Kapitalismen kan inte längre föra mänskligheten framåt. Arbetarklassen borde ha störtat det här systemet för länge sedan. Varför har den inte redan gjort det? Denna artikel, baserad på ett tal från Montreal Marxist Winter School 2021, utforskar ledarskapets och det revolutionära partiets roll i ljuset av lärdomarna från arbetarrörelsens historia.
År 2020 var ett turbulent år. Covid-19 har avslöjat hur korrupt och planlöst det kapitalistiska systemet är. ”Vi kämpar mot detta tillsammans” var ett mantra som visade sig vara en lögn. För kapitalisterna var deras profiter viktigare än människors liv och hälsa. Många miljoner har förlorat sina jobb medan de rika blivit rikare. I USA, världens rikaste land, befinner sig miljontals människor i hungersnöd.
Pandemin utlöste en ekonomisk kris som förvärrade ett redan dåligt årtionde. De åtstramningar som skett sedan den ekonomiska krisen 2008 ledde till försämrade offentliga tjänster och stagnerande löner för arbetarklassen. Ungdomar i dag blir den första generationen sen andra världskriget som är fattigare än sina föräldrar.
Detta förklarar att socialistiska idéer har blivit populära igen. Förra året gjorde Victims of Communism Foundation, som definitivt inte förespråkar någon marxism, en undersökning av ungdomar i USA och fann att 49 procent i åldrarna 16–23 var positivt inställda till socialism. Detta är en ökning med 3 procent sedan 2019. I befolkningen som helhet har siffran ökat från 36 till 40 procent. I ett land format av årtionden av antikommunistisk propaganda anser 18 procent av de unga att kommunismen är ett mer rättvist system än kapitalismen!
Dessa siffror är inte så förvånande som man kan tro. Ungdomar i dag har inte fått uppleva något annat än nedskärningar, sämre levnadsstandarder, terrorism, imperialism och ekologisk förgörelse. Kapitalismens gyllene tidsålder under 1960- och 70-talen är död och begraven. Fler än någonsin vill se ett revolutionärt störtande av kapitalismen.
Förhållandena är mogna
I själva verket har kapitalismen länge stått i vägen för mänsklighetens utveckling. Genom en revolution hade arbetarklassen kunnat störta detta hinder för länge sedan. Så varför har detta inte hänt?
De objektiva förutsättningarna för byggandet av ett socialistiskt samhälle baserat på överflöd har funnits länge. Det råder ingen tvekan om att de ekonomiska resurser som krävs för att tillfredsställa människors behov redan finns. Vi kan ge mat till alla. Vi har den teknologi och kunskap som krävs för att kunna leva i balans med naturen. Stora företag som Amazon och Walmart har visat att det går att organisera produktion och distribution på global skala. Många farliga eller svåra jobb skulle kunna hanteras av maskiner i stället för av människor.
Marx förklarade att kapitalismen ”skapar sin egen dödgrävare” genom skapandet av arbetarklassen. Den klass som bygger våra byggnader, som producerar de varor vi behöver, bemannar tjänsterna och distribuerar dessa produkter och tjänster. Han förklarade också att socialismen inte bara är en bra idé som några filosofer tänkt fram. Han förklarade att det under kapitalismen är arbetarklassen som kan leda kampen för socialism, genom att ta makten över produktionsmedlen. För att åstadkomma detta måste klassen organisera sig och övervinna motståndet från kapitalisterna, bankirerna, företagsägarna och deras politiker. Till skillnad från på Marx tid utgör arbetarklassen i dag den överväldigande majoriteten i samhället. När den väl mobiliseras och bestämmer sig för att störta kapitalismen kommer ingenting att kunna stoppa den.
Så varför har arbetarklassen fortfarande inte störtat det kapitalistiska systemet genom en revolution?
Bör man klandra arbetarna?
Leo Trotskij, som tillsammans med Lenin ledde den ryska revolutionen, skrev strax före sin död en enastående artikel under rubriken Klassen, partiet och ledarskapet – Varför besegrades det spanska proletariatet?.
I denna artikel undersöker Trotskij den spanska revolutionen mellan 1931-1939, och förklarar varför den besegrades. Vi kommer att återkomma till detaljerna i denna revolution. Här räcker det att konstatera att den spanska arbetarklassen misslyckas med att ta makten trots åtskilliga uppror, spontana initiativ av arbetare och bönder för att ta kontroll över fabrikerna och jorden, starka arbetarorganisationer och en stark tradition av klasskamp. I stället upprättades år 1939 Francisco Francos fascistiska regim, som höll ända fram till 1970-talet.
Trots att den var kort (Trotskij mördades innan han hunnit färdigställa den) är hans artikel en guldgruva av lärdomar som förklarar hur revolutioner misslyckas och hur man bör förbereda sig för att segra. Denna text borde vara obligatorisk för alla socialister idag.
Klassen, partiet och ledarskapet börjar med en polemik mot ett litet, påstått marxistiskt magasin vid namn Que faire?. I en artikel hade Que faire? förklarat att det var arbetarklassens ”omognad” som låg bakom den spanska revolutionens misslyckande. Om revolutionen misslyckades låg felet alltså hos arbetarna själva.
Att skylla på arbetarna är rätt vanligt inom arbetarrörelsen i dag. För många inom vänstern är det en självklarhet att ansvaret för att kapitalismen ännu inte är störtad ligger hos arbetarna.
De påstår att arbetarklassen är ”för svag” för att förändra världen. Detta var en av deras förklaringar till att revolutionen i Venezuela, som har pågått sedan 2000-talets början, aldrig fullbordades. Trots en historisk mobilisering under kuppen 2002; trots att Hugo Chavez’ socialistiska parti (PSUV) vunnit flera val; trots att arbetare tog kontrollen över sina arbetsplatser; och trots att de slagit tillbaka flera kuppförsök sedan 2019, finns det fortfarande människor som kallar Venezuelas arbetarklass ”svag”.
Detta påstår exempelvis Jesús Farías, ledare inom PSUV, i artikeln ”Den politiska ekonomins övergång till socialism”: ”Vi kan med säkerhet säga att ett av de största hindren för en accelererad samhällsutveckling i landet ligger hos den organisatoriska, politiska och ideologiska svagheten hos arbetarklassen som i dag är oförmögna att fullfölja sin roll som den huvudsakliga drivkraften i samhällsutvecklingen.”
Yanis Varoufakis, den tidigare grekiska finansministern i Syrizas regering 2015, är ännu ett exempel på denna trend. I en artikel från 2013, som underhållande nog kallades för ”Bekännelser från en oberäknelig marxist” förklarar han att den europeiska krisen beror på att den ”inte bär på några progressiva alternativ, utan i stället på radikalt regressiva krafter.” Detta påstående gjorde han vid en tidpunkt när den grekiska arbetarklassen hade genomfört 30 generalstrejker sedan 2008! Eftersom han helt saknar helt tilltro till arbetarklassen ser han ”regression” som den enda möjligheten. Han påstår att det enda alternativet är att skapa en koalition som ”inkluderar högern” för att rädda EU och ”rädda kapitalismen från sig själv”.
Journalister, intellektuella och påstådda vänsterpersonligheter säger att arbetarklassen inte vill ha förändring och att den inte lockas av ett program som är ”vänster”. Ett exempel på detta är den kända brittiska vänsterjournalisten Paul Mason.
I England gick hundratusentals människor med i Labourpartiet till följd av att Jeremy Corbyn, som kallade sig för socialist, blev partiledare 2015. Sedan han förlorade omvalet till partiledare 2019 har partihögern tagit tillbaka kontrollen under den nya partiledaren Sir Keir Starmer. Samtidigt har man börjat utesluta partiets vänster.
Till följd av Corbyns förlust menade Mason att den ”traditionella arbetarklassen” i England ”ryggar tillbaka för delar av vänsterns agenda, såsom rätten till asyl, försvaret av mänskliga rättigheter, allmän välfärd och framförallt deras motstånd mot militarism och antiimperialism.” Allmän välfärd? Vilken fasa! Han tillägger: ”Hjälper det att berätta om hopp för väljare som är rädda för förändring?”
Problemet påstås alltså vara att arbetare inte vill ha förändring och till och med fruktar den. Den logiska slutsatsen för Mason är därför att man ska stödja Keir Starmer, den moderata ledaren för labourpartiet. Mason har helt och hållet förlorat tron på arbetarklassens förmåga att förändra samhället, om han nu någonsin trodde på det.
Vad alla dessa individer uttrycker är idén att det är arbetarna själva som är ovilliga eller oförmögna att ändra samhället. De saknar förtroende för arbetarnas förmåga att genomföra en revolution, förändra samhället och styra det på sina villkor. Dessa idéer förs fram av journalister, liberaler och akademiker. Dessutom letar de sig också in i arbetarrörelsen genom den fackliga byråkratin. Alltför ofta skyller de fackliga ledarna på att arbetarna ”inte vill kämpa”, trots att det är de själva som blivit valda för att leda kampen.
En kris för ledarskapet
Hur svarar marxister på dessa argument? Varför har inte arbetarklassen störtat kapitalismen än?
Utgångspunkten för marxister är arbetarklassens grundläggande roll i att förändra samhället. Marxister har inget gemensamt med arbetarföraktande journalisters och intellektuellas pessimism och cynism. Det är helt felaktigt att påstå att arbetarklassen är ”för svag” för att störta kapitalismen. Arbetarklassen har, under de senaste hundra åren, rest sig gång på gång för att störta den utsugande härskarklassen och förändra samhället.
Men nästan varje gång har det varit arbetarrörelsens ledning – antingen den fackliga- eller arbetarpartiernas ledning – som satt stopp för rörelsen. De kompromissar med kapitalisterna i stället för att försöka ta makten ifrån dem. Dussintals revolutioner har hållits tillbaka på detta sätt. I Övergångsprogrammet förklarar Leo Trotskij att ”Mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris.”
Däremot måste vi undvika att göra en karikatyr på denna hållning. Marxister försvarar inte idén att arbetare alltid är redo för en revolution, att de bara väntar på att socialistiska ledare ska visa vägen. Att säga att arbetarrörelsens ledning fungerar som en bromskloss i rörelsen är inte detsamma som att närvaron av ett revolutionärt ledarskap för arbetarrörelsen omedelbart och per automatik skulle leda till en segerrik socialistisk revolution.
Det stämmer inte att arbetare alltid är redo för kamp och bara väntar på dugliga ledare. En massrörelse framkallas inte genom ett trollslag. Däremot visar historien att det finns avgörande ögonblick där massorna ger sig in i kampen: revolutioner. Alla aktivister som vill förändra världen måste fråga sig: Hur kan vi organisera vår klass, arbetarklassen, för att störta kapitalismen? Vad är socialisters roll i detta? Hur kan vi förbereda oss?
Klassmedvetande
Arbetarnas klassmedvetandet utvecklas inte linjärt.
Det är genom en lång historisk process som arbetare har kommit att förstå nödvändigheten av att organisera sig. Facken skapades för att försvara arbetarna i den ständiga kampen mot kapitalisterna. Slutligen skapade arbetarna partier, organisationer för att försvara sina politiska intressen. Marx förklarade att arbetarklassen bara är råmaterial för kapitalistisk exploatering utan organisation. Genom sin långa historia av kamp har arbetarklassen i stället kommit att delta i politiken, antingen genom fack eller andra sorters organisationer. Denna utveckling är ojämn och skiljer sig från land till land.
Att komma till slutsatsen att det är nödvändigt att organisera sig är en sak; att komma till slutsatsen att kapitalismen måste störtas genom revolution är en annan. När arbetarklassen går in i kamp betyder det inte att den automatiskt kommer att dra revolutionära slutsatser.
Det mänskliga medvetandet är inte revolutionärt. I regel är medvetandet tvärtom väldigt konservativt. Folk klamrar sig fast vid gamla idéer och traditioner som man känner sig trygg med. I allmänhet vill man bara leva ett drägligt liv. Vem kan klandra någon för det? Ingen vill leva ett liv präglat av kaos och omvälvningar. Man skaffar sig inte ett jobb för att gå ut i strejk.
Revolutioner hör oundvikligen till undantagen i historien. Arbetare befinner sig inte i ständig kamp; snarare tvärtom.
Det finns däremot tillfällen när de rådande förhållandena helt enkelt inte längre fungerar. Miljontals människor får nog. Ekonomiska nedskärningar landar i arbetarnas knä. Levnadskostnaderna ökar, medan lönehöjningarna stannar upp. Välfärden privatiseras. De rika blir rikare inför öppen ridå.
Det är inte revolutionärer eller socialister som skapar revolutioner. Det är kapitalismen själv som tvingar miljontals människor till revolution. Miljontals arbetare som är apatiska ena dagen kan nästa dag vara ute på gatorna i en fullskalig revolt. Gårdagens medvetande, som inte hängde med i händelseutvecklingen, kommer helt plötsligt ikapp verkligheten med en smäll. Det är då revolutioner sker.
Väldigt ofta är det bara en ”tillfällighet” som startar en revolution. De arabiska revolutionerna 2010–2011 började i Tunisien när en gatuförsäljare tände eld på sig själv utanför den lokala guvernörens kontor. Detta blev gnistan som tände eldsvådan. En massrörelse följde som slutligen störtade den tunisiska diktaturen. Rörelsen spreds till Egypten och hela arabvärlden. Den byggde på en ilska som hade vuxit hos folk i årtionden, som bara behövde en gnista för att explodera. Vi ser något liknande i nästan varje revolution.
Vad är en revolution? Trotskij betonade massornas roll i Den ryska revolutionens historia:
”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim. Huruvida detta är bra eller dåligt överlämnar vi åt moralisterna att bedöma. Själva tar vi fakta som de uppstår ur den objektiva händelseutvecklingen. För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på den scen där de själva avgör sina öden.”
Detta citat sammanfattar kärnan i en revolution. Det handlar framför allt annat om massornas inträde på den historiska scenen, och i dag utgör arbetarklassen majoriteten av massorna.
Under det senaste århundradet har det skett många revolutioner. Faktum är att inte ett enda årtionde har gått förbi utan åtminstone en stor revolution.
Den ryska revolutionen 1905 och 1917; den tyska revolutionen 1923 och den kinesiska revolutionen 1925–1927; den spanska revolutionen 1931–1937; masstrejker i Frankrike 1936; en våg av revolutioner i Italien, Grekland och Frankrike mellan 1943–1945; den kinesiska revolutionen 1949; revolutionen i Ungern 1956; franska revolutionen 1968; den chilenska revolutionen mellan 1970–1973; revolutionen i Portugal 1974; den sandinistiska revolutionen i Nicaragua 1980–1983; revolutionen i Burkina Faso 1983–1987; det revolutionära störtandet av den indonesiska diktaturen 1998; revolutionen i Venezuela under Hugo Chavez under 2000-talet; de arabiska revolutionerna 2011.
Listan kan fortsätta. Historien är fylld av händelser där massorna inte längre kan acceptera situationen. Då ger de sig ut på gatorna och tar sitt öde i sina egna händer.
En revolution kan jämföras med en jordbävning. Ingen kan förutse exakt när en jordbävning kommer att äga rum, och i allmänhet är de sällsynta. Vi kan däremot studera kontinentalplattorna. Vi kan lära oss var förutsättningarna för en jordbävning finns. Jordbävningar sker inte hela tiden, men i sista hand är de alltid oundvikliga.
Detsamma gäller för revolutioner. Ingen kan förutse exakt när en revolution sker. Men vi kan studera de ekonomiska förhållandena, se arbetarnas växande ilska och därigenom förutse en revolutionär epok.
Skillnaden mellan en revolution och en jordbävning är att en revolution skapas av människor. Vi kan förbereda oss för den och vi kan spela en viktig roll i att den lyckas. Men hur gör vi det?
Spontanitet?
Hur genomförs revolutioner i praktiken? Om arbetare bara kunde störta kapitalismen i ett enda svep skulle det inte behövas några teorier kring revolutioner. Det skulle inte krävas debatter om saker som idéer, program och konkreta metoder i arbetarrörelsen. Man skulle inte behöva bygga organisationer som försvarar det ena eller det andra programmet.
Bland anarkister pratas det mycket om massrörelsernas spontanitet. Alla de olika anarkistiska teorierna kommer nästan alltid tillbaka till idéen om att massorna spontant kan uppnå ett klasslöst samhälle. I sitt mest kända anarkistiska verk, förklarar Kropotkin exempelvis att hans bidrag till den anarkistiska teorin var att han: ”pekat på hur en stor stad under en revolutionär period, om invånarna accepterar idén, kunde organisera sig i linje med den fria kommunismen”. Han antyder alltså att arbetare spontant kan störta kapitalismen genom en revolution. Kropotkin förklarar däremot inte hur invånarna skulle ”acceptera idén” om kommunism.
Det råder ingen tvekan om att det finns ett inslag av spontanitet i alla massrörelser och alla revolutioner. Till en början är det till och med en styrka. Helt spontant kan miljontals människor som tidigare inte brydde sig om politik välla ut på gatorna, och överraska den härskande klassen. Inte sällan överraskar utbrotten till och med de mest härdade revolutionärerna. När februarirevolutionen i Ryssland bröt ut låg bolsjevikerna i Petrograd så långt efter händelseförloppet att de vädjade till arbetarna att inte gå ut på gatorna!
Men räcker det med spontan kamp för att störta kapitalismen? Historien har visat oss att det inte gör det.
Faktum är att det i varje rörelse, i varje kamp och i varje revolution, oavsett hur spontana dessa händelser är, alltid finns grupper eller individer som antar en ledande roll.
Det spelar ingen roll vad vi tycker om det. Massorna uttrycker sig alltid genom organisationer, eller åtminstone genom individer som antar en ledande roll efter att ha vunnit folks förtroende.
Även om en rörelse verkar spontan är det alltid någon som håller ett tal som övertygar arbetskamraterna att gå ut i strejk. Det är en organisation eller en individ som trycker flygbladen som argumenterar för en strejk. Det är en organisation eller individ som kommer med förslaget att ockupera arbetsplatsen. Dessa idéer kommer inte från ingenstans.
Samtidigt stämmer det att en organisation eller individ inom arbetarrörelsen också kan utnyttja sin ledande position för att hålla tillbaka kampen. Personer och organisationer kan argumentera för att en strejk ska avbrytas. Vissa kan till och med säga att man inte kan ockupera arbetsplatsen eftersom det skulle inkräkta på kapitalisternas rätt till sin privategendom.
Kampen kring idéer och metoder är inte avgjord på förhand. Alla arbetare kommer inte att dra samma slutsatser samtidigt. En liten minoritet kommer att insé vikten av en ockupation eller en generalstrejk tidigare än de andra arbetarna. I en revolution kommer en minoritet att förstå att arbetarna skulle kunna ta kontrollen över ekonomin. Det är deras uppgift att organisera sig på ett sätt som gör att de kan övertyga resten av arbetarna.
Även i en revolution som verkar spontan kommer förr eller senare organisationer att spela en ledande roll.
Som Trotskij förklarar i Klassen, partiet och ledarskapet:
”Historien är ett förlopp av klasskamp. Men klasser lägger inte ner hela sin kraft automatiskt och samtidigt. Under kampens förlopp skapar klasserna olika organ som spelar en viktig och självständig roll, och som är utsatta för deformeringar … I de historiska omvälvningarnas avgörande ögonblick kan ett politiskt ledarskap bli en lika viktig faktor som arméledningens roll under krigets kritiska ögonblick. Historien är ingen automatisk process. Om så vore fallet varför i så fall ledare? Varför partier? Varför teoretisk kamp?”
De olika tendenserna inom arbetarrörelsen uttrycker sig genom olika organisationer. Även marxister vill organisera – och bygga ett revolutionärt parti.
Vad är ett revolutionärt parti?
Begreppet ”parti” har ett dåligt rykte bland vissa delar av arbetarrörelsen och ungdomen. Det finns mycket bra anledningar till detta! De befintliga politiska partierna gör allt för att driva ut dessa delar. Till och med de så kallade ”vänsterpartierna” böjer sig för bankernas diktat och utför kapitalisternas smutsiga arbete när de väl sitter vid makten, ibland ännu kraftfullare än högern. Ett av de senaste exemplen på detta var Syrizaregeringen i Grekland 2015.
När marxister pratar om behovet av ett revolutionärt parti tänker vi inte på en valmaskin. Ett parti är först och främst idéer och ett program baserat på dessa idéer, metoder för att genomföra programmet och först därefter en struktur och en organisation som kan sprida programmet i rörelsen och vinna över massorna.
Benägenheten att organisera sig finns spontant inom arbetarklassen, som vi kan se i bildandet av fackföreningar och partier. De olika tendenserna inom arbetarrörelsen uttrycks genom olika organisationer eller grupperingar.
Fackföreningars syfte är att samla så många arbetare som möjligt. Bara en dåre skulle föreslå att facken endast ska inkludera revolutionära arbetare, för då skulle dessa fackföreningar sannerligen bli svaga. Ett revolutionärt parti fyller en annan uppgift i arbetarrörelsen och har därför en annan sammansättning än fackföreningarna.
I ”Brev till en fransk syndikalist rörande det kommunistiska partiet” förklarar den ryske revolutionären Leo Trotskij det revolutionära partiets roll i fackföreningarna:
”Vilken roll måste en sådan minoritet spela? Det är självklart att den inte kan basera sig på regionala och fackliga olikheter. Här handlar det inte om medvetna metallarbetare, järnvägsmän eller snickare, utan om de mest medvetna proletärerna i hela landet. Dessa måste sammansluta sig, utarbeta ett klart och tydligt aktionsprogram, stärka sin enighet genom sträng inre disciplin och på detta sätt försäkra sig om ett ledande inflytande på arbetarklassens kamp i sin helhet och på alla arbetarorganisationer, först och främst fackföreningarna.”
Alla ungdomens och arbetarklassens lager drar inte samma slutsatser samtidigt. Vissa arbetare tror att kapitalismen är det bästa systemet. Andra ogillar kapitalismen, men tror inte att den kan störtas. Andra är helt enkelt likgiltiga. Men ytterligare andra kommer fram till att kampen för socialism är en nödvändighet. Efter att ha förstått detta kommer dessa människor nödvändigtvis att vilja styra arbetarrörelsen i denna riktning.
Naturligtvis kommer uppgiften för denna socialistiska minoritet (’kadrer’, i Trotskijs ord) vara att organisera sig för att under kampens gång vinna förtroende från arbetarklassens andra delar. Om denna minoritet är grupperad i en organisation med ett gemensamt program så kan denna uppgift genomföras desto effektivare.
I ”Diskussioner om Övergångsprogrammet” förklarar Trotskij:
”Nå, vad är nu partiet? Vad består sammanhållningen av? En gemensam syn på händelse-utvecklingen, på uppgifterna, och denna gemensamma syn – det är partiets program. Precis som moderna arbetare lika lite som barbarer kan arbeta utan verktyg, så är programmet partiets redskap. Utan programmet måste varje arbetare skaffa sig egna verktyg, finna improviserade verktyg, och det ena motsäger det andra.”
Ett program och en organisation måste byggas i förväg, innan en revolution, precis som en arbetare måste utrusta sig med verktyg innan han kan gå vidare med en given uppgift.
Den spanska revolutionen: en klass utan parti eller ledarskap
Vad händer när det inte finns något revolutionärt ledarskap eller någon revolutionär organisation? Eller när de organisationer som finns sviker och håller tillbaka rörelsen?
Trotskijs Klassen, partiet och ledarskapet berättar om arbetarklassens nederlag i den spanska revolutionen 1931–1939. Denna inspirerande händelse är kanske det mest tragiska exemplet på vad som händer när en klass gör allt för att störta kapitalismen medan det inte finns något revolutionärt ledarskap, eller när de organisationer som finns vägrar att ta makten.
1930-talskrisen drabbade Spanien hårt. Arbetarklassen och bönderna led av överväldigande fattigdom. Markägare och kapitalister (ofta samma personer) hade försämrat levnadsvillkoren till en eländig nivå för att upprätthålla sina vinster. 1931 tvingades den härskande klassen att offra monarkin inför massornas stigande ilska och en republik utropades. Men övergången till en demokratisk republik hade i sig inte löst några av arbetarklassens och de fattiga böndernas problem.
Massorna visade den mest otroliga styrka och beslutsamhet i den spanska revolutionen. Men de förhindrades gång på gång från att ta makten av sina ledare: socialisterna, kommunisterna, POUM och anarkisterna.
I februari 1936, efter två år med en högerregering, förde massorna folkfronten till makten. Denna regering bestod av socialister, kommunister, POUM (ett parti som kallade sig marxistiskt men som ständigt vacklade mellan revolution och reformism) och till och med anarkisterna som ledde det viktigaste fackförbundet CNT. Dessa arbetarorganisationer släppte även in borgerliga republikaner i folkfronten. De kapitalistiska partiernas närvaro tvingade regeringen att urvattna sitt program och bromsa reformer som skulle vara till förmån för bönderna och arbetarna och lämna borgarklassens egendom ifred. Folkfrontsregeringen gick till och med så långt som att skicka polis på arbetarna när de gick ut i kamp.
Utan att vänta på de reformer som folkfronten utlovat genomförde arbetarna på egen hand både 44-timmars arbetsvecka, löneökningar och befriade de politiska fångar som fängslats av den tidigare högerregeringen. Mellan februari och juli 1936 såg varje större spansk stad minst en generalstrejk. En miljon arbetare strejkade i början av juli 1936.
Arbetarrörelsen gick för långt för kapitalisterna. Den 17 juli 1936 inledde general Francisco Franco ett fascistiskt uppror med fullt stöd av Spaniens kapitalister och markägare. Målet var att störta regeringen, förstöra fackföreningarna och arbetarpartierna och bygga en starkare regering så att kapitalisterna kunde fortsätta exploatera arbetarna och bönderna utan att ständigt mötas av kamp. Ställda inför den fascistiska kuppen vägrade folkfrontspartierna att beväpna arbetarna för att göra motstånd.
Trots dessa partiers passivitet genomförde arbetarna spontan kamp för att motarbeta fascisterna. De tog käppar, köksknivar och andra vapen till hands, allierade sig med soldaterna och invaderade kasernerna för att hitta riktiga vapen. Arbetarna byggde miliser som tog över den borgerliga polisens uppgifter. Utöver dessa åtgärder för ”militärt” försvar mot fascismen vidtog arbetarna ekonomiska åtgärder. I Katalonien överfördes transporterna och industrin nästan helt till arbetarkommittéer och fabrikskommittéer. Vid sidan av centralregeringen i Madrid och Kataloniens regering växte en andra makt fram – arbetarnas.
Men vad hände? Ledningen för alla organisationer – socialisterna, kommunisterna, POUM och den anarkistiska CNT – höll tillbaka rörelsen. I Katalonien deltog de i nedmonteringen av arbetarkommittéerna. Socialisterna och kommunisterna var i framkant när de sa till arbetare att gå hem, inte beslagta fabrikerna och istället låta den borgerliga regeringen leda kampen mot fascismen. POUM följde samma riktning och gick in i den katalanska borgerliga regeringen hösten 1936 och förde en politik som syftade till att stävja revolutionen.
Av särskilt intresse är attityden hos de anarkistiska ledarna för CNT. Under denna period skröt CNT ledarna över att det kunde ha tagit makten: ”Om vi hade velat ta makten hade vi kunnat åstadkomma det i maj [1937] med säkerhet. Men vi är emot diktatur.”
Eftersom de var anarkister, och därför mot makten i allmänhet, vägrade ledarna för CNT att befästa arbetardemokratin som föddes. En historisk möjlighet gick förlorad. Men samma anarkister som vägrade ta makten i arbetarklassens namn, gick gärna med i den borgerliga regeringen i Katalonien!
Till följd av detta demoraliserades arbetarna fullständigt. Denna tragiska historia slutar med Francos och fascisternas seger i inbördeskriget 1939.
Så varför besegrades den spanska revolutionen?
Arbetarna drev spontant tillbaka fascisterna och tog kontroll över arbetsplatserna, särskilt i Katalonien. De rörde sig åt rätt håll. Men samtliga ledare för arbetarrörelsens organisationer förhindrade massornas rörelse. Som Trotskij förklarar i Klassen, partiet och ledarskapet, är det inte lätt för arbetarklassen att övervinna konservatismen hos sina ledare i en sådan situation. Ett alternativ måste finnas redo:
”För att kunna upprepa det ihåliga uttalandet om att de spanska massorna bara följde sina ledare, kan man inte förstå någonting alls av förhållandet mellan klassen och partiet, mellan massorna och ledarna. Det enda man kan säga är att massorna, som hela tiden försökte spränga sig fram till den riktiga vägen, inte klarade av att mitt under stridens hetta skapa ett nytt ledarskap som motsvarade revolutionens krav. Framför oss har vi en ytterst dynamisk process, där revolutionens olika stadier snabbt avlöser varandra, och ledarskap eller olika delar av ledarskapet snabbt deserterar till klassfienden.”
Han betonar att ett revolutionärt marxistiskt ledarskap inte kan improviseras i stunden.
”Men till och med i de fall där det gamla ledarskapet har avslöjat sin inre korruption, kan klassen inte omedelbart improvisera fram ett nytt ledarskap, i synnerhet om den inte har ärvt starka revolutionära kadrer från den tidigare perioden som är förmögna att utnyttja det gamla ledande partiets kollaps.”
Samma process i dag
Så sent som 2019 svepte en revolutionär våg genom Latinamerika, Nordafrika och Mellanöstern. Chile, Ecuador, Colombia, Irak, Libanon, Algeriet och Sudan upplevde generalstrejker, massrörelser eller revolutioner. Och överallt ställdes samma fråga om revolutionärt ledarskap, vars frånvaro präglade händelserna överallt.
Sudan är ett särskilt slående fall. I december 2018 utbröt en massrörelse mot diktatorn Omar al-Bashir. Extrem fattigdom, IMF:s åtstramningar och massiv arbetslöshet drev massorna ut på gatorna. En massiv sittstrejk organiserades av revolutionärerna i huvudstaden Khartoum.
Så här beskrev en artikel i Financial Times händelsen:
”Man kan inte med säkerhet veta hur Ryssland kändes 1917 när tsaren störtades. Eller Frankrike 1871 under de berusande, idealistiska dagar som den kortlivade Pariskommunen varade. Men det måste ha känts ungefär som Khartoum i april 2019.”
Detta var en verklig revolution! I april tvingades den härskande klassen att göra sig av med diktatorn. En militär övergångsregering bildades för att säkerställa att armén behöll makten.
Fackförbundet SPA, som ledde protesterna, kallade till demonstrationer och utlyste till och med en generalstrejk i slutet av maj med krav på att armén skulle överlämna makten. Denna strejk förlamade landet fullständigt.
I början av juni skickade regimen milisstyrkor för att undertrycka sittstrejken i Khartoum. Men de sudanesiska arbetarna lät sig inte skrämmas – istället organiserade SPA ytterligare en generalstrejk, och arbetarna upprättade motståndskommittéer.
Här fanns en verklig möjlighet för arbetarna att ta makten, att ta kontroll över ekonomin. Men i stället krävde SPA ett slut på strejken. Därefter förhandlade man fram ett avtal med militärrådet om en treårig övergångsregering innan det skulle hållas val. Resultatet är att armén fortsätter vid makten och får chans på chans att krossa revolutionen, medan liberaler som premiärminister Hamdok genomför försämringar för massorna. Kuppen i oktober 2021 stoppades bara genom att miljoner sudaneser svarade med generalstrejk och massdemonstrationer.
Vad saknas i Sudan? Arbetarna har genomfört flera generalstrejker, trotsat massiv repression och bildat gräsrotskommittéer för att organisera rörelsen. Arbetarna har gjort allt de kunnat – de hade kunnat gripa makten.
Men ledarna kompromissar med armén i stället för att ta makten. Som vi redan har förklarat kan inte en ny organisation improviseras i stunden.
Tycka vad man vill: ledarskap är verkligt. Ingen slipper undan behovet av att organisera sig. Medan arbetarrörelsen har ett ledarskap med felaktiga idéer och metoder, medan arbetarklassens organisationer håller tillbaka rörelsen, så är uppgiften att bygga ett alternativ i förväg – ett verkligt revolutionärt parti.
Ryska revolutionen 1917
I en diskussion om det revolutionära partiets roll är det omöjligt att ignorera den ryska revolutionen 1917.
Det är inte utan anledning som marxister ägnar så mycket tid åt att studera denna revolution. För första gången i historien, förutom Pariskommunens korta existens 1871, tog arbetarna och de förtryckta makten. De störtade kapitalismen och tog de första stegen mot att upprätta arbetardemokrati och ett socialistiskt samhälle. För att förbereda framtidens segrar måste revolutionärer studera tidigare segrar.
Segern för de ryska arbetarna i oktober 1917 skedde inte av sig självt.
I februari 1917 var Ryssland drabbat av världskrigets härjningar. Arbetarna och bönderna som placerats på fronten ville inte längre utkämpa strider som inte var deras. Arbetarna i fabrikerna och deras familjer svalt. Ordningen gick inte längre att upprätthålla. På initiativ av de kvinnliga arbetarna i Petrograd strejkade arbetarna i staden och efter en veckas massmobilisering tvingades tsaren att abdikera.
Under kampens gång bildades snabbt sovjeter (arbetarråd) runt om i landet. Sovjeterna var utvidgade strejkkommittéer, vilka började att överta samhällets funktioner. De hade makten i sina händer.
Men vid sidan av sovjeterna bildade borgarklassen en så kallad ”provisorisk regering”, som var angelägen om att försvara kapitalismen. Denna period av ”dubbelmakt” varade fram till oktober 1917.
Mellan februari och oktober, genom revolutionens upp- och nedgångar, visade den provisoriska regeringen att den inte hade för avsikt att tillgodose massornas krav: fred, bröd för arbetarna och mark åt bönderna.
Under revolutionens första månader hade dåtidens reformistiska partier – socialistrevolutionärerna (SR) och mensjevikerna – en majoritet bland arbetarna och bönderna i sovjeterna. De använde sin position för att få sovjeterna att stödja den borgerliga provisoriska regeringen – och gick till och med in i denna regering själva. Mensjevikerna och SR menade att det var ”för tidigt” för arbetarklassen att ta makten, att borgarklassen skulle få styra och att kampen för socialismen skulle skjutas på framtiden.
Efterhand blev mensjevikerna och SR helt misskrediterade i såväl arbetarnas och soldaternas som i böndernas ögon. Men tack och lov fanns det ett alternativ. Det var till bolsjevikerna, ledda av Lenin och Trotskij, som massorna började vända sig. De hade tillbringat månader med att tålmodigt förklara att det var både nödvändigt och möjligt att ta makten ur borgarklassens händer. Efter att ha vunnit deras förtroende kunde bolsjevikerna kanalisera massornas enorma energi och initiativ till seger i oktober 1917.
Bolsjevikpartiet och Lenin
I ryska revolutionen lyckades arbetarna för första gången både ta makten och behålla den. Varför lyckades de, när så många andra rörelser misslyckats?
Orsaken är knappast de ryska arbetarnas ”mognad” jämfört med exempelvis de spanska arbetarna på 1930-talet. De ryska arbetarna var inte mer stridbara än de spanska. De ryska arbetarna var inte heller mer intelligenta eller något liknande. Skillnaden var bolsjevikpartiets närvaro.
Bolsjevikerna skapade inte den ryska revolutionen. Även om bolsjevikiska aktivister spelade en roll i februari, hade massornas kampvilja skapats av kapitalismen, av den katastrofala situationen i landet. Trotskij förklarar detta i Ryska revolutionens historia: ”Man anklagar oss för att framkalla stämningen bland massorna; det är fel, vi försöker bara formulera den.”
Detta är den marxistiska organisationens roll: att medvetet formulera det som arbetarna förstår på ett helt eller delvis omedvetet sätt.
Men bolsjevikpartiet uppstod inte spontant år 1917. Att bygga ett revolutionärt parti kräver tid och energi.
De ryska marxisterna hade börjat sitt arbete på 1880- och 1890-talet genom att skapa små isolerade grupper som organiserade diskussionscirklar om marxismens grunder. Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP) grundades officiellt 1898. Splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker inträffade 1903, som två fraktioner inom RSDAP. Bolsjevikerna var oförsonliga i sitt försvar av marxismen och avskilde sig för gott från mensjevikerna år 1912, för att bli ett självständigt parti.
I dag hör vi ibland att vänstern helt enkelt borde enas och lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan. Man frågar oss varför det finns så många socialistiska eller vänsterorganisationer. Varför fäster IMT så stor vikt vid marxistisk teori? Verkligheten är att grupper som förenas utan att egentligen hålla med varandra är ett recept för handlingsförlamning. Teoretiska skillnader kommer att framträda i alla viktiga frågor, och den ”enade” organisationen kommer inte att kunna agera. En kajak med två personer som ror i motsatta riktningar kommer att gå i cirklar, medan en kajak med en person kommer att gå framåt.
Detta är en av de mest värdefulla lärdomarna i bolsjevismens historia. Som Lenin förklarade redan 1900:
”Innan vi kan förenas och för att vi ska kunna förenas, måste vi först och främst göra fasta och bestämda gränsdragningar. Annars kommer vår enhet att vara rent fiktiv, den kommer att dölja den rådande förvirringen och förhindra dess radikala eliminering. Det är därför förståeligt att vi inte har för avsikt att göra vår publikation till ett förråd av olika åsikter. Tvärtom, vi kommer att genomföra det som en strikt definierad tendens. Denna tendens uttrycks genom ordet marxism.” (från Declaration of the Editorial Board of Iskra, vår översättning)
I 20 år före revolutionen byggde bolsjevikpartiets marxister tålmodigt en organisation baserad på ett gemensamt program. I förväg utbildades aktivister i marxismens idéer, i syfte att spela en ledande roll i arbetarrörelsen. Att studera teori och historia är nödvändigt för att bygga en revolutionär organisation idag.
Mensjevikerna och socialrevolutionärerna (SR) skulle ha lett revolutionen till nederlag. Lyckligtvis fanns det ett alternativ i form av bolsjevikerna som, på grund av massornas egna erfarenheter mellan februari och oktober, lyckades vinna arbetarnas stöd. Detta är vad Trotskij förklarar i Klassen, partiet och ledarskapet:
”Bara gradvis, bara på grundval av sina egna erfarenheter genom flera skeden, kan massornas breda lager övertygas om att ett nytt ledarskap är fastare, mer tillförlitligt, och mera lojalt än det gamla. Under en revolution, det vill säga när händelserna sker snabbt, kan förvisso ett svagt parti snabbt växa till ett mäktigt parti. Men det gäller bara under förutsättning att det förstår revolutionens inriktning och förfogar över pålitliga kadrer, som inte berusas av fraser och inte skräms av förföljelse. Men ett sådant parti måste finnas tillgängligt före revolutionen, eftersom processen att skola kadrerna kräver lång tid, och revolutionen har inte råd med denna tid.”
I Ryssland existerade detta parti på förhand. I februari 1917 räknade bolsjevikerna 8000 i sina led. Vid tiden för maktövertagandet i oktober hade de vuxit till 250 000 medlemmar, på basis av ett korrekt politiskt perspektiv.
Ledarskapets roll inom partiet
Men hur kom Bolsjevikerna fram till ett korrekt politiskt perspektiv? Är partiets existens i sig själv tillräcklig?
Bolsjevikernas väg till makten var inte en linjär process. Många känner inte till att den del av bolsjevikpartiets ledning som befann sig i Ryssland under mars och april 1917 inte hade för avsikt vid den tidpunkten att kämpa för att gripa makten.
Medan Lenin och Trotskij kämpade för att lämna sin exil och återvända till Ryssland, var det Kamenev och Stalin som var de främsta ledarna i Petrograd. Under deras ledarskap förespråkade bolsjevikernas tidning Pravda i grunden mensjevikernas politik: att det var ”för tidigt” för arbetarna att ta makten.
Vissa vanliga arbetare inom bolsjevikpartiet förkastade dessa idéer. Genom att själva delta i kampen såg de att det var fullt möjligt och nödvändigt för arbetarna att ta makten genom sovjeterna. Det var i praktiken sovjeterna som styrde landet, men det återstod att konsolidera makten.
Som Trotskij förklarade i Ryska revolutionens historia: ”Dessa arbetarrevolutionärer saknade bara de teoretiska redskapen för att försvara sin position. Men de var redo att svara på det första tydliga anropet.”
Anropet kom med Lenins återkomst till Ryssland i april 1917. Vid den punkten var Lenin tvärsäker: arbetarklassen, i allians med fattigbönderna, kunde ta makten genom sovjeterna. Inte bara för att befria bönderna eller ge fred och bröd åt arbetarna, utan framför allt för att påbörja de socialistiska uppgifterna och starta den internationella socialistiska revolutionen.
I april var Lenin den enda av bolsjevikpartiets ledare som försvarade detta perspektiv (Trotskij hade ännu inte anlänt till Ryssland och gick först med i partiet i juli). Genom sin enorma personliga auktoritet, men särskilt på grund av att hans politik motsvarade de erfarenheter som de bolsjevikiska arbetarna hade, lyckades Lenin vinna majoritet för sitt perspektiv vid bolsjevikpartiets kongress i slutet av april. Med Lenin i spetsen tog bolsjevikpartiet sig an uppgiften att tålmodigt förklara för arbetarna att sovjeterna måste gripa makten.
Vad skulle ha hänt om Lenin inte hade lyckats ta sig till Ryssland? I en revolution är tid av avgörande betydelse. De bolsjevikiska ledarna kunde förstås ha förstått vikten av sovjeternas maktövertagande utan Lenin, men det finns inga indikationer på att de skulle ha förstått detta medan arbetarna fortfarande var mobiliserade. Arbetarklassen kan inte ständigt vara ute i kamp. Vid en viss tidpunkt kommer antingen revolutionen att segra, eller så kommer tvivel och apati att ta över. Om inte Lenin hade intervenerat 1917, så hade bolsjevikpartiet troligtvis missat chansen att ta makten. Det är således inte nog att bara ha ett parti; ett parti måste också ha ett ledarskap som vet vägen framåt.
En socialistisk revolution kan inte segra utan arbetarklassens deltagande, men denna klass måste ha ett parti, som i sin tur behöver ett ledarskap som vet vad som bör göras. Dessa tre ingredienser är nyckeln till framtida revolutioners framgång.
Individens roll i historien
Om man jämför revolutionerna i Spanien och Ryssland kan man fråga sig: Var det ren tur att den ryska arbetarklassen kunde förlita sig på en individ som Lenin? Skulle det rent ut sagt bara ha krävts en spansk Lenin, så hade allt gått som en dans?
För det första föddes inte Lenin till Lenin: Han var i ett visst avseende en produkt av den ryska arbetarrörelsen. Lenin var resultatet av själva byggandet av ett revolutionärt parti, som han hade spelat en viktig roll i. Utan partiet hade inte Lenin kunnat sprida sina idéer under 1917 och inte kunnat spela en avgörande roll. Men omvänt gäller också att hans auktoritet inom partiet berodde på att han spenderat nästan 25 år på att tålmodigt bygga partiet.
Trotskij sammanfattar dessa idéer perfekt i Klassen, partiet och ledarskapet:
”Lenin var en oerhört viktig faktor i det ryska proletariatets mognad i februari eller mars 1917. Han föll inte från himlen. Han personifierade arbetarklassens revolutionära tradition. För att Lenins paroller skulle hitta fram till massorna måste det finnas partimedlemmar, om än till en början få till antalet. Medlemmarna måste ha förtroende för ledningen, ett förtroende som grundades på erfarenheterna från förr (…) Under en revolutionär epok är ledarskapets roll och ansvar enormt.”
Och vidare i Ryska revolutionens historia:
”Lenin var inget tillfälligt element i den historiska utvecklingen, utan en produkt av den ryska historiens hela förflutna. Han var nedsänkt i den med de djupaste rötter. Tillsammans med arbetaravantgardet hade han genomlevt deras kamp under det senaste kvartsseklet (…) Lenin opponerade sig inte mot partiet utifrån, utan var själv dess mest fullödiga uttryck. Genom att skola det hade han skolat sig själv i det.”
Det revolutionära ledarskap som Lenin och bolsjevikerna bidrog med dök inte upp från tomma intet. Det var resultatet av ett kvartssekel av tålmodigt arbete i att bygga en organisation. Genom att bygga partiet blev Lenin den Lenin vi känner till. Tusentals andra bolsjeviker blev, genom att bygga partiet, också ledare för arbetarrörelsen. En enda bolsjevik på en fabrik kunde under 1917 vinna över alla sina arbetskamrater till partiets program. Dialektiskt byggdes dessa individer genom att bygga partiet.
Ryska revolutionen är ett slående exempel på individens roll i historien. Byggandet av en revolutionär organisation, som är en kollektiv uppgift, formar individer som kan spela en avgörande roll i rörelsen. Helheten är större än summan av sina delar – och att bygga helheten stärker också delarna. Detta är något vi måste lära oss idag, för att kunna upprepa vad bolsjevikerna gjorde.
Tragiskt nog väntade ett annat öde för den samtida stora marxisten Rosa Luxemburg. Hon hade spenderat sitt liv i kamp mot den reformistiska byråkratin inom det tyska socialdemokratiska partiet (SPD). Men hon hade inte byggt en organiserad revolutionär fraktion inom partiet, såsom Lenin gjort inom RSDAP genom bolsjevikerna. Spartacusförbundet bildades först 1916 och var mer av ett decentraliserat nätverk än en revolutionär organisation.
När den tyska revolutionen bröt ut i november 1918 hade Spartacusförbundet mycket lite kontakt med massorna. I december omvandlades förbundet till Tysklands kommunistiska parti (KPD). Men redan från början genomsyrades partiet av sekterism, som snabbt blev ett stort hinder. Partiaktivister vägrade att arbeta inom fackförbunden och partiet bojkottade valet till nationalförsamlingen, något som kunde ha gett dem en plattform för att sprida sina idéer. Rosa Luxemburg var en motståndare till denna ultravänsterism, men hon hade ingen grupp av kadrer som förstod den politiska situationen lika bra som hon själv gjorde och som kunde sprida hennes idéer vidare. KPD fortsatte därmed att göra det ena misstaget efter det andra.
För att isolera och undertrycka de avancerade arbetarna – och framför allt kommunistpartiet – provocerade den socialdemokratiska regeringen fram ett uppror från arbetarklassen i Berlin i januari 1919. Kommunistpartiets brist på erfarenhet, samt deras svaga inflytande över arbetarklassen, gjorde att det inte gick att parera provokationen. Under dessa händelser mördades både Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, KPD:s främsta ledare.
Att Luxemburg inte på förhand byggt ett revolutionärt parti ledde till ett tragiskt nederlag och hennes egen död, vilket också innebar att den tyska arbetarklassen förlorade sin skarpaste ledare.
Utan sina två viktigaste ledare var KPD oförmöget att leda den tyska arbetarklassen till makten. Både den ryska och den tyska revolutionen bevisar samma sak, om än från motsatta vinklar: det livsviktiga behovet av ett revolutionärt ledarskap.
Några dagar innan hon lönnmördades drog Rosa Luxemburg slutsatser från den tyska revolutionens första månader. Hennes slutsatser är långt från den ”spontanitet” som hennes påstådda följare tillskriver henne.
”Frånvaron av ledarskap, att vi inte har ett center med ansvar för att organisera Berlins arbetarklass, kan inte fortsätta. Om revolutionens syfte är att gå framåt: om proletariatets seger och socialismen ska bli något mer än en dröm, måste de revolutionära arbetarna skapa ledande organisationer med förmågan att styra och använda massornas kämpaglöd.”
Att bygga ett socialistiskt ledarskap för arbetarrörelsen
Det är ingen hemlighet att den marxistiska rörelsen kastats tillbaka en hel historisk period. Den ekonomiska uppgången efter andra världskriget beredde vägen för reformismen i väst, medan Sovjetunionens fall gick hand i hand med en ideologisk offensiv mot marxismen som saknar motstycke. Francis Fukuyama gick så långt som att utropa ”historiens slut”, som tydligen åstadkommits genom borgerlig demokrati.
1970-talet hade varit en tid av massrörelser och revolutioner, men under 80- och 90-talet led arbetarrörelsen många nederlag och arbetarrörelsens ledarskap rörde sig långt åt höger. Arbetarrörelsen leds av människor som tror på det kapitalistiska systemet, som inte tror att det kan störtas. Fackliga ledare har blivit helt avskilda från arbetarnas villkor. De föredrar status quo framför att kämpa mot cheferna. De är skeptiska och tror inte på kreativiteten eller kämpaglöden hos deras medlemmar.
Arbetarrörelsens nuvarande ledarskap kommer allt mer i konflikt med kapitalismens verklighet. Fler åtstramningar och försämringar står på dagordningen. Kapitalismen kommer att visa sig mer och mer för vad den faktiskt är: skräck utan slut för arbetare. Detta börjar redan synas med covid-19.
Men vad kommer att hända om arbetarrörelsens ledare låter arbetare bli attackerade, utan att svara? De kommer att tappa det förtroende som de arbetare, som de egentligen ska representera, har för dem. Trotskij förklarar hur denna process utvecklas.
”Ett ledarskap bildas när de olika klasserna drabbar samman eller genom friktionen mellan de olika skikten inom en given klass. När ledarskapet har uppstått, höjer det sig alltid ovanför sin klass, och blir därmed mottagligt för påverkan och inflytande från andra klasser. Under lång tid kan proletariatet ”tolerera” ett ledarskap som redan degenererat fullständigt, men som inte har haft möjlighet att vid stora händelser visa denna degeneration.
Det behövs en stor historisk chock för att avslöja motsättningen mellan ledarskapet och klassen.”
Covid-19 och den ekonomiska krisen är bara början på dessa historiska chocker. Över hela världen byggs massornas ilska upp. Arbetare lider av arbetslöshet och försämringar av sina levnads- och arbetsvillkor, medan de rikaste samlar på sig ännu mer rikedomar för varje dag som går.
Samtidigt som vi är på väg in i en revolutionär epok över hela världen, sitter arbetarrörelsens ledarskap blint fast i det förflutna.
Vad bör socialister göra?
I en artikel med titeln ”Socialist Leaders Won’t Save the Unions”, skrev en aktivist inom Industrial Workers of the World (IWW):
”Människor tror att ledarskap är en fråga om att klä upp sig till fest, att du får en massa trovärdighet och att alla lyssnar bara du valts till en position – men det är helt enkelt inte sant.”
”Du måste faktiskt organisera på golvet. Problemet är inte att du inte kan göra det som fackligt förtroendevald, men det är inte heller så att ens fackliga uppdrag kommer att bidra till det”
På ett sätt håller vi med våra anarkosyndikalistiska kamrater. De attackerar att individuella socialister tar ledande positioner inom fackföreningarna, utan en bas bland eller förtroende från medlemmarna för att anta stridbara socialistiska förslag. Det finns många exempel på lovande aktivister som tar genvägar och i slutändan isoleras i ledarskapsstrukturer där byråkratin slukar dem. Marxister är fullständigt emot att ta ledande positioner utan att först bygga en bas.
Men motsättningen mellan gräsrotsorganisering och fackligt ledarskap är bristfällig och ser bara halva problemet. I själva verket skulle många reformistiska fackliga ledare hålla med om att valda ledare inte kan organisera på gräsrotsnivå, eftersom det befriar dem från kravet på att de själva måste agera! Dessutom är en mobilisering av basen **i sig självt att agera som ett ledarskap**: det betyder att du leder dina kollegor till agera på ett visst sätt. Men efter att du har organiserat på gräsrotsnivå, vad händer då? Vad händer om människor inom den fackliga byråkratin aktivt försöker att söndra organiseringen på golvet? Detta måste man hindra dem från att göra, men hur? Om man inte är beredd att byta ut det fackliga ledarskapet med ledare som vill kämpa, så kommer kontrollen i slutändan att lämnas i händerna på dåliga ledare. Vare sig vi vill det eller inte, landar vi ändå i att vi behöver ett bra ledarskap för arbetarrörelsen. Vi förtjänar stridbara klasskämpar i stället för fackliga byråkrater som har avskiljt sig från arbetarna.
Vilken är då socialisters roll inom arbetarrörelsen? Vi säger att vi måste organisera oss på gräsrotsnivå, förespråka klasskampens metoder och skola arbetare i behovet av att kämpa mot kapitalismen. På denna basis kan vi vinna auktoritet och förtroende bland andra arbetare, vilket låter oss ta ledarskapspositioner i fackföreningarna och att leda rörelsen. Det bästa sättet att göra detta på är att vara en del av en och samma revolutionära organisation.
Om man saknar organisation står man ensam inför den nuvarande högerledningens motstånd. För att få riktig tyngd inom rörelsen är det nödvändigt att förena de som förstått socialismens nödvändighet i samma organisation.
Historien har vid flera tillfällen visat vad som händer med socialistiska eller radikala individer som inte bygger en revolutionär organisation, och det gäller inte bara arbetarrörelsen. Oundvikligen kommer dessa personer att kapitulera till organisationer som redan existerar. Angela Davis är ett bra exempel på en högt respekterad före detta kommunistisk aktivist, som för länge sedan gav upp idén om att bygga ett revolutionärt parti. Det slutade med att hon stöttade Demokraterna och Joe Biden i det senaste valet i USA. Samma sak gäller anarkisten Noam Chomsky och den förment ”marxistiske” akademikern David Harvey. Politik utförs av organisationer. Om man inte bygger ett alternativ, kapitulerar man oundvikligen inför det redan existerande, ”det mindre onda”.
Revolutionär optimism
Klassmedvetenhet kan utvecklas väldigt snabbt. Människans medvetande är konservativt, men det har potentialen att bli radikalt och revolutionärt.
Skeptiker grundar sina åsikter på arbetarklassens svaga sida, på dess passiva och demoraliserade skikt, och drar slutsatsen att en revolution inte är möjlig. Marxister å andra sidan, baserar sig på den enorma revolutionära potentialen i vår klass.
Arbetarna är inte alltid redo att genomföra en revolution. Men genom att kämpa i dag för att socialistiska idéer ska vinna auktoritet inom arbetarrörelsen, kan vi medverka till revolutionens seger när massorna rör sig.
Pandemin har kastat ut miljontals arbetare i misär. Men ur detta kaos växer en ny generation unga fram som vill kämpa mot det kapitalistiska systemet.
Den fantastiska massrörelse som utlöstes av mordet på George Floyd i USA, har visat att inte ens världens främsta imperialistiska stormakt kan undgå den växande ilskan. Över hela världen skapas förutsättningarna för revolutionära rörelser. Marxister baserar sin bergfasta revolutionära optimism på denna potential.
En socialistisk revolution kommer inte att ske automatiskt. Vi behöver aktivister som medvetet försvarar ett socialistiskt program inom rörelsen. En socialistisk aktivist kan inte åstadkomma någonting på egen hand. Men i gemensam kamp, med ett gemensamt program och gemensamma idéer, kan vi ha en oändligt mycket större påverkan än någon enskild aktivist. Genom att gå med i en revolutionär organisation, hjälper du till att bygga ett alternativ till de existerande organisationerna som bara leder arbetarklassen från nederlag till nederlag. Du hjälper till att föra marxismens idéer till arbetarklassen. Det är detta som den Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) erbjuder arbetare och unga.
Vi lämnar det sista ordet till Trotskij, som lämnade efter sig dessa inspirerande rader några månader innan han blev mördad:
”Den kapitalistiska världen har ingen utväg, så vitt man inte ser en utdragen dödskamp som en lösning. Det är nödvändigt att förbereda sig inför många år, ja till och med decennier av krig, uppror, korta perioder av vapenstillestånd, nya krig, nya uppror. Ett ungt, revolutionärt parti måste grundas på detta perspektiv. Historien kommer att ge det tillräckligt med tillfällen och möjligheter att testa sig självt, att samla erfarenhet och att mogna. Ju snabbare förtruppen svetsas samman, desto kortare kommer denna epok av blodiga konvulsioner att bli, desto mindre förstörelse kommer vår planet att drabbas av. Men den stora historiska frågan kommer inte att kunna lösas förrän ett revolutionärt parti står i ledningen för proletariatet. Frågan om tempo och tidsintervaller är av enorm betydelse, men den ändrar varken det allmänna historiska perspektivet eller inriktningen på vår politik. Slutsatsen blir enkel: arbetet med att utbilda och organisera avantgardet måste fortsätta med tiofaldig energi.”