Joe Hills ande lever än

Trots att över 100 år har förflutit sedan svensken Joe Hill avrättades i november 1915, lever han kvar i våra sånger, som känns lika aktuella idag som när de skrevs i början av 1900-talet i USA. Arvet efter Joe Hill är dock inte bara lyrik – det är även ett brinnande klasshat och kampvilja. 

Joe Hill (eller Joel Hägglund som han hette under sina år i Sverige) föddes i ett mycket religiöst men också mycket musikaliskt hem i Gävle den sjunde oktober 1879. Det var här han lärde sig att spela instrument och skriva visor. Bland annat lärde han sig att spela banjo och orgel, som hans far hade byggt själv.

Efter att Joes far dog 1887 tvingades samtliga barn ur barnaskaran bidra till familjens överlevnad och nio år gammal tog han anställning på ett repslageri. Några år senare drabbades den unge Joe av tuberkulos och flyttade till Stockholm för behandling. Två år efter det, 1902, dog hans mamma och barnen flyttade ut ur familjehemmet. Vissa stannade i Sverige, men Joe och hans bror Paul emigrerade – likt en och en halv miljon andra svenskar mellan 1851–1930 – till Amerika. 

 I USA möttes han, liksom många andra migranter, av fattigdom och arbetslöshet, misär och smuts. Han kom till New York och tog diverse ströjobb, som vaktmästare och städare på fattigkrogar. Vistelsen i New York blev kort och redan inom ett år fortsatte han resan, längre in i USA.

I Chicago slavade Joe Hill på en mekanisk verkstad där arbetarna tvingades arbeta tolv timmar om dagen under fruktansvärda förhållanden. Förfärad av arbetsförhållandena försökte Joe organisera sina arbetskamrater i ett fackförbund men fick resolut sparken, svartlistades som en “utländsk agitator” och tvingades lämna Chicago. Resan fortsatte, med Kalifornien som mål, och tog Hill genom timmerhuggares vindbitna stugor, stekheta järnvägsbyggen och kolsvarta gruvor. 

Joe Hill organiserade sig runt 1910 (exakt årtal vet vi inte) i Industrial Workers of the World (IWW) i hamnstaden San Pedro, Kalifornien. IWW, eller “Wobblies” som de i folkmun kallades, var en fackförening som organiserade icke-utbildade arbetare – något det största fackförbundet American Federation of Labor vägrade att göra.

IWW kom med sin radikala kampvilja och entusiasm – kanske bäst personifierad av den legendariske “Big Bill” Haywood – att spela en mycket viktig roll i den hårda klasskampen som utspelade sig i USA innan första världskriget. Strejkande arbetare riskerade inte bara förlora arbetet – arbetsgivarna anställde inte sällan privata miliser eller beväpnade strejkbrytare för att mörda arbetare.

Joe Hill blev snabbt en ledande medlem i IWW, dels i fackets grupp i staden San Pedro men främst som fackföreningens skald. IWW förstod tidigt sångens och kulturens viktiga roll i klasskampen och agitationen. Dessa uttryck för klasskampen, som visade arbetarklassens dagliga besvär, men även nöjen, användes inte bara som förströelse – utan för agitation.

Workers of the world, awaken!
Rise in all your splendid might;
Take the wealth that you are making,
It belongs to you by right.
No one will for bread be crying,
We’ll have freedom, love and health.
When the grand red flag is flying
In the Workers’ Commonwealth.

IWW publicerade med jämna mellanrum sånghäftet The Little Red Songbook, bestående av egna sånger. Många av Hills sånger publicerades i såväl i dessa sånghäften som i IWW:s tidning. Sånghäftena sålde som smör och arbetare över hela Kalifornien sjöng hans sånger. Hans framgång som visdiktare kom med Casey Jones the Union Scab som skrevs under en stor järnvägsstrejk i Kalifornien 1910 och handlar om strejkbrytaren Casey Jones, som förvisats till helvetet efter att ha agerat strejkbrytare i himlen.

Casey Jones went to Hell a’flying;
“Casey Jones,” the Devil said, “Oh fine:
Casey Jones, get busy shovelling sulphur;
That’s what you get for scabbing on the S. P. Line.”

Joe Hill var dock inte bara en diktande revolutionär – han var mycket aktiv i klasskampen. Bland annat reste han till Mexiko 1911 och deltog i frihetskriget mot diktatorn Díaz. Enligt Ralph Chaplin, ledande medlem i IWW och samtida med Hill, “fanns Joe överallt där det hände något”. Han deltog i järnvägsstrejker i British Columbia, protester i San Diego och 1913 var han tillbaka i San Pedro, där han som sekreterare i strejkkommittén deltog i en hamnarbetarstrejk.

Det var först då polisen fick upp ögonen för honom och höll honom i arresten i 30 dagar för lösdriveri. Samma år flyttade Hill till Salt Lake City, Utah. Även där organiserade han framgångsrika strejker i koppargruvorna. 

Joe Hills revolutionära gärning skulle dock komma att få ett abrupt slut. Sent på kvällen den 11 januari 1914 uppsökte han en läkare för att ta ut en revolverkula ur axeln – något han menade han ådragit sig i en tvist om en kvinna. Tidigare samma dag hade en specerihandlare och dennes son skjutits till döds av okända revolvermän. Hills skottskada och brist på alibi var tillräckligt för domstolen för att döma honom till döden.

Dödsdomen och den minst sagt bristfälliga rättegången ledde till en våg av protester över hela USA och världen. Tiotusentals arbetare skrev under IWW:s namninsamlingar mot dödsdomen. Det gick till och med så långt att presidenten Woodrow Wilson och den svenska ambassadören motsatte sig beslutet. Men protesterna föll på döva öron. Joe Hill valde själv avrättning via arkebusering och sade skämtsamt att han hade ju “blivit skjuten på en del, och jag tror jag kan klara det”.

Den sista tiden i sitt liv spenderade han i en fängelsecell, där skrev han sina sista sånger, däribland The Rebel Girl.  I sitt avskedsbrev skrev han de numera bevingade orden “Sörj inte, organisera er!” till sin kamrat Bill Haywood. I gryningen den 19 november 1915 bands Joe Hill till en stol och arkebuserades. En av arbetarklassens största diktare hade avrättats kallblodigt.

Men Joe Hill och det han levde och dog för – arbetarklassens slutgiltiga seger över kapitalet och förnedringen – återfinns än idag i hans sånger och i kampen. I varje strejk, i varje höjd näve mot förtrycket, återfinns Joe Hill.