Ny kris bereder vägen för klasskamp

Aktiviteten i den svenska industrin är den lägsta sedan 2012. I tjänstesektorn är den på den lägsta nivån sedan 2013. Inköpschefsindex, som mäter om det sker en uppgång eller nedgång i ekonomin, har fallit tre månader i rad. Samtidigt slog Stockholmsbörsen nya rekord i november. Vad betyder detta egentligen?

När krisen utbröt 2008, låg de totala skulderna i världen på sammanlagt 173 000 miljarder dollar. Det utlöste den djupaste ekono­miska krisen sedan 1930-talet. I dag ligger detta skuldberg på över 250 000 miljarder dollar, eller 32 500 dollar per per­son på planeten – den största summan i historien. Ingen­ting är löst sedan krisen 2008, tvärtom är motsättningarna i ekonomin större än någonsin.

I augusti blev det billigare för stater, banker och företag att ta lån (via obligationer) som sträcker sig i 10 år än att ta lån på 3 månader. Räntekurvan blev ”inverterad”, som ekono­merna uttrycker det. Det speg­lar att kapitalisterna tror att en ny ekonomisk nedgång är nära förestående – de tror att de har större chans att få pengarna tillbaka om de lånar ut peng­arna i tio år än om det gör det i tre månader.

Samtidigt slogs det nytt rekord i lån till negativa rän­tor (där låntagaren får betalt för att låna): 17 000 miljarder dollar världen över, rapporte­rade Bloomberg. Kapitalisterna badar i pengar, men är så rädda för den nya nedgången att ”900 kronor om tio år rankas som mer attraktivt än 1000 kronor i handen i dag”, som ekonomijournalisten Andreas Cervenka förklarade i artikeln ”En finansiell skogsbrand utom kontroll” i Dagens Industri den 6 september.

Samtidigt började inköps- chefsindex falla drama­tiskt. Ett värde över 50 är ett tecken på uppgång, medan under 50 varslar om nedgång. I Sverige är siffran för industrin nu 45,6 efter att ha fallit tre månader på rad, medan siffran för euro-området är 45,9. Båda siffrorna är de lägsta på sju år.

Den 12 november slog Stock­holmsbörsen rekord igen. Nor­malt sett borde det vara ett tecken på att ekonomin går bra, men vi lever inte i normala tider. Precis som aktiemarknaderna globalt har Stockholmsbörsen lyfts av ett enormt flöde av billiga lån, som världens centralbanker desperat pressar fram för att undvika en alltför djup nedgång. Sedan sommaren har USA:s Federal reserve sänkt räntan tre gånger, medan Europeiska centralbanken slagit sina egna rekord med en inlåningsränta på -0,5 procent. Rekorden på aktie­marknaden speglar paradoxalt nog svagheten i ekonomin.

Vi har tyvärr ingen spåkula som kan berätta exakt vad som kommer att hända i ekonomin. Men det är utan tvivel möjligt att den kommande nedgången blir djupare än den 2008–09, som redan lett till massiva attacker på arbetarklassen över hela världen.

Det gäller även Sverige. Riksbanken har en ”indikator för finansiell sårbarhet”, som mäter risken för en bankkris. Under 90-talskrisens höjd­punkt låg den på 0,8. Under krisen 2008–09 låg den som mest på 1,2. I deras novem­berrapport ligger den nu på 1,5. Orsaken är den enorma skuldsättningen, som bara ökar – samtidigt som ekonomin vänder nedåt. Tre månader av svensk bankkris, beräknar de, skulle innebära att bankerna behöver tillföras 1500 miljar­der kronor, eller 30 procent av BNP. 90-talskrisen bleknar i jämförelse.

Välfärden är redan på bristnings­gränsen, och med eller utan kris beräknar Handelsbanken att det behöver tillföras 140 miljarder kronor till 2026 bara för att behålla nuvarande kris­nivå. Inget parti förespråkar satsningar som ens är i närhe­ten av den summan.

Borgarklassen försöker lägga över bördan för kapitalismens kris på arbetarklassens axlar. Den nya nedgången kommer att innebära ännu hårdare attacker. Men efter tre decen­nier av nedskärningar och upp­trappat tempo, finns det inte mer fett att ta av.

Precis som när den stora gruvar­betarstrejken bröt ut för 50 år sedan, måste arbetarna släpa sina ledare i arbetarrörelsen efter sig. Raden av uppror inom välfärden visar att arbe­tare är beredda att kämpa – man inser att man faktiskt inte har något annat val. Det är hög tid att arbetarrörelsens ledare inser samma sak.

När kollektivavtalen för 2,8 miljoner arbetare löper ut i vår, är det upplagt för strid. Det är bra att Kommunal lämnat LO-samordningen för att gå ut med högre lönekrav, men om man inte gör något åt arbetsvill­koren kommer löneökningen och mer därtill att försvinna i sjukskrivningar och utbränd­het. Samma sak gäller arbetare i många andra förbund.

Klassamarbetets dagar är över. Bara en djärv revolutionär socialistisk politik kan förhindra borgarklassen från att rycka alla efterkrigstidens landvinningar ur arbetarnas händer. Det kom­mer vi att kämpa för.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,123FansGilla
2,571FöljareFölj
1,340FöljareFölj
2,185FöljareFölj
754PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna