utplånas, när vi accepterar det oacceptabla, då äger vi till sist inte längre vårt livsrum”.
”Jag orkar inte mer, jag vill ha ett liv”
Sekos skyddsombud har kartlagt effekterna detta fått på arbetarna och upptäckte bland annat utmattningssymptom, högt blodtryck, magproblem, sömnproblem, att föräldrar inte kan planera barnomsorg, ökade sjukskrivningar som inte är kopplade till covid-19 och ökad irritation mellan kollegor. Att få ihop ett socialt liv har blivit en ouppnåelig dröm eftersom sociala kvällsaktiviteter i praktiken bara blir möjliga vid två tillfällen i månaden (lördagar på ledig helg).
En arbetare som intervjuades av den LO-anknutna tidningen Arbetet i november beskrev hur han tvingats att jobba ett pass som började kl 20:00, med en rast från 00:00 till 03:00, för att sedan jobba till efter 08:00. När han jobbat så två nätter i rad och bara fått sova en och en halvtimme på 48 timmar så sade han upp sig.
En av hans tidigare arbetskamrater, som också sagt upp sig, hade börjat få hjärtklappning och blöda näsblod konstant. Hon visste inte vad hon skulle göra efter att hon sagt upp sig men sade: ”Det skiter jag i. Jag orkar inte mer, jag vill ha ett liv.” En annan sade att hon kommer att ha gått in i väggen innan årsskiftet.
Arbetare kämpar tillbaka
De är inte ensamma om att lämna järnvägen till följd av hur tiderna sliter på kropp och sinne. På en arbetsplats hade minst 14 personer sagt upp sig bara under november.
I december lanserade 300 ur SJ-personalen på Västtrafiks tåg en protest där de vägrade att ta på sig frivillig övertid i två veckor, deras handledare och lärare för nyanställda uppmanades att avsäga sig sina uppdrag och de uppmanade alla att inte byta turer eller flytta lediga dagar, samt att hålla på alla arbetstidsregler.
De ställde flera andra krav, däribland anpassade scheman för föräldrar och deltidssjukskrivna och att företaget behåller den extra semestervecka som man får för att ha jobbat röda dagar. Arbetsgivaren har efter detta börjat beordra övertid, vilket tidigare har varit sällsynt.
Hur långt kan arbetsgivaren gå?
Det här sättet att pressa arbetare till bristningsgränsen är extremt men det är inte nytt. Redan 2015 började den tidigare ordningen där järnvägspersonal fick scheman på årsbasis luckras upp, och under 2020 fick man med pandemin som ursäkt igenom ett ”krisavtal” med kraftiga försämringar. Bland annat skulle de anställda inte få sitt schema för kommande dag spikat förrän kl. 17:00 dagen innan. För många har den här senaste försämringen helt enkelt blivit droppen som fått bägaren att rinna över.
Flera fackligt aktiva på SJ säger enligt tidningen Flamman att SJ är en ”försökskanin för att se hur långt avtal, lagar och normer för arbetstagares rättigheter kan tänjas” och att ”tillvägagångssättet kan spridas till resten av järnvägen”.
Arbetsgivaren strävar alltid efter att effektivisera den arbetstid som de kan få ut ur varje enskild arbetare och försöker därför tvinga alla att arbeta så effektivt som möjligt utifrån de avgångar som finns. Den bristande sömnen och ökade stressen och tidspressen som detta leder till blir också en säkerhetsfråga när exempelvis lokförare pressas att följa scheman och arbetsinstruktioner där det inte finns tid för fullständiga säkerhetskontroller innan avgång.
Oavsett om det gäller statliga eller privata aktiebolag så är det vinstintresset som är anledningen till försämringarna, och SJ AB konkurrerar om marknadsandelar i Sverige med bland annat Vy, Deutsche Bahn (som också äger Arriva) och MTR, som alla är statliga aktiebolag.
Nationalisera järnvägen under arbetarkontroll!
På Sekos kongress i oktober antog man en motion om att ”verka för att samla banor och banunderhåll, fordonsunderhåll och trafik under statlig regi”.
Detta är ett bra krav som skulle få stort stöd bland arbetare inom branschen och hos den breda allmänheten. De försämringar som privatiseringen har gett oss märks inte bara för oss tågvärdar och lokförare i form av sämre arbetsmiljö och villkor utan för alla som rest med persontrafiken under de senaste åren – i form av bristande underhåll av infrastrukturen, förseningar och inställelser, tillsammans med ökade biljettpriser. Kampen för en helt och hållet statligt ägd järnvägssektor hänger samman med kampen mot försämringar.
Förbundsstyrelsen var emot den första formuleringen av motionen som fördes fram på kongressen, men efter en omformulering (från ”verkställa” till det mer intetsägande ”verka för”) gick den igenom. Hittills har dock inte frågan drivits på ett märkbart sätt.
Till den antagna motionen skulle vi i Revolution dock lägga till, förutom ”att samla banor och banunderhåll, fordonsunderhåll och trafik under statlig regi” även orden ”under arbetarkontroll” eftersom det är det enda sättet att garantera våra rättigheter. Det är vi som jobbar där ute som vet hur verksamheten bör bedrivas, inte några bolagsstyrelser.
Vi stöttar också helhjärtat SJ-arbetarnas rättmätiga krav! Alla arbetare har rätt till en trygg anställning och ett schema som går att leva med. Men arbetsgivarna har beslutat sig för att gå på offensiven och fler försämringar väntar på järnvägen under kommande år om vi inte sätter stopp för det. Vilket betyder att våra protester också måste gå längre.
För att på allvar sätta stopp för försämringarna krävs att vi organiserar oss för att sparka ut aktiebolagen från järnvägen! Det innebär att fackföreningarna måste börja bedriva en intensiv kampanj runt om i landet och kämpa aktivt mot varje försämring, samtidigt som man drar in så många som möjligt i kampen:
- För allas rätt till heltid och ett drägligt schema! Avskaffa IVU/Rapid och delade turer!
- Mot privatiseringar! Nationalisera järnvägen under arbetarkontroll!
- För en kämpande fackföreningsrörelse!