Oaxaca – Spjutspetsen i den mexikanska revolutionen

Situationen i Mexiko är explosiv, revolutionen är återigen på agendan i Emiliano Zapata och Pancho Villas land. Inte sedan den massiva studentrörelsen 1968 eller den mexikanska revolutionen i början av 1900-talet har situationen varit så explosiv. Huvudfrågan som skakar hela landet är presidentvalet. Men det är bara droppen som fått bägaren att rinna över, som har frigjort årtionden av uppbyggda motsättningar och frustrerade förväntningar på ett bättre liv.

Valfusk

Trots det ”officiella” beskedet till förmån för den konservativa kandidaten Felipe Calderon från regerande PAN, ser miljoner av mexikanska arbetare, bönder och ungdomar saker annorlunda. Det finns överväldigande bevis för att den verkliga vinnaren vid valet den 2 juli var Andres Manuel Lopez Obrador (ALMO) från PRD, demokratiska revolutionspartiet. Efter årtionden av korruption, fusk och lögner, har de mexikanska massorna fått nog, och kommer helt enkelt inte acceptera något mer. De ser ALMO som ett genuint alternativ till privatiseringsivrande och eländesskapande kandidaterna, som någon som kommer att kämpa för deras intressen och verkligen förbättra deras livsvillkor.

Det är detta som har inspirerat dem att mobilisera miljoner för att försvara hans seger, precis som vid förra årets desafuero (Ett försök att förhindra honom från att kandidera). Den mexikanska överklassen och imperialismen har flyttat kraft och fokus till att hålla AMLO från att komma till makten. Inte så mycket p.g.a. vänsterreformistiske Obrador själv, utan för de miljoner arbetare och bönder som skulle pressa hans regering till riktiga förändringar. Efter nästan 80 år av högerregeringar (PRI och PAN), blir även de försiktiga reformer han föreslår något värt att kämpa för. Genom att först attackera hans kandidatur och sedan hans valseger, har den härskande klassen bara lyckats radikalisera massorna ännu mera, och de är snabbt på väg att tappa kontrollen.

Fox regering går på offensiven

Perioden före valet utmärktes av kraftig polarisering, b.l.a.. jäste det i fackföreningarna och studentorganisationerna och en serie av våldsamma angrepp från staten: mot stålarbetarna i Lazaro Cardenas i delstaten Michoacan, repression av EZLN supportrar i San Salvador Atenco och räder mot de strejkande lärarnas läger i Oaxaca.

Dessa attacker var en del av övergripande strategi av den härskande klassen att bekämpa och besegra de mest militanta sektorerna i samhället före valet. De ville skapa en atmosfär av våld och osäkerhet, för att kunna presentera Calderon som en kandidat som stod för ”ordning och stabilitet”. Attackerna var också avsedda att i förväg rättfärdiga repressionen mot de ofrånkomliga protesterna mot valfusk. Ett valfusk som var planerat och förberett långt före den 2 juli. Inga av attackerna hade önskad effekt, massornas vilja dämpades inte och oppositionen mot valfusket blev större än den härskade klassen kunde ana. Återigen misslyckades deras kortsiktiga strategi och bidrog endast till att stärka kamplusten hos de mexikanska arbetarna, bönderna och ungdomarna. Massorna förstod instinktivt att yttrligare sex år av PAN-styre skulle betyda ytterligare sex år av nedskärningar, privatiseringar, arbetslöshet, påtvingad emigration, sjunkande levnadsstandard, inflation och repression.

Regeringens strategi har varit att göra massorna trötta och uppgivna, genom att kyla ner rörelsen med hjälp av media och katolska kyrkans högre organ. Men i motsatts till vad som rapporteras i borglig media, minskar inte proteströrelsen mot valfusket utan den växer stadigt. Protestdemonstrationerna som samlades i Mexico city ökade i storlek för varje vecka: 700 000, 2 miljoner tillslut 3 miljoner. Sedan ockuperades Zocalo, det jättelika centrala torget i Mexico City, av permanenta läger som sträcker sig flera kilometer upp längs genomfarten av huvudstaden. I flera veckor har ALMO haft dagliga massmöten och den radikala stämningen har fördjupats.

En efter en har de påstått ”oberoende” statliga institutionerna: federala valinstitutet (IFE), Valtribunalen, domstolarna, etc., avslöjats vara en del av fusket. Frustrationen hos massorna i avsaknad av verklig demokrati har byts i vrede och insikt att de bara kan lita på deras egen styrka och organisation.

Hittills har aktions och utbildningskommittéer bildats i tusentals bostadsområde i hela huvudstaden och runtomkring i landet. Dessa kommittéer organiseras inte bara mot valfusket, utan också kring konkreta frågor som påverkar det lokala samhället, som till exempel, rent vatten, ungdomsvåld, etc. På detta vis har de potentialen att bli embryon till en alternativ form av arbetarmakt. Det byggs också upp ett tryck inom fackföreningarna att utlysa generalstrejk som enda vägen att stoppa valstölden. Universitetstudenter organiserar sig för att försvara offentlig utbildning för alla. En förrevolutionär situation håller på att utvecklas i Mexico och saker och ting kan förändras dramatiskt från en dag till en annan.

16 september, på Mexikos självständighetsdag, har AMLO kallat till ett massivt ”Nationellt demokratiskt konvent”, med över en miljon delegater från hela landet som förväntas deltaga. detta möte kommer bestämma hur man ska fortsätta, ett parallellt folkligt parlament kan inte uteslutas.

Kommande veckor, kommer saker och ting i huvudstaden att nå kokpunkten. Redan har dock saker och ting gått betydligt längre i delstaten Oaxaca, där krisen redan nått en upprorisk karaktär, ifrågasättande av den borgliga statens legitimitet.

Oaxaca

Oaxaca, i södra delen av landet väster om Chiapas, är en av Mexikos fattigaste delstater, med en stor infödd befolkning och lång tradition av kamp. Benito Juarez, Mexikos förste infödde president och ledare för kampen mot den franska imperiets ockupation av Mexico på 1860-talet, föddes i Oaxaca. De senaste åren, fackföreningar och sociala rörelser i Oaxaca har växt kraftigt, när det stått klart att federala och lokala regeringar inte har kunnat eller velat förbättra livet för de fattiga. Längst fram i dessa organisationer har lärarna stått.

I många år har det 40000 medlemmar starka lärarfacket (SNTE) i Oaxaca kämpat för högre löner, förbättrade villkor, ordentligt finansierade skolor, material, uniformer och ökat studiemedel, vilket idag uppgår till mindre än 320 kr i månaden (Oförmögna att betala skoluniformer eller skolmaterial och tvingade att dra in pengar till familjens hushåll, hoppar tusentals ungdomar av skolan för att jobba och slutför inte ens grundskolan.).

Precis som de flesta mexikaner var lärarna trötta på att regeringen är mer intresserade att spela ett politiskt spel och skövla de offentliga finanserna än att bekämpa fattigdomen, de var trötta på en regering som inte brydde sig när störtfloder svepte iväg hela byar, de var trötta på en regeringen som var blind för de ökande morden på socialt engagerade av olika slag. De var trötta på en regering som spenderade miljoner på onödiga projekt (gav kontrakt till politiska vänner), medan vanlig samhällsservice är dålig eller icke-existerande. Framförallt var de trötta på Oaxacas Guvernör Ulises Ruiz Ortega, som personifierat detta ruttna system. Ruiz är ett klassiskt prov på en PRI-ledare av det gamla gardet – en korrupt och våldsam skurk med nära band till storföretag och drogsmugglare – vilket i Mexiko oftast är samma sak.

I ett försök att ta kampen för grundläggande behov till nästa nivå, började lärarna i SNTE den 15 maj att permanent ockupera Oaxaca Citys centrala torg (Zocalo). Plantón som lägret kallas täcker 56 kvarter och barrikaderas varje natt, för att försvara de centrala delarna av staden. Men lärarnas första ekonomiska krav fick snart en politisk karaktär efter det att delstatsregeringen besvarade deras ockupation med brutal repression.

Kronologi i en revolutionär situation

Sent på natten den 14 juni, gjorde regeringen en räd mot Zocalo, för att upplösa lägret. Oaxaca Citys centrala delar liknade en krigszon. Ovilliga att ge efter för Statens repression, var beslutsamheten från lärarna och lokalsamhället i stort stärkt och händelserna under följande dagarna fick sin egen logik. Precis som den i årtionden uppbyggda frustrationen har satt i gång en nationell rörelse som går djupare än den akuta frågan om valfusk, har lärarnas strejk i Oaxacablivit en spjutspets i kampen för hela Oaxacas samhälle – med betydelse för hela landet.

Konfronterade av en repressiv regering, förvandlades lärarnas kamp för ekonomiska krav över en natt till ett försök att störta Ruiz. Följande dagar och veckor, började folket i Oaxaca ifrågasätta det politiska systemet. Om inte ens de mest blygsamma kraven från arbetarna kan tillgodoses inom ramarna för systemet så har systemt förlorat sitt existensberättigande.

Massorna svarade briljant på attackerna, genom att återta Zocalo följande dag, sätta upp barrikader över hela staden, blockerade motorvägar och ordnade en massiv marsch som krävde guvernör Ruiz avgång. Andra delar av arbetarklassen och även studenter, bönder med mera stod bakom lärarna, vilket gav rörelsen en masskaraktär. Den 16 juni, marscherade 300 000 personer längs en 10 km lång rutt, återigen med krav på Ruiz avgång. Flera jättedemonstrationer har gjorts de senaste veckorna, stadigt ökande i storlek och militans. Enligt några deltog så många som 1 miljon av Oaxaca Citys 4 miljoner innevånare i de största av demonstrationerna.

Den 19 juni hade förhandlingarna mellan lärarfacket och regeringen avbrutits, ett flertal kommunalfullmäktige kontor ockuperats och motorvägarna stängts av.

Samma dag den 19 juni, hade ett folkligt massmöte röstat för att bilda en beslutande församling, ”Popular Assembly of the People of Oaxaca”(APPO). Detta var ett kvalitativt steg framåt i den revolutionära processen och reflekterar kreativiteten och stridbarheten hos arbetarklassen. APPO skapades som en alternativ och genuint folklig makt, det första fröet till arbetarmakt i Oaxaca och Mexico. Representanter till råd för bostadsområden blev framröstade på alla gator, vilka i sin tur valde representanter till APPO. Dessa valda och återvalbara representanter var ansvariga för säkerheten och att det dagliga livet flöt smidigt i de olika bostadsområdena och i stadens centrala delar.

APPO har bildat en ”lärarpolis”, vilken har utvecklats till en mycket disciplinerad, effektiv och folkligt kontrollerad självförsvarsstyrka, kapabel till att vara offensiv vid behov. Dessutom återsamlade man klasserna, så att skolbarnen inte skulle missa en hel termins studier och för att undvika att pressen från föräldrar, oroliga för effekten på sina barns utbildning,  skulle kunna stoppa kampen.

Flera lokala närradiostationer har startats, inklusive Radio Plantón, som hela tiden sänder den senaste informationen, sänder ut varningar och kallar till aktion och försvar. Dessa stationer har blivit ett viktigt verktyg för att kommunicera och organisera hela det lokala samhället. Ett flertal andra radiostationer har ockuperats, inklusive Universitetets radiostation, vilket ytterligare förstärkt kommunikationsmöjligheterna för APPO.

Trött på lögner och desinformation från regeringen, marscherade den 1 augusti tusentals kvinnor genom gatorna och ockuperade Oaxacas parlamentsradio och tv-stationer. De sände ut sina krav och framtida mobiliseringsplaner.

Ett annat exempel på massornas revolutionära instinkt är, att APPO startade en aggresiv kampanj innan valet till stöd för PRD. Hundratals APPO-representanter åkte runt i delstaten och förklarade att man måste ”straffrösta” mot PAN och PRI – men verkligen inte erbjuda PRD fria händer. Detta resulterade i storförlust för PRI och att PRD vann i Oaxaca, därmed bands de lokala händelserna ihop med den nationella kampen mot valfusket.

Våldsam repression och svaret från massorna

De senaste veckorna, ett flertal aktivister har blivit angripna, mördade och kidnappade av regeringen och deras huliganer vilka har skickats nästan varje natt för att trakassera och attackera lägret, i ett fösök att skapa så mycket förstörelse och förvirring som möjligt. Men APPOs självförsvarsstyrka har på ett beundransvärt sätt försvarat platón och motstått provokationer.

När Universitetets radiostation utsattes för en räd av ca 50 paramilitärer beväpnade med automatvapen, fortsatte radion sända under striderna, medan kamraterna ringde efter hjälp och förstärkningar. Attacken slogs tillbaka utan några allvarligare personskador rapporterades. Vid en annan incident, där en av rörelsens ledare blev arresterad av polisen, ”räddade” hundratals APPO-supportrar den arresterade och förstörde även polisstationen i processen.

Vid flera tillfällen har regeringen försökt att återta kontrollen, arresterat viktiga ledare och begärt in federala kravallpoliser från det nationella parlamentet. När tre personer blev mördade under loppet av 48 timmar, svarade massorna med att intensifiera sina försök att störta regeringen. Återigen ockuperade man flera kommunala byggnader, stängde motorvägar och hotade att ockupera alla kommunala regeringsbyggnader i delstaten. Självförsvarsstyrkan lyckades gripa de flesta av mördarna.

22 augusti höjde regeringen insatsen ännu mer genom att klassa APPO som en ”stadsguerilla”. Detta är ett tydligt försök att förbereda allmänheten på ännu kraftigare repression.

Men dessa attacker och hot är tecken på svaghet, inte styrka. Vicente Fox federala regering har blivit paralyserad av massrörelsen, vägrat att skicka federala styrkor och hävdat att ansvaret att lösa krisen ligger hos delstatsregeringen i Oaxaca. De förstår att en blodig konfrontation mellan federala styrkor och Oaxacas arbetare skulle kunna få situationen att förvärras, utom all kontroll.

Kom ihåg att PAN och PRIs intensioner var att besegra rörelsen långt före valet för att dämpa stämningen hos massorna och genomföra valfusket. Istället har Oaxaca blivit en förebild för hela landet. Som i fallet med kuppförsöket mot Venezuelas President Hugo Chavez i april 2002, har ”kontrarevolutionens piska” bara förstärkt massornas beslutsamhet och styrt dem mot mera millitanta och målmedvetna aktioner.

Grundsten för dubbelmakt

Härskarklassen fördömer situationen i Oaxaca och kallar den kaotisk. För arbetarklassen är det dock inget kaos – det är början på en ny social ordning. Detta är konvulsionerna av en socialistisk revolution, av en enorm kraftansträngning av Oaxacas arbetare för att störta deras utsugare och sätta stopp för ett system som förslavar dem alla. Det är en inspirerande rörelse, full av underbara lärdomar för alla arbetare. Det är ett klassiskt exempel på hur snabbt medvetenhet kan förändras tack vare förändrade villkor. På hur en ”vanlig” lärarstrejk, under vissa villkor, kan ändras till en total kamp för arbetarmakt.

Det är realiteten två regeringar i Oaxaca, Ulises Ruiz ”skuggregeringen”, som stöds av några få lokala affärsmän och den korrumperade nationella överklassen och Oaxacas folkliga församling som stöds av hundratusentals av arbetare och bönder. Få vill eller kan försvara den gamla staten. Många lokala poliser och privata vakter har redan förklarat att de stöder APPO och ska inte räknas som folkets fiender. De har till och med vädjat till APPO att de ska ockupera deras lokaler,  då även de är trötta på den nuvarande regeringen. Som kamrater från Militante  i Oaxaca säger, trafikljusen är princip det enda av den gamla statsapparaten som fungerar som förut. För den övervägande majoriteten i Oaxaca är det APPO som är den enda legitima beslutande organet i delstaten. Det är början på ett genuint arbetarstyre och måste stärkas, utvidgas och länkas samman i hela delstaten och landet.

Förtagsägarföreningen i Oaxaca har hotat med en lockout om konflikten inte får en snar lösning. De menar att de är ”neutrala” i konflikten och att de endast vill ha ordning. Men detta är en tydlig attack på arbetar- och bondekampen. En stängning av industrin skulle beröva de som kämpar vad de behöver för att tillgodo se sina grundläggande behov. Med detta hot försöker de skrämma rörelsen att komma till en snabb uppgörelse i konflikten, till förmån för delstatsregeringen och det kapitalistiska systemet. Företagsägarna kan helt enkelt inte tänka sig ett samhälle utan chefer, utan ett repressivt borgligt maskineri, ett samhälle styrt av och för arbetare och bönder i Mexiko.

Om cheferna startar en lockout, är den enda utvägen för Oaxacas arbetare att ockupera fabriker och företag och driva dem under de valda arbetarkomitéernas kontroll i en övergripande koordination med APPO. Detta skulle ge rörelsens fiende ett dubbelt bakslag. Det skulle förhindra att grundläggande behov inte förvägrades arbetarna och skulle innebära ett stort steg mot en socialistisk inriktning för kampen. På detta sätt skulle arbetarna ha en direkt demokratisk kontroll över produktion, distribution och utbyte, koordinerat genom demokratiskt vald ansvarigt arbetarregering – APPO.

Världsrevolution

Tillsammans med kravet på Guvenör Ruiz( som just nu har gått under jorden.) avgång, behöver rörelsen i Oaxaca finna en väg att närmare koppla samman sig med den nationella kampen mot valfusket. Att bygga en gemensam front med alla andra sektorer av kampen i landet är det bästa sättet att fösvara arbetarna i Oaxaca, stoppa valfusket, stoppa förtrycket av de inhemska sammanslutningarna, bekämpa Fox-regeringens arbetarfientliga politik och utvidga kampen för socialism.

APPO borde kopieras på nationell nivå. Det nationella demokratiska konventet sammankallat av Obrador till den 16 september borde följa APPOs exempel och bilda en arbetarregering i Mexiko, länkad genom revolutionära kommitéer över hela landet. Med tanke på dagens styrkeförhållanden borde stödet bli överväldigande.

I samband med att den revolutionära vågen sveper fram i hela Latinamerika, har Mexiko en nyckelroll: mot gränsen till världens starkaste imperiella makt. Revolutions respekterar inte gränser och med miljoner mexikaner och andra Latinamerikaner boende i USA, förbereder den amerikanska härskarklassen en kraftmätning. Den senaste militäriseringen av USA-Mexikanska gränsen som svar på så kallad ”akut illegal invandring” är ingen tillfällighet. Gränspolisen har nyligen utökat antalet SWAT-liknande styrkor längs gränsen och US Navy vaktar Mexikanska oljeplattformar i den Mexikanska gulfen.

Om Lopez Obrador tar makten med hjälp av den fantastiska mobiliseringen som vi har sett de senaste veckorna, kommer pressen på honom för han ska genomföra betydande sociala reformer att bli överväldigande. Om Calderon instaleras som President, kommer hans regering att paralyseras från första dagen – det skulle bli praktiskt taget omöjligt för honom att sitta hela sex-års mandatet.

Händeelserna i Oaxaca är början till den Mexikanska socialistrevolutionen. I varje hörn av landet finns sprängbart material, vilket kommer brinna under den kommande perioden. Situationen förändras snabbt och vi måste vara beredda att på kort varsel stödja arbetarna och bönderna i Oaxaca och Mexiko om det skulle ske ytterligare repression från staten.

Militantes kamrater i Mexiko står i kampens frontlinje. De har nyligen attackerats av borglig press, vilket bara visar att deras arbete har haft effekt. För regelbunden uppdatering av situationen i Mexiko besök www.marxist.com.

John Peterson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,128FansGilla
2,540FöljareFölj
1,307FöljareFölj
2,185FöljareFölj
754PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna