I nummer 5 2020 av Hotellrevyn, Hotell- och Restaurangfackets medlemstidning, kan man läsa att en tredjedel av alla som arbetar inom branschen gått till jobbet med symtom under den pågående pandemin. Siffran gör mig inte det minsta förvånad. Efter några år som servitris på caféer och restauranger så har jag full förståelse för de som känner att de inte har något annat val.
När samhället stängde ner i mitten av mars försvann kunderna från restaurangen. Under våren brukar det bli mer och mer att göra när folk vågar sig ut i vårsolen efter vintern, men denna vår var inte lik någon annan. Restaurangen låg öde och vi servitriser fick knappt några pass alls. Ingen av oss har ett garanterat antal timmar i månaden, och hur många pass och hur långa pass man får är helt beroende av ägarnas godtycke. Det är inte så lätt att börja bråka om någon tafsar, att föra fram synpunkter på att passen är dåligt upplagda eller att tacka nej till pass. Under pandemin var detta såklart väldigt praktiskt för ägarna, som kunde tvinga oss som jobbar att betala genom att kapa våra timmar.
Efter två månader var det värsta över, uteserveringen öppnade och det började bli allt varmare. I stället för att kriga om passen fick vi helt plötsligt alldeles för mycket att göra. Eftersom det varit osäkert med kunder hade ingen ny sommarpersonal anställts och på mitt jobb var den enda förstärkningen två unga tjejer som jobbade lite extra. Om någon blev sjuk tvingades man snabbt ringa in någon annan som kanske hade sin första lediga dag på sex dagar eller som jobbat natt och räknat med att äntligen kunna återhämta sig. När jag blev uppringd och tackade nej för att jag hade något annat planerat, blev jag ofta skuldbelagd för att jag lämnade mina kollegor i sticket.
Som servitris är det omöjligt att hålla social distans – vi kan inte gärna kasta tallrikarna till gästerna. Men underbemanningen förvärrar detta genom att man under en period av fem minuter måste plocka glas och tallrikar, gå ut med mat, göra drinkar, hälla upp öl, placera ut nya gäster och ta betalt. Det finns inget utrymme att dela upp arbetsmomenten mellan kollegorna och bestämma vem som står i baren, vem som plockar disk och vem som går ut med mat. Vi är inte tillräckligt många och man måste springa mellan momenten.
Jag kände mig ofta skyldig för att jag inte hade tid att tvätta händerna, torka bord och bänkar och städa toaletterna så ofta som skulle behövas. Mitt ansvar är att utföra ett bra arbete och att göra det på ett sätt som är säkert för mig, mina kollegor och gästerna. Men förutsättningarna för det har helt saknats. Vi skulle ha behövt både nya rutiner och mer personal för att kunna städa ordentligt och ha tid att utföra alla moment på ett säkert sätt.
Jag och mina kollegor är arga. Vi vet att ägarna gör minsta möjliga för att i stället kunna maximera vinsten. Många som har arbetat under pandemin har gjort det i branscher som är livsviktiga och har riskerat sina liv för att infrastrukturen ska fortsätta fungera och för att människor ska kunna få mat och vård. Själv har jag riskerat min och andras hälsa för att folk ska kunna dricka öl och äta fläskfilé på lokal.
Många av mina kollegor säger att det känns som att det inte finns någon som kämpar för oss. De som borde kämpa för oss är facket men de känns väldigt frånvarande. Det är dock inte omöjligt att organisera arbetare på kaféer och restauranger, något som Bakers Food and Allied Workers Union i Storbritannien visade. Under pandemins början organiserade de arbetare och krävde att de skulle få de pengar som de hade rätt till. Genom att kämpa kunde de också vinna.
Pandemin har visat att det enda som betyder något under kapitalismen är företagens vinster. Vårt enda försvar – och den enda vägen framåt – är stridbar klasskamp. Hotell- och Restaurangfacket här i Sverige borde lära sig av Bakers Food and Allied Workers Union och gå på offensiven.