Massrörelsen i Hongkong har tagit en ny vändning. Den 8 september marscherade en massdemonstration till USA:s konsulat i Hongkong för att be USA att intervenera och rädda dem från den kinesiska regimens förtryck.
Enligt organisatörerna deltog 250 000 i protesten den 8 september. Troligtvis överdrev de siffran men det var anmärkningsvärt många som deltog. Det syntes amerikanska flaggor överallt och ledarna höll en banderoll där det stod ”snälla president Trump, befria Hongkong”.
Från första stund har en rad olika liberaler utropat sig själva till ledare för rörelsen, liberaler vars enda mål är just att befria Hongkong från Kina – och i stället alliera sig med USA.
Detta kallar de självständighet – men hela 1900-talets historia visar att en liten nation som allierar sig med en imperialistisk stormakt alltid tvingas underordna sig stormaktens intressen. Dessa liberaler har inget intresse av att lösa vanliga arbetares och ungdomars problem. Hongkong är en av de mest ojämlika städerna i världen, hyrorna är högre än till och med i städer som New York och London, både i absoluta termer och i relation till lönerna, och kvaliteten på bostäder är extremt dålig. Den genomsnittliga arbetsdagen är väldigt lång, då arbetare måste arbeta länge för att kunna ha råd med boendet. Inga av dessa problem skulle lösas genom en allians med USA-imperialismen. Tvärtom skulle de förvärras drastiskt.
Att USA skulle vara en förkämpe för demokrati är ett dåligt skämt. USA:s historia är fylld av exempel på hur de intervenerat i andra länder för att krossa revolutioner och installera brutala diktaturer såsom Pinochet i Chile 1973. De har inga problem med att alliera sig med diktaturer som den saudiska regimen så länge det gynnar USA:s kapitalister.
Liberalernas metoder riskerar att förändra rörelsen från en massrörelse mot den kinesiska regimens förtryck och för sociala reformer till en rörelse som bara vill byta ut den kinesiska regimens förtryck till den amerikanska imperialismens förtryck.
Orsaken till att rörelsen i Hongkong tagit denna vändning är bristen på ledning med ett tydligt perspektiv och program. Fackföreningarna har fört fram väldigt försiktiga metoder för att inte stöta sig med Hongkongs kapitalister, med så kallade strejker där arbetare måste be om lov för att ta ledigt från jobbet. Att detta inte gett effekt är tydligt för Hongkongs arbetare och unga som börjar bli desperata.
Den enda verkliga allierade som kan hjälpa rörelsen i Hongkong är arbetarna på det kinesiska fastlandet som förtrycks av samma regim och har samma sociala problem. Men uppmaningar till USA att intervenera kan bara stöta bort dem. Det enda sättet att sprida rörelsen till fastlandet är att föra fram klasskrav och ta avstånd från USA-imperialismen och de borgerliga liberaler som försöker leda in rörelsen i en återvändsgränd.