Hur ska socialister förhålla sig till valet? Vi förespråkar en röst på Vänsterpartiet, som en förberedelse för de kommande årens klasskamp. Men kapitalismens allt djupare kris gör att det är långt ifrån tillräckligt att bara rösta – vi måste kämpa för att arbetarrörelsen ska anta ett revolutionärt socialistiskt program.
Den Socialdemokratiska ledningen har fortsatt nedskärningspolitiken och fört partiet åt höger. Socialdemokraterna har rasat i opinionen och går nu mot sitt sämsta val någonsin. Men det går framåt för Vänsterpartiet. Om de når tio procent är det deras bästa resultat sedan rekordvalet 1998.
Många arbetare känner efter fyra år med denna regering att oavsett vad som lovas i valrörelsen kommer Socialdemokraterna fortsätta högerpolitiken – särskilt när de under en lång period förklarat att de vill bilda en blocköverskridande regering.
Att Vänsterpartiet ökat sitt stöd på Socialdemokraternas bekostnad borde därför inte förvåna någon. Precis som 1998 är det resultatet av en socialdemokratisk regering som genomfört en högerpolitik, där besvikna vänsterväljare i stället vänder sig till Vänsterpartiet.
Ett begränsat program
Den som finkammar Vänsterpartiets valplattform hittar flera positiva krav, som höjda skatter för storföretagen, återinförd förmögenhets- och arvsskatt, krav på att kollektivavtal ska gälla vid offentlig upphandling, och att man sätter stopp för skattesmitare och avancerad skatteplanering. Vänsterpartiet är det enda partiet som tagit avstånd från gränskontroller och försämrad asylrätt. Allt detta är mycket positivt. Men inga av dessa reformer kommer att förändra någonting grundläggande i samhället.
I flera frågor har de kompromissat bort sin politik med Socialdemokraterna. Frågan om förbud mot vinster i välfärden, som man lovade att under inga omständigheter kompromissa med, har nu blivit till ett helt tandlöst förslag om enbart ”begränsning” av vinsterna. Det naturliga här hade varit att inte bara kräva ett stopp för privatiseringskaoset, utan ett omedelbart återtagande av dessa verksamheter från de stora koncernerna, utan kompensation till de gamla ägarna.
I frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – som kravet tidigare brukade låta – nöjer man sig med att förespråka försök med sex timmars arbetsdag på en arbetsplats per kommun. Man har ersatt idén om att lönen ska bibehållas, alltså vara lika hög som innan, med att det ska kvittas mot lägre löneökningar. Detta kommer rimligtvis att stöta bort många lågavlönade, som helt enkelt inte har råd med lönesänkningen. Och en ganska uppenbar fråga kvarstår: Varför inte finansiera reformen genom att ta resurserna från storföretagens vinster?
Vänsterpartiet kan utnyttja ilskan
Folk är trötta på den förda politiken, och vänder sig bort från de partier och politiker som man ser som ansvariga för situationen. Detta förklarar varför Vänsterpartiet inte vuxit mer på Socialdemokraternas bekostnad, där många fler arbetarväljare istället gått till Sverigedemokraterna. De för inte fram ett tillräckligt tydligt alternativ till högerpolitiken.
Vänsterpartiet har varit ett stödparti till S+MP-regeringen och skönmålat den förda politiken för att lyfta fram betydelsen av de reformer som V fått igenom. Mindre reformer som glasögonbidrag till barn har lyfts fram, men det har tyvärr dolt det faktum att regeringen fortsatt högerpolitiken. Parollen ”Vänsterpartiet gör skillnad” blir inte trovärdig om man kompromissar bort sin politik med Socialdemokraterna.
Vänsterpartiet hade behövt distansera sig tydligt från Socialdemokraterna, och föra fram mycket mer långtgående reformkrav. De borde gjort det tydligt att de är i opposition och mobiliserat mot högerpolitiken. Då hade de kunnat vinna de arbetare som nu i stället går till SD.
I stället för att utgå från vad man kan få igenom i förhandlingar med S och MP borde Vänsterpartiets politik utgå ifrån arbetarklassens behov. Bygg bort bostadsbristen med ett nytt miljonprogram, avskaffa alla otrygga anställningar och inför rätt till heltid, 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, återuppbygg välfärden med 300 000 anställningar inom offentlig sektor, permanenta uppehållstillstånd för alla som kommer till Sverige, och ta tillbaka alla privatiseringar. Det är några krav som skulle göra faktisk skillnad för arbetares liv.
Men för att genomföra och finansiera dessa reformer skulle man också behöva nationalisera bankerna och storföretagen. Det skulle innebära att man måste ta kampen för socialism. Ett sådant program hade verkligen kunnat knyta an till människors behov och den ilska de känner och samtidigt förklara vad som behövs för att det verkligen ska genomföras.
Hårda attacker mot arbetarklassen
Efter valet förbereder högern sig för ett frontalangrepp på arbetarklassen. Skattesänkningar på 48 miljarder, försämrad arbetsrätt, inskränkt strejkrätt och fler privatiseringar. De diskuterar öppet risken för en ny kris – det vill säga en ny upplaga av krisen 2008. I Dagens Industri kan vi läsa att Moderaterna själva har räknat fram att budgetutrymmet minskar med 330 miljarder kronor om ”Sverige drabbas av en ny kris av den storlek som skedde under de senaste tre stora krascherna – 1990-talskrisen, it-kraschen och finanskrisen”. (Dagens Industri, 15 augusti)
Vid en ny kris – oavsett om den omedelbara orsaken är Brexit, Trumps handelskrig eller den svenska bostadsbubblan – kommer frågan att ställas om vem som ska betala dessa 330 miljarder. Kapitalisterna kommer att försöka lämpa över bördan på arbetarna genom drakoniska nedskärningar, försämrad arbetsrätt och sänkta löner.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson sade i januari att det var ”helt rätt signal när Fredrik Reinfeldt sa att vi måste jobba till 75”. Om det blir en kris kommer det knappast stanna ens där, utan kommer att riskera att röra mer grundläggande saker – där borgarklassen sneglar på Frankrike vars president Macron nyligen drev igenom ett frontalangrepp på kollektivavtalen.
Problemet för borgarklassen är att de inte kan få en stabil majoritet för att genomföra sina försämringar. De traditionella borgerliga partierna har för första gången i historien mindre än 40 procent av rösterna tillsammans, och Sverigedemokraterna är alltför hatade och impopulära inom stora delar av befolkningen för att ersätta dem. Det finns inget tydligt regeringsalternativ efter valet.
Kamp för socialistisk revolution!
Än så länge råder det högkonjunktur. Men som också den härskande klassen förstår varken kan eller kommer det här att hålla i sig. Kapitalisterna menar att arbetarna ska bära bördan för krisen genom ännu mer nedskärningar, sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Arbetarklassens enda alternativ är att sätta hårt mot hårt.
Vi måste börja bygga en verklig massrörelse på arbetsplatser, i skolor och bostadsområden. Ett första steg skulle vara att utlysa en landsomfattande protestdag mot nedskärningarna, som skulle anknyta till de olika mindre kamper som skett inom ramen för förskoleupproret, vårdupproret, lärarupproret och så vidare. Detta som ett avstamp till en bredare och mer omfattande rörelse.
Det räcker inte att bara rösta i valet – vi måste också använda det för att bygga den revolutionära marxismens styrkor, och ta strid för att Vänsterpartiet antar ett revolutionärt socialistiskt program. Vi måste koppla kampen för förbättringar inom detta döende system till kampen för ett socialistiskt samhälle, som är det enda som kan garantera alla människor arbete, bostad och utbildning – som kan sätta stopp för krig, miljöförstöring och förtryck över hela världen. Vi måste fortsätta kampen för människans frigörelse, som bara kan ske genom att arbetarklassen tar makten från kapitalisterna – kampen för socialism.