Detta är ett diskussionsdokument om situationen i den svenska klasskampen. Dokumentet skrevs inför ett möte i mars.
År 2014 var ett år fullt av kamp. Det påbörjades redan i december 2013 med demonstrationerna efter fascistattackerna i Kärrtorp. Därefter följde demonstrationer efter fascistattackerna på internationella kvinnodagen i Malmö, mot Sverigedemokraterna under EU-valrörelsen och mot nazistiska Svenskarnas parti under hösten i både Malmö och Stockholm. Många unga arbetare och studenter radikaliserades, och även mer skeptiskt lagda började tala om en ”vänstervåg”.
Radikaliseringen rörde i första hand ett mer stridbart lager av arbetarklassen, och i synnerhet ungdomar. Men i brist på ledarskap blev rörelserna relativt sett isolerade. Rörelserna pågick främst i de större städerna som Malmö och Stockholm, som hade varit skådeplats för de allvarligare fascistattackerna. Även om det organiserades ”vänd ryggen mot SD”-aktioner på minst 20 platser fick de ingen massiv uppslutning, eftersom arbetarpartierna i de flesta fall förhöll sig passiva. Därför sjönk de oundvikligen tillbaka.
Den entusiasm som många kände förbyttes i en viss passivitet och uppgivenhet under 2015. Detta har stärkts av regeringens omsvängning i flyktingpolitiken, vågen av asylbränder och den rasistiska hetsen i media. Ingen verkar veta hur man ska ta kampen vidare. De aktioner som ändå genomförs samlar bara ett fåtal – som protesten mot ID-kontrollerna i Malmö, eller protesten mot rasistdemonstrationen ”Folkets demonstration” i Stockholm den 30 januari.
Här får vi inte bli impressionistiska, det vill säga vi får inte låta oss missledas av vad som sker just för tillfället och tro att det innebär att våra perspektiv om kamp i framtiden inte längre stämmer. Vi passerar just nu igenom en fas som innebär att de etablerade partierna och det kapitalistiska systemet avslöjar sig i mångas ögon. Vi har aldrig inbillat oss att vägen till den svenska revolutionen är en rak och enkel marsch mot seger.
Revolutionen själv innehåller upp- och nedgångar, perioder av öppen kamp och perioder av passivitet eller till och med reaktion och kontrarevolution. Detta ser vi idag i Mellanöstern där de arabiska revolutionerna misslyckats att utvecklas till socialistiska revolutioner och för tillfället förbytts i kontrarevolution.
Vägen till den svenska revolutionen
Den revolutionära processen inleds av en period av radikalisering och polarisering som kan växa över i en förrevolutionär period. Vi befinner oss i detta första stadium av radikalisering och polarisering till höger och vänster. Även dessa stadier har sina upp- och nedgångar.
År och månader av uppgång i kampen och år och månader av nedgång. Utan en revolutionär inriktning kan rörelserna inte lösa några grundläggande problem. Det finns därför en bestämd gräns för hur långt de kan gå under icke-revolutionära perioder, och det gäller i synnerhet om de inte har en revolutionär eller ens kampvillig ledning.
Marxister får inte låta sig ryckas med i den pessimism som många inom vänstern nu drabbats av, utan tålmodigt förbereda sig för nästa steg. Det är precis bristen på ett revolutionärt ledarskap som gör att vi kommer se ännu våldsammare svängningar – både åt höger och åt vänster. Den nuvarande situationen kommer inte att vara för evigt.
På samma sätt som en period av kamp måste följas av en period av passivitet, kommer den nuvarande uppgivenheten bereda vägen för en större motreaktion. Vi har inte ens sett början. Vi måste lyfta blicken och se de processer som pågår världen över. Kapitalismens kris är långtifrån över och ekonomin går nu tvärtom mot en ny nedgång. Sverige kommer att drabbas av en mer allvarlig och långvarig ekonomisk kris förr eller senare.
Marxister intresserar sig för ekonomi i sista hand för de effekter den får på klasskampen. Den ekonomiska utvecklingen anger alltid den bredare ramen för utvecklingen, men vi får aldrig bli mekaniska. Vad vi intresserar oss för är förändringarna i situationen, och övergångarna mellan olika stadier, eftersom det är de som kan provocera fram förändringar i människors medvetande och därmed större utbrott av kamp.
Men även mindre utbrott av kamp är intressanta, som Öresundstågstrejken under sommaren 2014. Strejken var den största på många år, organiserad av Seko som ett resultat av pressen underifrån. Samma sak var det med protesterna mot nedskärningar i Ådalen under hösten 2015, som hade ett enormt lokalt deltagande och förändrade den lokala politiska situationen i grunden.
Men i den biologiska vetenskapen får man aldrig blanda ihop ett embryo med en fullt utvecklad kropp, och i vetenskapen om samhället – marxismen – får vi aldrig blanda ihop ett sporadiskt utbrott med en massradikalisering.
Vi inser att situationen kan förändras snabbt, men det betyder inte att varje snabb förändring indikerar början på en explosiv masskamp. Rörelserna begränsas och hålls tillbaka av sina begränsade perspektiv och sitt brist på ett verkligt program för förändring. Detta hänger samman med bristen på ett ledarskap.
Inget av detta ger några ursäkter för att anta en skeptisk och avfärdande attityd till dessa rörelser. Marxisternas uppgift är att ingripa energiskt för att stötta de kamper som uppstår i den mån vi kan, vilket givet våra nuvarande styrkor nästan uteslutande handlar om att erbjuda marxistiska förklaringar och perspektiv. För oss visar de senaste årens kamp den allmänna riktning som medvetandet utvecklas på, och är i den begränsade meningen ”förrevolutionära”. Men vi har ännu en väg kvar att gå.
Här finns det inget fast schema att hålla fast vid, ingen ersättning för att noggrant följa den nuvarande situationen och de förändringar som sker. En situation som den nuvarande prövar vår förmåga att bibehålla en fast och stadig kurs. Snabba, explosiva vändningar lurar runt hörnet och vi får inte låta oss tas på sängen. Uppgiften förblir att vinna enstaka och skola dem till marxistiska revolutionärer. Vi har inte all tid i världen.
På väg mot en ny kris
Som vi konstaterat tidigare är utvecklingen av den internationella kapitalismens kris bestämmande för den svenska ekonomin. Den svenska exportindustrin, som är grundvalen för det relativa svenska välståndet, är redan hårt pressad av sjunkande stål- och malmpriser, huvudsakligen kopplat till den kinesiska ekonomins inbromsning. En djupare och mer långvarig kris, som ser ut att utlösas förr snarare än senare, skulle drabba svensk ekonomi – och det kan gå mycket snabbt.
Officiellt anses Sverige fortfarande vara inne i en lågkonjunktur, men i jämförelse med en haltande tillväxt på 2,4 procent på världsskala och knappt 2 procent i EU anses siffrorna vara positiva. Sveriges BNP ökade med 2,3 procent 2014, knappt 4 procent 2015 och prognoser för 2016 pekar på en tillväxt på runt 3 procent. Arbetslösheten har sjunkit långsamt till runt 8 procent och bland ungdomar till 18,8 procent.
Men det finns andra tecken som pekar på att den svenska ekonomin inte är så stabil. Riksbanken bestämde i februari 2015 att sänka reporäntan till -0,1 procent och sedan -0,35 procent i juli. Detta betyder att bankerna måste betala för att få sätta in pengar hos riksbanken. Det riksbanken hoppas på är att bankerna istället ska spendera pengarna eller låna ut dem för att öka tillväxten, få fart på ekonomin och undvika deflation, alltså att varupriserna generellt börjar sjunka.
Deflation tenderar att slå mot ekonomin när folk skjuter upp sin konsumtion eftersom saker blir billigare med tiden. Det kan leda till en nedåtgående spiral som kan leda till recession. I allmänhet beror deflationen på överproduktionskrisen, som gör att kapitalisterna har svårt att få sålt sina varor och därför måste sälja dem billigt. När omvärlden brottas med en massiv överproduktion är det alltså inte konstigt att efterfrågan på svenska exportvaror minskar. Frågan om inflation är alltså tätt kopplad till frågan om tillväxt.
Samtidigt som Riksbanken införde minusränta började de köpa statsobligationer, vilket innebär att man skapar nya digitala pengarna och ger staten lån, så kallade kvantitativa lättnader. Detta ökar penningmängden, och sänker därför värdet på svenska kronan. Det blir då dyrare att importera varor till Sverige, och detta hoppas man ska öka inflationen.
Till en början föll kronan relativt kraftigt mot både dollar och euro. Men på grund av osäkerheten i omvärlden, inte minst situationen i Grekland, och att kronan senare stärktes mer än vad riksbanken hade förväntat sig, så räckte inte detta för att garantera inflationsmålet på 2 procent. Därför bestämde sig riksbanken för att köpa statsobligationer för ytterligare 45 miljarder i juli 2015, utöver de 10 miljarder man först hade beslutat om.
Men inflationen ligger trots Riksbankens ansträngningar på låga 0,9 procent, och bedöms ligga långt under målet på 2 procent också under 2016. Efter detta har riksbanken sagt att det är möjligt att reporäntan kommer sänkas ytterligare, att köp av statsobligationer kommer öka, och att de eventuellt kommer intervenera på valutamarknaden för att påverka värdet på kronan och därmed också inflationen.
En anledning till att minusräntan har en så pass begränsad effekt är att den inte förs vidare från de privata bankerna till deras kunder. Det är fortfarande ingen vanlig person som behöver betala för att ha pengar på banken, och ingen vill att folk ska börja ta ut sina pengar och riskera att bankerna går i konkurs.
Den låga reporäntan gör att räntan på de privata bankernas sparkonton i allmänhet sjunker.
Detta gör att fler istället placerar kapital på börsen, eftersom man tjänar mer pengar där än på ett sparkonto. Ett annat problem är att det från de svenska företagens sida inte finns tillräckligt stor efterfrågan på de pengar som bankerna gärna lånar ut.
Dessa två faktorer samverkar för att blåsa upp börsen till ett värde som inte motsvarar den verkliga ekonomin. Därför ser vi att Stockholmsbörsen fallit från sina rekordnivåer våren 2015 som en konsekvens av instabiliteten i den svenska ekonomin och den internationella kapitalismens kris.
Förutom oron över den internationella ekonomin oroar sig borgerliga ekonomer alltmer över skuldsättningen och bostadsbubblan. Skuldsättningen har ökat sedan mitten av 1990-talet och drivs nu på ytterligare av den låga räntan och de kvantitativa lättnaderna.
Bankerna tar dels större risker i företagsutlåningen, men också i förhållande till privatpersoner. Sedan 2009 har hushållens belåning ökat dubbelt så mycket som den ekonomiska tillväxten, och takten ökar. Bara under 2015 ökade hushållens skulder med 6,8 procent, och de ligger nu på 172 procent av den disponibla inkomsten.
De växande skulderna är tätt kopplade till bostadsbubblan. På tolv månader har bostadsrätts- och huspriserna stigit med 11,1 procent, vilket är den största ökningen i hela EU och den fjärde största i hela världen.
Den huvudsakliga orsaken till prisökningarna är bristen på bostäder. Enligt Boverket uppgår behovet av nya lägenheter till 461 000 till år 2020 och 700 000 till år 2025. Det är mer än ett nytt Stockholm, och för att nå detta skulle det krävas att man byggde tre gånger så mycket bostäder varje år än vad man gör idag.
För att lätta på de privata skulderna pratar politiker från både höger och vänster om att sänka ränteavdragen. Man har också beslutat att införa amorteringskrav. Det gör det svårare att få lån. När man måste spendera pengar på att betala tillbaka sina bolån får man mindre pengar över till annat.
Eftersom en betydande del av den svenska tillväxten bygger på ökad skuldsättning, och inte ökade inkomster, kommer det att motverka inflationsmålet ytterligare. Även bostadspriserna kan i ett sådant läge falla snabbt. Vad de än gör befinner de sig i samma rävsax.
En sprucken bostadsbubbla skulle snabbt utlösa en bankkris, eftersom bankerna inte har mer än runt 4 procent eget kapital. Eftersom bankernas tillgångar motsvarar 400 procent av Sveriges BNP skulle en bankkris inleda en kris i hela ekonomin.
Sverige skulle stå inför samma situation som andra länder som sett sin bostadsbubbla spricka, exempelvis USA, Spanien och Irland. Staten skulle behöva gå in och rädda bankerna, och med det skulle vi se snabbt ökande statliga skulder som skulle nödvändiggöra stora nedskärningar.
Detta är den situation som borgarklassen förbereder sig för genom att bli mer och mer oförsonlig. Redan de blygsamma reformer som Vänsterpartiet fick igenom i förhandlingarna om höstbudgeten väckte ramaskri inom borgerligheten. Som vi ska se nedan märks det också i avtalsrörelsen, och i en ökad press mot regeringen vars politik i rask takt blir alltmer högervriden.
Flyktingkrisen och bilden av Sverige
Flyktingkrisen har gjort det tydligt att Europa inte kan isolera sig från omvärlden. Under första halvan av 2015 kom det många rapporter om den katastrofala situationen i Syrien och drunkningsolyckor på medelhavet. Detta födde fram Refugees Welcome-rörelsen, där vanliga människor reagerade på ett mänskligt sätt på en humanitär katastrof.
Ett land där stödet var särskilt starkt var Österrike där över 30 000 människor marscherade i Wien och ordnade praktiskt stöd och hjälp för dem som kom med tåg. När regeringen stoppade tågen organiserades bilkonvojer av volontärer som körde skytteltrafik och hjälpte människor över gränsen. Liknande rörelser uppstod över hela Europa. Exempelvis samlades 100 000 människor i London den 12 september.
I Sverige engagerade sig tiotusentals människor genom demonstrationer, donationer, hjälp vid ankomst till centralstationerna, eller genom att ordna mat och boende. Över 15 000 demonstrerade i Stockholm och Göteborg, 7000 i Malmö och 4500 i Uppsala. Det är viktigt att notera hur människor inte litade på att den svenska staten kunde ta hand om flyktingmottagandet.
I ett land som Sverige, där många har ett stort förtroende för statens förmåga att lösa samhällets problem, visar Refugees Welcome-rörelsen på en viktig förändring i medvetandet. Erfarenheterna av rörelsen spädde ytterligare på den förändringen, eftersom myndigheternas bemötande av aktivisterna blev en kalldusch för många. Även om Migrationsverket behövde gratishjälpen saboterade polisen aktivt volontärernas arbete, exempelvis genom att anklaga taxichaufförer för människosmuggling.
Regeringen försökte till en början upprätthålla bilden av Sverige som ett mer humant land än andra. Man deklarerade att Sverige skulle föra en ”feministisk” utrikespolitik. Regeringen erkände Palestina som stat, kritiserade Saudiarabien och Danmark för deras flyktingpolitik – och andra länder för att de inte tagit emot fler.
Förutom Vänsterpartimedlemmar, kom även Stefan Löfven (S), Gustav Fridolin (MP) och representanter från vissa borgerliga partier till Refugees Welcome-demonstrationerna. Sverige skulle framställas som ett land där människor kan hitta en fristad.
Hyckleriet avslöjades av regeringens flyktingöverenskommelse med de borgerliga partierna den 23 oktober. Regeringens omsvängning beror inte på en direkt kris för svenska myndigheter, utan på en beräkning från den härskande klassens sida om en framtida kris. De behöver använda sig mer av nationalism och rasism för att kunna genomföra hårdare attacker mot arbetarklassen, och solidaritet mellan svenska arbetare och flyktingar är en fara för deras planer.
Med omsvängningen i flyktingpolitiken och mediernas och politikernas rasistiska propaganda, håller illusionerna om att Sveriges politik är annorlunda och mer jämlik än andras på att vittra sönder. Sverige, som kritiserade Frankrike hårt när de röjde romers tältläger, har nu gjort exakt samma sak i Malmö och Sundsvall.
Sverige, som påstod sig föregå med gott exempel med att ta emot många flyktingar och uppmanade länder att följa efter, inför nu gränskontroller i strid mot EU:s fria rörlighet och är därmed ett ”föregångsland” i att bygga Fästning Europa. Sverige har kastat sig rakt in i det smutsiga spel som pågått mellan EU-länderna om vem som ska bära den största ”bördan” för att ta emot dessa flyktingar.
I verkligheten är Sverige inte annorlunda eller mer humant än andra länder. Det är som vilket kapitalistiskt land som helst med samma intressen. Sverige har bara inte behövt hantera samma problem under en global kris för kapitalismen tidigare. När kapitalismen är i kris visar det sig att de ”mänskliga rättigheterna”, inklusive rätten att söka asyl och därmed även rätten till liv, bara är ord skrivna på ett papper för att ge västländerna ett falskt sken av att vara civiliserade.
Vi går just nu igenom en period där Sveriges humana mask vittrar sönder. Staten, etablissemanget och arbetarrörelsen har under lång tid kunnat leva på den förtroendereserv som efterkrigstidens eftergifter och välfärdsstat byggt upp – men som nu bit för bit raseras. Även om vi för tillfället ser en nedgång i kampen, och en utbredd pessimism inte minst inom vänstern, måste vi förstå att det är just under en sådan period som vi går igenom nu som människor drar bittra men korrekta slutsatser om den svenska kapitalismen.
När vi i framtiden ser ett nytt uppsving i kampen kommer alla de här slutsatserna att vara levande i aktivisters och ungdomars medvetanden, och den kampen kommer därför vara på en ny nivå, befriad från en del av de illusioner som bakbundit den tidigare. Det är viktigt att vi förstår vikten av den här perioden för att inte drabbas av samma pessimism och passivitet som råder inom andra delar av vänstern.
Socialdemokratins kris
I Sifo-undersökningen i januari 2016 noterade Socialdemokraterna sitt sämsta resultat sedan mätningarna började – bara 23,2 procent. I Expressens och Demoskops undersökning i februari minskade de till 23 procent. Med tanke på att det var Socialdemokraterna som åren 1994-2006 låg bakom högerpolitiken, och att den nuvarande regeringen är en fortsättning på samma politik, är detta knappast förvånande.
Det är följden av missnöjet med den utveckling som skett i Sverige sedan 1990-talet, med nedskärningar, ökad press och osäkerhet på arbetsplatserna och privatiseringar.
Det finns ingen entusiasm för regeringen eller illusioner om att stora reformer är att vänta. Höstbudgeten 2015 som regeringen förhandlat fram med Vänsterpartiet innehöll förvisso en del mindre reformer som avskaffandet av den bortre gränsen i sjukförsäkringen, höjningen av taket i a-kassan och nedtrappningen av jobbskatteavdraget för de med arbetsinkomster över 50 000 kronor.
Men det är tydligt att S+MP-regeringen inte levererat den förändring som många hade hoppats på, utan med smärre justeringar egentligen villigt fortsatt föra samma högerpolitik som Reinfeldt. Löfven har dessutom upprepade gånger sagt att han vill samarbeta med högerpartierna.
Känslan av att allt blir stadigt sämre oavsett politisk färg hos regeringen spär på föraktet för politiker och etablissemanget. Förtroendet för den borgerliga demokratin och staten minskar därför snabbt. Idag tror 54 procent att politiker sällan berättar om de verkliga motiven bakom sina beslut, och en majoritet har också litet förtroende för regeringen.
Enligt Novus har alla partiledares förtroende minskat ”dramatiskt”. Samtidigt tror 62 procent av den vuxna befolkningen att viktiga världshändelser inträffar utan att allmänheten informeras. SVT:s inrikespolitiska kommentator Mats Knutsson har träffande pratat om ”en förtroendekris för svensk politik”.
Men inom socialdemokratin är reaktionen extrem förvirring, demoralisering och desperation. Det aktiva lagret har formats politiskt under en helt annan politisk period, och släpar efter händelseutvecklingen. Att SSU och till viss del Socialdemokraterna fortsätter attrahera en del arbetarungdomar och arbetare, gör trots det att en viss opposition bildas, där ilskan växer emot regeringens rasism och högerpolitik. Partihögern håller på att förlora all respekt inom dessa lager.
SSU kritiserar öppet regeringens flyktingpolitik, och delar av förbundsvänstern – däribland SSU Skåne och Stockholm stad – har öppet krävt att regeringen ska avgå och demonstrerat emot deras politik. Vissa enskilda socialdemokratiska arbetarkommuner har antagit liknande resolutioner.
Det är osannolikt att någon seriös opposition tar form kring SSU på grund av den reformistiska vänsterns ovilja att bryta med högern, och i synnerhet vänsterbyråkratins ovilja att bryta med partiet som göder den med pengar och positioner.
Men eftersom Ung Vänster är så litet, och att ledningen håller fast vid sin högerkurs, är det möjligt att SSU i perioder växer mer än Ung Vänster. Deras framtid beror i stor utsträckning på moderpartiernas utveckling på riksplanet. Men det mest troliga är att radikaliseringen främst tar sig i uttryck utanför massorganisationerna.
Socialdemokratins massiva stöd byggdes genom klasskampen under 1900-talets första årtionden och cementerades av de många åren av reformer tack vare kapitalismens enorma utveckling under efterkrigstiden. Den tiden är förbi. Sedan 1990-talets krisår har stödet för Socialdemokraterna långsamt sjunkit i takt med deras högervridning.
Men den kris som var på nittiotalet var väldigt liten i jämförelse med den nuvarande internationella krisen. Socialdemokraterna kommer troligtvis att sitta vid makten vid någon tidpunkt under den kommande perioden och genomföra mycket större nedskärningar än vad de gjorde då.
Om Socialdemokraterna fortsätter att sitta vid makten till mandatperiodens slut och än mer om de av en vändning nedåt i ekonomin tvingas till större nedskärningar, kan deras stöd sjunka ännu mer dramatiskt. De kan gå samma öde till mötes som det grekiska socialistpartiet Pasok.
Men det finns viktiga skillnader. Den svenska socialdemokratin har mycket starkare rötter i arbetarklassen, det är ett av världens starkaste arbetarpartier, och har existerat bra mycket längre än Pasok hade gjort.
Vilket exakt öde de går till mötes kan vi inte säga exakt. Det finns flera möjligheter. Klart är att de kommer att drabbas av olika kriser och omformas av dessa. Att PSOE ännu inte är utraderat i Spanien visar att det krävs mycket för ett parti att helt försvinna. Men precis som med PSOE så är det inte troligt att Socialdemokraterna kommer att göra någon egentlig comeback ens i opposition, om de inte tar radikala steg i vänsterreformistisk riktning som en följd av utvecklingar inom partiet.
Sverigedemokraterna och högern
Det parti som gynnas främst av missnöjet med Socialdemokraterna är Sverigedemokraterna. I SCB:s partisympatimätning i november 2015 uppmättes SD:s röstandel till 19,9 procent, vilket är en ökning med 7,5 procent på ett år. Arbetarpartierna lyckades i samma mätning bara skrapa ihop mindre än en tredjedel av rösterna tillsammans. SD är numera det största partiet bland LO-medlemmar med ett stöd på 31,1 procent i december 2015 mot bara 28,9 procent för Socialdemokraterna.
I valet 2014 var det framförallt de borgerliga partierna som förlorade röster till SD, 60 procent av SD:s nya väljare kom från Moderaterna. Detta är en viktig orsak till att alla borgerliga partier sedan dess, med visst undantag för Centerpartiet, börjat gå SD till mötes för att försöka vinna tillbaka röster.
Moderaterna drabbades av att man försökt sudda ut skiljelinjerna mellan sig och Socialdemokraterna genom att framställa sig som det ”nya arbetarpartiet”. Det gjorde att man tillfälligtvis kunde göra större insteg bland arbetare, men under en period av klasspolarisering har det istället verkat frånstötande för många radikaliserade högerväljare. Det förklarar moderatledaren Kinberg-Batras tydliga högersväng i jämförelse med Reinfeldt och att de närmar sig SD:s politik.
Efter en period av osäkerhet för Moderaterna har de nu börjat återhämta sig och i takt med regeringens sjunkande stöd förbereder de sig för att kunna återta regeringsmakten – före eller efter mandatperiodens slut. Det kan ske i samarbete med SD, vilket många borgerliga ledarsidor och Moderata politiker nu kampanjar för.
54 procent av M-kommunpolitiker tycker att man ska fälla denna regering och istället regera med SD. De borgerliga partierna har gått från att betona samarbete och enhet inom Alliansen till att försöka profilera sig på egen hand, och de presenterar nu egna separata budgetförslag istället för ett gemensamt som de gjort tidigare.
De mindre partierna, framförallt Kristdemokraterna och Liberalerna (f.d. Folkpartiet), som gjorde ett uselt val behövde profilera sig mer självständigt. Men det kan förändras snabbt och om de lägger fram en gemensam alliansbudget med stöd av SD kan det utlösa en regeringskris redan i vår.
I Demoskops undersökning i februari ökade Moderaterna till 27,2 procent och allianspartierna tillsammans till 42,6 procent, ett övertag över de rödgröna med 6,9 procentenheter. Kristdemokraterna har med valet av abortmotståndaren Ebba Bush Thor tagit ett stort kliv till höger och antagit en konservativ retorik som inte ligger långt ifrån de amerikanska republikanernas. De rasistiska och konservativa utspelen är uppenbara försök att de vinna tillbaka röster från SD.
Media och politiker har inte bara anpassat sig till SD:s politik utan också övertagit deras rasistiska retorik. Detta har vi sett med hetsen mot romer med olika förslag om inskränkningar, kriminalisering och röjningen av romers tältläger och sedan hetsen mot flyktingar och muslimer.
Man har spridit lögner om hur ISIS tar sig till Europa via flyktingbåtar och hittat på absurda historier om att flyktingar från Mellanöstern skulle utföra organiserade övergrepp mot kvinnor. Syftet från borgerlighetens sida med allt detta är att göra SD alltmer rumsrena, för att man ska kunna bilda regering med deras deltagande eller stöd.
Men man ska inte underskatta hur hatade SD fortfarande är hos en stor del av befolkningen. Detta gör det inte helt oproblematiskt för borgerligheten att ta in SD i regeringen. Precis som fascistattacker och den rasistiska hetsen leder till en ökad polarisering till vänster, så leder SD:s ökade stöd till en oro och enorm ilska. Att bilda en regering med dem kan vara en gnista till en ny våg av antirasistisk kamp.
Effekterna av den rasistiska hetsen
Under en lång period såg vi en alltmer positiv inställning till invandring. Genom att piska upp en katastrofstämning lyckades media och politiker tillsammans vända den initiala opinionen för ett ökat flyktingmottagande till en opinion för ett minskat mottagande. Media och politiker har ställt samma ultimatum – välfärd eller fler flyktingar.
I november stöttade 69 procent regeringens flyktingpolitik med tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller. Vissa har gått på bluffen att det går att rädda välfärden genom att begränsa invandringen, vilket också är det sätt som Socialdemokraterna presenterat frågan på.
Delar av småborgerligheten och arbetarklassen har börjat radikaliseras, och vänder sig mot ett politiskt etablissemang som man upplever som alltmer verklighetsfrånvänt. SD:s framgångar uttrycker en starkt missnöje inom vissa delar av befolkningen.
Många är trötta – helt utbrända – på de etablerade partierna. De behöver och har börjat söka ett alternativ. Men förr eller senare kommer SD att tvingas ta ansvar för den högerpolitik som de står för. De kan bara framstå som ett anti-etablissemangs-parti och fånga upp missnöjet så länge de är i opposition.
SD är ett anti-fackligt parti som är för vinster i välfärden och de står för nedskärningar. De föreslår bland annat en sänkning av de kommunala statsbidragen med 90 miljarder kronor under fyra år. Detta motsvarar en minskad personal inom skola, vård och omsorg – där många verksamheter redan lider av personalbrist – med omkring 290 000 anställda.
Men SD:s väljare står till vänster i välfärdsfrågor. Detta innebär att deras potential är begränsad. Det betyder inte nödvändigtvis att SD tappar i stöd direkt när de kommer till makten eller helt försvinner som parti. De kan gå upp och ned i stöd. Det viktiga att förstå är att SD inte kan öka permanent, utan kommer avslöjas som ett högerparti.
Norge och Finland är tydliga exempel, där SD:s syskonpartier har suttit med i regeringarna under den senaste perioden. I båda länderna har det genomförts stora nedskärningar och attacker mot arbetsrätten under de senaste två åren. Den 28 januari 2015 deltog 1,5 miljoner i en generalstrejk mot nedskärningar i Norge. Bara två månader senare nådde Fremskrittspartiet sin lägsta notering på 19 år, ned från 16,3 procent i valet 2013 till bara 9,9 procent.
En liknande men mer dramatisk utveckling genomgick Sannfinländarna i Finland, som fick 17,7 procent i valet i maj, men som efter storstrejken mot nedskärningar i september ramlade ned till 10,7 procent. Sedan dess har dessa partier delvis återhämtat sig i opinionen på grund av flyktingkrisen, men också detta är rent tillfälligt. Under förhållanden av kamp kommer det snabbt att blåsa bort igen.
Det är också viktigt att förstå att politiken kommer att bli alltmer reaktionär, allt mer i linje med SD:s politik, oavsett om det blir en borgerligt eller socialdemokratiskt ledd regering – och oavsett vem de samarbetar med.
Vi har inte sett något än i jämförelse med vad som kommer. När borgarklassen attackerar arbetarklassens levnadsstandard, vilket kapitalismens kris tvingar dem till, så måste de splittra arbetarklassen mer för att förhindra klasskamp från en enad arbetarklass. De ökar därför den rasistiska, homofoba och sexistiska retoriken för att vända arbetare mot arbetare och motverka en enad kamp mot borgarklassen.
Fascisternas ökade aktivitet
Ur borgarklassens synvinkel gör kapitalismens kris att det blir nödvändigt att ge större utrymme åt fascister. Detta har också stärkt självförtroendet hos fascistsekterna och SD-svansen av rasistiska näthatare. De har sedan tidigare inspirerats av Ukraina där något 30-tal fascistiska frivilliga från Sverige hjälpt regeringen och de inhemska fascisterna att massakrera befolkningen i öster.
Attacken mot antirasistdemonstrationen i Kärrtorp 2013 och senare mot vänsteraktivister i Malmö var en direkt konsekvens av detta. Polisen skyddade därefter deras demonstrationer på 1 maj i Jönköping och under valrörelsen.
Under hösten 2015 skedde över 50 misstänkta attacker mot asylboenden, vilket är fler än under de föregående fyra åren tillsammans. Detta är också värre än när Sverige senast drabbades av en liknande våg under 1990-talet. Antalet attacker ökade kraftigt under hösten och hade en tydlig topp i oktober. Under månadens sista två veckor skedde det i snitt en attack om dagen. Dessa attacker innefattar alltifrån en kastad handgranat till mordbränder, skadegörelse, och konkreta hot. Mordbränderna står för den stora ökningen.
Polisen har varken erbjudit asylboendena något verkligt skydd eller arresterat någon för attentaten. Däremot lades enorma resurser ned på att jaga en man från Mellanöstern på extremt lösa grunder för att kunna hitta en muslimsk terrorist efter dådet i Paris. Fascisternas aktivitet och polisens indirekta försvar av dessa kommer utan tvekan att fortsätta, givet borgerlighetens propaganda och arbetarrörelsens brist på svar. Detta ökar också risken för fler attacker liknande den i Trollhättan.
Fascisternas aktivitet ger samtidigt upphov till en motreaktion, en polarisering till vänster och rörelser likt de vi såg under 2014 och potentiellt ännu större än så. Det finns gränser för hur mycket de kan använda sig av fascister.
Detta såg vi i Grekland där Gyllene Gryning tilläts växa och agera fritt, fram tills de genomförde ett mord på en vänsteraktivist och svaret blev en massrörelse. För att stävja denna massrörelse, som växte var dag och började bli alltmer hotfull för den härskande klassen, tvingades staten att låtsas göra något genom att fängsla Gyllene Grynings ledare.
Att de reaktionära styrkorna växer – med bas inom småborgerligheten och trasproletariatet – är en oundviklig konsekvens av att kapitalismen är i kris och att klassmotsättningarna hårdnar. Det pressar å andra sidan arbetarklassen till allt radikalare slutsatser och kamp. Det är vad vi menar när vi talar om klasspolarisering. Man kan inte ha det ena utan det andra.
Att en fascistisk rörelse griper makten i Sverige är uteslutet på kort och medellång sikt. Arbetarklassen är alltför stark för det. Fascisterna används istället som ett komplement till staten, vilken också blir alltmer våldsam och reaktionär. Det vi kan vänta oss är alltså ökad polarisering, en stärkning av rasismen och fascisterna och klasskamp som svar på detta.
Vi måste bibehålla vårt sinne för proportioner. Ett tiotal fascister är obehagligt, men det är inte direkt någon imponerande social reserv för reaktionen i jämförelse med de större rörelser som förbereds till vänster och inom arbetarklassen.
Inget vänsteralternativ
När kampen faller tillbaka och när det är SD som gynnas av det ökade missnöjet kan det tyckas som om det främst sker en polarisering till höger. Men det är för att det inte finns något vänsterparti som kan kanalisera den radikalisering som sker till vänster inom ett helt lager av arbetare och unga.
Trots Socialdemokraternas högersväng och trots att Vänsterpartiet formellt sett är i opposition, så återspeglas inte missnöjet genom Vänsterpartiet. Partiet ökade kraftigt i medlemsantal under valåret 2014 (+33 procent) men har under 2015 upplevt ett tydligt medlemstapp och ligger i opinionsmätningarna kvar mellan 5-7 procent. Vänsterpartiet har till och med tappat väljare till Socialdemokraterna – var tionde vänsterväljare har gått till S sedan valet 2014.
Hela 31 procent av befolkningen ser SD som det parti som ”tydligast antagit en oppositionsroll”. Närmast efter ligger Moderaterna med 15 procent, medan Vänsterpartiet bara får 4 procent. Detta måste ses som ett enormt misslyckande för Vänsterpartiet.
Men det är ingen slump. Vänsterpartiet har gett sitt stöd till denna regering och varit med och förhandlat fram alla budgetar hittills. Man har hyllat höstbudgetens mindre reformer i en kampanj med parollen ”Vänsterpartiet gör skillnad”, vilket fått det att framstå som om Vänsterpartiet står bakom regeringens politik i stort.
I de frågor som diskuterats i samhället har man inte skiljt ut sig markant som ett annorlunda parti. I flyktingfrågan liknar hållningen den som de andra partierna hade innan flyktingöverenskommelsen, där man pratar om behovet av att vara human, om öppna gränser och skäller på andra länder för att de inte är lika bra som Sverige. Och när diskussionen om gränskontroller kom upp var Jonas Sjöstedt faktiskt för dem under två dagar. Han blev dock snabbt rättad av partiets verkställande utskott, där han förlorade med siffrorna fyra mot två.
Vänstern inom Socialdemokraterna har inte heller något verkligt alternativ till en nedskärningspolitiken. På sin höjd har det talats om en keynesianistisk politik som svar på krisen. Men de som lagt fram förslag på en sådan politik med statliga investeringar utgår ifrån abstrakta uträkningar utan att ta hänsyn till hur krisen faktiskt håller på att utvecklas i världen och Sverige.
På pappret är det stor skillnad mellan Vänsterpartiets och de andra partiernas politik. Vänsterpartiet vill avskaffa alla de murar som gör det omöjligt för flyktingar att sig hit på laglig väg. De andra partierna står för ett försämrande av asylrätten och stärkande av murarna. Men denna skillnad har inte framkommit särskilt väl.
Detta hade varit en utmärkt situation för Vänsterpartiet att ta upp större frågor som sällan diskuteras, såsom imperialismens roll, USA:s krig och exploatering som förstört Mellanöstern och skapat det kaos som människor tvingas fly ifrån, behovet av internationell solidaritet och lösningar på global nivå, behovet av socialism för att lösa de problem vi ser – och att det enda rimliga är att kräva att borgarklassen ska betala för den flyktingkris de skapat. Men istället kräver man höjda skatter som långtifrån kan täcka finansieringen av alla de jobb, bostäder och rimliga löner som behövs om vi ska ta emot de som flyr.
För de flesta som radikaliserats och står klart till vänster framstår inte Vänsterpartiet som ett radikalt kämpande parti. Detta förklarar deras låga stöd i opinionen. Detta kan dock ändras. Om regeringen fortsätter på samma spår blir det omöjligt för Vänsterpartiet att fortsatt ge sitt stöd till regeringen utan att orsaka en intern kris.
Om Vänsterpartiet slutar stödja regeringen och den fortsätter röra sig till höger och gör upp med högerpartierna än mer – samtidigt som Vänsterpartiet rör sig till vänster eller framställer sig som mer radikalt – så skulle de kunna börja att åtminstone delvis kanalisera missnöjet inte bara genom ökat medlemsantal utan även genom ökat stöd i opinionen och ökad aktivitet.
Men Vänsterpartiets ledning har trots högerpolitiken gjort tydligt att de vill fortsätta samarbeta med regeringen. Redan nu har Malmö och Göteborg krävt att man ska bryta med regeringen utifrån olika utgångspunkter. Bland annat därför har ledningen gått ut och krävt 10 miljarder mer i statsbidrag i syfte att visa en kritisk intern opinion att de har antagit en ’skarpare’ profil.
I jämförelse med de senaste 20 årens massiva nedskärningar är detta krav extremt försiktigt. Det är dessutom mycket troligt att de kommer acceptera en väsentligt sämre uppgörelse. Detta kommer att ytterligare undergräva ledningens auktoritet inom partiet och försvåra partiets förmåga att kanalisera en framtida radikalisering.
Hur Vänsterpartiet uppfattas beror på vilken politik de stödjer och genomför, hur de framställer sig själva och deras närvaro på gatorna. Att Vänsterpartiet Malmö går starkare fram än i andra delar av landet beror på att de stödjer och intervenerar i kamp, har brutit samarbetet med S och MP i kommunfullmäktige och uttrycker sig mer radikalt.
Där de har möjlighet ingår dock Vänsterpartiet generellt i koalitioner med S och MP och i vissa fall även FI. De är med och beslutar om olika typer av nedskärningar och intervenerar inte som i Malmö i kamp som uppstår. Det viktigaste för hur Vänsterpartiet framstår ute i landet är dock hur man framställer sig nationellt. Ett steg till vänster nationellt skulle stärka partiet i hela landet.
I slutändan står man inför samma dilemma som resten av vänstern i Europa. Även om man ställer sig längre till vänster, deltar i kamp, vågar anta ett mer radikalt språkbruk och kritisera eliten i samhället – så kommer man förr eller senare att tvingas välja mellan socialism eller kapitalism. Under denna kris finns ingen möjlighet till en reformistisk mittenväg med reformer som gör alla nöjda.
Detta visas tydligt av den grekiska Syriza-regeringens kapitulation inför trojkans (IMF:s, EU-kommissionens och ECB:s) nedskärningspolitik. Om Vänsterpartiet skulle hamna i regeringsställning skulle de antingen tvingas till samma politik som regeringen för nu eller att påbörja ett avskaffande av kapitalismen. För att ens genomföra sitt reformprogram skulle Vänsterpartiet behöva bli ett revolutionärt parti, och vara beredda att bryta med kapitalismen.
Avtalsrörelsen 2016
Under 2016 blir det avtalsrörelse. Den 31 mars ska avtal tecknas för den svenska industrin och inom andra branscher för totalt 1,5 miljoner arbetare. Sedan följer Kommunals avtal för 886 000 arbetare den 30 april, och därefter mindre avtalsområden varje månad under hela 2016. Det finns en press underifrån på fackledarna att gå till handling, men de organiserar inte och förbereder ingen seriös kamp.
Det fackliga året har inletts av Kommunalskandalerna. Det är ett betydande svineri som uppdagats i toppen, och många arbetare är chockade över omfattningen. På kort sikt försvagar det Kommunals position inför avtalsrörelsen och kan även minska kampviljan och stödet för en strejk inom klassens minst medvetna skikt. På längre sikt är maximal insyn dock gynnsamt, eftersom korruptionsavslöjandena bara kan hjälpa arbetarklassen i en kamp mot byråkratin.
Det är också möjligt att den process Aftonbladet har satt igång kan gå snabbare än de tror och slå tillbaka mot borgarklassen redan i denna avtalsrörelse, genom att deras mest villiga samarbetspartners sparkas ut till förmån för mer stridsvilliga ledare på Kommunals kongress i maj. Avslöjandena kan och kommer på sikt att innebära en pyrrhusseger (dyrköpt seger) för borgarklassen, oavsett dess bestämda syften med dem.
Avslöjandena kommer inför en avtalsrörelse där Sveriges Kommuner och Landsting har intagit en linje som innebär sifferlösa avtal – det vill säga utan garanterade löneökningar. Man har också krävt att man tar bort lägstalönerna och att avtalet ska tecknas på lång tid. Om de ska få igenom några av dessa mål, vilket kommer att bli en nödvändighet under en kris, kommer de att behöva besegra fackföreningarna vid mer än ett tillfälle.
Samtidigt som SKL lägger fram hårdare krav gör Kommunal detsamma. Kommunal tänker utöver kravet på minst i genomsnitt 661 kronor i höjda löner per månad och heltidsanställd kräva minst 400 kronor i genomsnitt per månad och heltidsanställd extra till alla undersköterskor. Detta är efter ett år av intensiva diskussioner om behovet av att höja kvinnors löner. Över 90 procent av undersköterskorna är kvinnor, och deras månadslön är i genomsnitt 2 800 kronor lägre än en verkstadsarbetares.
På grund av pressen underifrån är det mycket möjligt att det faktiskt kommer till öppen konflikt. Även om det inte idag görs några seriösa förberedelser från fackligt håll, har det varit en hård medial diskussion där Kommunal kritiserat SKL för att ha en ”extrem nyliberal” hållning. Det finns också ett stort stöd i samhället för att höja kvinnolönerna.
Men med tanke på att Kommunals krav skulle kosta en hel del kommer det att bli svårt att få SKL att gå med på det. Om det går till strejk kommer det behöva vara en ordentlig styrkeuppvisning inför framför allt de egna medlemmarna, eftersom ledningen har ett behov av att visa att de gör någonting.
Oavsett hur det utvecklas är det mycket troligt att Kommunals ledning återigen sviker. Om de går ut i strejk och sedan skriver på ett dåligt avtal så kan det bli som efter ledningens svek efter Kommunalstrejken 2003, som ledde till enorm besvikelse och att de förlorade 18 000 medlemmar på tre år.
Det skulle försvaga Kommunal ytterligare, som redan tappat 10 000 medlemmar efter Kommunalskandalen. Det skulle bjuda in till hårdare angrepp i framtiden. Om inte Kommunal får igenom sina krav och medlemmarna känner att det blev ett avtal värt att strejka för, kommer pressen underifrån finnas kvar.
Den generella bilden är att arbetsgivarna går på offensiven. Inom verkstadsindustrin pratar exempelvis Teknikföretagen om att lördagsarbete kan bli aktuellt och man vill kunna förlänga arbetspassen med 5 timmar utan förhandlingar med det lokala facket, mot 40 minuter idag.
På samma sätt kräver Trä- och Möbelföretagen, Grafiska företagen och Skogs- och lantarbetsgivareförbundet att kunna anpassa arbetstiden efter orderläget och få möjlighet att införa och ta bort skift utan överenskommelse med facket. I likhet med Livsmedelsföretagen kräver de dessutom, med undantag för Teknikföretagen, frysta ingångslöner.
På grund av småborgerlighetens proletarisering så har vi de senaste åren sett kamp och frustration även inom vissa av de yrkesgrupper som tillhör TCO eller SACO. Av dessa är det är främst Lärarförbundets, Lärarnas Riksförbunds och Vårdförbundets medlemmar som upplevt stadigt försämrad arbetsmiljö de senaste 25 åren, och där vi sett olika former av kampanjer eller upprop bland medlemmarna som inte letts av ledningen.
I november 2015 tecknade de båda lärarfacken ett sifferlöst avtal inför årets avtalsrörelse, det vill säga helt utan löneökningar eller förbättringar i arbetsvillkor – innan avtalsrörelsen dragit igång och utan att på förhand informera eller involvera medlemmarna. Vårdförbundet gjorde samma sak i slutet av december 2015 när de i tysthet slöt ett sifferlöst avtal med SKL. Självklart förbereder detta stora strider inom de här facken i framtiden, men inför årets avtalsrörelse kan ledningen ha lyckats med att avleda kampen. Vi måste vara beredda på alla möjligheter och stötta och intervenera i kamp där den uppstår.
Samordningens sammanbrott
Samtidigt som arbetsgivarorganisationerna rustar för strid har LO:s så kallade samordning brutit ihop. Den var länge ett sätt för LO att hålla tillbaka de mer kampvilliga fackförbunden och se till att löneökningarna blir mindre. Enligt bestämmelserna ska industrin vara löneledande, så att ingen får kräva mer än industrifacken.
Detta är baserat på hypotesen att löneökningar inom andra yrken kan tvinga upp lönerna inom industrin (hemska tanke!) och då riskerar industrijobben att flytta utomlands till låglöneländer. I själva verket är detta resonemang bara en garanti för att kapitalisternas vinster ska skjuta i höjden, och ett sätt för fackledningarna att motivera sin egen passivitet. När nu samordningen fallit kan det innebära att det blir mer kamp.
Samordningen sägs ha fallit på att andra fackförbund inte ville gå med på en extra pott åt undersköterskorna som Kommunal föreslagit. Den huvudsakliga anledningen är dock missnöjet med IF Metall och deras roll att hålla tillbaka lönekraven för alla fackförbund.
Detta missnöje har byggts upp länge och samordningen föll nu troligtvis på grund av att IF Metall inte ville gå med på Kommunals samt fackförbunden i 6F:s krav på högre löner. IF Metall ska föra fram kravet på 2,8 procents högre löner medan 6F kräver 3,2 procent.
De mer radikala fackförbunden i 6F – Byggnads, Seko, Elektrikerna, Målarna och Fastighets kommer nu ha sin egen samordning. De har lovat att stödja varandra om någon av dem går i konflikt och då ska alla vara med och betala kostnaderna för den som måste strejka. Flera av dessa fackförbund brukar strejka i avtalsrörelser så det är relativt troligt att när de nu inte hålls tillbaka av IF Metall kan driva en hårdare kamp.
Men det kan ske mycket bland flera andra förbund också. Exempelvis har Pappers redan sagt upp sitt avtal efter att arbetsgivaren krävt bland annat att reglerna för visstidsanställningarna ska förenklas, att de fritt ska få förlägga och bestämma arbetstid och att kunna ta lokala avtal utan centralt godkännande från facket. Pappers kräver istället bland annat begränsningar av visstidsanställningarna och löneökningar i kronor, istället för procent, för att höja lönerna för de lägst betalda.
Något som också diskuterats är uppluckringen av LAS, som dock inte kommer behandlas i denna avtalsrörelse. Men förhandlingar har inletts med arbetsgivarorganisationerna. I stora drag säger ledningarna att de vill förbättra för visstidsanställda och inhyrd bemanningspersonal på bekostnad av anställningsskyddet för heltidsanställda. Detta visar hur snäv deras bild av facklig kamp är – att den består av att ”ge och ta” vid ett förhandlingsbord. De missar att arbetsgivarna skulle använda försämringar för heltidsanställda för att attackera arbetarklassen som helhet.
Arbetsgivarna förbereder ett frontalangrepp mot facken. Det kommer inte ske imorgon, men det kommer att ske. Just nu är förberedelserna på det politiska och psykologiska planet. Fackens svaghet och undfallenhet under de senare åren har gjort delar av borgarklassen arroganta, och det ger dem intrycket av att det kommer att bli enkelt att vinna en sådan konflikt.
Socialdemokraternas försvagade ställning lär ge dem ytterligare självförtroende, tillsammans med den extremt låga aktiviteten ute på arbetsplatserna. Men den svenska arbetarklassen är obesegrad och har enorma styrkereserver. Väldiga klasstrider står på dagordningen i ett längre perspektiv, enligt en okänd tidtabell som i sista hand bara ges av den osäkra ekonomiska utvecklingen.
En allt mer turbulent situation
Nedgången i kampen under 2015 har inte avslutat den process av radikalisering, polarisering och politisering som inleddes 2014 – den har tvärtom förstärkts. Inte bara de som drogs in i protesterna under 2014 fortsätter att diskutera politik och det handlar inte bara om ett missnöje. Det bubblar under ytan av ilska och frustration inom ett växande lager av befolkningen. Många är rasande på hela situationen.
Perioder av nedgång i kampen fyller även de sin funktion då de innebär att många drar lärdomar av sina erfarenheter. Man ser bristerna i kampen som bedrevs. De som varit involverade i kamp lär sig med tiden att de problem man vill tackla är svårare att lösa än vad man först kanske hade trott. Perioder av nedgång och passivitet är därför också en förberedelse för kamp på ett högre stadium. Detta stadium av nedgång kommer inte vara hur länge som helst.
Början på flyktingkrisen, med Refugees Welcome, följt av politikernas svek, är den viktigaste utvecklingen i Sverige under 2015. Det har mer än något annat avslöjat rötan i socialdemokratins ledning, framförallt för de som radikaliserats under 2014, vars illusioner vänts till ilska, men förtroendet minskar också snabbt inom bredare befolkningslager.
Fackföreningsavslöjandena bygger på och förstärker denna process, som i förlängningen innebär att arbetarrörelsens ledning kommer att förlora kontrollen över den mycket starka och välorganiserade svenska arbetarklassen. På kort sikt kan detta gynna borgarklassen genom att det underlättar deras attacker. Men i längden kommer det innebära att det sociala kitt i samhället som kunnat garantera arbetsfred förstörs.
Tack vare borgarklassens höga vinster har de tidigare kunnat ge en större del av arbetarklassen i Sverige vissa privilegier och en semi-civiliserad existens. Det har skapat en materiell bas inom arbetarklassen för idéer om klassresor, konservatism och inte minst reformism, och på så sätt varit det som byråkratin inom arbetarrörelsen kunnat basera sig på för att sitta kvar på sina positioner.
Men kapitalismens kris kommer våldsamt att rycka undan den svenska arbetarklassens privilegier och levnadsstandard – med den följden att byråkratins nuvarande toppar förlorar sin bas och i längden tvingas bli utbytta. Då kommer borgarklassen att ställas öga mot öga med den massiva arbetarklassen, som nu kommer att ha fått ett ledarskap som inte på samma sätt kan hålla tillbaka kampen.
Än så länge rör polariseringen främst en minoritet av befolkningen, men det ökar i omfång hela tiden. En större kris och större attacker kommer att dra in hela arbetarklassen i processen. Arbetarna har redan offrat mycket för den svenska kapitalismens skull, både under 90-talskrisen och under den nuvarande.
Man förväntar sig att få något tillbaka, men borgarklassen ser bara en krympande internationell marknad och en hårdnande konkurrens. Detta gör att situationen går mot klasskamp, först genom större strejker – som vi kan komma att se redan under den kommande avtalsrörelsen – men öppnar på sikt också för den typ av kamp som vi sett i Grekland. Länder som Norge och Finland har redan gått före med sina generalstrejker förra året.
En djupare kris skulle troligtvis chocka arbetarklassen, som till en början då skulle kunna acceptera krisavtal och attacker. Men en sådan nedgång i kampen skulle vara tillfällig. I ett längre perspektiv skulle det förbereda en kampvåg vi inte sett på årtionden. Det skulle vara inledningen till en längre process av massradikalisering och de första förberedelserna inför den svenska socialistiska revolutionen.
Ekonomin är en orsak till social instabilitet. Men att borgarklassen förstör livet för miljontals människor genom sina krig – och att de misslyckas fullständigt med att ta hand om dem när de flyr – är en annan orsak. Högerextremismen som de piskar fram genom hetsen i media är en tredje. Det handlar än så länge inte lika mycket specifikt om levnadsstandard, som det handlar om generell samhällelig stagnation, som driver fram en allt större desperation och social oro.
Det tar sig uttryck i allt mer våldsamma svängningar mellan höger och vänster, där vi har sett tydligt under den senaste perioden hur borgarklassen försöker använda all sin makt för att kunna driva vågen åt höger, med huvudsakligen rasism och nationalism som verktyg.
Denna kris kommer att vara mycket länge. Sverige kommer att stå inför samma situation med kris och klasskamp som i andra länder. Borgarklassen har länge använt sig av arbetarrörelsens ledning för att genomföra sina försämringar och hålla tillbaka arbetarklassens kamp.
Men med mer rejäla attacker kommer det bli allt svårare. Arbetarrörelsen kommer ställas inför samma problem som övriga världen; borgarklassens politik eller arbetarklassens. Detta kommer att orsaka kriser och kanske även splittringar inom arbetarpartierna. Partier kan komma att dö och nya kan komma att uppstå.
Vi kommer att ha alla möjligheter att bygga marxismens styrkor. För en revolutionär internationalist är det omöjligt att vara annat än våldsamt optimistisk. Systemet genomlever en kris som aldrig någonsin skådats, och den objektiva situationen utvecklas för var dag. Vår förståelse måste skärpas i takt med situationen. Vi måste vinna ungdomen och skola den teoretiskt och praktiskt till marxistiska kadrer – till verkliga revolutionärer. Den unga generation som växer upp idag kommer att vara ett drivhus för våra idéer.
Ur denna kris kommer socialistiska revolutioner att växa fram, och det gäller även Sverige. Om det inte finns ett marxistiskt massparti som kan leda arbetarklassen i Sverige kommer revolutionen att misslyckas. Vi måste ständigt förklara den nuvarande situationens tillfälliga karaktär och behovet av att höja blicken.
Detta är inte en tillbakagång till ett tidigare stadium, och ingen enkel repetition. Det är en vidareutveckling, en fördjupning och en skärpning. För första gången börjar det kapitel skrivas då den sociala revolutionen kommer att svepa över världen, och sopa undan detta senila och ruttna system en gång för alla.