Rosa Luxemburg är en av de mest betydelsefulla personerna i den internationella arbetarrörelsens historia. Tillsammans med Lenin och Trotskij är hon en av de främsta försvararna av marxismen under 1900-talet. 1899, bara 28 år gammal, skrev hon Sociala reformer eller revolution, som fullständigt vederlägger reformismens teoretiska och praktiska grund.
För att förstå Rosa Luxemburgs betydelse måste man förklara hur den tyska socialdemokratin (som den socialistiska rörelsen kallades internationellt innan 1914) utvecklades. Det tyska socialdemokratiska partiet var det överlägset största och mest inflytelserika partiet inom Andra (socialistiska) internationalen. Det ansågs som internationalens mönsterparti. Det hade lyckats växa fram ur den repressiva perioden på 1880-talet (då antisocialistiska lagar rådde), och 1898 hade det blivit det populäraste partiet i Tyskland.
Dessutom ansågs SPD, med sin historiska koppling till Marx och Engels, vara den mest genuina representanten för ”ortodox” marxism inom internationalen. Dess ledare åtnjöt enorm auktoritet bland socialister världen över. Det tyska socialdemokratiska partiets utveckling hade därför stor påverkan på hela Andra internationalen, och socialdemokrater i hela världen följde partiets utveckling och de diskussioner som fördes inom det noggrant. Även de ryska socialdemokraterna såg upp till det tyska partiet.
På pappret verkade allt att vara i sin ordning. I partipressen och i talen på första maj pratade de tyska ledarna högtidligt om socialism, klasskamp och internationalism. Om de avvek från den revolutionära och internationalistiska linjen korrigerades de av Karl Kautsky, ledaren för den ”officiella” vänstern inom SPD. Fram till 1914 betraktade Lenin själv sig som ortodox ”kautskyit”. Inte förrän då förstod Lenin Kautskys egentliga roll som vänstertäckmantel för den högerreformistiska SPD-byråkratin.
Bakom den imponerande fasaden var inte allt som det verkade. Redan från början riktade Marx och Engels skarp kritik mot ledarna för det tyska socialdemokratiska partiet, mot deras ideologiska svaghet, deras benägenhet att offra sina principer för kortsiktiga och ”praktiska” vinster och deras tendens att kompromissa – kort sagt mot deras opportunism. Kritik av Gothaprogrammet är det mest välkända exemplet på kritiken från den vetenskapliga socialismens grundare, men i Marx och Engels brevväxling finner vi ännu skarpare kritik.
I Tyskland skapade den snabba industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet en ny stridbar arbetarklass som inte tyngdes ner av anarkismens eller den engelska tradeunionismens traditioner. Den ekonomiska krisen på 1870-talet gav det socialdemokratiska partiet ett enormt lyft. Bismarck försökte stoppa dess framfart genom socialistlagen 1878, som förbjöd partiet. Men partiet frodades i sin halvlegala tillvaro. När socialistlagen upphört att gälla i januari 1890 (och Bismarck var tvungen att avgå), vann partiet 20 procent av rösterna.
Dessvärre satte denna period av olaglighet och halvlegalitet även sina negativa spår. En del av ledarskapet – särskilt de intellektuella och akademikerna som Engels föraktfullt kallade ”Kathedersozialisten” (katedersocialister) – försökte urvattna partiets socialistiska program och gömma målen med argumentet att det var mer praktiskt. Från London kritiserade den gamle Engels oavbrutet dessa opportunister skarpt och pressade Bebel och Kautsky för att hålla partiet på rätt väg.
Dessa skillnader förblev okända eller missförstådda av SPD:s medlemmar, och detta gällde ännu mer den överväldigande majoriteten av socialister internationellt. Därför var det ett hårt slag mot moralen inom den internationella socialistiska rörelsen när de tyska socialdemokraternas ledarskap 1914 röstade för krigskrediterna och därmed ställde sig bakom sin egen borgarklass vid första världskrigets utbrott. Även Lenin blev överraskad, vilket Trotskij förklarade i en artikel om Rosa Luxemburg:
”Den tyska socialdemokratins kapitulation den 4 augusti (1914) var fullständigt oväntad för Lenin. Det är välkänt att Lenin trodde att det nummer av Vorwärts som innehöll den socialdemokratiska fraktionens patriotiska deklaration, var en förfalskning av den tyska generalstaben. Först efter det att han var absolut övertygad om den fruktansvärda sanningen reviderade han sin syn på de grundläggande tendenserna inom den tyska socialdemokratin, och detta arbete utförde han på ett leninistiskt sätt, dvs. han gjorde upp med den en gång för alla.” (Trotskij, ”Bort med tassarna från Rosa Luxemburg!”)
Rosa Luxemburg förstod att Kautsky spelade rollen som vänstertäckmantel för högerbyråkratin långt före Lenin, något som han själv erkände i oktober 1914, när han skrev till Sjljapnikov:
”Jag hatar och föraktar Kautsky nu mer än alla de andra, denna smutsiga, föraktliga och självgoda brygd av hyckleri … R. Luxemburg hade rätt, hon förstod för länge sedan att Kautsky utvecklat ’en teoretikers servilitet’ – för att säga det rakt ut: han har alltid varit en lakej, en lakej åt partimajoriteten, en lakej åt opportunismen.”
Lenins tidigare illusioner i Kautsky kan förklaras av det faktum att han under större delen av tiden följde det tyska partiet på avstånd. Skälet till att Rosa kunde se igenom Kautsky och de andra SPD-ledarna (inklusive ”vänstern”) var att hon hade direkt erfarenhet av deras aktiviteter under lång tid och tydligare än Lenin kunde se vad deras ”marxism” innebar i praktiken.
Reformistisk urartning
Den socialistiska internationalens tragiska öde berodde på att den bildades under en period när kapitalismen i Europa genomgick ett kolossalt uppsving. Ekonomins expansion under decennierna före första världskriget är i slutändan förklaringen till den nationalistiska och reformistiska degenereringen av tyska SPD och hela Andra internationalen.
Uppsvinget förde med sig förbättringar för en del av massorna i Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Belgien, inklusive eftergifter och reformer, vilket mildrade klassmotsättningarna. Det påverkade psykologin hos socialdemokratins ledarskikt och gav upphov till illusionen om att kapitalismen var på god väg att lösa sina grundläggande motsättningar. Det var den sociala och ekonomiska förutsättningen för att Bernsteins revisionism skulle kunna slå rot.
Arbetarpartierna och fackföreningarna fick snabbt mer makt och inflytande vilket gav upphov till ett nytt skikt av fackliga tjänstemän, parlamentariker, fullmäktigeledamöter och partibyråkrater vars levnadsvillkor och synsätt skilde sig allt mer från människorna de skulle representera. Detta skikt hade det någorlunda väl ställt och lugnades av kapitalismens skenbara framgång. Det skapade den sociala grunden för revisionism, en småborgerlig reaktion mot den stormiga och påfrestande klasskampen, en längtan efter ett bekvämt liv och önskan om en fredlig och harmonisk övergång till socialism – i en vag och avlägsen framtid.
När det tyska socialdemokratiska partiet blev lagligt hade det 100 000–150 000 medlemmar, och det växte sedan stadigt under 1890-talet i både medlemskap och röster. Men tillväxten innebar också nya problem i form av ökade påtryckningar från det borgerliga samhället. Nationellt var partiet i princip uteslutet från regeringsarbete men i vissa delstater, i synnerhet i södra Tyskland, tilläts partiet stötta liberalerna i regeringen. Detta var ett medvetet försök att få SPD att ta ansvar för styrandet av det kapitalistiska samhället, att inlemma partiet i regimen efter att repressionen mot dem hade misslyckats.
1905 hade SPD 385 000 medlemmar och 27 procent av rösterna. Partipressen hade en massiv läsarkrets med 90 tidningar och tidskrifter med en upplaga på 1,4 miljoner år 1913. Partiet och dess press hade cirka 3 500 heltidsanställda samt 3 000 fackliga ombudsmän. Alla organisationer har en konservativ sida. Detta är särskilt sant för partiapparaten, vars själ är rutin: att organisera möten, samla in pengar, sälja tidningar, sköta ekonomin, bokföra och göra tusen andra småsaker som är absolut nödvändiga, men som kan leda till rutinmässighet. Detsamma gäller arbetet inom fackföreningarna. Detta består i stor utsträckning av en mängd vardagliga uppgifter. Arbetarrörelsens tillväxt i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien gav oundvikligen upphov till kraftfulla byråkratiska apparater som, genom deras toppskikt, återspeglade kapitalismens tryck.
Arbetarledarnas opportunistiska tendenser blev starkare under åren före 1914. Den reformistiska byråkratin inom SPD och fackföreningarna var inte intresserad av teori, utan enbart av ”praktisk politik”. Partiets ledare påverkades allt mer av idén om gradualism, idén om att kapitalismen sakta, gradvis och fredligt skulle kunna reformeras utan det smärtsamma behovet av en socialistisk revolution: i dag skulle vara bättre än i går, i morgon bättre än i dag, tills vi slutligen skulle vakna upp och upptäcka att vi bor i ett socialistiskt paradis. Denna tröstande och lugnande illusion krossades när första världskriget bröt ut.
Bernsteins revisionism
Revisionismen uppkom först som en tendens att ”kritisera” Marx och Engels idéer, att ”uppdatera” dem. Eduard Bernstein blev teoretiker för den revisionistiska tendensen, som har en slående likhet med så kallad ”socialism för det tjugoförsta århundradet” som torgförs av Heinz Dietrich och andra nu för tiden. Dessa människor hävdar att de alltid har någonting nytt och originellt att komma med – vilket de aldrig har. Förespråkarna för ”socialism för det tjugoförsta århundradet” säger ingenting som inte redan uttryckts betydligt bättre av Bernstein och de utopistiska socialisterna.
Marx förklarade att medvetandet bestäms av det samhälleliga varat. Det är ingen slump att den revisionistiska strömningen i Tyskland växte sig större mitt under 1890-talets uppsving. Under krisen 1873–1882 växte ekonomin med ynka 3 procent under loppet av ett helt decennium. Men under perioden 1887–1896 växte ekonomin med 36 procent. Det ekonomiska uppsvinget skapade illusioner i kapitalismen. En rad mindre reformer och eftergifter på den fackliga fronten gav också intrycket av att arbetarklassens levnadsvillkor gradvis kunde förbättras genom deras organisationer gradvis blev starkare.
Bernstein påbörjade ett angrepp mot ”ortodoxin” i en rad artiklar som publicerades i partiets teoretiska tidskrift Die Neue Zeit mellan 1896 och 1897. Även om dessa artiklar skapade ilska inom partivänstern kom inget seriöst svar och Kautsky, som var ”vänster” och redaktör för Neue Zeit, tackade till och med Bernstein för hans ”bidrag” till debatten. Detta ingjöt mod i högerfalangen och en revisionistisk tendens organiserade sig kring tidskriften Sozialistische Monatshefte (som började ges ut i januari 1897).
Precis som alla historiens revisionister började Bernstein sitt försök att ”uppdatera marxismen” med att ”frigöra” marxismen från Hegel (alltså från dialektiken). Men det är omöjligt att attackera en aspekt av marxismen utan att attackera eller förvränga alla andra delar av den. I slutändan avfärdade Bernstein alla marxismens grundpelare, inte bara dialektiken utan även arbetsvärdeteorin, kristeorin, socialistisk revolution och så vidare. Han försökte bevisa att motsättningarna mellan klasserna minskade i takt med att medelklassen växte och att den kapitalistiska tillväxten var gränslös: kapitalismens kriser skulle kanske komma tillbaka men de skulle inte nödvändigtvis bli värre.
Bland annat hävdade Bernstein att den industriella produktionen koncentrerades i en mycket långsammare takt än den som Marx förutsett; att det fanns så många småföretag visade på livskraften hos privata företag; i stället för polarisering mellan arbetare och kapitalister, innebär förekomsten av många mellanliggande skikt att samhället är mycket mer komplext (”alla är medelklass”, som de säger nuförtiden); i ”produktionsanarkins” ställe kunde kapitalismen kontrolleras så att kriser skulle bli mindre frekventa och mindre allvarliga (keynesianism och ”reglerad kapitalism”); och arbetarklassen var inte bara en minoritet i samhället utan dessutom endast intresserad av omedelbar förbättring av sina materiella livsvillkor.
De till synes ”moderna” teorierna som arbetarrörelsens ledare tror på i dag är bara tafatta plagiat på idéer som Bernstein gav mer kompetenta uttryck för hundra år sedan. Enligt honom var det enda syftet med partiet att kämpa för reformer, en ståndpunkt som sammanfattades i hans ökända (och i grunden meningslösa) uttryck: ”Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.” Som svar på Bernstein förklarade Rosa Luxemburg att hans teorier, om de accepterades av partiet, oundvikligen skulle leda till en fullständig brytning med marxismen:
”Eftersom det med hänsyn till villkoren för och utbredningen av vår kamp är fullt förståeligt att det uppstår opportunistiska strömningar i praktiken, så är också Bernsteins teori ett lika förståeligt försök att sammanfatta dessa strömningar, ge dem ett teoretiskt uttryck och komma till en uppgörelse med den vetenskapliga socialismen.”
Kautskys opportunism
Partiledningens svar på attacken var fegt och undvikande. Även om de kanske inte nödvändigtvis höll med Bernstein, var de motvilliga till att bli indragna i en strid om teori, som de i själva verket ansåg som något oanvändbart och irrelevant – en onödig utsmyckning. De hade föredragit om hela problemet försvann. Karl Kautsky sa ingenting på väldigt länge. Faktum är att det var han som publicerat artiklarna från första början. Partiledaren August Bebel var lika tystlåten.
Kautsky uppfattades generellt som den marxistiska ortodoxins väktare och partiets huvudteoretiker, ”marxismens påve”. Men Kautskys marxism var av en abstrakt och skolastisk karaktär. Medan Plekhanov betraktade Bernstein som en fiende att attackera, avslöja och – om det blev nödvändigt – driva ut, såg Kautsky fortfarande Bernstein som en felande kamrat vars teoretiska egenheter inte borde förstöra en angenäm vänskapsrelation. Kautskys attityd syns tydligt i ett brev han skrev till Axelrod den 9 mars 1898 där han gratulerar honom för hans artiklar mot Bernstein i följande ordalag:
”Jag är högst intresserad av dina åsikter om Eddie. Sannerligen, jag är rädd att vi förlorar honom… Men jag har fortfarande inte gett upp hoppet om honom och jag hoppas att när han tar kontakt med oss personligen – om än bara skriftligen – så kommer något hos den gamle krigaren att återvända till vår Hamlet (sic) och han kommer återigen att rikta kritik mot fienden och inte mot oss”
En hög med svar på Bernsteins artiklar hamnade på Kautskys skrivbord, men han vägrade att publicera dem och hävdade att allt var ett ”missförstånd”. Detta var också linjen som partiets huvudtidning Vorwärts tog. Men både Franz Mehring och Parvus skrev starkt kritiska artiklar mot Bernstein i sina respektive tidningar. Internationellt skrev Plekhanov en artikel med titeln ”Varför ska vi tacka honom?” som inte bara utsatte Bernstein för väldigt stark kritik, utan även attackerade Kautsky som inte sagt emot honom.
På partikongressen nådde saken sin kulmen, trots att tjänstemän inom partiet försökte hålla ämnet borta från dagordningen. Det blev en öppen strid mellan revisionister och vänsterflygeln i vilken Rosa Luxemburg spelade en framträdande roll. Vid det sammanträde som handlade om partipressen attackerade Clara Zetkin både Kautsky och Vorwärts för deras tystnad om Bernstein.
När konflikten blev mer intensiv tvingades till sist centern, som bestod av Bebel och Kautsky, att intervenera. Bebel tillkännagav att ”det är en helt falsk taktik att beröva partiet dess entusiasm och uppoffringsvilja genom att skjuta fram dess mål till en obestämd framtid”. Men redan när han svarade Bernstein avslöjade Bebel sin kälkborgerlighet och teoretiska svaghet. Faktum är att han talade emot Bernstein, men inte för att ha fel i det han sade, utan framförallt för att Bernstein sade saker som Bebel ansåg kunde underminera partiets moral.
Ignaz Auer tillrättavisade Bernstein privat genom att råda honom att ”man säger inte sådana saker, utan man gör bara dem”. Denna kommentar sammanfattar föredömligt SPD-ledarnas snäva kälkborgerlighet och principlöshet. De motsatte sig Bernstein, men inte för vad han sade eller för vad han skrev, utan för att debatten utgjorde ett hot mot partiets enighet. ”Varför orsaka allt detta besvär? Det behövs inget teoretiskt försvar av vår opportunism. Det finns ingen anledning att ens prata om den. Gör det bara!” Och det var precis det som ledarna för SPD gjorde.
Partiledarskapet hoppades kunna begrava problemet. De försökte att undertrycka diskussionen och i synnerhet ignorerade de alla som ville vidta åtgärder mot revisionisterna. I fullständig kontrast mot detta attackerade Rosa Luxemburg opportunisterna inom partiet för deras fientlighet mot teori:
”Vad är det som är utmärkande för dessa milstolpar? Deras fientlighet gentemot ”teorin”. Och detta är helt naturligt, ty vår ”teori”, d.v.s. den vetenskapliga socialismens principer, ställer upp mycket fasta gränser både vad beträffar målen för vår kamp, de medel som skall användas, och sättet att kämpa på.”
Lenin drog samma slutsats när han i Vad bör göras? attackerade Bernsteins ryska anhängare, den så kallade ekonomistiska trenden:
”Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då modeförkunnelsen av opportunismen går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet.”
Reform eller revolution
På sommaren 1898 förberedde Rosa Luxemburg sitt svar, som publicerades i Leipziger Volkzeitung på hösten (innan partikongressen i Stuttgart). För Rosa Luxemburg var detta inte bara en fråga om att besegra Bernstein i en omröstning (vilket hände om och om igen på partikongresserna), utan om att utbilda partiets gräsrötter:
”Därför ligger det just i de proletära partimedlemmarnas intresse att befatta sig synnerligen livligt och ingående med opportunismen. Så länge teoretiska kunskaper blott är ett privilegium för en handfull ’akademiker’ inom partiet, finns det alltid risk för att det skall råka på avvägar. Först när den stora massan arbetare själva har tagit den vetenskapliga socialismens skarpa, tillförlitliga vapen i sin hand, kommer alla småborgerliga och opportunistiska tendenser att rinna ut i sanden.”
Genom Reform eller revolution gav Rosa Luxemburg ett heltäckande politiskt svar till Bernstein. Till skillnad från andra Bernsteinkritiker, ville Luxemburg inte bara försvara det rådande läget. När hon attackerade Bernsteins reformism utmanade hon underförstått SPD-ledarnas rådande reformistiska praktik. Ända fram tills hon mördades arbetade hon outtröttligt med att försvara den revolutionära marxismen och för att utbilda massorna i revolutionär teori.
I dag, över ett sekel efter mordet på henne, är namnet Rosa Luxemburg en inspirationskälla för socialister världen över. Tillsammans med Lenin, Trotskij, Karl Liebknecht och Connolly, försvarade hon den socialistiska revolutionens och den proletära internationalismens sak och dog i kamp för dess sak. Det är sant att hon ibland gjorde misstag, men även hennes misstag berodde alltid på revolutionära överväganden. Efter hennes död försvarade Lenin – som djupt beundrade Rosa Luxemburg – henne mot hennes ”marxistiska” kritiker genom att citera ett gammalt ryskt ordspråk:
”En örn kan väl ofta flyga lägre än ett höns, men ett höns kan aldrig stiga till örnens höjder.”
De som vill överdriva skillnaderna mellan Rosa Luxemburg och Lenin citerar ofta hennes kritik mot bolsjevikerna 1918, när hon skrev från en fängelsecell i Tyskland. Eftersom hon berövades korrekt information om situationen i Ryssland var hennes bedömning ensidig och i stort sett felaktig. Men ändå säger hon så här om upproret i oktober:
”Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.”
I dag är idéerna i Reform eller revolution lika korrekta och relevanta som den dag de skrevs och den yngre generationen klasskämpar i Sverige och internationellt vänder sig för inspiration till den stora revolutionären, arbetarklassens kämpe och martyr, Rosa Luxemburg. Med den stora revolutionären Leo Trotskijs ord:
”Det proletära ledarskapets kris kan självklart inte övervinnas genom en abstrakt formel. Det är frågan om en extremt mödosam process. Men inte om en rent ’historisk’ process, det vill säga, om de objektiva förutsättningarna för medveten aktivitet, utan om en oavbruten kedja av ideologiska, politiska och organisatoriska åtgärder i syfte att föra samman de bästa, mest medvetna delarna av världsproletariatet bakom en fläckfri fana, delar vars antal och självförtroende ständigt måste stärkas, vars kontakter med allt större delar av proletariatet måste utvecklas och fördjupas – kort sagt: att återställa till proletariatet dess historiska ledning under nya, mycket svåra och betungande förhållanden. Förespråkarna av de senaste förvirrade idéerna om spontanitet har precis lika lite rätt att hänvisa till Rosa som de eländiga Kominternbyråkraterna har att hänvisa till Lenin. Om vi lämnar de tillfälligheter som utvecklingen har överkommit därhän, så är vi fullt berättigade att sätta vår Fjärde internationals arbete under en fana med ”tre L”, det vill säga, inte bara under Lenins fana, utan också Luxemburgs och Liebknechts.” (Luxemburg och Fjärde internationalen).