Det finns en mytologiserad bild av Sverige: ett land där ingen far illa, som inte krigar i andra länder och där alla som verkligen behöver kan hitta en fristad. I omvärlden är det inte helt ovanligt att stöta på missuppfattningen att Sverige skulle vara ett socialistiskt och inte kapitalistiskt land. När man nu inför inre gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, försvårar anhöriginvandring och mycket annat är det många som ställer sig frågan: Vad hände med det ”snälla” Sverige?
Tyvärr är Sverige inte socialistiskt, till vissa internationella bekantskapers besvikelse. Den grundläggande kampen om det samhälleliga överskottet, den klasskamp mellan arbete och kapital som Marx i detalj analyserade, pågår här varje sekund och minut. Kapitalismens lagar gäller här som överallt annars.
Och i år är det dags igen. I avtalsrörelsen ska arbetsgivare och fack teckna nya kollektivavtal för miljoner arbetare. Arbetsgivarna känner självförtroende och kräver försämringar. Vissa fackrepresentanter svamlar gärna med i deras kör om att det är svåra tider, och försöker på så sätt minska förväntningarna.
En av de viktigaste striderna kommer att bli om de lägsta lönerna inom framför allt Kommunals avtalsområden. För arbetarrörelsen är de lägsta lönerna särskilt viktiga av flera skäl. De sätter ett slags golv för alla löner, och sänkta lägstalöner pressar ned villkoren även för de arbetare som har det bättre ställt. Dessutom är de avgörande för att bygga klassolidaritet.
Sveriges kommuner och landsting (SKL) har dock aviserat ganska extrema krav. De vill ha sifferlösa avtal, alltså utan garanterade löneökningar, och dessutom med avskaffade lägstalöner. Som Kommunals avtalssekreterare påpekade, har de offentliga arbetsgivarna ställt sig till höger om Svenskt näringsliv. Till höger om representanterna för landets härskarklass.
Men det görs naturligtvis i de svenska kapitalisternas intresse. De förbereder sig för hårdare tider. Därför har ”vi” inte råd med flyktingar, välfärd, stärkt arbetsrätt, löneökningar och så vidare. Sanningen är att deras profiter är hotade, och det har företräde framför allting annat.
Det finns just nu två stora problem i svensk ekonomi, sett från ekonomernas och den härskande klassens synvinkel.
Det första problemet är exportindustrin. När den internationella marknaden sviker kommer Sverige drabbas hårt, och vi börjar redan se resultatet framför allt inom stål- och gruvindustrin. Den kinesiska överproduktionen, som i borgerlig affärspress kallas för ”överkapacitet”, är numera ett allmänt erkänt problem. Det råder också allvarlig så kallad ”vinstvarning” inom stålkoncernen SSAB, som i skrivande stund diskuterar en nyemission av aktier för att få in mer pengar. På många håll läggs gruvor och industri ned, vilket drabbar orter som är helt beroende av dessa verksamheter.
Det andra problemet är internt. Den bostadsbubbla som många varnat för börjar bli helt ohållbar. Priserna har dubblerats på ett årtionde, och fortsätter stiga. De har nu nått nivåer där inte ens borgerliga så kallade kärnväljare – som läkare och advokater – längre har råd att köpa lägenheter i Stockholms innerstad. Detta är den egentliga anledningen till att det nu börjar pratas om ”åtgärder”, att inte ens medelklassen längre klarar sig så bra på bostadsmarknaden.
Samtidigt trycker Riksbanken pengar för att få upp inflationen genom billiga krediter till företagen, och styrräntan är negativ. Om världssituationen balanserar på en knivsegg, går den svenska runt på lina.
Men det finns ett tredje problem. Den svenska arbetarklassen. För att stå sig i den internationella konkurrensen under kristider måste Sveriges borgarklass attackera arbetarklassen hårdare. Men med hårdare attacker kommer det bli allt svårare att undgå klasskamp. Redan nu finns ett starkt missnöje med situationen inom välfärden, otryggheten på jobben och politikernas svekfulla högerpolitik. Och mycket tyder på att det missnöjet ökar allt snabbare. Det ”snälla” Sverige kommer inom några år vara ett minne blott. Visst leds arbetarrörelsen av ett gäng karriärister som bara är ute efter att sätta pengar i sina egna fickor, men det förringar inte det faktum att svensk arbetarklass har oerhört stolta traditioner. Förr eller senare hittar vi tillbaka till 1930-talets kamptraditioner, då Sverige var ett av världens strejktätaste länder. De nuvarande ledarna kommer att ställas åt sidan av rörelser underifrån och av kampens egen logik – och vår uppgift är att stötta varje sådant steg.
Det krävs att vi bryter med decennier av klassamarbetspolitik, som lett oss in i en fullständig återvändsgränd, och gjort att ledningarna inom arbetarrörelsen helt integrerats i det kapitalistiska systemet. Vi måste slåss för internationalismen, vilket ställer som omedelbar uppgift en kamp mot de allt högre murar som Sverige bygger mot flyktingar. Marxisterna har en viktig roll att förklara vilka de verkliga skiljelinjerna är, och att förklara perspektivet om en socialistisk utväg. Vi kommer göra vår del.