Löneskillnaden mellan kvinnor och män har minskat till 9,9 procent, påstår Medlingsinstitutet. Men deras egna statistik visar att om man tar hänsyn till deltidsarbete och till exempel vabbning och föräldraledighet är den verkliga siffran i stället 21 procent. Arbetarrörelsen måste ta strid för jämställda löner.
Den som bara läser sammanfattningen av Medlingsinstitutets rapport Löneskillnaden mellan kvinnor och män 2019 drar kanske slutsatsen att kvinnors situation gradvis blir bättre. Där står det nämligen att löneskillnaderna har minskat med 6,5 procentenheter sedan 2007, och kvinnor får nu 90,1 procent av männens lön. Men dessa siffror tar inte hänsyn till att en stor andel av kvinnor jobbar deltid eller har andra former av otrygga anställningar.
Bara 44 procent av kvinnor inom arbetaryrken har en fast heltidsanställning, visar LO i jämställdhetsbarometern 2020. Bland män är motsvarande siffra 75 procent. Som sten på bördan innebär deltiderna ofta lägre timlön.
För att finna den verkliga skillnaden mellan mäns och kvinnors inkomst måste man gå till tredje kapitlet i Medlingsinstitutets rapport. Där framgår det att kvinnors faktiska inkomst i själva verket bara är 78,6 procent av männens, vilket innebär att skillnaden är över 21 procent.
Kapitalisterna gör stora profiter på att betala lägre löner till kvinnor. De låga lönerna förstärker också rollerna i hemmet. Männens högre löner gör att många familjer helt enkelt inte har råd att låta mannen vara hemma vid vabbning eller föräldraledighet.
En orsak till att lönerna inom kvinnodominerade yrken som undersköterskor och städare har halkat efter, är det så kallade ”märket” som LO och Svenskt näringsliv införde 1997. Det är en frivillig överenskommelse om att inte kräva en högre procentuell löneökning än de som gäller för industriföretagen. En löneökning på två procent av 20 000 kronor är betydligt mindre än två procent av 30 000 kronor.
LO-ledningen säger sig vilja höja kvinnornas löner, men bristen i engagemanget blev tydlig i upptakten till årets (inställda) avtalsrörelse. Kommunal bröt med LO-samordningen för att förslaget på låglönesatsning var för låg – det skulle inte ens ge mer än 17 kronor extra i månaden för en undersköterska.
Undersköterskeupproret, barnmorskeupproret, förskoleupproret, och en rad andra rörelser inom välfärden visar att både kvinnor och män som arbetar i välfärden har fått nog. Samma sak visar rörelser som också dragit in många unga, som #metoo. Denna ilska har knappast minskat under coronapandemin. Arbetarrörelsen borde ta strid för:
- Lika lön för lika arbete omedelbart och kraftiga löneökningar inom alla kvinnodominerade sektorer.
- Rätt till heltid – avskaffa de otrygga anställningarna.
Full lön vid vabbning, föräldraledighet och sjukskrivning. Avskaffa karensdagen permanent.
Dessa krav skulle stöta på motstånd från kapitalisterna, som inte gärna vill betala för höjda kvinnolöner. Men vi kan inte låta den krisande kapitalismen diktera ett ”löneutrymme” som innebär att lönediskrimineringen fortsätter. Vi måste resa krav på en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse som inte ryggar tillbaka från att sätta hårt mot hårt. Om kapitalisterna vägrar öppna plånboken för att betala för höjda kvinnolöner är det bara ytterligare ett bevis för att kapitalismen är oförenlig med verklig jämställdhet.