Personalbristen i vården och skolan fortsätter, stressen och sjukskrivningarna ökar, och ojämlikheten når nya rekordnivåer. Men det enda som hägrar i partiledarnas ögon är ministerposter. Likt barn som slåss om leksaker i en sandlåda, handlar argumenten snarare om vem som är störst och vilka som bäst gaddar ihop sig mot de andra än om vilken politik man vill föra.
Den förra S+MP-regeringen hade redan flaggat för höjd pensionsålder, inskränkt strejkrätt, hårdare tag mot kriminalitet och en fortsatt restriktiv flyktingpolitik. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ständiga inviter till de borgerliga partierna visar att de vill fortsätta i den riktningen. Högern har majoritet i riksdagen och kommer att använda den för att driva igenom attacker mot arbetarklassen. Oavsett vilken konstellation de lyckas sy ihop är det uppenbart att den nya regeringen kommer att bedriva högerpolitik.
Enligt Konjunkturinstitutet behöver välfärden 120 miljarder fram till 2022 bara för att behålla den nuvarande personaltätheten. Socialdemokraterna förde fram krav på 20 miljarder till välfärden i valet, vilket var ett av deras mer vänsterklingande krav.
Med en blocköverskridande regering skulle knappast ens det gå igenom. I stället skulle högern få genomslag för sina krav på skattesänkningar för de rika, som skulle göra den svåra situationen i välfärden betydligt värre. Högerpartierna vill försämra anställningstryggheten, införa ”inträdesjobb” för unga och nyanlända med lägre löner och marknadshyror. Särskilt det senare skulle drabba många snabbt och hårt när hyrorna rusar i höjden.
Tyvärr har även Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt sagt till DN: ”Vi föredrar en regering utan borgerliga partier men samtidigt är det bara att titta på läget som är nu, vi måste komma överens och göra blocköverskridande överenskommelser.”
Exakt vilka överenskommelser man ska kunna göra med Centerpartiet, som vill ha sänkta ingångslöner, urholka lagen om anställningsskydd och införa marknadshyror – eller med Liberalerna, som vill försämra a-kassan och sjukförsäkringen – säger Sjöstedt inget om.
Frågan är varför Vänsterpartiet anser sig behöva komma överens med högern. Jonas Sjöstedts svar på den frågan är ”det svåra läget”. Det vill säga, svårigheten för de andra partierna att få ihop en regering utan att ta stöd av SD. Men argumentet att man måste samarbeta med högern för att hålla SD utanför makten håller inte och fungerar inte i praktiken.
Det är just Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelser med högern – i decemberöverenskommelsens fall med det uttryckliga syftet att hålla SD utanför – som stärkt Sverigedemokraterna. De har kunnat framstå som ett parti i opposition till det politiska etablissemanget, samtidigt som de fått stort inflytande.
Som vi sett under de senaste åren har de andra partierna inga problem med att anpassa sig till SD:s politik. Socialdemokraterna gjorde upp med högern om flyktingpolitiken 2015, och den politiken ligger fast. En blocköverskridande regering skulle fortsätta föra en flyktingpolitik snarlik Sverigedemokraternas. SD:s politik har fått ett stort genomslag trots att de inte utgjort regeringsunderlag.
Vänsterpartiet har inget ansvar för att den svenska borgarklassen ska kunna få ihop en stabil regering för att genomföra deras politik. Tvärtom: Ju svagare den kommande högerregeringen blir, desto bättre. För ett socialistiskt parti borde det inte vara svårt att motivera varför man inte kan stödja något regeringsalternativ där det ingår högerpartier.
De senaste årtiondena har högern och den socialdemokratiska ledningen genomfört stora försämringar för arbetarklassen. Bland unga och arbetare finns det ett enormt missnöje med situationen. Därför vänder många de etablerade partierna ryggen.
I flera kommuner och landsting har det bildats missnöjespartier som fick stort stöd i valet på Moderaternas och Socialdemokraternas bekostnad. I Dalarna där Socialdemokraterna styrt sedan 1926, kommer Dalarnas sjukvårdsparti att ta över tillsammans med Miljöpartiet och högern. I Göteborg blev det nybildade missnöjespartiet Demokraterna näst största parti, men där främst på Moderaternas bekostnad. I Norrbotten blev Norrbottens sjukvårdsparti största parti med nära 36 procent, och Socialdemokraterna har förlorat makten – som de haft i 84 år.
Detta speglar att många söker efter ett politiskt alternativ som kan sätta ett stopp för försämringarna. Vänsterpartiet är det enda parti som skulle kunna spela den rollen. Men den första förutsättningen för detta är att vägra ge stöd till alla blocköverskridande samarbeten.
Vänsterpartiet är i ett utmärkt läge för att driva en socialistisk oppositionspolitik. Sedan början på året har över 10.000 människor gått med i Vänsterpartiet, vilket återspeglar viljan att kämpa tillbaka mot högerpolitiken. Denna styrka borde man inte använda till att stötta upp en eventuell socialdemokratiskt ledd högerregering, utan till att kämpa mot dess politik.
Potentialen finns där. Den politik som står i Vänsterpartiets partiprogram – 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, förbud mot bemanningsföretag, stärkt a-kassa med mera – skulle i grunden förändra situationen för Sveriges arbetarklass. Men då måste man kämpa för den politiken, och inte nöja sig med vad en majoritet av riksdagspartierna kan gå med på.
Det har aldrig varit lika tydligt att kapitalismen inte fungerar. Systemet står hjälplöst inför de ökade utsläppen, temperaturhöjningen och de smältande isarna. Varje kapitalist ser bara till sina egna vinster, utan hänsyn till konsekvenserna för mänskligheten och planeten.
Lika hjälplöst står systemet inför fattigdomen, de ständiga krigen och den ekonomiska instabiliteten. Handelskriget i världsekonomin, Brexit, den ekonomiska krisen i Turkiet och Argentina och de enorma skuldbergen som tynger världsekonomin, är alla uttryck för att kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd.
Den politiska instabilitet som vi nu ser i Sverige är bara en föraning av den ekonomiska, politiska och sociala kris som kommer. Som marxister räds vi inte detta. Även om det kommer innebära svåra tider för arbetarklassen kommer det också att ge upphov till klasskamp. Arbetarklassens kamp kommer att ställa den socialistiska revolutionen på dagordningen. Låt borgarklassen oroa sig över hur deras system ska hållas ihop. Låt de härskande klasserna darra. Vi har en värld att vinna.