Under september inleddes en förnyad offensiv i ”kriget mot latifundierna” i Venezuela, samtidigt som ett antal industrier har exproprierats. Detta har skärpt klassmotsättningarna i landet och de borgerliga medierna har lanserat ”ett korståg” till privategendomens försvar.
Några av de exproprierade fabrikerna är Heinz tomatprocessfabrik, Fribarasas slakteri Promabasas silos, Comanacoas sockerbruk och Sidororcas rörfabrik. Storgodset La Marquesena har tagits över och liknande åtgärder har vidtagits mot andra latifundier runt om i landet.
Oligarkin har ställts på fötter och försökt mobilisera den försvagade oppositionen. De har organiserat en intensiv mediakampanj, i syfte att piska upp småborgerlighetens rädsla för att deras egendom ska tas ifrån dem (vilket revolutionära marxister inte alls menar när vi pratar om exproprieringen av produktionsmedel). Med dessa metoder försöker den härskande klassen stärka sin sociala bas.
Lagen om jordreform var en av faktorerna bakom militärkuppen 2002. Om vi till detta lägger exproprieringen av ett antal industrier och tillkännagivandet att den bolivariska konstitutionen ska ändras så att ”den privata egendomen” kan upphävas med två tredjedels majoritet i parlamentet, är det lätt att förstå varför den härskande klassen och imperialismen trappar upp sitt motstånd mot vad se ser som det ”socialistiska hotet”.
Lagen om jordreform var en av faktorerna bakom militärkuppen 2002. Om vi till detta lägger exproprieringen av ett antal industrier och tillkännagivandet att den bolivariska konstitutionen ska ändras så att ”den privata egendomen” kan upphävas med två tredjedels majoritet i parlamentet, är det lätt att förstå varför den härskande klassen och imperialismen trappar upp sitt motstånd mot vad se ser som det ”socialistiska hotet”.
Söndagen den 25 september avbröts de ordinarie sändningarna i stora privata TV-kanalerna av direktsändningar från gatorna, där Venezuelas folk påstods protestera mot president Chavez attack mot privategendomen”. I själva verket handlade det om mindre protester i de rikare kvarteren Caracas och andra stora städer i norr.
Samtidigt sändes veckans upplaga av TV-programmet Alo Presidente (där Chavez talar direkt till folket och svara på tittarnas frågor), från det exproprierade La Marquesena-godset. Det gjorde att ingen kunde tvivla på att godsets jord hade övertagits och delats ut till bönderna.
Den katolska kyrkan har ställt sig i den härskande klassens tjänst, och gått till angrepp mot de åtgärder som hotar kapitalismen i Venezuela. Detsamma gäller den högste representanten för det judiska samfundet i landet, Pynschas Brenner. Enligt tidningen El Nacional menade Brenner att respekten för privategendomen har existerat sedan urminnes tider i form av budordet: ”Du skall inte stjäla.” ”Detta är ett budord från Gud som utan tvivel erkänner rätten till privategendom som en grundläggande mänsklig rättighet”, menade han vidare. .
Affärsmannen och ledaren för arbetsgivarorganisationen Conindustria, Eduardo Gomez Sigala sa: ”Vi uppmanar företagen till ett kraftfullt försvar av privategendomen. Vi kan inte agera halv-hjärtat i denna fråga. De som har byggt upp detta land och byggt upp industrier, företag och hus, måste försvara detta för framtida generationers skull.”
Arbetsgivarna uttrycker sin djupa oro över framtiden för arbetarna och deras familjer på de exproprierade företagen och storgodsen. Detta är samma arbetsgivare som pressar den sista droppen blod och svett ur oss för att fylla sina feta bankkonton, och som utan att blinka offrar våra jobb för att maximera sin vinst.
Regeringen exproprierar latifundier
Regeringen har inspekterat 2157 storgods, vilka täcker 7 miljoner hektar jord. över 3,5 miljoner hektar har klassificerats såsom latifundier. Detta betyder att INTI (nationella landinstitutet) kommer att ingripa på 317 gods.
Jordbruksministern, Antonio Albarran, förklarade att planen för detta år är att ta över ytterligare sju storgods. Det beräknas att en halv miljon hektar kommer att övertas fram till årets slut. Som svar på dessa framsteg i kampen mot latifundierna har Albarrans utsatts för ett attentat. Hans hus i Sabaneta besköts av godsägarnas inhyrda banditer. Kulorna träffade hans dotters rum men hon undkom som tur var oskadd. Efter attentatet uttalade ministern: ”Jag kommer inte backa inför dessa hot. Kriget mot Latifundierna ska fortsätta”. Under de senaste sju åren har mer än 180 bondeaktivister dödats av godsägarnas lejda mördare. i syfte att förhindra dem från att ta över den mark som rättmätligen är deras. Nu använder de samma metoder mot jordbruksministern.
Den 13 september krävde FEDECAMARAS (Den viktigaste närinslivs-organisationen) ordförande Jose Luis Betancourt, ”Ett omedelbart stopp av godtyckliga och olagliga ingrepp mot det privata ägandet, och att de berörda egendomarna ska ges tillbaka till sina legitima ägare”, och att ”Ett Venezuela utan privategendom är ett Venezuela utan frihet, demokrati och värdighet. Ett Venezuela utan en privat sektor är dömt till hunger och fattigdom.”
Problemet är att det är just nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen som är de bojor som dömer miljontals människor över hela världen till hunger, misär och gissel . Detta skulle enkelt kunna förändras i en nationaliserad och demokratiskt styrd ekonomi.
Den juridiska grunden för exproprieringen av latifundierna är att det i många fall inte finns några papper som styrker äganderätten. Merparten av godsägarna har utvidgat sina ägor under årens lopp genom att godtyckligt ta över mark som tillhör staten eller de fattiga bönderna. .
Företag tas över
Den 17 juli meddelade Chavez att det fanns 700 icke-produktiva företag och 1149 företag som bara producerade till hälften, och att regeringen ska expropriera de företag lagts ned. Det har inte vidtagits några konkreta åtgärder för att genomföra detta, men under september började utvecklingen gå i den riktning som presidenten talade om.
Den 22 september uppmanade delstatsparlamentet i delstaten Barinas guvernören att förklara Embresas Polarverket som varande ”av allmänintresse” (en deklaration som krävs för expropriering). Guvernören deklarerade att ”min hand darrar inte när det gäller att underteckna en förordning som är till folkets nytta”. Därefter exproprierades ett antal silos som tillhörde ett dotterbolag till Embresas Polar av de lokala myndigheterna. En överenskommelse med Polar om att inget ska exproprieras bröts därmed, och staten tog över fabriken.
Den 26 september förklarade det nationella parlamentet att sockerbruket Cumanacoa och rörfabriken Sidororca är företag ”av allmänintresse”, som ett förberedande steg för att expropriera och ställa företagen under gemensamt styre av staten och arbetarna. I båda dessa fall handlade det om företag som stängts samtidigt som arbetarna har kämpat för att de ska starta upp igen.
Det privata oljeraffinaderiet OXIDOR ockuperades samma dag av en grupp arbetare som krävde att företaget ska exproprieras och återstartas under ”arbetarnas och folkets kontroll”, och ett rättvist kollektivavtal. Den lokale fackliga ledaren Jose Romer sa: ”Vi har varit utan arbete i sex månader så vi beslutade att ta presidenten på orden och ockupera fabriken för att kräva våra rättigheter.”
Några dagar tidigare hotade polisen att gripa en grupp av arbetare som ockuperat handskfabriken Mi Guante i delstaten Amazonas. Fabriken hade stängts och övergivits av ägarna. Polis och domstolar har också använts mot arbetarna på Snacks Amerika Latinas fabriker i Lara och Aragua, vilket visar att Venezuelas rättssystem är i kapitalistklassens tjänst.
Vad vi bevittnar är en återhämtning av arbetarnas kamp över hela landet. än så länge handlar det om lokal kamp lite här och där men det understryker arbetarklassens roll i den revolutionära processen.
Den 21 september tillkännagav Chavez att alla förmåner upphävts för utländska företag som verkar i de statligt ägda gruvorna. ”Jag vill berätta för landet att vi kommer vi att fortsätta mer beslutsamt framåt på vägen mot ett återupprättande av Venezuelas ekonomiska oberoende. Vi kommer inte att ge de multinationella företagen fler fördelar. De lurar oss”.
Vägen till ”tjugohundratalets socialism”
Vi bevittnar en regeringsoffensiv mot godsägare och kapitalister, än hittills begränsad. Arbetarna och bönderna har gett sitt stöd till dessa åtgärder. Oligarkin bedriver en hysterisk mediakampanj om att den heliga äganderätten kränks av regeringen. Dessa parasiter och spekulanter ”försvarar” landets välstånd genom att lägga ned företag, låta jord ligga i träda och flytta sina pengar utomlands. Nu klagar de över att fråntas det som dem inte tillhör, och som de heller inte har användning för, utan som tillhör arbetarna och folket. Kapitalisterna kan inte utveckla landet. Det är arbetarklassen och bönderna som visar vägen framåt för landet, vilket visas av arbetarna på Invepal och Alcasa och av bönderna på de tusentals bondekooperativ som finns över hela landet.
Det har skett stora framsteg men regeringen får inte stanna upp. Venezuela kan inte utvecklas så länge jorden, fabrikerna och bankerna ligger i kapitalisternas händer. Landets och befolkningen problem kan bara lösas på basis av statligt ägande av produktionsmedlen och en demokratisk planering av ekonomin, istället för kapitalismens kaos och anarki. Detta är vägen till en reell ekonomisk utveckling och till att bygga tjugohundratalets socialism.
Översättning och bearbetning: R. Olsson, Martin Oscarsson