Borgare och fackbyråkrater fruktar nytt 1968-uppror

Tillbakadragandet av CPE (ungefär: första anställningskontraktet)  innebär ett förödmjukande nederlag för Chirac och de Villepins regering. Det är också ett nederlag för Sarkozy, UMP och MEDEF – även om de, när de insåg omfattningen av anti-CPE – mobiliseringen, slutligen tog avstånd från projektet likt råttor som lämnar ett sjunkande skepp.

UMP är splittrat och demoraliserat. Ett valnederlag hotar 2007. Francois Bayrou har träffande sammanfattat nederlaget med ord som ”en atmosfär av kollaps” och  ett välde av ”institutionellt kaos” på de högre nivåerna i staten.

Efter striderna mot pensionsreformerna 2003, folkomröstningen om den europeiska konstitutionen, de långa och bittra strejkerna i Marseille och revolten i de fattiga bostadsområdena i november i fjol så utgör den massiva mobiliseringen av ungdomar och arbetare mot CPE-kontrakten ett nytt bevis på att Frankrike gått in i en epok av stor social och politisk instabilitet. De underliggande orsakerna hänger samman med den franska kapitalismens oförmåga att utveckla ekonomin – den årliga tillväxten har pendlat mellan 0% och 2% under flera år.

Mobiliseringen mot CPE-kontrakten är en fantastisk illustration inte bara av ungdomens och arbetarnas beslutsamhet, politiska intelligens och stora organisationsförmåga, utan framför allt av vår klass enorma potentiella styrka. Den ger ett tydligt svar till alla skeptiker och småborgerliga pratmakare som hävdar att arbetarna och ungdomarna är opolitiska, maktlösa, lättlurade, manipulerade, passiva – kort sagt helt värdelösa. Och vi måste inse att till och med inom CGT och PCF stöter man då och då på aktivister som, fast de är arbetare själva, har tappat tron på arbetares och ungdomars kampvilja.

Dagens löntagare har en enorm styrka. De står för absolut alla väsentliga funktioner i samhällsorganismen. Utan arbetare blir inget gjort. Under lång tid har de avstått från att lägga hela sin verkliga vikt i vågskålen, men den dag de gör det så kommer kapitalistklassen, hela dess statsapparat och högt värderade ”institutioner” att upptäcka att de är helt maktlösa.

Från första början hängde hotet om en generalstrejk över kampen mot CPE-kontrakten.  Men de fackliga ledarna som var angelägna om att hålla protesterna inom vissa ramar vågade inte resa kravet på “generalstrejk”. Anhopningen av orättvisor, diskriminering, osäkerhet och fattigdom har skapat en potentiellt explosiv situation. Under sådana förhållanden kunde en generalstrejk ha utvecklats helt oberoende av de krav som fackföreningsledningen förde fram. 1968 krävde fackföreningarna bara en 24-timmars generalstrejk. Det var arbetarna själva som förvandlade det till en obegränsad strejk. Under kampen mot CPE såg regeringen och MEDEF mycket allvarligt på risken för en ”upptrappning” av samma sort. Bakom den fasad och arrogans som kapitalisterna och deras representanter visade upp fanns en insikt hos de mer intelligenta av dem att en verklig generalstrejk skulle utgöra ett dödligt hot mot deras system.

Om en generalstrejk startar som en begränsad proteststrejk kan den, precis som exemplet från maj 1968 visar, alltid förvandlas till en obegränsad strejk. En strejk av den typen paralyserar inte bara den nationella ekonomin utan också, mycket snabbt, staten och regeringen. Arbetarna börjar då inse att de har ansvaret för vilka av samhällets hjul som snurrar. Till syvende och sisdt, och trots att det borgerliga “samhället” ser ner på och talar nedsättande om dem, så är de samhället. Som det sägs i sången Internationalen ”Från intet allt vi vilja bli!”. När en sådan idé slår rot i arbetarklassen blir den en kraft med enorm styrka, vilket öppnar perspektivet att kapitalismen kan störtas, oavsett vilket krav som satte igång processen. Det är skälet till att Villepins envishet skapade panik i kapitalistklassen och högerpartierna.

Under trycket från gatorna förklarade PS ledare offentligt att nästa socialistregering genast skulle avskaffa CPE och CNE. Så med tanke på de stora risker som demonstrationerna innebar måste frågan ställas: Varför var kapitalisterna så beslutsamma att införa CPE om den ändå bara skulle vara i kraft ett år? Var det ur deras synvinkel verkligen värt ansträngningen? Vid första anblicken tycks det obegripligt att de Villepin och Chirac skulle utsätta den härskande klassen för en sådan risk – men det är bara vid första anblicken.

Efter demonstrationen den 28 mars förstod Chirac och de Villepin säkert att det skulle vara bättre att dra tillbaka CPE. Och ändå försökte Chirac i sitt TV-utsända tal den 31 mars att försvara lagen, samtidigt som han gjorde några löjeväckande små eftergifter. Faktum var att det som då stod på spel var mycket mer än CPE. Det rörde Republikens själva grundvalar.

Prestige utgör en viktig del i borgerlig politik. Det gäller för individer – Chirac, de Villepin, Sarkozy, etc – men framför allt gäller det för statens institutioner. Dessa institutioner, all pompa och alla ceremonier har som syfte att skrämma arbetarklassen. Allt från de offentliga byggnadernas arkitektur till pompösa ritualer och de statliga representanternas lyxiga livsstil har samma mål. Den kapitalistiska staten måste framstå som mäktig, oantastlig, helig. Några av UMP:s representanter förklarade att om ”gatan”  eller ”fackföreningarnas ultimatum” fick igenom kravet på tillbakadragande av CPE så skulle det ”inte längre finnas någon stat” och det skulle betyda ”slutet för (den kapitalistiska) republiken”. Det finns ett korn av sanning i detta. Ur kapitalismens försvarares synvinkel så är det mycket farligt att ungdomen och arbetarna förstår att staten inte är allsmäktig, och att några veckors demonstrationer, blockader och ockupationer av gymnasier och universitet räcker för att skapa en ”atmosfär av kollaps”.

Det var för att ge sken av institutionell stabilitet, och för att rädda “statens auktoritet” som Chirac ville behålla de Villepin på sin post. Detta trots att hans nederlag var minst lika allvarligt för högerflygeln som nej-segern i folkomröstningen den 29 maj, som ledde till Raffarins avgång. Det handlade också om att rädda ansiktet och vinna tid för att klara av konflikten mellan Sarkozy och de Villepin under de tre dagar då man höll “konsultationer” med fackföreningarnas ledare. De senare borde ha vägrat att delta i detta spel.

Ställda inför ungdomarnas orubbliga beslutsamhet och den utomordentliga mobiliseringen på basplanet hade inte ens de mer “moderata” ledarna inom fackföreningsrörelsen något annat val än att kräva att CPE rätt och slätt skulle dras tillbaka. Hur ska man annars förklara att Francois Chérèque – som cyniskt förrådde kampen mot “reformeringen” av pensionssystemet – stod så beslutsamt fast vid kravet att CPE måste bort? När CNE infördes tog han det lugnt. Nej, det var framför allt rädsla som tvingade Chérèque att agera – rädsla för att om regeringen vägrade backa så skulle rörelsen växa sig ännu mycket större.

Vad som gällde för Chérèque gällde också för FO:s ledare Jean-Claude Mailly. I stället för att se kampen mot CPE som en språngbräda för utvecklingen av en allmän kamp mot kapitalismen var dessa så kallade ledare ständigt sysselsatta med att “återupprätta lugnet” genom att gå tillbaka till förslagen från de Villepin, sen från Chirac och slutligen från Nicolas Sarkozay – “den enda representanten i regeringen värd att diskutera med”, för att citera Chérèque den 4 april. Bernard Thibault och den nationella ledningen för CGT visade också för stor eftergivenhet mot regeringen. De skulle inte bara krävt avskaffandet av CPE, utan av hela “Equality of Opportunities”-lagen.

Denna beredvillighet att begränsa storleken och omfattningen på aktionerna och kraven fanns också hos ledningen för Socialistpartiet. François Holland och Chérèque är stöpta i samma form. Ledningen för PS krävde inte att Nationalförsamlingen skulle upplösas (och nyval utlysas). De ville inte blir förda till makten  i ett sammanhang där det pågår en social mobilisering av denna omfattning. De nöjde sig med att kräva CPE:s avskaffande för att återupprätta lugnet.

Att CPE dragits tillbaka är en mycket viktig seger. Det stärker moralen och kampandan bland ungdomar och arbetare. Det kommer att bidra till att en ny generation kämpar stiger fram i kampen mot kapitalismen. Men rörelsen kunde ha uppnått större resultat än man gjorde. CNE gäller fortfarande, liksom artiklarna som tillåter ungdomar ner till 14 år att arbeta, nattarbete från 15 års ålder mm. Vi måste kräva att hela den reaktionära lagen avskaffas, inte bara artikel 8. Dessutom, om vänsterns ledare krävt omedelbara nyval till presidentposten och den lagstiftande församlingen så skulle de fått massivt stöd.

Vänstern kommer högst sannolikt att återta makten 2007. Men om de socialistiska och kommunistiska ledarna nöjer sig med en liten förändring här och där och andra ytliga åtgärder samtidigt som de lämnar den avgörande delen av ekonomin i händerna på en kapitalistisk minoritiet kommer de att visa sig oförmögna att lösa de allt allvarligare problem som plågar den franska samhället och som dömer en stor majoritet av ungdomar och arbetare till outhärdliga förhållanden. Om inte skrotandet av CPE ska bli en pyrrusseger är det helt nödvändigt att koppla kampen mot exploatering och kapitalismens orättvisor till kampen för ett nytt samhälle. Ett socialistiskt samhälle där kontrollen över ekonomin ligger i arbetarnas egna händer.

Greg Oxley, 13 april 2006
Artikeln är något kortad, hela den engelska texten finns på www.marxist.com

Fakta: Frankrike

CPE – Le Contrat Première Embauche, betyder ungefär ”första anställningskontraktet”. Enligt detta skulle unga arbetare under 26 år bli bli helt rättslösa. De skulle under en provperiod på två år kunna sägas upp när som helst. Några skäl till avsked behövde arbetagivarna inte ge. Att gå med i ett fackförbund, bli sjuk, eller det allra minsta klagomål skulle kunna innebära omedelbart avsked.CNE – Contrat Nouvelle Embauches, en lag som kom i augusti 05 och gäller alla nyanställda (oavsett ålder) i företag med färre än 20 anställda. I övrigt gäller detsamma som i CPE.
UMP – Det regerande högerpartiet.
PCF – Franska Kommunistpartiet.
PS – Franska socialistpartiet, motsvarande Socialdemokraterna i Sverige.
CFDT – Den största facklig centralorganisationen knuten till Socialistpartiet.
CGT – Facklig centralorganisation knuten till Kommunistpartiet.
FO – Facklig centralorganisation knutna till ett trotskistiskt parti.
MEDEF – Största arbetsgivarorganisationen.
Francois Chéréque – Ledare för centralorganisationen CFDT.
Nicolas Sarkozy – Inrikesminister från UMP,  har i åratal skapat sig ett rykte som en oförsonlig och kompromisslös försvarare av de rikas och mäktigas intressen.
Dominique Villepin – Frankrikes premiärminister från UMP.
Jean-Pierre Raffarins – Villepins företrädare på premiärministerposten.
Chirac Frankrikes – Frankrikes president från UMP. 

Greg Oxley

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,117FansGilla
2,604FöljareFölj
1,625FöljareFölj
2,185FöljareFölj
764PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna