För ett par timmar sedan sade den grekiska premiärministern Tsipras i ett tv-sänt tal till nationen, att han kommer att kalla till en folkomröstning den 5 juli om trojkans senaste ultimatum. Detta utgör ett kvalitativt nytt steg i den grekiska krisen, ett som kan släppa lös massans samlade ilska mot att konstant bli förnedrade av trojkan.
Tsipras använde mycket starka ord i sitt tal:
”De har bett den grekiska regeringen att gå med på ett avtal som skapar en ny ohållbar börda för det grekiska folket, och som underminerar den grekiska ekonomins och samhällets återhämtning, ett förslag som inte bara förevigar tillståndet av osäkerhet utan också ytterligare förstärker den sociala ojämlikheten.
Institutionernas förslag innehåller: åtgärder som innebär ytterligare avreglering av arbetsmarknaden, försämringar av pensionerna, ytterligare minskningar av lönerna i offentlig sektor och en höjd moms på mat, restauranger och turism, medan man avskaffar skattelättnaderna för de grekiska öarna.
Dessa förslag är ett direkt brott mot de europeiska sociala och grundläggande rättigheterna: de visar att i frågor om arbete, jämlikhet och värdighet, är vissa av våra partners och institutioners mål inte ett genomförbart och gynnsamt avtal för alla parter, utan förnedringen av hela det grekiska folket.”
För att förstå hur vi kommit hit måste vi gå till början av denna vecka. Vi förklarade då på Marxist.com att den grekiska regeringen gett ett förslag till trojkan* som innehöll många åtgärder som bröt mot många av regeringens egna ”röda linjer”, som inte skulle få överträdas. Det var ett paket på 8 miljarder euro som innehöll allvarliga indirekta nedskärningar av pensionerna, momshöjningar och också ett visst mått av höjd skatt på kapitalisterna.
IMF svarade på ett mycket provokativt sätt, med ett motförslag som i princip lade hela bördan för detta paket på 8 miljarder euro på arbetande människors axlar genom att kräva ytterligare och snabbare minskning av pensionerna, högre momssatser, och mycket mindre skatt på företag. Detta motförslag debatterades ingående under en serie av möten. Ståndpunkterna började närma sig varandra, och den grekiska regeringen gav efter ytterligare. När ett avtal verkade vara mycket nära, var den huvudsakliga stötestenen Tysklands och Finlands vägran att erbjuda någon verklig lättnad av skulden i utbyte mot att den grekiska regeringen gick med på alla dessa stränga åtstramningsåtgärder. Allt som det innehöll var en 5 månaders förlängning av det nuvarande avtalet (memorandumet), vilket gav Grekland tillgång till ytterligare 15 miljarder euro som fanns kvar i den nuvarande bailouten, plus en mindre summa från ECB:s vinster på grekiska obligationer.
Konversationerna bröt samman och ett nytt ultimatum utfärdades av trojkan till den grekiska regeringen. Detta är ett sista erbjudande, sade de, och det är bara att acceptera. Detta avslöjar två aspekter av problemet. Å ena sidan visar det att det inom kapitalismens gränser inte finns någon verklig lösning på den grekiska kapitalismens skuldkris, eftersom det innebär att någon annan måste bära bördan. Å andra sidan står det klart att det också finns ett politiskt mål från trojkans sida, som är att förnedra Syriza-regeringen för att förhindra att detta sprider sig. Om de tillät den grekiska regeringen att framstå som att de genomförde en annan politik än åtstramningar och nedskärningar, så skulle det snabbt sprida sig till Italien, Portugal, Spanien, Frankrike, Irland, och så vidare.
Tsipras var fullt medveten om att stämningen hemma var på väg att vända väldigt snabbt. Pålitliga Syriza-anhängare uttryckte i mycket skarpa termer sin opposition till de eviga eftergifterna från regeringen. Det fanns ingen garanti för att någon av dessa eftergifter skulle gå igenom i parlamentet, eftersom man inte kunde lita på att Syrizas vänster skulle rösta för dem.
Man försökte sig på en parlamentarisk kupp, där trojkan lutade sig på ledarna för To Potami, Ny demokrati och republikens högerpresident (tillsatt av Syriza), och pratade om behovet av en ”bred demokratisk front”.
Trojkans omedgörlighet, deras omöjliga krav på hela bördan av paketet skulle falla på arbetare och pensionärer, och deras vägran att diskutera någon meningsfull lättnad av skulden å ena sidan, och den växande oppositionen från massan å den andra, återspeglades på alla nivåer inom Syriza och regeringen. Detta gjorde ett avtal omöjligt. Klasskampen satte på ett förvrängt sätt sitt avtryck på förhandlingarna.
För att förstå vad avsikten är med folkomröstningen, kan vi se till vad ministern för reformering av administrationen Katrougalos sade: ”ett nej i folkomröstningen kommer att ge regeringen ett mandat att gå tillbaka till långivarna och söka ett bättre avtal från dem.” Detta ses också tydligt i referenserna till europeiska värden i Tsipras avtal. Syrizas ledarskap håller fast vid uppfattningen att det är möjligt att sätta stopp för åtstramningarna genom att få till stånd ett avtal med trojkan. Deras idé med folkomröstningen är inte att få ett bestämt mandat för att bryta med trojkan och åtstramningarna, utan istället att få ett starkare utgångsläge i förhandlingarna.
De skulle förespråka att man accepterade ett par förändringar i deras förslag från den 22 juni, så länge man fick en reell skuldlättnad i utbyte.
Men att kalla till en folkomröstning har satt igång krafter som är bortom regeringens kontroll. Under de senaste dagarna har det varit en växande polarisering i det grekiska samhället, och den samlade känslan av att ha förnedrats av trojkan kommer nu att koka över. Massornas stämning kommer vara sådan att de vill säga: ”det räcker! nog med förnedring! nog med eftergifter! dags att kämpa tillbaka!” Det kommer att finnas en verklig entusiasm för ett NEJ, en tydlig nej-röst som knyter an till den grekiska arbetarrörelsens bästa kamptraditioner. Folkomröstningen kan komma att få en stor majoritet mot detta ultimatum. Greklands finansminister Varoufakis nämnde siffran 50 plus 1 som ett tydligt mandat mot avtalet, men folkomröstningen kan resultera i kanske 60, 70 eller till och med 80 procent för nej-sidan. Detta var de siffror som vi såg i stöd för regeringen under de första veckorna efter valet i februari, när den verkade tydligt stå fast mot trojkan.
Det kommer emellertid att bli en massiv skrämselkampanj i de kapitalistiska medierna, som kommer att få detta att framstå som en omröstning där folk måste välja mellan att stanna kvar i euron eller gå igenom ett rent helvete. Folkets inställning har dock hårdnat under de senaste månaderna i fråga om euron. Ja, många tror inte att det är någon lösning att lämna euron, men de avvisar bestämt det ”avtalet” som nu erbjuds. De har lärt sig av erfarenhet de katastrofala följder som trojkans åtstramningspaket får. Vad som är värre ändå, är att de har fått svart på vitt att alla uppoffringar och all smärta inte är till någon nytta, i den meningen att de inte ens löser krisen eller frågan om skulden. De kommer inte att kunna hotas så lätt den här gången.
Men detta är ingen vanlig situation. Det kommer inte vara fråga om att regeringen utlyser en folkomröstning, och sedan bedriver en lugn och civiliserad kampanj av argument under en vecka. Inte alls. För det första måste Tsipras få omröstningen godkänd i parlamentet. PASOK-ledaren Venizelos har redan anklagat Tsipras för att genomföra ”en kupp”! Vilket skandalöst hyckleri! Han har använt det faktum att rent tekniskt sett, enligt den grekiska konstitutionen, så kan ingen folkomröstning hållas i en fråga om statsfinanserna, för att uppmana republikens president att inte skriva under papperen för det. Här ser vi vilken betydelse presidenten kan ha, en person som skulle vara ”rent ceremoniell”, och riktigheten i den Kommunistiska Tendensen i Syrizas kritik, när de ifrågasatte det faktum att en högerkandidat hade valts till denna post på förslag från Syriza.
Bortsett från den konstitutionella frågan, är det fortfarande trojkan som håller i plånboken, genom mekanismerna som finns i stabilitetsfonden ELA för att upprätthålla de grekiska bankernas likviditet. Europeiska centralbanken kommer att hålla ett extrainkallat möte på lördag morgon för att besluta om de ska utöka det. Utan det kommer bankerna inte kunna öppna på måndag. Som på Cypern, är detta ett väldigt mäktigt verktyg i trojkans händer för att tvinga en regering till underkastelse.
En annan fråga är återbetalningen av skulden på 1,5 miljarder euro till Internationella valutafonden, som ska ske på tisdag den 30 juni. Utan ett avtal eller åtminstone ett medgivande om en förlängning, kommer Grekland inte kunna betala vilket skulle utlösa en statsbankrutt. Alla dessa åtgärder och mer kommer användas för att utpressa grekerna och Syriza-regeringen. Men under dessa förhållanden kommer varje ytterligare provokation bara polarisera situationen ännu mer, och radikalisera de grekiska arbetarna. Vi har definitivt kommit in i ett nytt stadium av den grekiska krisen.
Tsipras tal innehöll en rad hänvisningar till att de har bett Europa om lite andrum: ”Jag har redan informerat Frankrikes president, Tysklands rikskansler och ECB:s ordförande om mitt beslut och imorgon kommer ett brev formellt att be EU:s ledare och institutioner om att utöka det nuvarande programmet under ett par dagar, för att ge det grekiska folket möjlighet att bestämma, fria från påtryckningar och utpressning, enligt kraven i vårt lands konstitution och Europas demokratiska principer.”
Självklart är det rätt att fråga, men det skulle vara ett självmordsuppdrag att lita till den goda viljan hos de institutioner som man just anklagat för utpressning!
Nu är det dags att gå till beslutsam handling. Denna folkomröstning kan man inte kämpa och vinna bara i valurnorna, utan framför allt genom klasskampen på gator, arbetsplatser och bostadsområden. Det har redan sammankallats till demonstrationer idag och på söndag. Dessa bör bli massiva, som en styrkeuppvisning för motståndet mot trojkan.
Regeringen bör omedelbart vidta försvarsåtgärder inklusive att nationalisera hela banksektorn för att förhindra massiva uttag av insatta medel. Regeringen bör också ta över de största kapitalisternas och företagens egendom och tillgångar för att förhindra kapitalflykt. Arbetare bör ockupera sina fabriker och arbetsplatser, öppna bokföringen, och etablera arbetarkontroll och vaksamhet mot sabotage och hamstring.
Den grekiska kapitalistklassen kommer inte att tveka att använda alla medel som står till deras förfogande (legala och illegala). Fackföreningarna bör sammankalla en nationell kongress för arbetarklassen, med delegater valda från arbetsplatser och från arbetarområden för att koordinera kampen och utöva vaksamhet.
Vidare kan inte kampen varken föras eller vinnas enbart på grundval av tanken att man ska utöva påtryckningar på trojkan för att få ett bättre avtal. Denna idé har visat sig fullständigt bankrutt av de senaste 5 månadernas händelser. Vad som krävs är ett tydligt brott med trojkan, genom att skulden avskrivs och att man genomför ett program med djärva socialistiska åtgärder.
Internationellt kommer arbetarrörelsen och revolutionära aktivister ha ett stort ansvar. Vi bör alla diskutera hur vi, under de kommande timmarna och dagarna, kan mobilisera största mängd människor möjligt mot trojkan och till försvar för Greklands arbetande folk. Detta är också vår kamp. Vad som står på spel är inte bara det grekiska folkets utan arbetare över hela Europas öde. Detta är inte en nationell kamp utan en klasskamp. Den största striden är under förberedelse.
Seger till Greklands arbetande folk. Ned med trojkan. Bryt med kapitalismen. Internationell solidaritet.
* Trojkan är ett samlingsnamn för Internationella valutafonden (IMF), Europeiska unionen (EU) och Europeiska centralbanken (ECB). övers. anm.