Ju närmare valdagen vi kommer desto fler löften kommer. Båda blocken lovar en kvarts miljon nya jobb och bostäder. Utbyggd infrastruktur och snabbtåg. Skolan lovas också större resurser plötsligt även av alliansen, trots att de tidigare hävdat att det inte behövs.
Men efter att PISA-undersökningar visat att kunskaper i matte och läsning fallit, och efter missnöje från både elever och lärare tvingades regeringen att backa. De förut så viktiga skriftliga omdömena togs bort för att lärare ska hinna med att rätta alla prov och sätta betyg. Nu ska det plötsligt satsas på mindre klasser, fler speciallärare och tioårig grundskola. Och betyg sättas från fjärde klass, innan man ens hunnit utvärdera införandet av betyg från sexan.
Socialdemokraterna och Alliansen
Skillnaden mellan blocken eller mellan Alliansen och Socialdemokraterna handlar mest om finansieringen och socialförsäkringarna. Alliansen vill höja skatterna med sex miljarder bland annat genom en ny skatt på finanssektorn, kemikalier, bilar, tobak och alkohol. Socialdemokraterna vill höja med 32,5 miljarder bland annat genom att inkomstskatten höjs för dem som tjänar över 60.000 per månad och sänka den för pensionärerna. De vill också ta bort halveringen av restaurangmomsen och de halverade arbetsgivaravgifterna för ungdomar.
Den största skillnaden är att socialdemokratin vill höja a-kassan rejält, öka barnbidragen med 100 kr per månad och sänka RUT-avdraget. Miljöpartiet går längre än alla andra vad gäller miljöskatter och Vänsterpartiet profilerar sig genom kravet på förbud av vinstdrivna privatskolor och privat sjukvård.
Men i grund och botten står båda blocken för en inomkapitalistisk politik. Det betyder att löftena om arbete och bostäder kommer malas sönder till grus oavsett regering. Det är mycket osannolikt att kapitalismen kommer ha så starka tillväxtperioder att det blir möjligt med några stora förbättringar. Dessutom beskärs all eventuell tillväxt av de skulder man dragit på sig under nedgången 2009 i länder, företag och banker. I stället kan vi vänta längre och djupare kriser vilket leder till massarbetslöshet och nedskärningar, oavsett regering.
Refomism är en återvändsgränd
Som marxister anser vi ändå att det är viktigt att byta regering. Skälet är för det första att arbetarklassens och ungdomens majoritet vill ha ett skifte. Radikaliseringen uttrycks just nu genom att de rödgröna har en stor majoritet. Massorna inser att det är lättare att påverka en rödgrön regering än en borgerlig. Den senare låter sig bara påverkas av storstrejker och masskamp och det undviker den fackliga ledningen av rädsla för medlemmarnas styrka.
För det andra måste de rödgröna partierna prövas. Detta gäller Löfven såväl som Sjöstedt, men också Miljöpartiet och, mindre troligt, Feministiskt initiativ. Miljöpartiet och Fi är egentligen borgerliga partier men deras väljare ser dem som ”vänsteralternativ”. I regeringsställning kommer det stå klart vad de gröna och FI egentligen står för: Drömmar om en jämställd, human och miljövänlig kapitalism som inte finns.
Med tiden kommer kapitalismen att avslöja sitt fula ansikte allt tydligare. Det innebär arbetslöshet på tjugo, trettio eller hälften vad gäller enskilda grupper som ungdomar i Spanien och Grekland. Fler tiggare på gatorna, soppkök, fler som vräks från sin bostad, småföretag som går i konkurs i massor. Steg för steg och ibland genom plötsliga språng kommer allt fler, särskilt arbetare och ungdomar, att inse att kapitalismen har spelat ut sin roll och att det krävs en revolutionär förändring av samhället
På 1920- och 30-talet rörde sig massorna i Europa mot revolution, särskilt i Tyskland, Frankrike och Spanien, men förrådes av stalinister och reformister. Detsamma skedde vi de revolutioner eller utveckling i riktning mot sådana som skedde på sjuttiotalet. Kapitalismen var nära att falla i Portugal, men räddades i sista stund av kommunistpartiet och socialisterna. Detsamma gällde Frankrike, Spanien och Grekland även om det inte gick lika långt där. 1981 valdes regeringar i Frankrike och Grekland på program som lovade stora förstatliganden och sextimmarsdag, men efter press från kapitalet backade man också från detta.
Också i Sverige talade LO-ledningen och Palme om det så kallade tredje steget. Det första steget var politisk demokrati, det vill säga allmän och lika rösträtt. Det andra steget var det sociala, alla reformerna som barnbidrag, semester och sjukpenning och den utbyggda sjukvården och skolan. Det tredje steget skulle vara det ekonomiska, att via ökat statligt eller kooperativt ägande på sikt kollektivisera ekonomin. Där ingick också förslag om löntagarfonder, att via en andel av vinsten köpa sig in i företagen och till sist överta majoriteten.
Det tredje steget blev till motsatsen efter högersvängen på 1980-talet och krisen på 1990-talet. Statliga företag började säljas ut helt eller delvis som Nordea, Telia, statliga läkemedelsbolaget KABI och den statliga stålindustrin. Fackliga bolag som BPA delades och såldes ut och de flesta industrier, slakterier och bagerier som ägdes kooperativt såldes ut. Det blev mer kapitalism, inte mindre.
Detsamma kommer gälla även med den nya rödgröna regeringens politik, med undantag för en hårdare relegering av friskolorna.
Det krävs ett socialistiskt program
Efter en ny djup kapitalistisk kris som stärker vänsterradikaliseringen ännu mer kan en rödgrön regering tvingas förstatliga företag och sektorer som är i kris. Vid alla kriser tvingas staten gå in och rädda bankerna. Det skedde på nittiotalet i Sverige och vid den senaste krisen även i USA där presidenten och kongressen fick pumpa in hundratals miljarder dollar för att rädda finansinstituten Freddie Mac och Fanny W. Detta kommer att återupprepas under de kommande åren.
Vi måste föra fram behovet att inte bara dela ut pengar till ägarna, utan att helt överta dessa företag i statens ägo. Detta måste kopplas till paroller om arbetarkontroll. Under sjuttiotalet förstatligades stålindustrin och varvsindustrin och vissa andra nedläggningshotade företag. Med förstatligande av banker och andra sektorer kommer medvetenheten om att kapitalismen spelat ut sin till att öka ännu mer.
Med en djupare kris som ökar arbetslösheten och fattigdomen späs detta på ännu mer. Arbetare och ungdomar kommer att förändra sina massorganisationer i grunden och ur inre stridigheter och kriser kommer det till sist att skapas skapa ett parti och rörelse som är kapabel att genomföra en socialistisk revolution. Till sist bryter stormen lös. Det kan ske i Södra Europa, Latinamerika och eller Indien och Kina. Oavsett var så innebär det att den världsrevolutionära process som nu inletts lyfts till en ny nivå. Uppgiften är att kämpa för att bygga ett revolutionärt alternativ i arbetarrörelsen innan detta sker, för att kunna garantera en seger för socialismen och arbetarklassen.