Nedskärningspolitiken framstår ofta som någonting oundvikligt, nästan som en naturkatastrof. Tiderna bara är sådana, och det går inte att göra någonting åt. Men i Dorotea pågår en ockupation av sjukstugan i kommunen, som visar att det går att sätta hårt mot hårt mot nedskärningarna. De kallar det för Doroteaupproret.
[Foto: Bengt Strömgren]
Den 31 januari 2012 inleddes en ockupation av sjukstugan i Dorotea, som nu har pågått i över tre år. Det är vanliga boende i kommunen som håller det hela igång och utgör ryggraden i det så kallade Doroteaupproret. Initiativtagaren var anhörig till en inlagd patient, och den första natten var det ett 30-tal personer som övernattade i sjukstugan. De bestämde sig för att bli kvar – och stanna tills de öppnar sjukstugan igen. Över hundra personer deltagit, och man har fått ett enormt stöd från hela samhället.
Dorotea är en kommun i Västerbottens inland med ca 2800 invånare. Det fanns goda skäl till att placera en sjukstuga i Dorotea när det en gång gjordes. Avstånden är stora – fem mil till Åsele eller sex mil till Vilhelmina. Det är inte kul att åka långa mil för att få hjälp, allra minst på vintern när det är mörkt, kallt och vinterväglag. Sjukstugan, som hållit öppet dygnet runt, har inneburit en trygghet för alla boende och besökande i kommunen.
Historien om ockupationen är också historien om hur socialdemokratin överger arbetarklassen, om deras svek och vandring högerut. Tillsammans med Miljöpartiet var det Socialdemokraterna som utgjorde den majoritet i landstinget som år 2011 beslutade att akutsjukvårdsplatserna på sjukstugan skulle läggas ned. Allt som en del i ”Projekt Balans” som var en del i nedskärningar i sjukvården på 150 miljoner per år som genomfördes i länet. Vänsterpartiets landstingsråd Maria Grip avgick i protest mot besluten – och Vänsterpartiet avslutade samarbetet. Detta var det enda möjliga svaret för ett parti som är motståndare till nedskärningar.
”Många frivilliga”
Evy Lindström har deltagit sedan ockupationens början, och bor själv granne med sjukstugan. När jag ringer upp har de precis haft ett av de veckomöten som de har varje onsdag för att diskutera vad som händer och fatta beslut. Ockupanterna är där varje dag, två och två, i två timmar långa pass. På nätterna turas de om att sova över, allt enligt en lista över frivilliga.
– Det har inte varit några problem att fylla listan, berättar Evy. Det är mest vi pensionärer som har tid att vara där, för våra barn och barnbarn de arbetar ju. Även om vi sitter där för vår egen skull, är det också för att de yngre ska kunna bo kvar och leva här i Dorotea.
När ockupationen började var det ingen som kom sig för att köra bort dem. Men landstinget skickade ut vakter som var där natt som dag. Många av ockupanterna var gamla tanter som satt och drack kaffe, småpratade och kunde inte förstå vad dessa fullt utrustade vakter skulle vara bra för. De hade inga problem att hålla ordning själva. Efter tre veckor, och med 350 000 kr i vaktkostnader, insåg också landstinget att vakterna var onödiga.
Men några dagar senare satte landstinget istället upp noggranna förhållningsregler på dörren. Man fick inte lämna lokalen obemannad efter kontorstid, inga tända ljus var tillåtna i lokalerna, och så vidare. Inte ens kaffebryggare fick man ha där.
– Ockupationen har levt efter den där listan från landstinget till punkt och pricka, skrattar Evy. Men det har inte gått någon nöd på oss, utan vi har haft med oss termosar med kaffe istället.
Kampanjen har väckt ett stort intresse och fått besökare från många olika håll. För ett tag sedan tittade några staffettläkare in på mötet och visade intresse och uttryckte stöd. Jonas Sjöstedt har också varit där.
– Men den här kampen är inte en kamp bara för Dorotea, utan för glesbygden överallt. Den har gett ringar på vattnet i hela landet, fortsätter Evy. Vi får stöd ifrån alla möjliga håll, och har haft besökare från både Skåne, Göteborg, Askersund och Stockholm samt även utanför Sverige som London och Holland.
Folkomröstning 2013
Den 8 september 2013 kom frågan upp till en folkomröstning i hela Västerbotten. Erik Strömbom bor också i Dorotea och har deltagit sedan ockupationen började. Han berättar om namninsamlingen som tvingade fram folkomröstningen.
– Jag var med någon gång bara, men många andra var runt i hela länet och samlade in namn, berättar Erik. De var i Umeå, Skellefteå, Lycksele, men också i närliggande kommuner och på många mindre orter. De var ute i ur och skur, inte bara en gång, utan flera gånger. Det var en otrolig prestation.
Det krävdes minst 20 600 namn, eller tio procent av de röstberättigade, för att få till stånd en folkomröstning. Till slut fick man ihop 24 801 namn för kravet på en folkomröstning. Det blev den första folkomröstningen på landstingsnivå i Sveriges historia, vilket bara det var smått historiskt.
Landstingsmajoriteten var snabb med att ställa upp kravet på att det skulle behövas 50 procents valdeltagande för att de skulle lyssna på det. Dessutom underströk de att folkomröstningen bara var ”rådgivande”. På så sätt hoppades de ha lättare att ignorera valresultatet om det inte gick deras väg. Detta visade redan från början hur lätt de tar på demokratin och folkviljan när det kommer till kritan.
När rösterna var räknade stod det klart att nästan nio av tio (88 procent) hade röstat ”ja” till att landstinget skulle ”utforma ett åtgärdspaket … som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011”. Den handlade också om ambulansen i Åsele, och ett ja innebar att ”Åsele får en stationerad ambulans”.
Det var en jordskredsseger för Doroteaupproret. Men det fanns ett problem: Valdeltagandet var bara 31 %. Därför bestämde sig S+MP-majoriteten för att de kunde strunta i resultatet. Erik Strömbom tycker att detta är en dålig ursäkt, och förklarar deras falska matematik:
– Det var 212 000 röstberättigade i Västerbottens län. Om du tar hälften av det, 50 procent, så blir det 106 000 röster. Med andra ord hade det krävts fler än 53 000 röster för ja-sidan för att de skulle ändra sitt beslut, om valdeltagandet varit exakt 50 procent. Så de hade lika gärna kunnat formulera det på det sättet – minst 53 000 röster. Nu blev resultatet 57 000 röster för ”ja”-sidan, och vi hade därför vunnit även om de saknade rösterna alla hade blivit ”nej”! Men istället fokuserade man på det här med valdeltagandet.
Ockupationen fortsätter
Erik är väl insatt i alla turer, och kan berätta detaljerat om vilka chefer som fattat vilka beslut, om bristfälliga underlag och ogenomtänkta beslut. Nu är han besviken på politiken. Han upplever att politikerna är okunniga och inte förstår sig på de beslut de fattar.
– I vissa fall har man transporterats vidare till lasarett, men det är ju 22 mil att åka. Och bor man längre bort i kommunen, som sträcker sig ytterligare 10 mil till nordväst så blir det ju 32 mil till Umeå.
Erik förklarar att det är konstigt att de ens lät det gå till en folkomröstning, som kostade 15 miljoner. Sjukstugan skulle nämligen bara kosta 2,5 miljoner om året. Om de nu har en paroll, förklarar Erik, som är att Västerbottens län ska ha världens friskaste befolkning till 2020, så kunde de väl låta sjukstugan vara kvar till dess istället för att lägga alla de här pengarna på en folkomröstning.
– Sjukstugan har funnits i 100 år, berättar Erik. Dygnet runt, alla dagar. Människor har kunnat komma dit när som helst på dygnet. Det är alltid någonting med någon människa, någon gång. Det har varit en oerhörd trygghet, man har blivit omhändertagen.
Utifrån Eriks berättelse är det tydligt att S+MP ville göra Dorotea till ett exempel, för att avskräcka andra från att göra motstånd. Om de gav med sig enkelt skulle det ha kunnat insipirera andra, och det ville de inte. Men denna strategi byggde på en missbedömning. Ockupanterna hade nämligen inte tänkt ge upp. Det är uppdateringar i gruppens Facebook-grupp flera gånger i veckan, och de håller möten varje vecka som vanligt. De skriver debattartiklar och kämpar tillbaka. Det rullar på.
Vänsterpartiet ändrar linje
Under valrörelsen 2014 var Liselotte Olsson från Vänsterpartiet i Dorotea. Enligt både Erik och Evy sade hon då att sjukstugan skulle bli kvar. Men den 22 december förra året kom det upp en ny lapp. Nu var ockupationen plötsligt olaglig, stod det. Och landstinget skulle sätta Kronofogden på ockupanterna.
Evy Lindström menar att Vänsterpartiet säkert fick många röster just eftersom många trodde att de var motståndare till nedläggningen. Men på ett möte i Dorotea sade Liselotte Olsson nu att hon aldrig hade sagt det alla trodde att hon hade sagt. Det stod också klart att Vänsterpartiet hade ändrat linje sedan valet. Nu röstade de också för Landstingets avhysning av ockupanterna, som svarade med en kraftfullt formulerad fråga. På SVT Opinion skrev Helena Lindahl och Ewa-May Karlsson:
”Ena dagen står ni där med knuten näve och pratar om rättvis vård och andra dagen så slukar ni det köttben som S och MP ger er i landstinget – nämligen maktpositioner. … Ni har helt cyniskt utnyttjat utsatta människors kamp och det har ni gjort för egen vinning.”
Men ockupanterna flyttade inte på sig. Kronofogdemyndigheten sade att de inte kunde avhysa dem om de inte fick namn på de som var där.
– Till slut kom Anders Sylvan och Håkan Larsson och vädjade om att vi skulle lämna lokalen, berättar Evy Lindström. Men vi sade att skött oss, och inte tänkte gå. Då visade det sig att det var inte så enkelt som de hade trott att avhysa oss, eftersom vi var en stor grupp. Det var inga speciella namn som de fick tag i.
Landstinget hade ingen fungerande strategi. De kunde inte knäcka en enig rörelse. Då tog de till skamgreppet att peka ut en enskild person, Simone Granberg, en person som synts mycket i gruppens sida på Facebook och i media. De gav hennes namn till Kronofogden.
– Det där med Simone förstår jag inte. Det är landstinget själva som hittat på att hon skulle vara vår talesperson. Det är öppet för vem som helst att uttala sig. Hon har bara varit duktig på datorer och allt det här nya, och därför har det blivit mycket hon. Då har de sett hennes namn och bara tagit det.
Evy förklarar att gruppen är stor och rörlig, och att de kompletterar varandra. De är duktiga på olika saker och hjälps åt.
– Simone har till exempel vågat säga lite mer i media än oss andra. Men det är klart att vi andra har hållit med om allt hon har sagt. Så det är helt galet att ge sig på en person, för vi är ju minst hundra som är inblandade, konstaterar hon.
Nu är framtiden oviss. Även om man vunnit många strider är kriget fortfarande inte avgjort. Men ockupanterna ger sig inte. Om någon försöker släpa iväg dem tänker de därför flytta på sig.
– Vi står inte för något våld, understryker Evy Lindström. Men vi vill ha med våra saker ut från lokalerna. Vi har mycket saker och material där.
Ett exempel att följa
Doreteaupproret är ett exempel att följa. Det visar vad vanliga människor gör när de får nog. Det visar att ockupationer kan vara ett effektivt sätt att kämpa mot nedläggningar av alla möjliga slags verksamheter, om man visar att man är seriös och välorganiserad. Man måste vinna stöd och engagemang, och om man är många så kan man slå tillbaka.
När jag frågar Erik om de tror att det här kommer sprida sig är svaret självklart:
– Vi har tänkt just på den här saken. Så här kan det inte få fortgå. Bara det faktum att man exponerat det här, stärker ju andra grupper som vill kämpa för samma sak.
Han förklarar också att människor inte brydde sig så mycket om landstingsvalet tidigare, men har blivit intresserade nu.
– När detta är avslutat vill vi engagera oss inom andra fält i samhället, inte bara i sjukvården. Det finns ett enormt resursslöseri och byråkrati inom region Västerbotten till exempel. Stafettläkarsystemet är en annan sak som fungerar väldigt dåligt med skyhöga kostnader. Det finns många sådana exempel, och mycket att ta tag i, säger Erik Strömbom.
Men ingen av dem har gjort någon sak av att gå med i ett parti.
– Vi är en helt opolitisk grupp alltså, berättar Evy Lindström. Jag vet inte vad min närmsta granne röstar på. Vi har bara ett mål och det är att kämpa för det vi förlorade när de lade ner sjukstugan. Vi har varit på flera landstingsfullmäktige i Umeå. Jag hade trott att det var något märkvärdigt, men större lekstuga får du ju leta efter, säger hon.
Det finns en självklar stolthet över ockupationen. En känsla av värdighet.
– De hade väl hoppats att det hela skulle självdö, konstaterar Erik. Om en dag, sen om en månad. Nu har det gått tre år, och vi tänker fortfarande inte ge upp. Det är en så orättvis historia alltihop. Nu stannar vi här tills de öppnar sjukstugan.
V måste bryta med högern
Vi marxister tar självklart ställning för ockupationen. Och det följer några viktiga politiska slutsatser av allt detta. Det ska emellertid betonas att inga av de följande åsikterna kommer från Doroteaupproret eller någon av dem som intervjuats ovan – utan helt tillhör artikelförfattaren.
För det första måste det sägas att det är en smärre skandal att det varit så tyst om Doroteaupproret, annat än i lokala medier i Västerbotten. Sanningen är att de inte vill att de metoder som använts i Dorotea ska sprida sig. Ockupationen är, oavsett konkret utgång, ett bevis för att gemensam, enad och beslutsam organisering och kamp faktiskt lönar sig. Den är ett svar till alla pessimister som för länge sedan avskrivit arbetarklassens förmåga att kämpa.
Vi vet inte exakt hur det kommer att sluta. Ockupanterna vill inte ha något våld, vilket är lätt att förstå. Marxister tycker inte heller att man ska söka onödig konfrontation. Samtidigt skulle vi bestämt stå upp för deras självklara rätt att försvara sig mot alla eventuella angrepp. Men om man blir tvungen att retirera är det viktigt att man gör det på ett sätt som inte skapar en känsla av att man blivit helt slagna. Om vi skulle ha möjlighet att erbjuda några förslag till Doroteaupproret skulle det därför vara dessa:
”Ge er inte utan strid! Om ni måste gå – lämna med fanan i topp! Samla många som kan komma dit, och tåga ut organiserat och gemensamt, bakom era egna banderoller och under ordnade former. Filma och fota allting själva så att ingen kan försöka få det att se ut som någonting annat. Kanske kommer poliser dit. Fråga dem i så fall om de inte skäms! Har de inga riktiga brott att lösa? Låt dem skämmas. Lägg ut filmer och bilder på internet så alla kan se, och vädja om stöd och protester från andra håll i landet. Men oavsett hur ni väljer att göra kommer marxister att erbjuda solidaritet och stöd. Det är er sjukstuga och er framtid det gäller, ingen annans!”
För det andra. Doroteaupproret har sett byråkratiskt krångel, när det tagit lång tid att få ut information om ekonomiska beslut trots offentlighetsprincipen. De har sett hur tung kritik från revisorer ignoreras, och de ansvariga suttit kvar. De har sett maktfullkomliga politiker som lovat en sak och gjort en annan. Sådana erfarenheter påverkar givetvis människors medvetande, och underminerar förtroendet för den borgerliga så kallade ”demokratin”. Processer som denna, när de utsträcks till hela samhället, bereder vägen för en våldsam radikalisering. I kamp kommer det visa sig vilken roll den statliga byråkratin faktiskt spelar i det borgerliga samhället: och det är inte att vara arbetarnas försvarare.
Slutligen är den uppenbara bristen att inget av arbetarpartierna tagit någon ledning i allt detta. Tragiskt nog var det en allians mellan tre högerpartier (C, KD, FP) och det lokala partiet Dorotea kommunlista som tog över efter valet i Dorotea. De har varit motståndare till nedläggningen i både kommun och landsting och populistiskt utnyttjat detta för att framställa sig själva som motståndare till nedskärningar. Men Vänsterpartiet har lierat sig med Socialdemokraterna och hävdar att sjukstugan ska läggas ned – vilket i dagsläget är en politisk återvändsgränd.
Det finns ett skriande behov för Vänsterpartiet att på alla nivåer distansera sig från S och MP, som överallt för en högerlinje, och föra fram en självständig socialistisk politik. Partiet måste ta kamp mot alla nedskärningar, och aldrig under några omständigheter delta i att genomföra dem – vilket händer alltför ofta runtom i landet. Men partiet har tyvärr irrat sig in i en inomkapitalistisk och parlamentarisk återvändsgränd. Detta skadar inte bara arbetarklassens kamp utan också partiets förmåga att kunna kanalisera missnöje i samhället, när man kopplas ihop med det politiska etablissemanget och därför inte ses som något seriöst alternativ.
Den enda säkerheten för framtiden är en kamp för att partiet ska ställa sig på arbetarnas sida, i första ledet mot nedskärningar, och anta ett revolutionärt socialistiskt program, enligt de revolutionära idéer som man grundades på 1917. Partiet måste bryta med den passiva inställning som innebär att man bara ser på när kamp bryter ut, och i bästa fall hejar på. Partiet kan vara direkta initiativtagare till kamp, men det kräver att man ändrar fokus och styr om sina resurser till detta, istället för ändlösa förhandlingar om smulor från den härskande klassens bord.
Uppdatering 11 maj 2015
Efter 3 år och 3 månader avslutades ockupationen till sist lördag den 9 maj. Man väntar på besked från politikerna som har fram till november på sig att hitta en lösning. Men kampen fortsätter! Simone Granberg säger till SVT Nyheter: ”Vi ger inte upp. Det enda vi gör är att vi slutar med ockupationen och flyttar till en ny lokal och kampen fortsätter där.”
Doroteaupproret gick dock ut med fanan i topp! På måndag morgon klockan 09:00 gick man i samlad trupp upp till Dorotea sockenstuga (bilder här). Det hela sändes av Dorotea lokal-TV. Väl framme höll man dessutom ett möte utanför de nya lokalerna där Ingrid Oscarsson talade. Detta är en tydlig signal om att man är långt ifrån slagna!
Sista ordet är ännu inte sagt. Doroteaupproret har inte tappat modet eller kampglöden. Simone Granberg sade till SVT Nyheter: ”Det finns säker dem som tycker att vi ger upp, men det gör vi inte. Kommer politikerna inte fram till en lösning så kommer vi att komma tillbaka.”
Ett värdigt avslut, och en bra början på fortsatt kamp för sjukvården i inlandet!