Boris Johnson har målat in sig i ett hörn – förbered för kamp!

Sannolikheten för ett nyval i Storbritannien ökar för var dag som går. Det konservativa Tory-partiet är skakat i sina grundvalar, och bara en Labourregering kan erbjuda en lösning på den nuvarande krisen. Detta kan bara uppnås om Labour går till val på ett program med krav för arbetarklassen.

Vi befinner oss i en period av plöts­liga och skarpa vändningar. Hän­delserna utvecklas dag för dag, om inte timme för timme.

Den plötsliga euforin över ett möjligt avtal med EU – som fick pundet att skjuta i höjden – har nu övergått till en mer nykter bedömning av den verkliga situa­tionen. Trots optimism är parterna långt ifrån att komma överens om ett avtal. Det mest sannolika är att förhandlingarna inte kommer att leda någonvart. [Upp­datering: Ett avtal har lagts fram men kommer sannolikt inte att godkännas av parlamentet.]

Kapitalismens seriösa strateger är extremt försiktiga. UBS Wealth Manage­ment, som övervakar 2,5 biljoner dollar åt sina rika kapitalistiska kunder, säger att:

”Enligt vår uppfattning är det ännu för tidigt att slå fast att en framgång är sannolik. Det är ont om tid och myck­et arbete återstår, och vi tror därför – på det hela taget – att Storbritannien kommer att be om en ytterligare för­längning av artikel 50 [i fördraget om Europeiska unionen]. Detta kommer sannolikt att följas av ett allmänt val som kommer att avgöra det slutgiltiga resultatet av Brexit.”

Denna bedömning är lika nykter som någon annan. EU vill undvika en hård gräns vid Irland, men samtidigt skydda tullunionen och den inre marknaden. Storbritanniens regering vill å sin sida bibehålla en intakt union och samtidigt undvika en hård gräns.

Michael Barnier, EU:s chefsförhandlare, beskrev Storbritanniens förslag som ”djävulskt komplexa,” med andra ord helt obegripliga.

Utan ett avtal är en förlängning ound­viklig. Hotet om en avtalslös Brexit kom­mer då att skjutas på framtiden. Detta skulle göra en regering baserad på ”natio­nell enhet” meningslös, och skulle bana väg för en misstroendeomröstning mot Toryregeringen och ett nyval.

Även om Boris Johnson skulle lyckas ta fram ett avtal, skulle det röstas ned av parlamentet – precis som Theresa Mays tidigare avtal. Premiärministern leder en regering som har förlorat hundra procent av alla omröstningar.

Allt pekar dock på att det inte kommer att bli en hård Brexit den 31 oktober. De som sitter på den verkliga makten kommer att undvika denna katastrof till varje pris.

Nyval

De som trycker på för en ny Brexitomröst­ning – och skulle föredra detta framför ett nyval – kommer inte att vinna en majori­tet för det. Blairiterna, som leds av Tony Blair själv, har lagt hela sin vikt bakom detta förslag. De vill till varje pris undvika ett nyval som skulle kunna leda till en Corbynregering. ett nyval som skulle kunna leda till en Corbynregering.

Det är tydligt att Boris Johnson förbe­reder för nyval, som han hoppas kunna omvandla till ett val som uppfattas som ”folket mot parlamentet”.

Om Johnson vinner kommer han att omvandla Storbritannien till ett ”Singapo­re-vid-Themsen,” med omfattande avregle­ringar och brutala attacker mot arbetares rättigheter. Han kommer att skriva under ett nytt handelsavtal med Washington som kommer att ge Trump och de ame­rikanska storföretagen fri lejd att privati­sera sjukvården och gå till hård attack mot arbetares villkor.

En regering ledd av Boris Johnson skulle också innebära en uppsplittring av Storbritannien, där Skottland kommer att offras för att tillfredsställa de Brex­it-besatta nationalister som nu dominerar Torypartiet.

Splittringar

Det är dock långt ifrån säkert att Torypar­tiet skulle vinna ännu en gång. Boris John­sons strategi var att omvandla det konser­vativa partiet till ett Brexitparti för att inte förlora fler röster till Nigel Farages reak­tionära gäng. Men genom att övergå till att förespråka en avtalslös Brexit riskerar Johnson samtidigt att Torypartiet splittras.

Damian Green, som leder en grupp av åttio Tory-parlamentariker (One Nation) som är motståndare till en hård Brexit, har redan konfronterat Johnson i den här frågan. Många konservativa parlamentsle­damöter hotar att lämna partiet om parti­ledaren driver igenom en avtalslös Brexit. Boris Johnson har målat in sig i ett hörn.

I praktiken har han inga andra alterna­tiv än att lansera en kampanj som bygger på lögner. Brexit är för honom vägen till att uppnå hans personliga mål, som i likhet med Trumps slagord lyder ”att inte nöja sig med mindre än att göra vårt land till den bästa platsen på jorden”.

Tillsammans med sin chefsrådgivare Dominic Cummings, mannen som håller i trådarna, kommer Johnson att se till att nästa val blir det smutsigaste i historien.

Detta kommer att leda till ett enkelt val för det brittiska folket: en reaktionär John­sonregering, under vilken Brexit-katastro­fen skulle bli ett faktum; eller en radikal vänsterregering ledd av Jeremy Corbyn.

Klassfrågor

Johnson kan bli den mest kortlivade pre­miärministern i Storbritanniens histo­ria. Opinionsundersökningarna kan inge honom visst hopp. Men det finns många fallgropar. Om Farage vinner över en stor del av de konservativa väljarna skulle John­son tvingas att gå ännu längre högerut i sin kampanj. Men detta skulle skapa nya sprickor, med risk för att ”moderata” Tories i London, landets södra delar och Skottland överger partiet och går över till Liberaldemokraterna.

Om Labour går till val på klassfrågor – som jobb, löner, bostäder, utbildning, sjuk­vård och så vidare – skulle Corbyn kunna återfå ett brett stöd och vinna valet.

Jon Trickett, parlamentsledamot för Hemsworth, menar att Labour kan skära rakt igenom Brexitdebatten. Och han har rätt.

”När jag pratar med människor i mitt område, är det inte en överdrift att säga att Brexit väldigt sällan kommer på tal,” uppger Trickett. ”Människor som är väldigt besatta av Brexit pratar inte om något annat. Men den överväldigande majoriteten pratar om kollektivtrafik, nedskärningar inom vår­den och levnadsomkostnader.”

I ett nyval kommer det stå mellan Labour och Torypartiet. Liberaldemokra­terna, som i praktiken inte kan erbjuda någonting, kommer att smulas sönder i ett så polariserat val.

Socialism

I Skottland har Scottish National Party (SNP) visat att de är villiga att föra Corbyn till makten. De walesiska nationalisterna och Green Party kommer att följa efter. Liberaldemokraterna kommer förr eller senare att tvingas ställa sig bakom Labour.

John McDonnell har hävdat att Labour, om de inte får egen majoritet men blir största parti, inte skulle ingå i en formell koalition med SNP eller Liberaldemokra­terna. Denna linje är helt korrekt.

”Jag tror att vi kan vinna en majoritet, men om vi går in i en minoritetsre­gering kommer det inte att bli några överenskommelser. Vi kommer helt enkelt att lägga fram vårt program och antingen stöttar de det eller så gör de det inte.

Om de inte stöttar programmet kommer vi att ta upp debatten på nytt i hela landet, och det skulle bli intres­sant att se hur de skulle argumentera mot en minimilön som faktiskt går att leva på, investeringar i offentlig sektor, återställande av fackliga rät­tigheter och att ta itu med klimatför­ändringarna.”

Nästa val kommer att bli det viktigaste på flera generationer. Gräsrötterna i Labour och fackföreningsrörelsen måste mobili­seras för att garantera Labours seger.

Vi kommer att kämpa för en Labour­seger. Men en Labourregering får inte ge sig på ett försök att lappa ihop kapitalis­men. I stället måste den göra sig av med detta ruttna system och införa en soci­alistisk planerad ekonomi som kan lösa arbetarklassens problem.

Vårt stridsrop måste vara: Ned med Tories! Labour till makten på ett socialistiskt program!