Vi publicerar här en text från 1999 av Ted Grant där han förklarar att arbetarklassen behöver en massorganisation i kampen emot borgarklassen, och därför tenderar att i revolutionära situationer röra sig genom dess traditionella massorganisationer. Nya massorganisationer uppstår som ett resultat av masskampen i en revolutionär situation, och skapas inte av små grupper av revolutionärer. Marxisternas uppgift är därmed inte att bygga ”det nya masspartiet” och försöka konkurrera med arbetarpartierna. Uppgiften är att kämpa för marxismens idéer inom massorganisationerna och bygga marxismens styrkor.
Den internationella arbetarrörelsens historia under 1900-talet har gett oss ett rikligt material som visar hur arbetarklassen och dess organisationer utvecklas. Från mina studier av arbetarrörelsen under flera årtionden, drog jag följande oundvikliga slutsats: att massan av arbetare, när de tar upp kampen för att förändra samhället, till att börja med oundvikligen kommer att dras till de traditionella massorganisationerna. Anledningen till detta är inte svår att förstå.
Massan av arbetare – och till och med större delen av klassens mer avancerade element – lär sig inte av böcker, utan bara av erfarenhet, och särskilt av erfarenheter av stora händelser. Följaktligen måste varje generation av arbetare genom smärtsamma erfarenheter på nytt lära sig det förflutnas lärdomar. Där det finns en stark och skolad marxistisk tendens, kan den process genom vilken massorna når korrekta slutsatser förkortas avsevärt. Så var det med bolsjevikpartiet 1917. Bolsjevikpartiets framgångar var emellertid inte på något sätt garanterade på förhand.
Lärdomar av oktober
Även om bolsjevikerna hade etablerat sig som den ryska arbetarklassens huvudsakliga parti innan det första världskriget (under perioden 1912-1914 var de redan fyra femtedelar av den organiserade arbetarklassen), utgjorde de vid revolutionens början i februari 1917 bara en liten minoritet. De problem som kriget orsakade – massrepression, allmän mobilisering, den initiala vågen av patriotism, det underjordiska arbetet – drabbade bolsjevikerna hårdare än andra partier.
Vid revolutionens början kom sedan de oerhört politiskt oskolade massorna in på scenen. Dessa massor kände inte till bolsjevikerna, utan sökte sig till de välkända namnen, de parlamentariska ledare som framstod som ”vänster” och ”socialister”. Under revolutionens gång lärde sig massorna gradvis att göra skillnad på de ledare och partier som verkligen företrädde deras intressen och de som bedrog dem. Detta var ingen enkel process, utan snarare en serie av successiva approximationer. Utan en korrekt inställning till massorna och deras organisationer skulle bolsjevikerna aldrig ha kunnat ta makten i oktober.
Genom att basera sig på ett korrekt program, en korrekt politik och inte minst en korrekt och flexibel taktik, kunde bolsjevikerna under Lenins och Trotskij ledarskap förvandlas från en numerärt svag organisation på bara omkring 8.000 i februari till ett massparti som kunde leda miljontals arbetare och bönder till makten i oktober.
Men det fanns många problem. I de tidiga stadierna, innan Lenin kom tillbaka till Ryssland i april, vacklade partiets ledare. De följde Stalin-Kamenevs linje, som innebar en opportunistisk politik med stöd till den ”progressiva” borgerligheten i den provisoriska regeringen – med andra ord den klassamarbetspolitik som Lenin ägnat hela sitt liv åt att bekämpa. Bara efter en skarp intern kamp som kulminerade med aprilkonferensen kunde partiet under Lenins ihärdiga tryck hitta tillbaka till en verkligt revolutionär politik. Detta var förutsättningen för oktoberrevolutionens framgång.
Men att den proletära förtruppen antog en korrekt politik var inte i sig tillräckligt för att genomföra revolutionen. Innan man kunde vinna makten var det nödvändigt att vinna massorna. Detta var kärnan i Lenins politik under de nio månader som ledde fram till omstörtandet i oktober. Detta åstadkom man inte genom att ställa sig vid sidan av massorganisationerna och föreläsa för arbetarklassen från sidolinjerna, utan genom ett oerhört aktivt och energiskt deltagande i sovjeterna, som från februari och framåt representerade massorna.
Men i början – och ända fram till augusti-september – förblev bolsjevikerna en liten minoritet i sovjeterna, som dominerades av mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, vilka stödde den provisoriska regeringen. Lenin uppmanade bolsjevikerna att arbeta för att vinna en majoritet i sovjeterna under parollen ”tålmodigt förklara”! (Detta är inget dåligt råd för de ryska kamraterna i dag heller.)
Parollen ”all makt åt sovjeterna” känner alla till. Men som Hegel en gång påpekade, är det som är känt inte nödvändigtvis förstått. Vad var det verkliga innehållet i parollen ”all makt åt sovjeterna”? Genom att utgå ifrån det faktum att bolsjevikerna – som var den verkligt revolutionära tendensen – utgjorde en liten minoritet, riktade sig Lenin till massan av arbetare som fortfarande följde mensjevikerna och socialistrevolutionärerna på följande sätt: Vi bolsjeviker säger att det enda sättet att få fred, bröd och jord och en rättvis lösning på de förtryckta nationaliteternas problem är genom att bryta med borgarklassen, och överföra makten till sovjeterna. Men vi är i minoritet. Ni håller fortfarande inte med om alla våra idéer. De verkar för långtgående för er, för svåra. Så kan det vara. Låt era ledare, socialistrevolutionärerna och mensjevikerna, ta makten. De utgör en stor majoritet. De kunde ta makten i morgon. Låt dem göra det! Varför behöver vi borgerliga partier som bara företräder jordägarnas och kapitalisternas intressen och som förlänger kriget? Säg till era ledare att bryta med borgarklassen och ta makten i sina händer! Och om de gör detta, lade Lenin till, kommer vi garantera att kampen om makten enbart kommer att handla om den fredliga kampen om majoriteten i sovjeterna.
Tack vare Lenins flexibla taktik, lyckades bolsjevikernas tålmodiga arbete i sovjeterna vinna över de arbetare som tidigare hade stöttat sina ledare i mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Lenins metoder har ingenting gemensamt med anarkism eller hysterisk ultravänsterism, som föreställer sig att man kan föra kamp mot opportunistiska arbetarledare genom avståndstaganden och förolämpningar. Genom att ställa krav på ledarna i mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, drev Lenin in en kil mellan basen och ledarskapet, där ledarskapet gradvis avslöjades i praktiken framför hela arbetarklassen.
En viktig vändpunkt var Kornilovupproret under sommaren, när bolsjevikerna omedelbart erbjöd sovjeternas ledare en enhetsfront för att slåss mot huvudfienden Kornilov. Detta trots det faktum att mensjevikerna och socialistrevolutionärerna hade spelat en direkt kontrarevolutionär roll efter julidagarna, när de samarbetade med reaktionärerna – inte bara genom att smutskasta och förfölja bolsjevikerna, utan också genom att kräva att Lenin skulle arresteras.
Trots detta förstod Lenin behovet av att rikta ett förslag om en enhetsfront till de opportunistiska ledarna – inte ett programmatiskt block, naturligtvis, utan en handlingsenhet mot Kornilov – som ett sätt att vinna över arbetarna från opportunisterna och avslöja dem i praktiken. Detta, och ingenting annat, var det som gjorde att bolsjevikerna kunde vinna en stor majoritet i sovjeterna (och de viktigaste fackföreningarna) under den period som omedelbart föregick oktoberrevolutionen, vilket i sin tur gjorde att de kunde iscensätta ett framgångsrikt uppror.
Stalinism och bolsjevism
Lenin slog fast fyra grundläggande kriterier – inte för socialism eller kommunism – utan för tiden omedelbart efter revolutionen, för övergångsperioden mellan kapitalism och socialism. Han lade fram kriterierna för en arbetarstat som, vilket Engels förklarade för länge sedan, inte är en stat i ordets vanliga mening (det vill säga ett byråkratiskt monster för minoritetens förtryck av majoriteten) utan ett väldigt enkelt och extremt demokratiskt organ för arbetarmakt. Det är dessutom konstruerat för att försvinna och börjar upplösas i samhället så snart produktivkrafternas utveckling tillåter en allmän sänkning av arbetstiden, en höjning av levnadsstandarden och utbildning.
Vilka var Lenins fyra krav? 1) Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla delegater. 2) Inga delegater ska få en högre lön än en yrkesskicklig arbetare. 3) Ingen stående armé, utan en beväpnad befolkning. 4) Gradvis måste alla uppgifter med att driva staten göras i turordning – när alla är byråkrater, kan ingen vara byråkrat.
Under Stalin avskaffades vartenda ett av dessa villkor. Staten blev ett byråkratiskt monster, utformat för att skydda miljontals byråkraters makt och privilegier – men särskilt den ledande eliten – mot arbetarklassen som sålunda blev politiskt exproprierad. Bara en av oktobers erövringar förblev – en väldigt viktig erövring, utan tvekan – den nationaliserade planerade ekonomin, som gjorde att Sovjetunionen kunde göra enorma och oöverträffade framsteg, inte tack vare Stalin och byråkratin utan trots dem.
Stalin ritade en linje av blod mellan byråkratin, som kidnappade och förrådde oktoberrevolutionen, och trotskisterna, som slogs för att försvara bolsjevism-leninismens verkliga idéer. Men till och med när de hade blivit uteslutna ur den Kommunistiska internationalen, fortsatte Trotskij och hans anhängare att betrakta sig som kommunister och vände sig till kommunistpartierna, och kämpade för en annan riktning – för arbetardemokrati och proletär internationalism. Men på den tiden förblev dörren stängd. De första femårsplanernas framgångar och industrialiseringen av Sovjetunionen – vilket Trotskij var den första som hade fört fram, medan Stalin stått i opposition – innebar att byråkratin kunde konsolidera sin position för en hel period.
Men den privilegierade kasten av tjänstemän, vars väg till makten var resultatet av revolutionens isolering under fruktansvärt ekonomiskt underutvecklade förhållanden, och som förrådde alla leninismens och oktobers traditioner, underminerade till sist, som Trotskij hade förutsett, grunden för den nationaliserade planerade ekonomin – den enda av oktobers erövringar som överlevde.
De var inte nöjda med sina uppblåsta inkomster och privilegier och hade en längtan att förvandla sig själva till ägare av produktionsmedlen, för att kunna överföra sina rikedomar och privilegier till sina barn genom arv. I sin livsstil och psykologi liknade dessa typer redan borgarklassen i väst. De hade kommunistpartiets medlemskort i fickan, men de hade ingenting gemensamt med kommunism, socialism eller arbetarklassen. Till sist gick de över till kapitalismen med samma lätthet som en person byter från avdelningen för rökare till den för icke-rökare på ett tåg.
Detta var det största förräderiet i den internationella arbetarrörelsens historia. I jämförelse med detta var de socialdemokratiska ledarnas förräderi 1914 en barnlek. De som envisas med att karaktärisera den förra regimen som ”socialistisk” kan inte förklara hur någonting så oerhört kan inträffa.
Sanningen är att Stalins, Chrusjtjovs, Brezjnevs, och Gorbatjovs regim inte hade någonting gemensamt med socialism sådan Marx och Lenin förstod den. Det var en förskräcklig byråkratisk karikatyr. Trotskij förklarade att en nationaliserad planerad ekonomi behöver demokrati som den mänskliga kroppen behöver syre – inte den borgerliga parlamentariska demokratins karikatyr, utan den verkliga arbetardemokrati som etablerades av Lenin och Trotskij 1917.
Utan arbetarklassens demokratiska deltagande och kontroll på alla nivåer i industrin, samhället och staten, är det oundvikligt att en privilegierad byråkrati växer fram, med alla medföljande problem som korruption, svindleri, och vanskötsel, som underminerar och saboterar den planerade ekonomin.
Kaoset och sabotaget ökade i takt med att den sovjetiska ekonomin växte och blev en modern, komplex och sofistikerad mekanism. Detta är svaret på gåtan om varför tillväxten minskade i Sovjetunionen från omkring 1965 och framåt. Med fler forskare än USA, Tyskland och Japan hade tillsammans kunde Sovjetunionen inte nå samma resultat. När tillväxten nådde noll under Brezjnevs sista år var regimen utdömd.
Emellertid var det som var utdömt inte någon socialism eller kommunism, utan den byråkratiska, totalitära karikatyr som vi kallar stalinism. Det enda som hade kunnat lösa den sovjetiska ekonomins problem var om man låtit arbetarklassen (tillsammans med de intellektuella, forskarna, ingenjörerna och så vidare) driva industrin, vetenskapen och staten enligt sovjetdemokratins principer sådana de skisserats av Lenin i Staten och revolutionen och summerats i 1919 års partiprogram.
Sovjetunionens kollaps och den ödesdigra roll som det så kallade kommunistpartiets gamla ledare spelade har skapat en helt annan situation i den kommunistiska rörelsen. Den gamla monolitiska kontrollen kan inte längre utövas i samma utsträckning. Partiernas gräsrötter, i synnerhet ungdomen, är fyllda av tvivel. Det finns en växande kritisk och ifrågasättande stämning. Men ledarna har inga svar. Deras stalinistiska skolning gör att de reagerar på frågor med manövrer och organisatoriska åtgärder.
Kommunistpartierna är inte längre en del av staten. Men det betyder inte att de har återvänt till en leninistisk ståndpunkt. Långt därifrån. De följer inte bolsjevikpartiets traditioner varken på ett politiskt eller organisatoriskt plan. Ryska federationens kommunistiska partis (KPRF) ledare beter sig inte som leninister, och för en politik som är öppet antileninistisk, vilket överallt orsakar ett växande missnöje bland ärliga kommunister. Men vad är alternativet?
Det verkliga alternativet fördes för länge sedan fram av den man som, efter Lenins död, försökte försvara oktobers obefläckade traditioner mot den stalinistiska reaktionen – de leninistiska traditioner som består av arbetardemokrati och proletär internationalism. För detta blev Trotskij och hans anhängare förtalade, förföljda, fängslade och mördade. På detta sätt trodde Stalin att han brutit den historiska tråden och fullständigt utrotat bolsjevismens äkta traditioner. Men man kan inte mörda en idé som är grundad i den sociala utvecklingens verklighet och arbetarklassens behov.
Glömda lärdomar
Om KPRF:s ledare var riktiga kommunister, om de stod för en leninistisk politik, skulle Ryssland redan stå på tröskeln till en ny revolution. Men hela problemet består i det faktum att Ziuganov och KPRF:s ledare inte har någonting gemensamt med bolsjevismens program, politik och metoder. Det är väldigt ironiskt att Ziuganov ser sig själv som en stor statsman och ”realist”.
I verkligheten är han raka motsatsen. Hans så kallade realism ligger i att han ständigt gör manövrer i samhällets topp tillsammans med olika representanter för borgarklassen. Han har omfamnat marknaden precis vid den tidpunkt när den har nått sina gränser på världsskala, och snabbt håller på att falla samman i Ryssland.
De flesta ryssar är trötta på den så kallade fria marknaden och hur den fungerar. Också breda lager av småborgerligheten som tillfälligt gynnats av den ekonomiska bubblan i Moskva och Petersburg har desillusionerats av kollapsen sommaren 1998. Det finns en växande känsla av att ”det var bättre förr” – det vill säga, befolkningens massa skulle välkomna upprättandet av en nationaliserad planerad ekonomi, men med en demokratisk regim. Om ledarna för KPRF skulle stå för ett sådant program, skulle de tveklöst få masstöd. Men de är inte beredda att ställa sig bakom ett sådant program.
Över hela Östeuropa och forna Sovjetunionen har de före detta stalinistiska ledarna spelat en mycket skadlig roll. Igår försvarade de en ohygglig, byråkratisk och totalitär karikatyr som ”socialistisk” – och lyckades därmed göra socialismen till någonting frånstötande för arbetare och ungdomar. I dag försvarar de aktivt kapitalismen.
Till och med i länder som Polen, där massorna röstade på dem i protest mot den kapitalistiska mardrömmen, vägrade de vidta några åtgärder mot gangsterkapitalisterna, utan klamrade sig fast vid ”reformernas” nedsvärtade fana och – beredde vägen för reaktionens återkomst.
Dessa personer är så degenererade att de inte ens är förmögna att förespråka ett återvändande till den gamla stalinistiska regimen. Det är ingen tillfällighet. De är rädda för arbetarklassen och de vet att om de skulle vidta åtgärder riktade mot kapitalismen, också i syfte att återinföra den gamla byråkratiska regimen, så skulle de inte kunna hålla sig vid makten särskilt länge.
Det finns ingen grundval på vilken man skulle kunna återinföra den totalitära regimen; arbetarklassen är för stark och skulle inte vara villiga att undergivet acceptera en privilegierad byråkratis styre särskilt länge. Man skulle börja bilda sovjeter, introducera arbetarkontroll, begränsa statstjänstemännens inkomster och privilegier, och etablera en verklig arbetardemokrati – med andra ord återvända till Lenins och Trotskijs program. Av denna anledning vägrar de så kallade kommunistiska ledarna att bryta med borgarklassen och basera sig själva på arbetarklassens rörelse.
Eftersom de inte baserar sig på arbetarklassen för att expropriera den ruttna och degenererade ryska borgarklassen, har ledarna i KPRF blivit ett gigantiskt hinder i vägen för arbetarklassen. Men vi står inför en uppenbar motsägelse. Trots stalinismens historia, och trots det faktum att KPRF:s ledare står för en politik som inte har någonting gemensamt med Lenin, har KPRF fått masstöd, och detta stöd tenderar att växa. Varför? Svaret är helt uppenbart: eftersom det inte finns något massalternativ.
Massorna är arga och frustrerade på de så kallade ”fria marknadsreformerna” (det vill säga den kapitalistiska kontrarevolutionen) och försöker hitta ett sätt att uttrycka sitt motstånd mot kapitalismen och den reaktionära och degenererade klicken runt Jeltsin. Om de vill uttrycka sitt missnöje i valet, vilket annat parti skulle de kunna rösta på? I grund och botten utgör stödet för KPRF ett försök att göra motstånd mot kapitalismen. Vi måste ta med detta i beräkningen om vi inte ska göra sekteristiska misstag och isolera oss från ett lager av arbetare i Ryssland som rör sig åt vänster.
Man måste se processen sådan den kommer att utveckla sig i praktiken. Det betyder att vi måste försöka se saker med arbetarklassens ögon, och inte från en liten grupps, en sekts, synvinkel. Arbetarklassen kan aldrig uttrycka sig genom små organisationer – även om deras program är till tusen procent korrekt. De märker inte ens sådana gruppers existens, utan uttrycker sig oundvikligen genom de stora massorganisationerna. Gång på gång kommer massorna att vända sig till KPRF (och, i viss utsträckning, RAKP) eftersom det inte finns några alternativ.
Trots att Ziuganov och gänget inte vill komma till makten (av skäl som redan angetts) och mycket hellre skulle delta i en koalition, som de skulle använda som en ursäkt för att inte föra en antikapitalistisk politik, kommer arbetarklassen vid en given tidpunkt, när de börjar röra sig, att lyfta dem i nackskinnet och pressa dem till makten. Det kommer väldigt snabbt orsaka en kris inom partiets led och en hel rad splittringar, där ett lager av de bästa arbetarna och ungdomarna kommer att röra sig åt vänster och söka en verkligt revolutionär politik.
Om en genuint leninistisk tendens finns närvarande i tillräckligt antal innan processen av inre differentiering äger rum, skulle det vara möjligt att inverka positivt på vänsterflygeln med bolsjevik-leninismens idéer och förverkliga skapandet av en kommunistisk strömning med massbas, och sedan ett parti. Detta skulle fullständigt förändra situationen i Ryssland och internationellt.
Vi får inte närma oss frågan om massorganisationer formalistiskt, utan konkret och dialektiskt. Det är nödvändigt att skilja på Ziuganov och den arbetare som röstar på KPRF i den uppriktiga tron att han röstar för kommunism. Inom KPRF:s led finns det inte heller enbart byråkrater och karriärister, utan ärliga kommunister som söker den revolutionära vägen. Man måste hitta en väg till dem och, genom att tala på ett sätt som de kan förstå, vinna dem till det leninistiska programmet.
Samma argument kan användas gällande RAKP där, trots ledarskapets stalinistiska politik, många arbetare och ungdomar har gått med i partiet i sin jakt på en verkligt kommunistisk politik, något som de inte hittar där. RAKP:s medlemmar skulle onekligen kunna spela en mycket viktig roll i den framväxande revolutionen i Ryssland, på ett villkor: att de bryter fullständigt med stalinismens felaktiga politik och tar strid för bolsjevikpartiets och oktoberrevolutionens idéer – för Lenins och Trotskijs idéer.
Sovjeter, fackföreningar och partiet
Det faktum att arbetarna inte kan uttrycka sig genom små organisationer kan enkelt visas i Ryssland genom att analysera vad som hänt inom fackföreningarna. Efter den gamla regimens fall, bildades många olika små så kallade ”oberoende” fackföreningar.
Många vänsterarbetare och -ungdomar gick med i dem, som ett sätt att ta avstånd från de gamla stalinistiska ”fackföreningarna”. Under den stalinistiska regimen, var de inte några fackföreningar överhuvudtaget, utan organ för den byråkratiskt-totalitära staten (vilket också det ”kommunistiska” partiet var). Deras syfte var inte att företräda arbetarna, utan att hålla koll på och kontrollera dem. Detta stod i direkt motsättning till Lenins inställning till fackföreningarna, som alltid insisterade på att de skulle vara oberoende av staten – till och med en arbetarstat.
I dag, efter ett årtiondes erfarenheter, är det både möjligt och nödvändigt att göra en balansräkning över de så kallade ”oberoende” fackföreningarna i Ryssland. Vad hände med alla deras storslagna planer på att ersätta FNPR? De har slutat i en fullständig fars. Med få undantag har nästan alla dessa grupper degenererat till korrupta och reaktionära pro-borgerliga organisationer, med liten eller ingen bas i arbetarklassen. Å andra sidan har FNPR i stor utsträckning separerats från staten (i vart fall, har man inte längre samma position som under den gamla regimen; det finns kopplingar mellan den borgerliga staten och fackföreningsbyråkratier, naturligtvis, också i de ”friaste” kapitalistiska länderna).
Givetvis för inte FNPR:s ledarskap någon verkligt proletär politik, lika lite som ledarna för KPRF gör det. Men miljontals arbetare förblir i denna organisation, inte tack vare Shmakov och gänget, utan trots dem. Arbetarna förstår behovet av en stor allrysk fackföreningsorganisation.
I den ena regionen efter den andra har arbetarna dessutom tagit över det lokala facket, sparkat ut de gamla byråkraterna och börjat omvandla FNPR till en riktig fackförening för arbetare. Detta visar hela processen sådan den kommer att utvecklas under nästa period. Det visar fullständigt riktigheten i Lenins argument att kommunister måste arbeta också i de mest reaktionära fackföreningarna för att vinna arbetarna.
I ett av hans sista verk – Fackföreningarna i epoken av imperialistiskt förfall – förklarade Trotskij att fackföreningsbyråkratin har en organisk tendens att smälta samman med staten. Vi ser denna tendens i många länder, inklusive Ryssland. Shmakov och de andra FNPR-ledarna har inbillat sig att de kan göra en kompromiss med borgarklassen och staten som kommer att säkra deras privilegier, och göra att de slipper undan nödvändigheten att ta strid.
Detta är ett enfaldigt självbedrägeri. Som alltid kommer de reformistiska ledarna, som tror sig vara stora realister, visa sig vara de värsta utopisterna. Världskapitalismens allmänna kris, och produktivkrafternas fullständiga kollaps i Ryssland, lämnar inget utrymme för en sådan kompromiss.
Stora strider är oundvikliga, vilket kommer att sätta frågan om makten på dagordningen i Ryssland. Fackföreningarna kommer att skakas från topp till tå. Antingen kommer massans tryck att tvinga ledarna att ta ledningen för kampen eller så kommer de att ställas åt sidan och ersättas av människor som är beredda att kämpa. Arbetarna kommer att förvandla sina organisationer under kampens gång. Denna process har redan börjat i vissa områden och kommer att fortsätta och fördjupas.
Det faktum att fackföreningsledarna drar benen efter sig och försöker nå en överenskommelse med regeringen orsakar missnöje bland medlemmarna. Arbetarna har reagerat genom att sätta upp strejkkommittéer och andra gräsrotskommittéer av sovjettyp. Bildandet av sovjeter är ett korrekt och nödvändigt steg, vilket arbetarna har tagit i det ena området efter det andra, eller är på väg att ta.
Detta visar det ryska proletariatets ofelbara klassinstinkt som, trots allt som har hänt, fortfarande tar sin utgångspunkt i de revolutionära traditionerna från 1905 och 1917. Låt oss inte glömma att sovjeterna föddes som varken mer eller mindre än utökade strejkkommittéer – aktionskommittéer. Så är det nu i många områden i Ryssland, som Anzjero-Sudzjensk, där sovjeterna i praktiken har tagit över byn. Detta exempel kommer att återupprepas i många andra områden under den kommande perioden.
Bildandet av sovjeter och strejkkommittéer – även om det är viktiga steg – löser emellertid inte de ryska arbetarnas grundläggande problem. I sig själva, löser sovjeter ingenting. Det avgörande är partiet som leder dem. I februari 1917 bildade arbetarna och soldaterna sovjeter – ett steg av oerhörd vikt för revolutionen. Men i mensjevikernas och socialistrevolutionärernas händer var de helt lamslagna. Vid ett tillfälle (efter nederlaget i juli) beskrev Lenin dem i själva verket som ”kontrarevolutionära sovjeter” och övervägde ett tag också att överge parollen ”all makt åt sovjeterna” till förmån för ”all makt åt fabrikskommittéerna”.
I Tyskland i november 1918 var sovjeterna i händerna på de socialdemokratiska ledarna, som förrådde revolutionen och gav tillbaka makten till borgarklassen. Under dessa förhållanden upplöstes sovjeterna snart och blev bara tillfälliga fenomen. Samma sak skulle ha hänt i Ryssland, om det inte varit för bolsjevikpartiet och Lenins och Trotskijs ledarskap.
Givetvis är vi entusiastiska förespråkare av att sovjeter ska bildas på så bred front som möjligt, och vi uppmanar till att man kopplar samman arbetarkommittéerna på lokal, regional och nationell nivå. Men detta måste gå hand i hand med byggandet av ett revolutionärt parti, med härdade och skolade kadrer, människor som inte bara är beredda att kämpa, utan som står orubbligt fast på marxism-leninismens grund.
Marxism och anarkism
Vissa säger att ett sådant parti inte är nödvändigt, att arbetarna inte behöver ett parti, att det leder till byråkrati och så vidare. Det är ett livsfarligt misstag. Hela den internationella arbetarrörelsens historia visar det ovillkorliga behovet av ett revolutionärt parti.
Anarkismen är ett uttryck för vanmakt, som inte kan erbjuda någon utväg. Anledningen till att ärliga arbetare och unga människor vänder sig till anarkismen är, naturligtvis, att de känner en avsmak mot stalinismen och det befintliga ledarskapets byråkratiska politik och klassamarbete, både på det politiska och fackliga området. Detta är förståeligt, men ett allvarligt misstag.
Lösningen på att ledarskapet är dåligt är inte att inte ha något ledarskap, utan att bygga ett ledarskap som är värdigt arbetarnas sak. Att vägra göra detta, att avstå från den politiska kampen och säga ”åt fanders med dem” kan verka väldigt radikalt, men är i praktiken det rakt motsatta.
Det innebär att man utan kamp lämnar arbetarna till de befintliga ledarna. För att bekämpa klassamarbetspolitiken måste man ställa upp ett alternativ i form av en revolutionär politik, och därför också en revolutionär tendens.
Trotskij sade en gång att anarkismens teori är som ett paraply fullt av hål – det är värdelöst precis när det regnar! Det finns många exempel som styrker detta påstående. Det mest tragiska fallet var Spanien 1936. De anarkistiska arbetarna i CNT spelade en heroisk roll i kampen mot fascismen. I juli 1936 reste de sig och stormade barackerna, enbart beväpnade med käppar och knivar och ett par gamla jaktgevär, och besegrade fascisterna. De bildade sovjeter och etablerade arbetarmiliser och arbetarkontroll i fabrikerna.
CNT och POUM (ett centristiskt parti lett av före detta trotskister) hade ensamma makten i Barcelona. Snart var hela Katalonien i arbetarnas händer. Den borgerliga presidenten i Katalonien, Lluís Companys, uppmanade faktiskt CNT att ta makten! Men de anarkistiska ledarna vägrade ta makten, och tillfället gick förlorat. Men lite senare tvekade inte samma damer och herrar att gå in som ministrar i den borgerliga folkfrontsregeringen, som spelade samma roll i Spanien som den provisoriska regeringen gjorde i Ryssland 1917. Detta banade vägen för revolutionens misslyckande och krossande. Den spanska arbetarklassen [fick betala för detta] med 40 år av Francodiktatur.
Det mest förkrossande svaret till anarkismen är emellertid den albanska revolutionens öde. Till följd av den mardröm som kollapsen som orsakats av de så kallade marknadsreformerna ledde till (väldigt likt det som händer i Ryssland på en ännu större skala), reste sig de albanska massorna i ett spontant uppror. Utan organisation, ledarskap eller medveten plan, stormade de barackerna med sina bara händer.
Armén fraterniserade (inte bara soldaterna, utan också officerarna), öppnade grindarna till barackerna och distribuerade vapen. Revolutionära kommittéer bildades, särskilt i syd, och de beväpnade miliserna spred revolten från stad till stad. Reaktionens styrkor som skickats av Berisha besegrades av det beväpnade folket. Det fanns ingenting som kunde stoppa dem från att gå in i Tirana, där busslaster av soldater gick runt på gatorna och skanderade slagord till stöd för revolutionen.
Men här blir ledarskapets betydelse tydligt. Utan ett revolutionärt ledarskap med ett perspektiv om att ta makten och förändra samhället, misslyckades upprorsmakarna med att ta Tirana. Genom att retirera till sina egna lokalområden, gav de Berisha ett tillfälle att omgruppera sina styrkor i norr. In i detta vakuum steg de förra stalinisterna i det så kallade socialistpartiet som leddes av Fatos Nano. I likhet med alla andra före detta ”kommunistiska” ledare i Östeuropa, hade Nano och de andra inget perspektiv om socialism – inte ens om en återgång till stalinismen. Alla hade de anslutit sig till ”marknaden” och ”demokratin” – det vill säga, kapitalismen.
I Albaniens fall, innebar det att de också anslöt sig till imperialismen. De amerikanska och europeiska imperialisterna var skräckslagna av händelserna i Albanien och försökte intervenera, med Italiens och Greklands hjälp. Men utländsk intervention var inte ensamt tillräckligt för att likvidera den albanska revolutionen. Det var Fatos Nano och de före detta stalinisterna i ”socialistpartiet”. De spelade samma roll som Noske och Scheidemann i Tyskland 1918, det vill säga de genomförde kontrarevolutionen i en ”demokratisk” förklädnad.
Om den albanska revolutionen hade fullbordats, särskilt med Lenins och bolsjevikpartiets program för arbetardemokrati och internationalism, hade det kunnat vara början på en socialistisk revolution på Balkan. Det hade räckt med att Nano gav signalen. Massorna skulle ha avslutat jobbet mycket snabbt. Ett exempel på arbetardemokrati skulle ha entusiasmerat arbetarna och ungdomen i Kosovo, Serbien, Bosnien, Grekland och på hela Balkan.
Det skulle inte vara möjligt att göra någon intervention. Tvärtom, skulle de reaktionära borgerliga klickarna i de kringliggande länderna ha stått inför revolutioner. Men Fatos Nano hade ingen avsikt att genomföra revolutionen.
Den albanska revolutionens nederlag fick katastrofala resultat, inte bara för Albaniens folk, utan för hela Balkan. Genom att vägra ta makten, hade de albanska före detta ”kommunisterna” gett Berisha en möjlighet att återuppbygga sin bas i nord. Genom att basera sig på alla möjliga banditer, tjuvar, knarkbaroner, och diverse avskum, har Berisha redan försökt ta makten en gång. Detta är en varning till de albanska massorna. Samtidigt har han intrigerat med Kosovos befrielsearmé (UCK) och gett dem vapen.
Den nuvarande floden av kosovoalbanska flyktingar till det utfattiga Albanien kommer att fördjupa den inre krisen och skapa ytterliga möjligheter för reaktionen. Nano, som är imperialismens nickedocka, har öppnat dörren för Nato, som håller på att förvandla Albanien till ett beväpnat läger, med risk att dra in landet i kriget med Jugoslavien.
Detta skulle innebära en ny mardröm för massorna. Och Frälsningskommittéerna? De revolutionära kommittéer som spelade en sådan inspirerande roll under revolutionens början? Vi hör inte längre talas om dem. De har försatts i tystnad och kraftlöshet.
I brist på ett verkligt revolutionärt ledarskap, i brist på ett klart perspektiv om att ta makten, var detta oundvikligt. Det var alltid en fråga om ett ”antingen eller” för den albanska revolutionen. Detta förklarade vi från början. Samma sak gäller Ryssland – i ännu större utsträckning.
Antingen baserar sig de ryska arbetarna på sin egen styrka och organisering och tar makten i sina egna händer, eller så bäddar det förr eller senare för den mest avskyvärda reaktion. Det är den hotande katastrof som Lenin pratade om 1917. Vi står inför ett liknande hot nu. Det enda alternativet är Lenins program – ett program för socialistisk revolution i Ryssland och internationellt.
Nationalism eller internationalism?
Lenins program var baserat på proletariatets fullständiga oberoende av borgarklassen – särskilt dess så kallade ”liberala” flygel. Det perspektiv som bolsjevikerna fört fram mot mensjevikernas och socialistrevolutionärernas klassamarbete har varit arbetarmakt. Det är innebörden i ”all makt åt sovjeterna!” Vilken kontrast mot den politik som nu förs av Ziuganov och de andra KPRF-ledarna!
Skillnaden är till och med ännu tydligare vad gäller den proletära internationalismen. Om inte marxismen är internationalistisk, är den ingenting. Redan i vår rörelses gryning skrev Marx i Kommunistiska manifestet: ”Arbetarna har inget fosterland.” Marx och Engels internationalism var inget infall, eller ett uttryck för någon slags sentimentalitet. Den följde av det faktum att kapitalismen utvecklas som ett världssystem – ur de olika nationella ekonomierna och marknaderna stiger sig en enda, odelbar och ömsesidigt beroende helhet – världsmarknaden.
I dag har denna genialiska förutsägelse som marxismens grundare gjorde strålande bevisats, på ett nästan helt exakt sätt. Världsmarknadens förkrossande dominans är den mest bestämmande faktorn i vår epok. Inte ett enda land, oavsett hur stort och mäktigt det är – inte USA, inte Kina, inte Ryssland – kan förbli opåverkade av världsmarknadens kraftiga rörelser. Detta var, i själva verket, en av anledningarna till att Sovjetunionen kollapsade.
Den reaktionära teorin om ”socialism i ett land” står i motsägelse till hela den historiska utvecklingen. Man kan inte hitta någon sådan uppfattning i Marx, Engels eller Lenins skrifter. Det är en styggelse ur marxistisk synvinkel. Lenin tänkte sig aldrig den ryska revolutionen som en självständig händelse, utan som världsrevolutionens första stadium. Vid oräkneliga tillfällen efter 1917 sade han, att om revolutionen inte lyckades i andra länder – särskilt de avancerade länderna i väst – så skulle inte den ryska revolutionen kunna överleva. Nu har Lenins förutsägelse visat sig korrekt.
Hela sitt liv slogs Lenin mot chauvinismen, särskilt den ryska chauvinismen, som han avskydde. Han skulle förfäras av att se den fruktansvärda ryska chauvinism som kännetecknar de så kallade kommunistiska ledarnas tal och artiklar i Ryssland i dag.
Dessa personer, som har mage att tala i Lenins namn (när de råkar komma ihåg honom), bryter både mot leninismens bokstav och innebörd med varje ord de yttrar. Är det inte en skam och ett brott att antisemitiska paroller tolereras på kommunistiska demonstrationer? Och hur kommer det sig att kommunistiska ledare öppet erkänner sig vara troende och medlemmar i den rysk-ortodoxa kyrkan – denna primitiva bastion för vidskepelse och feodal reaktion? Att likställa sådana avskyvärdheter med kommunism är ett avskyvärt brott mot Lenins minne.
För tillfället mobiliserar Rysslands arbetare och ungdom mot Natos kriminella aggression mot Jugoslavien. I detta är de inte ensamma. Det finns en stridbar rörelse mot kriget i många västliga demokratier. I Rom var det en demonstration mot kriget med 100.000 människor. I Grekland är det dagliga demonstrationer mot kriget, varav en lyckades få en konvoj av Natolastbilar att vända tillbaka. Matroser i den grekiska flottan har vägrat lyda order om att återvända till krigszonen.
Fackföreningarna har börjat mobilisera mot den imperialistiska aggressionen. IG Metall, den största fackföreningen i Tyskland, har tagit ställning mot kriget. Ett möte med 500 fackrepresentanter har hållit ett möte i Milan för att uppmana till generalstrejk, och det har redan varit en fyra timmar lång generalstrejk i ett område (Messa). De grekiska järnvägsarbetarna har varnat för att de kommer organisera en generalstrejk för att stoppa transporterna av trupper och förnödenheter om NATO skickar trupper till Jugoslavien. Detta är proletär internationalism i praktiken!
De ryska arbetarna och ungdomarnas motstånd mot den amerikanska imperialismen är ett progressivt fenomen. Men det måste baseras på Lenins politik, och inte avledas längs nationalistiska linjer. De reaktionära styrkorna försöker dra fördel av de ryska arbetarnas sunda instinkter i sina egna syften. Lenin lärde oss att proletariatet alltid måste bibehålla sitt klassoberoende, och inte blanda sina fanor med borgerliga och småborgerliga styrkor. Lenin stod för internationalism, klassoberoende och revolution.
Det första villkoret för en progressiv utrikespolitik är att makten ska övergå i arbetarklassens händer. Vårt första krav är att man ska bryta med borgarklassen. Det bästa sättet att hjälpa arbetande människor i Jugoslavien är att ena arbetarklassens styrkor för att göra slut på den reaktionära regimen i Ryssland och återvända till en genuin arbetardemokrati och sovjetmakt.
Då skulle de ryska arbetarna kunna erbjuda verklig hjälp till arbetarna i Jugoslavien genom att hjälpa dem att störta de reaktionära kapitalistiska regimerna i Östeuropa och sprida den revolutionära kampen också till NATO-länderna själva. Det är det enda sättet att inte bara rädda Jugoslavien, utan Ryssland självt.
Genom att öppet flirta med reaktionens styrkor, förbereder KPRF:s ledare en framtida katastrof för de ryska arbetarna. I själva verket uppmuntrar de rysk chauvinism för att få en ursäkt för att inte föra en leninistisk politik – det vill säga, en politik baserad på internationalism och klassoberoende. De sprider den felaktiga idén att det finns ”dåliga” (utländska) kapitalister, och ”bra”, ”patriotiska” (ryska) kapitalister. På så sätt hoppas de slå blå dunster i ögonen på arbetarna för att dölja att man kapitulerat för kapitalismen. Längs denna väg ligger bara nya katastrofer.
Det är nödvändigt att säga sanningen: på kapitalismens grundval finns det ingen väg framåt för arbetarklassen. Det är nödvändigt att expropriera kapitalisterna – inte bara de utländska – och återinföra en nationaliserad planerad ekonomi, men under arbetarklassens demokratiska styre och kontroll. Om detta inte görs kommer man oundvikligen bereda vägen för den mest våldsamma reaktion.
Kapitalismen är i kris på världsskala. Den ryska kapitalismens kris – denna svaga, degenererade och korrupta kapitalism som saknar både rötter och perspektiv – är bara ett skarpt uttryck för detta faktum. Och krisen har just bara börjat. Den asiatiska kollapsen fortsätter och fördjupas. Den har spridits till Ryssland och Brasilien.
Den brasilianska krisen sprider sig till resten av Latinamerika, vilket utgör ett direkt hot mot USA självt. Spänningarna mellan USA, Europa, Japan och Kina har skärpts vad gäller världshandeln. Överallt pågår en vildsint kamp för marknader. Det existerar enorma osålda lager av varor i Asien och på andra platser, vilket sätter press på priser och profitmarginaler.
För att göra det hela värre, är börsen i USA kolossalt övervärderad och kan orsaka en kollaps när som helst. Eftersom världskapitalismens före detta energiknippe Japan hamnat i kris, och den tyska ekonomin saktar in, kommer det oundvikliga slutet för högkonjunkturen i USA orsaka den djupaste nedgången i världsekonomin sedan 1930-talet. Detta kommer att få katastrofala konsekvenser för den ryska kapitalismen, som redan är i ett allvarligt försvagat skick, och som inte kommer att klara denna stöt.
Kapitalismens strateger i väst bävar inför framtiden. En av de stora aktörerna på världsmarknaderna, George Soros, har precis skrivit en bok där han förutser att det kapitalistiska systemet kommer att förstöra sig självt. Självklart, är detta felaktigt. Det finns ingenting sådant som en slutgiltig kris för kapitalismen (denna felaktiga teori fördes fram av stalinisterna under perioden 1929-33 för att motivera den ultravänsteristiska ”tredje periodens” politik).
Lenin förklarade att det kapitalistiska systemet inte automatiskt kommer att kollapsa av sig självt. Det måste störtas av arbetarklassens medvetna rörelse. Just av denna anledning behövs det ett parti. Fram tills det att kapitalismen störtas av proletariatet, kommer den alltid hitta en väg ut ur krisen.
Frågan är vilken väg ut. I Rysslands fall, såvida arbetarna inte tar makten, kommer den enda möjliga lösningen (åtminstone för en tid) vara att arbetarklassen krossas under diktaturens järnhäl. Det är enfaldigt att inbilla sig att något annat resultat är möjligt, givet krisens djup. Men ett sådant perspektiv kommer oundvikligen provocera arbetarklassen till att kämpa med all sin kraft.
Väst är vettskrämda för ett nytt oktober, och slänger – för tillfället – pengar på Ryssland i ett försök att stärka Jeltsin. Förgäves! Den degenererade ryska borgarklassen, som exploaterar de ryska arbetarna, är inte beredda att investera i produktion, utan skickar sina pengar till schweiziska och tyska bankkonton. Samtidigt sjunker ekonomin djupare och djupare ned i kris, vilket hotar alltfler med undergång, misär och till och med hunger. Detta är den verkliga innebörden i den ”frihet” som kapitalismen lovade folket i Sovjetunionen!
Arbetande människor i Ryssland har redan dragit slutsatser av kapitalismens mardröm. De väntar på att någon ska ta initiativ till kamp för att förändra samhället. Men det kommer inte något sådant initiativ. I stället för leninistisk politik är det bara parlamentariska intriger, regeringsvänlighet och manövrer i samhällets topp.
I stället för att basera sig på arbetarklassens egen rörelse, på sovjeter och strejkkommittéer, så baserar sig ledarna på klassamarbetspolitik och den allra tommaste parollen, parollen om ”nationell enhet” – det vill säga, ”enheten” mellan hästen och ryttaren som inte tvekar att köra in sina sporrar. Detta är inte kommunism, utan kommunismens antites. Det är en politik som håller tillbaka arbetarklassen och underordnar den borgarklassen. Och den kommer oundvikligen leda till nederlag och förluster för den ryska arbetarklassen och det ryska folket.
Tillbaka till Lenin
År 1938 skrev Leo Trotskij – den person som tillsammans med Lenin varit arkitekt bakom segern i oktober – att mänsklighetens kris i sista hand kunde reduceras till krisen för proletariatets ledarskap. Visst är det så! I dag är den ryska arbetarklassen tusen gånger starkare än den var 1917.
Det är därför stödet för KPRF växer, och ingen annan anledning. Med ett riktigt ledarskap skulle det inte finnas någon makt på jorden som skulle kunna hindra dem från att omvandla samhället. Men de som kallar sig kommunister och fackföreningsledare gör allt i sin makt för att hålla tillbaka rörelsen och stötta upp bankirernas och kapitalisternas skamfilade och misskrediterade styre. Det påminner en om de bibliska orden: ”Jag bad dig om bröd, och du gav mig en sten.”
I dag kan de kommunister som vill förstå anledningarna till Sovjetunionens kollaps bara hitta svaret i Leo Trotskijs skrifter, framför allt i boken Den förrådda revolutionen som han skrev 1936 – ett av det marxistiska tänkandets mästerverk – där han med häpnadsväckande precision förutsåg hela den process som har ägt rum fram tills i dag.
Givetvis kvarstår vissa viktiga psykologiska hinder i vägen för en rysk kommunist som vill lära sig om Trotskijs idéer. I tre generationer har det pågått en systematisk kampanj av lögner, smutskastning och förvrängningar, där Trotskij, den livslånga revolutionären, ledaren för oktoberrevolutionen, grundaren av Röda Armén, författaren till de huvudsakliga manifesten och teserna på de första fyra kongresserna i den kommunistiska internationalen, utmålades som ”leninismens värsta fiende” och en agent åt Hitler.
Ännu värre är att vissa av dem som beskriver sig som ”trotskister” i Ryssland företräder en sådan spydig karikatyr av trotskismen att de omedelbart alienerar alla kommunistiska arbetare de kommer i kontakt med. Sådan var aldrig Trotskijs metod, som i likhet med Lenin alltid föredrog att övertyga genom argument, enligt principen att ”tålmodigt förklara”. I själva verket är Lenins och Trotskijs idéer, metoder och traditioner väsentligen desamma. Detta påstående kan enkelt prövas av varje ärlig person som gör sig besväret att själv studera Trotskijs skrifter.
Efter årtionden där ”trotskismen” – det vill säga, den genuina bolsjevism-leninismen – våldsamt separerades från den kommunistiska rörelsen i Ryssland, är vägen till kommunistpartiernas gräsrötter nu öppen. Längs denna väg ligger räddningen för den ryska kommunistiska rörelsen.
När väl aktivisterna i arbetar- och kommunistorganisationerna väljer det bolsjevik-leninistiska programmet, kommer problemet att lösas. För att förverkliga detta, behövs två saker: arbetarklassens erfarenheter av stora händelser, och det tålmodiga och systematiska arbetet av att förklara och bygga kadrer som i dag genomförs av de ryska trotskisterna i Arbetardemokrati-gruppen [dåvarande namnet på ryska sektionen av IMT, ö.a.] – de verkliga arvtagarna till den ryska vänsteroppositionen.
Arbetare i Ryssland! Kommunister i Ryssland! Det är dags att sätta stopp! Det är dags att återvända till Lenins idéer och program! Det är nödvändigt att kämpa tillsammans för en ändrad kurs. Inget mer klassamarbete och manövrerande med borgarklassen! För en självständig proletär politik! Bara oktobers program, med sovjetmakt, arbetardemokrati och internationalism, kan visa vägen framåt. Detta är det program vi erbjuder Rysslands arbetare. Vi uppmanar alla ärliga kommunister att enas runt denna fana – bolsjevism-leninismens fana, Lenins och Trotskijs program.
Person- och organisationsregister
Ted Grant nämner några organisationer och personer som kanske inte är kända för svenska läsare. För att underlätta förståelsen har vi inkluderat följande korta register.
- CNT – Anarkosyndikalistiskt fackförbund i Spanien
- FNPR – Rysslands federation av oberoende fackföreningar
- RAKP – Rysslands arbetarkommunistiska parti
- KPRF – Ryska federationens kommunistiska parti
- UCK – Kosovos befrielsearmé
- Berisha, Sali (1966-1998) – Albaniens president 1992-1997, tillhörde högern
- Nano, Fatos (f. 1952) – Ledare för socialistpartiet i Albanien och premiärminister flera gånger.
- Noske, Gustav (1868-1946) – Tysk socialdemokrat, under tyska revolutionen delaktig i att krossa revolutionen 1918-19 blodigt med hjälp av den borgerliga militären, samt mörda Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
- Scheidemann, Philipp (1865-1939) – Tysk socialdemokrat som också var delaktig i att förråda den tyska revolutionen.
- Shmakov, Mikhail (f. 1949) – Ordförande för FNPR sedan 1993
- Ziuganov, Gennady (f. 1944) – Ordförande för KPRF sedan 1993