Den internationella klimatstrejkrörelsen har spridit sig över hela världen. Under det senaste året, under flera globala aktionsdagar, har miljontals unga människor från över hundra länder lämnat skolan för att delta i “Fridays for Future”-protester, och krävt omedelbara åtgärder för att motverka klimatkrisen.
Genom att gå ut på gatorna i stora massor, ockupera vägar och stänga ned städer har dessa demonstrationer tvingat politiker att vakna och reagera. Utöver det har mobiliseringen fyllt en ny generation med en känsla av självförtroende, makt och mening. För demonstranterna har radikala massaktioner blivit regel snarare än undantag. Ordet ”strejk” har nu präntats in i unga människors medvetande. Lärdomen är tydlig: om du vill uppnå någonting, måste du organisera och kämpa för det.
#YouthStrike4Climate-rörelsen började i Sverige förra året med att en högstadieelev, Greta Thunberg, protesterade varje vecka, och rörelsen spreds snabbt internationellt. I varje land är situationen densamma: studenter och unga har börjat engagera sig politiskt, och kräver ”förändra systemet, inte klimatet”.
Det står klart att vi måste agera nu. En massiv minskning av utsläpp och föroreningsnivåer är absolut nödvändig. Och storskaliga förebyggande åtgärder måste genomföras, som att konstruera översvämningsskydd och återplantera skog. Men kapitalisterna och deras politiska representanter är fullständigt oförmögna att genomföra de radikala förändringar som krävs.
För att lösa detta globala problem krävs en global lösning, men de kapitalistiska regeringarna står helt handfallna. Några av världens ledare har deklarerat ett ”klimatnödläge”, men det är bara tomma ord när de kommer från politiker som sitter i storföretagens knä. Till syvende och sist är det inte dem som verkligen bestämmer under kapitalismen, utan tvärtom är hela planetens och mänsklighetens öde överlämnat till marknadens så kallade ”osynliga hand” och dess nycker.
Greta Thunberg har poängterat att forskare ignoreras och ber regeringar att lyssna på vetenskapliga fakta och de råd som ges. På liknande sätt har aktivister från Extinction Rebellion-rörelsen försökt ”höja medvetenheten” och övertyga politiker genom direkt aktion.
Men kapitalisterna och deras politiker kommer inte att bli övertygade av några moraliska argument eller av fakta och siffror. I sista hand kan vi inte förvänta oss att denna verklighetsfrånvända elit kommer göra någonting för att skydda jorden, eftersom deras enda drivkraft är att maximera företagens profiter på alla andras bekostnad.
Företag är beredda att ta genvägar och strunta i lagar och regler närhelst det krävs för att minska deras kostnader, konkurrera ut rivaler, ta över nya marknader, och maximera sin vinst.
De borgerliga politikerna kan inte erbjuda någon som helst lösning på den här ödeläggelsen. Det enda de kan föreslå är att vi måste komma samman och minska våra ekologiska fotavtryck genom individuella val.
Men dessa så kallade ”lösningar” är fullständigt reaktionära. I grund och botten är de bara ”greenwashing” av nedskärningar – att säga till arbetare och fattiga att de måste dra åt svångremmen för att lösa ett problem som skapats av kapitalisterna och deras ruttna system.
Framförallt strider dessa liberala individualistiska lösningar mot all fakta. Exempelvis visade en nyligen genomförd studie att 100 storföretag (huvudsakligen stora producenter av fossila bränslen) står för 70 procent av utsläppen av växthusgaser. Detta visar tydligt var skulden för klimatkrisen egentligen ligger.
Som svar på detta har några vänsterpolitiker – som Alexandria Ocasio-Cortez i USA – lagt fram krav på en ”Green New Deal”, som argumenterar för att regeringar ska minska koldioxidutsläppen genom att investera i förnybar energi och i nya gröna jobb.
Dessa diffusa förslag är i grunden en keynesiansk strategi, som syftar till att reglera och kontrollera det kapitalistiska systemet. Men kapitalismen kan inte tyglas. Den kan inte tämjas och bli ”grön”. Så länge som ekonomin är baserad på produktion för fåtalets vinster så kommer storföretagen att diktera statens styre, och inte tvärtom.
Vi måste vara tydliga: det är kapitalismen som dödar vår planet. Dess omättliga jakt på ökade vinster bär ansvaret för den nedåtgående spiral som vår miljö och våra levnadsvillkor drivs allt längre ned i. Det är vinstdrivande företag som beslutar vad som ska produceras och hur det ska produceras. Men inget görs enligt någon plan, utan i stället styrs ekonomin av marknadens anarki.
Det är vinstmotivet, inte den ekonomiska tillväxten i sig, som är problemet. Därför är kraven på ”nolltillväxt” och ”nedväxt”, som kommer från vissa delar av miljörörelsen, reaktionära. ”Nolltillväxt” under kapitalismen kallas för en recession – och det är arbetarklassen och de fattiga som får betala. Att argumentera för permanent recession är att argumentera för permanenta nedskärningar.
Det enda sättet att skapa en hållbar ekonomi – där ökad levnadsstandard inte står i motsats till att skydda planeten – är genom en demokratisk och rationell socialistisk plan för produktionen.
I privata händer leder de stora monopolen till enormt slöseri och skada på miljön. Men om de i stället nationaliserades under en socialistisk ekonomisk plan skulle de kunna använda sig av modern grön teknologi för att minska utsläppen och föroreningarna under loppet av bara ett par år, och samtidigt tillhandahålla högkvalitativ mat, bostad, utbildning, transport och sjukvård åt alla.
Genom att slå samman de bästa vetenskapliga hjärnorna med industriarbetarnas skicklighet under demokratisk arbetarkontroll kan vi ställa hela samhällets teknologiska förmågor och resurser till hela mänskligheten och planetens förfogande.
I många länder har stödet för de gröna partierna (som Miljöpartiet) ökat på grund av den stigande oron för miljön och det allmänna misstroendet för de traditionella partierna. Men i grunden är de gröna ledarna bara liberaler som varken utmanar systemet eller ser samhällets uppdelning i två motsatta klasser.
Från slutsatsen att det är kapitalismen som är roten till problemet följer att vi måste kämpa för radikal förändring på grundval av klass, och koppla samman studentstrejksrörelsens kampvilja och de radikala metoder med den bredare arbetarrörelsen, där arbetare och unga kämpar sida vid sida för ett djärvt socialistiskt program för klimatet.
Med detta i åtanke har de kommande internationella aktionsdagarna den 20 och 27 september potentialen att bli ett stort steg framåt för rörelsen. Greta Thunberg har helt korrekt uppmanat arbetare över hela världen att ansluta sig till studenterna och delta i dessa globala protester. På vissa platser har fackföreningar redan ställt sig bakom detta krav och lovat att strejka eller protestera tillsammans med de unga aktivisterna.
Nästa steg är att hela arbetarrörelsen tar till sig av dessa exempel och lägger hela sin tyngd bakom klimatstrejkerna. Kraften hos en organiserad arbetarklass, beväpnad med ett socialistiskt program, skulle inte gå att stoppa. Som marxisterna alltid har sagt: inte en glödlampa lyser och inte ett hjul rör sig utan arbetarklassens tillstånd.
Bara genom att avskaffa det kapitalistiska systemet och ersätta det med socialism kan vi planera användningen av planetens resurser på ett demokratiskt sätt. Bara genom en socialistisk omvandling av samhället kan vi uppfylla majoritetens behov, i harmoni med miljön, istället för att skapa vinster åt en parasitär minoritet.
Teknologin och kunskapen för att hantera klimatförändringen finns redan. Men under kapitalismen används dessa krafter för att förstöra planeten i stället för att rädda den. Socialism eller barbari: det är vår framtid. Vi behöver en revolution.
- Maximal mobilisering inför klimatstrejkerna i september!
- Studenter och arbetare – förena er och kämpa!
- Kapitalismen är problemet – socialismen lösningen!
- Gå med i IMT!