De senaste veckorna har det pågått mobiliseringar över hela Frankrike. Den 9 mars begav sig över en halv miljon arbetare och ungdomar ut på gatorna och den 31 mars en hel miljon. Under ytan pågår det en enorm radikalisering i det franska samhället som nu kommit till uttryck i masskamp.
El Khomri-lagen är en omfattande attack mot arbetarklassens rättigheter. Namnet kommer från den sittande arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri som är upphovsman till den nya lagen som ska ”reformera” den nuvarande arbetslagstiftningen.
Enligt Eurostat producerar en genomsnittlig fransk arbetare varor och tjänster till ett värde av 76 000 euro varje år samtidigt som man kostar 29 700 i genomsnitt för arbetsgivaren. Med andra ord producerar man i genomsnitt 45 000 euro i vinst till arbetsgivaren. Men det är inte nog för de franska arbetsgivarna som vill ha mer.
Om lagen genomförs blir det möjligt för företagen att genom lokala förhandlingar med facket tvinga arbetarna att jobba upp till 46 timmar i veckan utan någon övertidsersättning. Det skulle bli enklare för arbetsgivarna att korta arbetsveckan och därmed minska lönerna. Man skulle också minska på böterna som en arbetsgivare måste betala vid olagliga uppsägningar.
Den sista punkten sa man var något som skulle ge fler jobb till ungdomar eftersom man lättare kunde bli av med besvärliga anställda från den äldre generationen och istället anställa någon (lydig) yngre arbetare. Lagen luckrar också upp principen om centrala förhandlingar för att minska arbetarnas makt och öka konkurrensen mellan olika arbetare.
Mobiliseringarna den 31 mars, med en miljon på gatorna, var de största dittills i denna kamp där vi såg de mest radikala stämningarna på länge i Frankrike. Då genomfördes också den första ”nuit debout” på Place de la République i Paris där man ockuperade torget och diskuterade problemen i samhället samt hur man skulle föra kampen vidare. Sedan dess har ”nuit debout” spridit sig och ungdomar har fortsatt att samlas på torg över hela landet.
Ilska mot CGT
Sedan kamputbrottet började har ungdomen stått i första ledet och också fått utstå det mesta av polisens våld. Polisen har använt sig av utklädda polisprovokatörer som utger sig för att vara våldsamma anarkister för att sedan kunna rättfärdiga hårdare attacker mot resten av rörelsen.
CGT, Frankrikes mest radikala förbund som historiskt varit kopplat till Kommunistpartiet, har svarat på polisens våld genom att tillsammans med de andra stora fackförbunden i landet som FO, FSU, UNL och FIDL uppmana polisen att göra sitt jobb och skydda demonstranterna! Det är antingen extremt naivt eller oerhört känslokallt och fegt när det är just polisen som de unga behöver skydd mot.
Fackförbunden och i första hand CGT har en skyldighet att använda sin kollektiva styrka för att skydda ungdomarna mot polisens attacker. Ilskan mot CGT har därför varit enorm framför allt i Paris. Många ställer sig frågan: varför leder de inte kampen? Varför reagerar de bara på trycket underifrån och går ut i strejk när de känner att de måste men sedan inte gör något mer?
Än så länge har de bara kallat till endagars-generalstrejker, något som många inser är alldeles för lite för att besegra en så här stor attack. Det är tydligt att ledningen endast är intresserad av att lätta på trycket och få det att se ut som om man kämpar fast man uppenbarligen inte förbereder en seriös strid för att verkligen besegra El Khomri.
Många minns också kampen mot pensionsreformen 2010 då så många som 3 miljoner protesterade, men regeringen ändå fick igenom sin höjning av pensionsåldern från 60 till 62. Därför har en del arbetare varit tveksamma till strejken eftersom ledningen inte verkar beredd att löpa linan ut. Många känner på sig att det krävs en hård strid och seriös organisering om man ska få regeringen att backa.
Nuit debout är också ett svar på den frustration många känner gentemot de s.k. ”ledarna” vars förtroende är mycket lågt. Över 2000 CGT-aktivister, bland annat från den nu nedlagda Goodyear-fabriken, har skrivit under ett uttalande där man beklagar att CGT inte gjort mer för att besegra El Khomri-lagen. Om inte ledningen för CGT ska bli utbytt krävs det att man tar sig själv i kragen och börja leda kampen.
Ta kamp mot kapitalismen!
Men även om man skulle tvinga regeringen till en reträtt så skulle det bara vara en tillfällig seger. Regeringen genomför inte dessa attacker av ideologiska skäl – Hollande kom ju till makten genom försiktiga löften om att stoppa nedskärningarna. Anledningen är den kapitalistiska krisen som gör att borgarklassen behöver attackera alla reformer arbetarklassen uppnått under efterkrigstiden, i land efter land.
Alla partier och fackföreningar som inte är redo att bekämpa kapitalismen som helhet kommer därför att falla för trycket och gå med på försämringar. Vissa kanske hoppas att om det är ett arbetarparti som sitter vid makten och genomför dessa så blir det färre än om ett borgerligt parti sitter vid makten. Men om Hollande-regeringen (samt Syriza och förra Pasok-regeringen i Grekland) visar något så är det just att arbetarpartier är minst lika duktiga på att genomföra kapitalets order som borgarna.
En del fackföreningar kanske hoppas att om man bara accepterar vissa försämringar så kanske de sedan upphör. Men de kommer inte upphöra, och borgarklassen kommer inte backa för mindre och oseriöst organiserade endagsstrejker. Det krävs att fackledningarna är beredda att ta kampen till sin slutpunkt, nämligen att successivt öka antalet strejkdagar för att slutligen mobilisera för en generalstrejk som kan fälla regeringen. I slutändan måste man vara beredd att ta kampen för att avskaffa kapitalismen. Detta är enda sättet att undkomma lagar som El Khomri.
För en generalstrejk som kan fälla regeringen!
Ned med El Khomri!
För en socialistisk lösning!