”Ut med det gamla. In med det nya ”. Det har alltid varit det nya årets uppmuntrande budskap. Men bland alla fester och champagneflaskor fanns inga tecken på optimism eller hopp inför framtiden från härskarklassens och dess strategers sida. Tvärtom är den borgerliga pressen fylld med pessimism och onda aningar.
28 december publicerade Financial Times en artikel av Gideon Rachman med den intressanta titeln Battered, bruised and jumpy – the whole world is on edge (sv. ”Slagen, skadad och nervös – hela världen på gränsen”). I den läser vi följande:
”År 2015 verkade en känsla av oro och onda aningar infinna sig hos hela världens stormakter. Från Peking till Washington, Berlin till Brasília, Moskva till Tokyo – regeringar, media och medborgare var nervösa och hårt ansatta.
”Denna typ av globaliserad ångest är ovanlig. Under de senaste 30 åren och ännu längre tillbaka har det varit minst en världsmakt som var överdrivet optimistisk. I slutet av 1980 njöt japanerna fortfarande av en flera decennier lång boom – och kunde tryggt köpa upp tillgångar över hela världen. Under 1990-talet var det Amerika efter segern i kalla kriget och en lång ekonomisk expansion. I början av 2000-talet var EU starkt, lanserade en gemensam valuta och nästan fördubblade sitt medlemskap. Och under större delen av det senaste årtiondet har den växande politiska och ekonomiska makten i Kina ingivit respekt över hela världen.
”Men just nu verkar alla de stora aktörerna osäkra – till och med rädda. Det enda lilla undantaget jag kom över detta år var Indien, där verksamheten och den politiska eliten fortfarande verkade flyta med den reformistiska premiärministern Narendra Modi.
”Däremot, i Japan, bleknar tron på att de radikala reformerna, så kallade Abenomics, verkligen kan bryta landets cykel av skuld och deflation. Den japanska ångesten matas på i och med fortsatta spänningar med Kina. Men mitt huvudsakliga intryck från ett besök i Kina i början av året, är att detta också är ett land som känns mycket mindre stabilt än det gjorde för ett par år sedan. Den tid då regeringen enkelt levererade tillväxt på 8 procent eller mer per år, är över. Oro över den inhemska finansiella stabiliteten håller på att byggas upp, som kaoset på Shanghai-börsen under sommaren avslöjat.”
Nya explosioner i Mellanöstern
Det nya året inleddes med mycket dramatik. Platsen för skådeplatsen var som man kunde ha väntat sig i Mellanöstern, efter avrättandet av Sheikh Nimr-al-Nimr, en framstående shiamuslimsk präst och kritiker mot Saudiarabiens kungafamilj, som var inblandad i de protester mot regeringen som utbröt i Saudiarabien under perioden av den arabiska våren, tills han arresterades 2012.
Washington ser situationen med en blandning av oro och hjälplöshet. USA:s utrikesdepartements talesman John Kirby yttrade de lugnande orden: ”Vi kommer att fortsätta att uppmana ledarna i regionen att vidta positiva åtgärder för att lugna spänningarna. Vi tror att diplomatiskt engagemang och direkta samtal förblir avgörande.”
Men medan Washington predikar sötma och ljus häller deras vänner och allierade i Riyadh bensin på lågorna i vad som redan var en högexplosiv region. Kirbys ord liknar en vegetarians tal på ett årligt möte för kannibaler. Den enda skillnaden är att mannen som levererade det är representanten för den mest kannibalistiska makten i världen.
Lågorna som uppslukar hela Mellanöstern är en direkt följd av den kriminella invasionen av Irak och USA-imperialismens fortsatta inblandning i denna olyckliga region. Efter att ha destabiliserat Irak och reducerat landet till en rökig, krigshärjad ruin, har amerikanerna och deras allierade stöttat reaktionära krafter i Syrien som nu utgör ett allvarligt hot mot deras intressen. Men det så kallade ”kriget mot terrorismen” som påstås ha utkämpats av USA och dess allierade under de senaste åren i Irak har inte uppnått någonting. Påståendet från den patetiska och fega irakiska armén, som är under amerikansk kontroll, om att de ska ha återtagit Ramadi från ISIS, visade sig vara en lögn.
När jag skriver dessa rader har jihadisterna fortfarande kontrollen över stora delar av den staden (eller vad som återstår av den) och striderna rasar fortfarande. Utan tvekan kommer den irakiska armén så småningom lyckas vinna kontroll över denna hög rykande ruiner. Men ”triumfen” i Ramadi har bara tjänat till att avslöja den irakiska armén som en värdelöst redskap. Denna skamliga fars exponerar ihåligheten alla skrytsamma anspråk gjorda av Pentagon, som betalar deras löner och sätter vapen i deras händer, som de kommer att kasta bort så snart första lämpliga tillfälle ges.
Amerika, Ryssland och Iran
När de äntligen vaknat upp till faran hos krafterna som undgått deras kontroll letar amerikanerna desperat efter någon som kan hjälpa dem att släcka de bränder som de själva anlagt. Men vem kan det vara? Motvilligt, muttrandes, är amerikanerna tvungna att vända sig till de mest oväntade och ovälkomna av alla tänkbara bundsförvanter – Ryssland och Iran.
För inte så länge sedan upprepade amerikanerna och deras allierade i NATO ständigt samma monotona ramsa om att ”isolera Ryssland”. Å ja! ”Ryssland är internationellt isolerat.” Det var mantrat som upprepades dag ut och dag in. Men nu, som genom ett trollslag, är Ryssland inte alls isolerat, snarare uppvaktade och överösta med beröm, även om det levereras på ett bittert, morrande slags sätt. ”Vi har inte för avsikt att isolera Ryssland”, ”Vi måste nå en överenskommelse med Ryssland” upprepar de nu hela tiden och hoppas att ingen kommer att märka hur tongångarna förändrats.
Detta var inte den enda dödsföraktande kullerbytta utförd av Washington under Herrens år 2015. En ännu mer häpnadsväckande sekvens i den diplomatiska cirkusen utfördes i förhållande till Iran. Samma Iran som i likhet med Ryssland var dömd till rollen som en internationell utböling, som utsattes för grymma sanktioner och till och med var på väg att få ta emot det det amerikanska flygvapnets älskvärda uppmärksamhet, har nu blivit en vän till Amerika. Och som vi alla vet är en vän i nöd en verklig vän!
Orsaken till denna häpnadsväckande diplomatiska akrobatik är inte svår att se. De enda allvarliga militära aktionerna mot jihadisterna i Syrien har varit de som utförs av ryssarna i samarbete med Bashar al-Assads syriska armé. Och de enda allvarliga militära aktionerna mot ISIS i Irak (bortsett från kurderna som endast kämpar i sina egna områden) genomförs – inte av den så kallade irakiska armén och dess amerikanska uppbackare – utan av den Iran-stödda shiamilisen och delar av den iranska militären.
I praktiken har amerikanerna varit tvungna att erkänna detta och accepterar de krav som Ryssland och Iran har, att Bashar al-Assad ska förbli vid makten under överskådlig framtid. En rapport i London Review of Books av den framstående amerikanska journalisten Seymour Hersh hävdar att ”den amerikanska militären gav den syriska armén säkerhetsinformation genom Tyskland, Ryssland och Israel”.
Detta ligger i linje med de uttalanden som gjorts av den före detta chefen för amerikanska Defence Intelligence Agency (DIA), Michael Flynn, som berättade för samma tidning att hans organisation mellan 2012 och 2014 skickat ett antal meddelanden som varnat för konsekvenserna av att störta Assads regim. Hans organisation började förse regimen med underrättelseuppgifter (till synes utan politikernas godkännande) för att främja deras krig mot ”gemensamma fiender”.
Amerikanerna och deras allierade tvingas på grund av omständigheterna att överge den löjliga fantasin om den ”moderata islamistiska oppositionen” i Syrien. Detta ”moderata motstånd”, som alla nu vet, består av extrema jihadister som Al Nusra-fronten, som Amerika har stöttat och som är den syriska grenen av al-Qaida. En del av USA-imperialismen (CIA) vill fortsätta denna politik, men det motsägs direkt av administrationens ändrade linje gentemot Ryssland och Iran. Samtidigt fortsätter ryssarna att bomba alla jihadist-styrkor och ägnar inte den minsta uppmärksamhet åt protesterna från Washington.
Saudierna och turkarna
Dessa splittringar i Washington skapar ett intryck av förvirring och obeslutsamhet, som personifieras av president Obama. Det råder inget tvivel om att turkarnas nedskjutning av ett ryskt plan var en avsiktlig provokation från Erdogan, vars avsikt var att driva in en kil mellan USA och Ryssland. Som vi förutspådde, misslyckades denna manöver fullständigt.
Avrättningen av Nimr-al-Nimr, ett rättsligt mord beställt av den saudiska kungamakten, är av samma typ. Det var en avsiktlig provokation som syftar till att röra upp sekteristiska strider mellan shia- och sunnimuslimer och hetsa Teherans regering till att ta till militära åtgärder mot Saudiarabien, som då skulle kalla på amerikanerna som stöd.
Den omedelbara reaktionen på något som helt klart var en rättsligt mord, var att den saudiska ambassaden i Teheran stormades. Saudiarabien bröt sedan genast diplomatiska förbindelser med Iran. Allt detta var noga överlagt. Händelserna har gått steg för steg, som en balettdansös steg. Men denna balett är en dödsdans. Detta var en desperat handling från en regim som befinner sig i djupa problem och står inför hotet att störtas.
De saudiska gangstrarna missbedömde Jemen, där de är inblandade i krig omöjligt att vinna. Nu har de rört upp vrede hos shiamuslimerna, som utgör minst tjugo procent av den saudiska befolkningen och är bland de mest fattiga och förtryckta skikten. Massdemonstrationer har brutit ut i saudiska städer med slagord som ”Död åt huset Saud!” Genom att greppa efter för mycket har den saudiska härskande klicken sått vindar för att skörda en virvelvind.
Flyktingkrisen
Den revisionistiska pseudo-marxisten Hobsbawm, upprepade en idé som var långt bättre uttryckt av Kautsky, att nationella barriärer i globaliseringens tid inte längre skulle ha någon betydelse och att krig skulle vara ett minne blott. I stället för detta har 2000-talet präglats av ändlösa krig, våld och nationella konflikter av alla slag. Mellanöstern är bara ett exempel på detta.
Det blodiga kaoset i Syrien orsakar en massiv förflyttning av människor som förmodligen inte setts sedan slutet av andra världskriget. Tusen och åter tusen kalla, utmattade och hungriga flyktingar slår med sina bara nävar mot taggtrådsstängsel som hastigt uppförts av lag och ordning i civiliserade Europa. Ingenting kan illustrera det kalla, cyniska hyckleriet hos den europeiska borgerligheten bättre än deras reaktion på flyktingkrisen.
Under många år matades folket i Europa och Amerika med lögnen om att varje imperialistisk aggressiv handling motiverades med den renaste humanitära omtanken. Denna ”omtanke” har skapat den största humanitära katastrofen sedan andra världskriget. Efter att ha bidragit – och inte på något litet sätt – till att förvärra röran i Syrien är regeringarna i Europa nu upptagna med att arbeta fram det bästa sättet att stänga dörren för krigets olyckliga offer.
Situationen är inte bättre på andra sidan Atlanten. För hundra år sedan skrevs dessa berömda ord in på Frihetsgudinnan:
”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed, to me:
I lift my lamp beside the golden door.”
Nu låter dessa ord som grym ironi. Samma Amerika uppför allt högre stängsel för att hålla de fattiga kuvade massorna på andra sidan Rio Grande. Den ledande utmanaren till presidentposten för det republikanska partiet propagerar öppet för ett förbud mot muslimer som önskar komma in i USA. Detta är 2000-talets kapitalisms verkliga röst: en uppenbart reaktionär röst, en chauvinistisk, främlingsfientlig och illa dolt rasistisk röst.
I stället för den revisionistiska Utopin, en värld utan gränser, förstärks nationella barriärer överallt. Gränskontrollerna har återinförs, inte bara vid Europas utkanter, men också mellan Schengenavtalets medlemsländer. Demokratiska Sverige inför kontroller av resande från demokratiska Danmark. Ingenting finns kvar av drömmen om ett enat Europa, som alltid var omöjligt på en kapitalistisk grund.
Europa i kris
Stämningen i Europa är dyster. År 2015 var ärrade både i början och slutet av de två blodiga terrorattackerna i Paris. Medborgarna i München och Bryssel kunde inte ens fira nyår i vanlig stil på grund av rädsla för nya terrordåd. I Paris var fyrverkerierna tvungna att ställas in. Rädsla och osäkerhet finns överallt.
Alla seriösa ekonomer räknar med att den globala ekonomin snart kommer att uppleva en ny nedgång som möjligtvis kan börja i Asien till följd av den kraftiga inbromsningen hos den mäktiga kinesiska ekonomin. Men det är lika möjligt att det kan börja i Europa. Tyskland, tidigare lokomotivet för EU:s ekonomiska tillväxt, har avstannat, och störtade ner i en kris genom ankomsten av mer än en miljon flyktingar från Mellanöstern och andra krigszoner.
Euron, som tillsammans med Schengenavtalet var tänkt att ligga till grund för ytterligare ekonomisk integration, har förvandlats till sin motsats. En avgrund har öppnats upp mellan Tyskland och nationerna i södra Europa, medan flyktingkrisen har drivit en kil mellan Tyskland och länder i öster. Greklands långa vånda kommer att fortsätta, eftersom ingenting alls har lösts. Greklands uttåg från eurosamarbetet är bara en tidsfråga.
Det i sin tur kommer vara orsaken till ännu större smärta och lidande för det grekiska folket, och kan fungera som en detonator för att driva andra länder mot dörren som är märkt ”utgång”. Storbritannien håller en folkomröstning som skulle kunna sluta med att Storbritannien lämnar EU. Anti-EU-stämning byggs upp i Frankrike och andra länder. Inte bara eurons, utan hela EU:s framtid är ifrågasatt.
Politisk oro
Den borgerliga pessimismen är välgrundad. Men den är bara en sida av myntet. Kapitalismens kris föder oundvikligen sin motsats: födelsen av en ny och revolterande anda, som ensam kan förse mänskligheten med hopp inför framtiden. Sakta men säkert väcks massornas medvetande. Och om ekonomisk återhämtning bara är ett påhitt som finns i ekonomernas fantasi, är de första symptomen på ett återupplivande av en revolutionär stämning däremot både verkliga och påtagliga.
En grundläggande del i den dialektiska materialismen är att det mänskliga medvetandet alltid släpar efter händelserna. Men förr eller senare kommer den ikapp med en smäll. Det är precis vad en revolution är. Och vad vi bevittnar i Storbritannien är början på en politisk revolution. Över en natt förändras hela ekvationen. Enbart det är ett symptom på de genomgripande förändringar som sker i samhället. Skarpa svängar och plötsliga förändringar är inneboende i den nuvarande situationen.
Det är sant att medvetandet till stor del formas av minnen från det förflutna. Det kommer att ta tid för reformismens gamla illusioner att brännas ut ur massornas medvetande. Men under händelsernas förlopp kommer det att ske plötsliga och kraftiga förändringar i medvetandet. Ve dem som försöker basera sig på ett förflutet medvetande som redan försvunnit bortom minne! Marxister måste grunda sig på en levande process och på perspektiven för den kommande perioden, vilket inte kommer att bära någon likhet med vad vi har upplevt hittills.
Letandes efter en väg ut ur krisen sätter massorna parti efter parti på prov. Gamla ledare och program analyseras och kasseras. De partier som väljs och sedan förråder folkets hopp och genomför nedskärningar i strid med vallöften, ser sig själva snabbt bli misskrediterade. Vad som ansågs vara traditionella ideologier blir föraktade. Ledare som var populära blir hatade. Skarpa och plötsliga förändringar står på dagordningen.
Det finns en växande ilska mot politiska eliter: mot de rika, de kraftfulla och privilegierade. Denna reaktion mot status quo, som innehåller fröet till en revolutionär utveckling, kan pågå långt bortom den punkt där ekonomin börjar visa tecken på förbättring. Folk tror inte längre på vad politikerna säger eller lovar. Det finns en växande besvikelse på det politiska etablissemanget och politiska partier i allmänhet. Det finns en allmän och djupt rotad känsla av ekonomiskt missnöje i samhället. Men den saknar ett verktyg som är i stånd till att ge den ett organiserat uttryck.
I Frankrike, där socialistpartiet svepte fram i det senaste valet, har Francois Hollande de lägsta förtroendesiffrorna någon president haft sedan 1958. I Grekland såg vi det socialdemokratiska Pasoks kollaps och vänsterpartiet Syrizas uppkomst. I Spanien har vi vänsterinriktade Podemos som kom från ingenstans, men som vann – tillsammans med sina allierade – 69 platser i det spanska parlamentet, och etablerade sig som det enda verkliga oppositionspartiet.
Vi ser samma process äga rum i Irland under den senaste folkomröstningen. I århundraden var Irland ett av de mest katolska länderna i Europa. För inte så länge sedan höll kyrkan ett absolut herravälde över varje aspekt av livet. Resultatet i folkomröstningen om homosexuella äktenskap, att 62% röstade Ja, var ett fantastisk seger över den romersk-katolska kyrkan. Det var en massiv protest mot dess makt och inblandning i politiken och i människors liv. Detta innebar en grundläggande förändring i det irländska samhället.
I Storbritannien sopade Jeremy Corbyn banan i valet för att bli Labourpartiets ledare. Detta var en politisk jordbävning som praktiskt taget förvandlade hela situationen i Storbritannien över en natt. Denna utveckling föregreps av händelserna i Skottland, där revolten mot etablissemanget återspeglades i Scottish Nationalist Partys snabba tillväxt. Detta var inte en rörelse åt höger, utan åt vänster. Det var inte ett uttryck för nationalism utan ett brinnande hat mot en dekadent elit som härskar i Westminster. Labour ses, som en följd av den fega klassamarbetspolitik dess ledare fört, som bara en del av detta etablissemang.
I decennier var Labour under högerns ledarskap och endast en stöttepelare för det befintliga systemet. Härskarklassen kommer inte att ge upp detta utan en våldsam kamp. Den första försvarslinjen i det kapitalistiska systemet är Labourpartiets parlamentsledamöter själva. De Blair-sympatisörer som utgör majoriteten av ledamöterna är direkta agenter åt bankirer och kapitalister i denna kamp. Det förklarar deras fanatiska beslutsamhet att bli av med Jeremy Corbyn till varje pris. Allt är uppbyggt för en splittring i Labourpartiet, vilket kommer att skapa en helt ny situation i Storbritannien. Allt detta är ett uttryck för det djupa missnöje som finns i samhället och som söker ett politiskt uttryck.
I hela Europa finns en rädsla för att åtstramningarna kommer inte att vara en tillfällig justering utan ett permanent angrepp på levnadsstandarden. I länder som Grekland, Portugal och Irland har denna politik redan lett till stora minskningar av de nominella lönerna och i pensioner, utan att ha löst problemet med det stora underskottet. Således har folkets lidanden varit förgäves. Överallt är de fattiga fattigare och de rika rikare.
Dessa processer är inte begränsade till Europa. Det amerikanska presidentvalet utvecklas mycket intressant. Det är naturligtvis omöjligt att förutsäga resultatet med tanke på den extremt instabila politiska situation som finns i USA. Mediacirkusen har fokuserat nästan uteslutande på den republikanska Donald Trump. Det verkar osannolikt att den amerikanska härskande klassen skulle anförtro sina angelägenheter åt en okunnig clown. Men de har gjort det vid åtminstone två tidigare tillfällen under den senaste tiden. Hillary Clinton är säkert en säkrare satsning från härskarklassens perspektiv.
Men långt viktigare än Trump eller Clinton är det massiva stödet för Bernie Sanders, som öppet talar om socialism. Bernie Sanders framtågande som en utmanare är ett symptom på det djupa missnöje som jäser i samhället. Hans attacker mot miljardärklassen och hans uppmaning till en ”politisk revolution” har fått respons av miljontals människor, och tiotusentals deltar på hans massmöten.
Ordet ”socialism” används nu oftare i media. En opinionsundersökning gjord 2011 visade att 49 procent av de i åldern 18 till 29 hade en positiv syn på socialism, jämfört med endast 47 procent som hade en positiv syn på kapitalism. En nyligen genomförd opinionsundersökning från juni 2014 visade att 47 procent av amerikanerna skulle rösta på en socialist, där 69 procent av de under 30 år var positiva.
Ett stort antal människor, många av dem ungdomar, var ivriga att höra Bernie Sanders budskap. Det är dock sant att det mer är besläktat med skandinavisk socialdemokrati än verklig socialism. Men trots det är detta ett mycket viktigt symptom på att något håller på att förändras i USA.
Situationen i Ryssland har markanta skillnader från resten av Europa. På ytan kan det verka paradoxalt att Putin har kommit ut stärkt från krisen i Ukraina och Syrien. Västs ansträngningar för att isolera honom har varit ett eländigt misslyckande. I Syrien är det nu han som bestämmer. Och även om USA manar till att bibehålla sanktionerna som tillsattes på grund av Krim och Ukraina, kan vi förutspå att dess europeiska allierade tyst kommer att släppa deras sanktioner. Den krisdrabbade europeiska ekonomin behöver den ryska marknaden och rysk gas lika mycket som den europeiska borgerligheten behöver rysk hjälp att rensa upp i röran i Syrien och stoppa den ändlösa strömmen av flyktingar.
Men om vi tittar djupare på situationen, blir det uppenbart att den är inte så stabil som det ser ut. Den ryska ekonomin fortsätter att falla, drabbade av fallande oljepriser och västerländska sanktioner. Reallönerna faller. Medelklassen kan inte längre tillbringa trevliga helger i London och Paris. Den klagar men gör ingenting. De ryska arbetarna påverkades av den officiella propagandan om Ukraina. De såg de ukrainska fascisternas och nationalisternas verksamheter som skandalösa och Putin kunde dra nytta av deras naturliga sympati med sina bröder och systrar i östra Ukraina.
Putin må ha möjlighet att behålla sitt grepp om makten under en tid framöver, men allt har sina gränser och i slutändan kommer alltid historien presentera sin räkning. Den ekonomiska krisen har lett till en kraftig nedgång i levnadsstandarden för många arbetare, särskilt utanför Petersburg och Moskva. Massorna är tålmodiga, men deras tålamod har gränser. Vi såg bevis på detta i slutet av 2015 när lastbilschaufförer gick ut i strejk. Ett litet symptom kanske, men ändå ett symptom på att de ryska arbetarnas missnöje, förr eller senare, kommer att finna sitt uttryck i allvarliga protester.
Dystra utsikter
I grund och botten återspeglar alla dessa fenomen det faktum att det kapitalistiska systemet har nått sin gräns. Globaliseringen har, efter att ha utmattat sig själv, förvandlats till sin motsats. Från att ha varit en mäktig faktor som drivit tillväxt, hjälper den nu till att dra ned allt som byggts upp. Faktum är att den så kallade återhämtningen – som inte är någon återhämtning över huvud taget – är av en sådan svag och anemisk karaktär att vilken chock som helst, såväl ekonomisk, politisk eller militärisk, kommer att vara tillräcklig för att få hela återhämtningen att stanna av.
Avmattningen i den kinesiska ekonomin hotar hela världen. Kina importerade stora mängder varor från länder som Brasilien. Nu sjunker den brasilianska ekonomin med 4,5 procent. Många andra så kallade BRICS är i en liknande situation. Förutsägelser gjorda av olika talespersoner är alltmer pessimistiska över framtiden. The Wall Street Journal återgav Morgan Stanleys aktiestrategschef på den amerikanska marknaden, Adam Parkers ord: ”Vi tror att vi sannolikt är på väg mot ett hackigt år med låg avkastning, och misstänker att många andra tänker likadant”.
Hyundai Motors högsta verkställande har sagt att utsikterna för i år ”inte är ljusa”. Gruppordförande Chung Mong-Koo berättade för cheferna för biltillverkarens utländska enheter att tillväxt under 2015 begränsades av en svag global ekonomi, den ekonomiska försvagningen av världens näst största bilmarknad Kina och en nedgång i efterfrågan på marknaden. ”Med tanke på många dessa indikatorer, är inte heller utsikterna för nästa års bilmarknad ljus”, sade han. Fler liknande exempel kan upprepas.
I artikeln vi nämnde i början drar Gideon Rachman mycket pessimistiska slutsatser:
”Den globala dysterheten gör att det internationella politiska systemet känns som en patient som fortfarande kämpar för att återhämta sig från en svår sjukdom som började med finanskrisen 2008. Om det inte finns några ytterligare dåliga chocker, bör återhämtning gå gradvis och de värsta politiska symptomen blekna. Patienten är dock sårbar. Ännu en svår chock, såsom en större terroristattack eller en allvarlig konjunkturnedgång skulle kunna utgöra svåra problem”.
Här är kapitalets strategers verkliga röst. De ser på framtiden med rädsla. Och från sitt eget klassperspektiv har de inte fel. 2016 kommer att producera mer turbulens, ekonomisk kris och attacker på levnadsstandarden, mer ojämlikhet och orättvisa, mer blodspillan och förödelse.
Det nya året kommer att likna det gamla, men med ännu större intensitet. Krigen i Mellanöstern, Afrika och Asien kommer att producera samma tsunami av mänsklig misär som kommer att fortsätta strömma mot Europa. Väl där kommer de mötas av en barriär av taggtråd och omänsklighet.
Terrorism, som sprids genom världen som en okontrollerbar epidemi, är i sig ett symptom på kapitalismens sjuka natur under 2000-talet. Ytterligare terrordåd är oundvikliga. Terroristerna kan inte stoppas med polismetoder. Det finns inte tillräckligt med poliser i världen för att ta itu med ett stort antal beslutsamma och fanatiska personer som vill begå mord mot obeväpnade och försvarslösa civila.
När Lenin skrev att kapitalismen är en fasa utan slut, talade han sanning. Det är lika meningslöst att klaga på dessa fasor som det är att klaga på smärtor som kommer med en förlossning. Marxisters uppgift är inte att klaga över de ofrånkomliga följderna av det kapitalistiska förfallet. Vi lämnar den typen av uppgifter åt predikanter och pacifister.
Vår uppgift är att arbeta outtröttligt för att påpeka för arbetare och ungdomar de verkliga orsakerna till dessa fasor och förklara på vilket sätt problemet kan utrotas en gång för alla. Det kan bara åstadkommas genom en grundlig omvandling av samhället. Drastiska problem kräver drastiska lösningar. Endast den socialistiska revolutionen kan lösa de problem som mänskligheten står inför. Det är det enda målet värt att kämpa för i dag.
London, 4 januari 2016