Kampen mot reformismen

Den röda tråden i vår huvudartikel i nummer 50 av Till marxismens försvar, Lärdomar från Grekland, är problemet med reformism: tron att samhällets sjukdomar – såsom krig och fattigdom – kan avskaffas gradvis, utan att det kapitalistiska systemet störtas genom en revolution.

Detta tar sig oftast uttryck i argumentet att arbetarrörelsen bör begränsa sig till att kämpa för det som är mest omedelbart uppnåeligt. Med varje liten seger, menar man, blir arbetarklassen både starkare och får det bättre – och rör sig därmed långsamt men säkert i riktning mot sin befrielse. Varje diskussion om rörelsens ”slutmål”, såsom socialism, blir därmed akademisk.

För många framstår detta som ett mer realistiskt och ”praktiskt” alternativ till kampen för en socialistisk revolution. Trots allt, så utlovar det ju förändring utan risken för våld eller någon form av instabilitet.

Ibland kan dessa argument till och med låta trovärdiga. Under en period av kraftigt kapitalistiskt uppsving har kapitalisterna råd att genomföra en rad betydande demokratiska och sociala reformer, åtminstone i de avancerade kapitalistiska länderna. Socialdemokratins uppgång fram till första världskriget var en sådan period. Det var även de så kallade ”trettio gyllene åren” efter andra världskrigets slut.

Men historien visar att fredliga och gradvisa framsteg är omöjliga under kapitalismen. Periodiska nedgångar kastar hela systemet in i kris. Och under kapitalismens nedgång har dessa kriser blivit djupare och mer långvariga.

Kris

1900-talet visade hur snabbt reformism förvandlas till sin motsats. I Europa, socialdemokratins födelseplats, ersattes perioden av välstånd så småningom, på trettiotalet, av massarbetslöshet, inbördeskrig och på många håll till och med fascism.

Genom att binda arbetarrörelsens mål, metoder och hela synsätt till kapitalismens strukturer blev reformisterna oförmögna att försvara tidigare erövringar – än mindre vinna nya. Än värre var att många samarbetade med borgarklassen i imperialistiska krig och attackerade arbetare för att bevara sina egna kapitalistiska staters stabilitet.

1934 skrev Trotskij:

”Utan reformer finns det ingen reformism, utan en välbärgad kapitalism, inga reformer. Den högerreformistiska flygeln blir antireformistisk i den bemärkelsen att den hjälper bourgeoisien, direkt eller indirekt, att krossa arbetarklassens gamla landvinningar.”¹

Idag uttrycker sig kapitalismens kris också som reformismens kris.

Sedan slutet på efterkrigstidens uppsving på 1970-talet har arbetarklassens landvinningar långsamt och smärtsamt dragits tillbaka över hela världen. Reformer har förvandlats till kontrareformer. Samma Labourparti som på 1940-talet införde välfärd ”från vaggan till graven” skär nu ned fem miljarder pund i stöd till funktionsnedsatta.

Efter krisen 2008 rörde sig miljontals arbetare och unga åt vänster, vilket ledde till att nya rörelser växte fram världen över. Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Corbyn i Storbritannien, Mélenchon i Frankrike och Sanders i USA samlade alla massivt stöd genom att kräva radikal förändring – ofta under parollen ”socialism”.

Men de delade alla illusionen att kapitalismen kunde lagas med smarta reformförslag och statlig reglering. Trots sin socialistiska retorik var deras mål att reglera kapitalismen, inte att avskaffa den. Åtstramningspolitiken sågs, och ses fortfarande, som ett politiskt val grundat i en ondskefull ”nyliberal” ideologi, inte som ett nödvändigt resultat av kapitalismens kris.

Ingen av dem har genomfört en enda meningsfull reform. I Storbritannien kapitulerade Corbyn inför pressen från partihögern i frågan om antisemitism och ”Brexit”, vilket ledde till att hans rörelse krossades.

Sanders har sedan 2016 stöttat varje kandidat som Demokraternas etablissemang fört fram, med motiveringen att man måste ”stoppa Trump”.

I Grekland vann Syriza ett historiskt mandat att motsätta sig åtstramningarna, bara för att sedan kapitulera för det internationella finanskapitalets krav, med fruktansvärda konsekvenser för den grekiska befolkningen.

I samtliga fall har de vänsterreformistiska ledarna dragit sig tillbaka så fort de stött på ett verkligt motstånd från den härskande klassen.

Som ett resultat har ”vänstern” blivit fullständigt misskrediterad. Men ilskan i samhällets botten har inte försvunnit. Istället har en betydande del av arbetarklassen vänt sig till alternativ som Trump, Reform UK och Alternative für Deutschland i hopp om att de ska erbjuda en väg ut ur krisen.

Förräderi

Varför hände detta? Trotskij har svaret:

”Den som hyllar fait accompli är oförmögen att förbereda framtiden.”²

Alla reformisters synsätt präglas av den grövsta formen av empirism. Reformisterna själva skryter till och med stolt över sitt ”pragmatiska” förhållningssätt. De utgår från de omedelbart tillgängliga ”fakta” och bygger därefter hela sin strategi på denna grund.

Borgarklassens ägande och kontroll över ekonomin är ett obestridligt faktum; den borgerliga statens existens och makt är likaså ett faktum. I de så kallade ”liberala demokratierna” är lagstiftning genom parlamentet, allmän rösträtt, fackföreningar och så vidare också en del av verkligheten.

Att arbetarklassen existerar är något som de flesta reformister skulle erkänna som ett faktum. Men tanken att arbetarklassen skulle kunna ersätta den borgerliga staten och själva styra samhället avvisas som ”utopiskt”. Varför? För att arbetarna inte redan gör det.

Följaktligen blir den borgerliga staten ”staten” i allmänhet, den borgerliga demokratin blir ”demokrati” i allmänhet, de kapitalistiska förhållandena blir ”ekonomin” i allmänhet, den härskande klassens ideologiska principer, såsom dess moral, blir universella ”värderingar” och ”moral” i allmänhet.

Kort sagt: för reformisten är den kapitalistiska ordningen liktydig med ordning som sådan – den enda ordning som existerar och den enda som **kan** existera. Därför är allt som riskerar att denna ordning faller samman otänkbart.

Det är därför reformistiska ledare ofta fruktar just de rörelser som de själva sätter igång. För dem är arbetarklassen inte en revolutionär kraft som kan mobiliseras för att störta den befintliga ordningen, utan en massa som ska ”representeras”. Massmobiliseringar och strejker blir därmed inte mycket mer än ett förhandlingsmedel i ständiga förhandlingar med cheferna.

Så snart grundvalarna för systemet hotas, drar sig reformisterna tillbaka i panik. Med sådana ledare kan arbetarklassen inte förvänta sig annat än nederlag i den nuvarande perioden.

Sekterism

Genom den vetenskapliga studien av klasskampen genom historien, har marxismen fastställt att kapitalismens ondska inte kan avskaffas utan att arbetarklassen medvetet störtar kapitalismen.

Därför är den första plikten för äkta kommunister att kämpa för arbetarrörelsens självständiga klasståndpunkt. Det innebär att avslöja och motverka alla försök att binda rörelsen till det kapitalistiska systemet och dess institutioner, som den borgerliga staten. Detta är ”den första bokstaven i kommunismens ABC”, för att använda Trotskijs uttryck.³

Men som ett sexårigt barn kan berätta, så finns det fler bokstäver i alfabetet. Och det är nödvändigt att tydligt skilja mellan reformismen hos arbetarklassens ledare och arbetarnas egen strävan efter reformer.

Ofta sammanfaller dessa två. Reformistiska ledare kommer att erbjuda reformer, och arbetarna kommer att följa deras ledning i hopp om att uppnå konkreta förbättringar. Vissa marxister kan frestas att avfärda massornas ”reformistiska illusioner”. Deras lösning är då att informera arbetarna om att de begår ett misstag, att deras ledare kommer att förråda dem och att de inte ska slösa sin tid på att rösta på reformistiska politiker.

Allt detta kan låta rimligt i teorin. Ett sådant argument bygger trots allt på en djup sanning – att reformismen, i en tid av kapitalistisk kris, inte kan leverera de reformer som massorna kräver. Men det blir ändå helt verkningslöst och felaktigt, just därför att det är så abstrakt.

Att enbart föreläsa för arbetarklassen om behovet av att störta kapitalismen, utan att koppla denna allmänna sanning till den levande rörelsens konkreta krav, är själva kännetecknet på sekterism. Som Trotskij förklarade:

”Sekteristen ser på samhällslivet som en utmärkt skola, där han själv är lärare. Enligt honom, borde arbetarklassen sätta åt sidan alla mindre viktiga frågor och samlas kring hans talarstol. Då skulle allt ordna sig till det bästa!”⁴

Medvetandet

Det räcker inte att bara hävda att arbetarna måste bli revolutionära. Det är nödvändigt att förstå hur det revolutionära medvetandet faktiskt utvecklas. Och det utvecklas dialektiskt, i plötsliga språng, genom kampen för att förändra samhället i praktiken, inte i teorin.

Det gäller särskilt i tider av kris, när kapitalismen inte ens har råd med grundläggande reformer.

1922 konstaterade Kommunistiska internationalen:

”Under de allmänna förhållanden, vari arbetarerörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, om den än utgår endast från smärre detaljkrav, oundvikligt att ställa på dagordningen mer allmänna och mer grundläggande frågor om revolution.”⁵

Fyra år senare deltog över tre miljoner brittiska arbetare i en generalstrejk under parollen: ”Inte en penny mindre i lön, inte en minut till på arbetsdagen”. Vad som började som en defensiv kamp mot chefernas attacker förvandlades till en direkt konfrontation mellan arbetarklassen och den brittiska staten, där arbetarna kunde ha tagit makten.

Förutsättningarna för liknande omvälvningar finns idag i överflöd över hela världen. I Colombia valde miljontals människor Gustavo Petro till landets första vänsterpresident någonsin, med löften om en rad reformer inom arbetsvillkor, sjukvård, pensioner och mer.

Petro har varit tydlig med att han vill upprätta en form av ”mänsklig kapitalism” i Colombia – inte socialism. Ändå stöder miljontals arbetare hans regering och reformprogram, eftersom de ser det som ett försök att tillgodose deras akuta krav på ett bättre liv.

Problemet är att den colombianska kapitalismen är oförmögen att tillgodose dessa krav. Därför har den härskande klassen fört en rasande försvarsstrid – i medierna, i kongressen och i domstolarna – för att blockera och sabotera reformerna.

När Petro uppmanade till massmobiliseringar till stöd för en folkomröstning, eller consulta popular, om flera av sina reformer, hade han absolut inga intentioner att gå bortom den borgerliga demokratins ramar. Istället hoppades han kunna använda massornas tryck för att tvinga fram kompromisser från den härskande klassen. Men Petros intentioner är inte nödvändigtvis desamma som arbetarnas och ungdomarnas.

Uppmuntrade av Petros uppmaning bildades folkliga församlingar – cabildos – för att organisera rörelsen. Det mest stridbara skiktet i dessa församlingar har börjat uppmana till en obegränsad Paro Nacional (nationell nedstängning), i likhet med den upproriska rörelse som besegrade Ivan Duques högerregering 2021.

Av rädsla för att en revolutionär massrörelse ska sprida sig har den colombianska härskande klassen tillfälligt backat och låtit Petros arbetsmarknadsreform gå igenom kongressen i juni. Men i takt med att kapitalismens kris fördjupas i Colombia kommer den härskande klassens manövrer att fortsätta, och massornas radikalisering kan lätt växa – vilket kommer att sätta dem på kollisionskurs med gränserna för Petros reformism.

Det finns punkter i klasskampen när arbetarna säger: ”Vi ger oss inte!” Lenin identifierade detta som en av de nödvändiga förutsättningarna för en revolution. En sådan punkt nåddes i Grekland 2015.

När Syriza-regeringen utlyste en folkomröstning om det nedskärningspaket som landets långivare krävde, samlades det grekiska folkets alla krav i ett enda ord: ”Oxi!” [Nej!]

Det som ledarna hade tänkt som en enkel omröstning för att stärka sin förhandlingsposition fick massorna att resa sig i en rörelse som hade kunnat bryta helt med kapitalismen och utlösa en revolutionär våg i Europa.

Men det är just här som ledarskapets roll blir avgörande.

Precis som i Grekland kan ett reformistiskt ledarskap inte erbjuda någon väg framåt. Motsättningen mellan reformisternas ord och handlingar når en outhärdlig nivå – och rörelsen kastas in i kris.

Vår roll

Man kan fråga sig: om arbetarna har blivit så radikaliserade vid det här laget, varför avsätter de då inte bara sina ledare och tar makten själva?

Om arbetarna bara kunde improvisera fram ett revolutionärt ledarskap, skulle ett revolutionärt parti vara överflödigt – och i så fall skulle vi ärligt talat redan leva under socialismen.

Det revolutionära partiets roll är inte att ställa revolution i motsättning till reform. Dess uppgift är att utgöra en bro mellan de två. Som Rosa Luxemburg förklarade i sin pamflett Reform eller revolution:

”Mellan sociala reformer och social revolution råder för [marxister] ett oupplösligt samband.”⁶

Men för att kunna gå från ord till handling måste partiet kunna vinna förtroendet från majoriteten av arbetarklassen. Strategiska frågor övergår därmed i taktiska problem.

Kommunister måste kunna se världen genom arbetarklassens ögon. Vi måste utgå från massornas medvetande som det är nu, inklusive alla illusioner de kan ha – i reformistiska ledare, demokratiska krav, den nationella frågan och så vidare – och koppla detta till behovet av att arbetarklassen tar kontroll över samhället.

Om kommunister anser att massorna har fel i sina krav eller sitt val av ledare måste vi säga sanningen till dem. Men inte genom att föreläsa från sidlinjen. Först måste vi visa att vi är beredda att kämpa tillsammans med dem, på den grund de själva valt att kämpa.

Detta var den metod som Marx och Engels förespråkade; det var vad Trotskij försvarade under hela sitt liv – särskilt i Övergångsprogrammet – och det var denna metod som gjorde det möjligt för bolsjevikerna att genomföra historiens största revolution i oktober 1917.

Våren 1917 stödde majoriteten av arbetarna reformistiska partier som mensjevikerna. Istället för att bara tala om för arbetarna att de skulle överge reformisterna, gick Lenin ut offentligt och uppmanade dessa partier att själva ta makten och avvisa allt samarbete med den härskande klassen och dess agenter. Detta var mycket effektivt eftersom det återspeglade exakt vad de flesta arbetare ville vid den tiden, och det visade samtidigt att reformisterna i praktiken inte kunde uppfylla arbetarnas krav.

På samma sätt var bolsjevikernas krav på en konstituerande församling och jord åt bönderna inga socialistiska krav i sig; de togs direkt från massornas egna krav. Men bolsjevikerna gav dessa krav en revolutionär, övergångsmässig karaktär genom att förklara att det enda sättet att uppnå dessa krav var om arbetarna och bönderna själva tog makten genom de sovjeter (råd) som de skapat i kampen, och genomförde dem på egen hand.

Lenins råd till bolsjevikerna var att ”tålmodigt förklara”! På så vis drog arbetarna sina egna slutsatser och vände sig till bolsjevikerna som det enda parti som faktiskt kunde förverkliga de reformer de kämpade för. Utan detta hade oktoberrevolutionen aldrig ägt rum.

Vår uppgift

Den kommande perioden kommer att rymma många möjligheter för revolutionära kommunister, men också hårda prövningar.

Om vi inte förmår att vinna över de mest medvetna arbetarna och ungdomarna till vår fana, kommer alla anspråk på att vara ett revolutionärt alternativ till dagens ledarskap att avslöjas som tomt prat. Kampen mot reformismen är idag inget annat än kampen för att övervinna vår egen isolering.

I länder där revolutionära kommunister bara har börjat organisera sig är uppgiften att vinna arbetarklassens förtrupp fortfarande något som ligger i framtiden. Men även här måste vi fostra allsidigt skolade marxistiska kadrer – **verkliga** kommunister – som inte bara kan identifiera arbetarnas ledares misstag, utan också förstå arbetarnas egna känslor. Det är bara på detta sätt som vi verkligen kan stärka kommunismens krafter världen över.

Att förstå förhållandet mellan kampen för reformer, reformism och revolution är prövostenen för varje revolutionär tendens. Den som inte förstår detta kan i bästa fall spela rollen som ett kommunistiskt propagandasällskap – men aldrig som ett parti för proletariatets revolution.

Detta är vår uppgift. Om vi ska lyckas måste vi tillägna oss historiens lärdomar.

1. Leo Trotskij, ”Än en gång om centrismen”, 1934, Marxist Internet Archive, (hämtad 24 juni 2025). ↩︎
2. Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, Bokförlaget Stormklockan, 2023, s. 23 ↩︎
3. Leo Trotskij, ”Om enhetsfronten”, 1922, Marxists Internet Archive, (hämtad 24 juni 2025). ↩︎
4. Leo Trotskij, ”Centrism, sekterism och den Fjärde Internationalen”, ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom, Bokförlaget Stormklockan, 2024, s. 218 ↩︎
5. ”Teser och resolutioner antagna å Kommunistiska Internationalens fjärde världskongress (Moskva, 5 november – 6 december 1922)”, Frams förlag, Stockholm 1923, Marxists Internet Archive. ↩︎
6. Rosa Luxemburg, ”Sociala reformer eller revolution?”, Reformpolitik och socialism, Arkiv förlag, 1983, s. 10. ↩︎