Efter tre års förhalande har Theresa May äntligen nått vägs ände. I ett tårfyllt tal framför premiärministerns tjänstebostad tillkännagav May att hon skulle avgå den 7 juni. Veckan därpå kommer kampen om vem som ska efterträda henne att börja. Då börjar den verkliga kalabaliken.
Mays avgång är den senaste händelsen i det konservativa partiets historiska sammanbrott. En gång i tiden såg alla världens härskande klasser på Torypartiet med avund. Men den brittiska kapitalismens hundra år långa nedgång förkroppsligas nu på det mest tydliga sätt genom den spektakulära implosionen av det parti vars hela existens byggde på att försvara och upprätthålla detta system.
Trotskij anmärkte en gång hur Toryledarna, som tidigare kom från aristokratin, tänkte i tidsperspektiv på årtionden och århundraden när det kom till den brittiska kapitalismens intressen. Men när Thatcher – småföretagarens dotter – satt vid makten hade detta långsiktiga perspektiv ersatts av en omättlig aptit för omedelbara, parasitära profiter och privatiseringar.
Efter år av kris, nedskärningar, avindustrialisering och växande ojämlikhet har den härskande klassen under den senaste perioden funnit sig nödgade att i allt större utsträckning förlita sig på främlingsfientlighet och flaggviftande för att kunna upprätthålla någon mån av kontroll.
”Cirkusclowner och bedragare har tagit över, i form av Boris Johnson och Jacob Rees-Mogg”, noterade The Economist nyligen, ”och de förnuftiga har låsts in uppe i Tower of London.”
Men de konservativas omvandling från ansvarsfulla statsmän till ”galningar” har inte skett över en natt. Frågan om relationen till Europa har plågat Torypartiet och dess ledares sinnen i årtionden.
Både Margaret Thatcher och John Major besegrades i slutändan av den euroskeptiska delen av deras parti. Brexitomröstningen 2016 ledde till att David Cameron tvingades avgå. Nu har den krävt ännu ett offer.
Brexit – en omöjlig uppgift
Cameron kallade från början till en folkomröstning om EU-medlemskapet i hopp om att avvärja ett växande hot om framgång för UKIP i valet 2015. Det visade sig vara ett arrogant risktagande som på ett dramatiskt sätt misslyckades och slog tillbaka mot premiärministern själv.
Sedan dess har Brexit varit en omöjlig uppgift för Camerons efterträdare. Från dag ett har den nya Toryledaren stått inför uppgiften att tillfredsställa två motsatta parter: de som är för att man ska stanna inom EU, som borgarklassen kräver, och de som kräver en hård Brexit som partiets gräsrötter och en stor del av parlamentsledamöterna kräver.
Efter folkomröstningen om EU noterade Nigel Farage att hans livsverk hade genomförts. Den före detta UKIP-ledaren kunde avgå, trygg med vetskapen om att Torypartiet nu skulle ta upp striden för Brexit.
Nu upprepar sig historien. Farage är tillbaka och Mays misslyckande att genomföra hennes Brexit-löfte har lett till ett ökande stöd för Brexitpartiet. Detta har påskyndat de konservativas kollaps, där Farages nya formation snor åt sig både väljare och medlemmar från Torypartiet. Detta har i sin tur ökat pressen på May att avgå.
Mays avgång var hugget i sten
Det förmätna beslutet att kalla till nyval 2017 var början på slutet för May. Hon trodde att ett val skulle kunna ge henne en större majoritet, som skulle minska antalet extrema Brexitanhängare bland Torypartiets parlamentsledamöter och samtidigt krossa Corbyns Labour. I stället hände det motsatta och Toryledaren fann sig fångad i sin egen fälla.
Tvingad att luta sig på det parlamentariska stödet från det ultrareaktionära DUP för att upprätthålla sin minoritetsregering, har premiärministern varit i en omöjlig situation sedan valet. Varje gång hon svängt åt det ena eller andra hållet har det bara ytterligare bekräftat hur svag och instabil hennes egen ställning var. När dekoren bakom henne ramlade ned under hennes tal på Torypartiets konferens 2017 var det den perfekta metaforen för hur svag hon och hennes regering var.
Det har varit säkert i flera månader att May skulle avgå. Framförallt visade den historiska förlusten för hennes kära Brexitöverenskommelse i januari i år att det inte fanns någon återvändo. Trots upprepade försök att få parlamentet att rösta ja till hennes framförhandlade paket så var det tydligt att ”männen i de gråa kostymerna” från 1922 års ”Committee of Conservative backbenchers” förr eller senare skulle ge sig på sin ledare.
Theresa May tillkännagav, envis in i det sista, tidigare under veckan att hon skulle försöka genomföra ytterligare en omröstning om hennes hatade överenskommelse. Men hennes erbjudande om ”eftergifter” ledde enbart till att reta upp hennes kritiker än mer. Instängd, utan någonstans att vända sig, bröt till slut den robotliknande May ihop.
Som den tidigare chefen för civilförvaltningen Gus O´Donnel noterade var de framstående Tory ledarna även då tvungna att ”hålla en pistol mot premiärministerns huvud” för att tvinga henne att avgå.
Vem kommer att efterträda May?
Förutom att ha påskyndat premiärministerns avgång, kommer den andra stora effekten av Brexitpartiets uppgång vara att pressa Torypartiet ännu längre högerut i ett försök att stoppa strömmen av väljare från Tories till Farages nya parti.
Därmed kommer Mays efterträdare med all sannolikhet att komma från den del av partiet som vill ha en hård Brexit. Av de minst femton namn som föreslagits hittills är ingen av dem för en mjuk Brexit eller en andra folkomröstning.
Men vem som än blir ny ledare för Torypartiet kommer den att stå inför samma olösbara dilemma som plågat deras företrädare. Parlamentet är paralyserat. Det finns ingen majoritet för den överenskommelse som de europeiska ledarna med eftertryck har sagt är deras sista erbjudande. Men det finns inte heller en majoritet för något annat alternativ. Detta har bekräftats flera gånger genom omröstningar i parlamentet.
Det enda alternativ som en majoritet av parlamentsledamöterna kan komma överens om är ett nej till en avtalslös Brexit. Men detta är det som kommer automatiskt att ske om ingen överenskommelse uppnås innan den sista deadlinen den 31 oktober. Och EU-ledarna håller på att tappa sitt tålamod när det gäller möjligheten om ytterligare en förlängning.
Detta hot om en avtalslös Brexit är det som nu hemsöker den brittiska regeringen i Westminster. Och ändå har det blivit ett alltmer troligt scenario efter Mays avgång. De som leder i kampen om att efterträda May, Boris Johnson och Dominic Raab, har hotat med att förhala processen så mycket de bara kan för att åstadkomma ett avtalslöst utträde ur EU.
Även om det konservativa partiets mer trångsynta gräsrötter älskar honom skulle valet av Boris som ledare – och därmed, skrämmande nog – premiärminister – bara leda till att inbördeskriget i Torypartiet intensifieras ytterligare.
Även om det kanske kan hämma väljarflykten till Brexitpartiet, så skulle det snabba på splittringar på den andra sidan. Ställda inför en ultrahögerledare skulle de medlemmar av Torypartiet som vill stanna inom EU lämna partiet och förenas med sina vänner i Change UK. Eller än mer sannolikt, givet det avgrundsdjupa misslyckandet för den så kallade Independent Group, skulle de gå till någon sammanslagning av moderata Tories, Liberaldemokrater och missnöjda blairiter.
Det skulle i sig leda till att Torypartiet går ännu längre högerut och kanske till och med går samman med Farages Brexitparti och resterna av UKIP. Resultatet skulle vara en bastion för den nationalistiska reaktionen som sveper sig i den brittiska Union Jack-flaggan och hetsar för ”Drottning och fosterland”.
Stående inför ett dödläge i parlamentet skulle det samtidigt finnas en enorm press på den nya Toryledaren att utlysa ett val. Men efter en besvärlig och bitter kamp om vem som ska bli ny partiledare, där det kommer vara fritt fram för alla möjliga påhopp, kommer de konservativa att befinna sig i ett uselt utgångsläge för att kunna bedriva en valkampanj på något som helst framgångsrikt sätt.
Om Brexitpartiet beslutar sig för att ställa upp i valet splittras högerns röster. Även om Farage väljer att inte ställa upp kommer Corbyns Labour att ha en mycket stor chans att vinna.
Möjligheten att en Labourregering kommer till makten inom en nära framtid skulle leda till enorm entusiasm bland arbetare och unga. Detta skulle kunna kanaliseras och förstärkas genom en masskampanj på gatorna – med manifestationer, demonstrationer och dörrknackning.
Genom att mobilisera en rörelse runt en djärv socialistisk politik skulle Corbyn kunna dra undan mattan för reaktionärer som Boris och Farage. Redan nu har Labourledaren helt korrekt lyft fram klassfrågor som bostadssituationen, sjukvården och jobb för att försöka ena arbetare och överbrygga splittringen mellan de som vill lämna och de som vill stanna i EU.
Sparka ut Tories! Sparka ut kapitalismen!
Förutom Theresa May själv kommer ingen att gråta över nyheten om hennes avgång (förutom då möjligtvis glädjetårar).
Hon kommer att bli ihågkommen som den kanske sämsta premiärministern genom tiderna för sitt misslyckande med Brexit. Men vi måste också minnas henne för all den reaktionära politik som hon genomfört i den härskande klassens intressen.
Under hennes styre som premiärminister har vi sett en fortsättning på brutala nedskärningar och attacker som har förstört för arbetarklassen. Hon har inte visat några samvetskval för alla dem som dog i Grenfellkatastrofen – offer som än idag inte fått se någon rättvisa. Och som inrikesminister låg hon bakom den ökända ”hostile environment”-strategin som ökat rasismen och lett till ständiga attacker mot migranter.
Av dessa anledningar, och många andra, är vi glada av att se May gå. Men i sista hand är hon bara en bland många representanter för ett ruttet kapitalistiskt system. Arbetarrörelsens uppgift måste därför vara att sparka ut alla Tories – och att sparka ut kapitalismen.