Om du gick förbi Bloomsbury Baptist Church igår kväll (28 juli) och såg köerna som gick runt kvarteret, skulle du ha trott att någon slags rockstjärna eller stor amerikansk predikant var i stan. Men folk köade för att se en anspråkslös 66 år gammal man. Under det fåtal månader som gått sedan hans kampanj inleddes har Jeremy Corbyn blivit en av de mest kända personerna i brittisk politik. En kvinna som jag talade med, som varit medlem i Labourpartiet sedan en lång tid tillbaka, sade att hon inte har sett så mycket entusiasm för en Labourpolitiker på årtionden. Andra i kön såg inte ens ut att vara gamla nog för att få rösta – och ändå var de där på en politisk demonstration och hade hetsiga diskussioner om socialism.
Inne i byggnaden fanns en spänd förväntan, med 800 personer som trängde sig in i varje hörn som fanns tillgängligt. Borgmästarkandidaten för London, Diane Abbott, som var huvudtalare tillsammans med Jeremy Corbyn, satt tålmodigt på scenen medan de andra talarna fick säga sitt. Bland dem var Andrew Berry från Unison, som var där som privatperson, Labours kommunalråd för Islington Claudia Webbe och Christine Shawcroft från Labourpartiets nationella verkställande utskott. Budskapet från alla talare var mycket tydligt: det måste finnas en enad rörelse mot åtstramningarna på alla nivåer – i stadsfullmäktige, fackföreningar och i parlamentet.
När Jeremy Corbyn äntligen kom, var det under hurrarop och stående ovationer, som gjorde att Diane Abbott fick kortare talartid. Abbott höll ett bra tal om att ändra London från att vara en lekplats för den rika eliten till en stad där alla har råd att bo. Starkast applåder fick kravet på att införa maxhyra och bygga mer allmännyttiga bostäder, vilket har särskild betydelse för Londonbor.
När Jeremy Corbyn ställde sig upp för att tala, vilket fick ytterligare en stående ovation, fanns det inte mycket kvar att säga om specifika frågor, då alla problem om åtstramningarna, välfärden, bostäder, arbetsrätt och så vidare, hade täckts av föregående talare. I huvudsak beskrev Corbyns tal i stora drag vilken slags ledare han ville vara och vilket typ av land han ville att Storbritannien skulle bli: nämligen en ledare som principfast kommer att slåss mot orättvisor och för ett Storbritannien som finns till förmån för de många och inte för de få.
I synnerhet betonade Jeremy att han inte var intresserad av identitetspolitik, överdrifter eller småaktigt käbbel på Twitter. Hans lugna, samlade hållning och uppriktiga svar på frågor är en del av hans dragningskraft. I slutet av hans tal stod alla i rummet upp och applåderade och jublade, och det surrade av politisk diskussion när de strömmade ut på på gatorna.
Entusiasmen för Corbyn är extremt smittsam och energin från alla lager av radikala ungdomar som har dragits till kampanjen gör den särskilt spännande. Samtidigt är det viktigt att ta ett steg tillbaka och observera några av de brister som finns i Corbyns program. Det som har oroat mig under alla tal är att en Labourregering på något sätt måste finansiera alla de föreslagna sociala reformerna och omstruktureringarna. Svaret från alla talare var att stänga alla skattekryphål som i åratal har utnyttjats av stora företag som är verksamma på brittisk mark. Detta är dock ingen enkel uppgift; Frankrikes president Francois Hollande lovade något liknande, men när han försökte stänga Frankrikes skattekryphål var de stora företagen snabba på att hitta nya. Som ett resultat behövde Hollande till slut genomföra åtstramningar, trots sina löften i vallöften.
Trots dessa begränsningar finns det ingen tvekan om att Corbyn-kampanjen ger brittisk politik den spark framåt som den verkligen behöver. Till exempel för den tillbaka vänsteridéer till allmänhetens medvetande. Här har vi en politiker som får utrymme i massmedia, som talar om att nationalisera den offentliga sektorn och att beskatta de rika, och det diskuteras som ett seriöst alternativ för framtidens Storbritannien. Detta är något som inte har hänt på årtionden!
Som marxister, stödjer vi den här kampanjen och de reformer för att förbättra arbetarklassens liv som Corbyn erbjuder. Men vi måste också påpeka begränsningarna i Jeremys program, som nämnts ovan. Om nutidshistorien har lärt oss någonting så är det att progressiva reformer på en kapitalistisk basis är omöjligt. Den kapitalistiska kris som nu pågår har förstört den materiella grunden för de reformer som vanns genom kamp i det förflutna. Den brittiska högerns angrepp på arbetarnas rättigheter, subventionerade bostäder och sjukvården är alla bevis på detta faktum.
Det räcker inte med ett program som enbart är mot åtstramningar. För att göra verkliga och varaktiga förändringar behövs ett brott med kapitalismen och en omdaning av samhället på basis av ett socialistiskt program – att nationalisera bankerna och de stora företagen och att föra samman dessa under en gemensam produktionsplan till förmån för arbetare och ungdomar.