I slutet på september rapporterades det om drönare över en rad danska flygplatser, ett antal militära anläggningar, men också andra delar av landet. Med premiärminister Mette Frederiksen i spetsen har den härskande klassen sedan dess försökt piska upp rädsla för ett fullskaligt krig med Ryssland. De vågar inte kalla drönarna en regelrätt attack, utan snarare en ”kränkning” och säger att ett så kallat hybridkrig nu utkämpas mot det lilla, fredsälskande Danmark.
Ryssarna har utsetts till den otvetydiga fienden, skurken och angriparen. Den socialdemokratiske justitieministern Peter Hummelgaard har till och med jämfört den nuvarande situationen med den efter terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001, där 3 000 människor dödades. Det är uppenbart att regeringen försöker skapa rädsla och utnyttja situationen till sin egen politiska fördel.
Mycket är dock fortfarande höljt i dunkel. Det finns till exempel fortfarande inga bevis för vem drönarna tillhör. Dessutom har rapporter börjat sippra ut om att det kanske inte fanns några drönare överhuvudtaget, och anonyma källor inom underrättelsetjänsten har sått allvarliga tvivel om regeringens påståenden.
Även om vi antar att regeringens påstående om att Ryssland ligger bakom är sant, måste vi ställa följande fråga: hur har det kunnat bli så här? Är det sant, som Mette Frederiksen antyder, att danska politiker bara har suttit hemma och ätit sitt danska rågbröd i lugn och ro, när plötsligt, från ingenstans, ryssarna har valt Danmark som sitt nästa mål?
Inte alls. Tvärtom har hon – tillsammans med nästan alla andra danska politiker – bedrivit en extremt aggressiv utrikespolitik gentemot Ryssland som aktivt eskalerat situationen.
Alltid pekande med fingret
Den härskande klassen i Danmark använder medierna för att försöka ge sken av att den själv och dess allierade alltid agerar defensivt, medan dess konkurrenter, rivaler och motståndare bär skulden för alla problem i världen.
Vi ser detta just nu i Gaza. Enligt danska politiker har Israel ”rätt att försvara sig” genom att massakrera tiotusentals oskyldiga män, kvinnor och barn. Glöm de senaste 80 årens ockupation, fördrivning och etnisk rensning av det palestinska folket.
Samma sak har varit fallet med Ryssland. När den ryska invasionen av Ukraina inleddes i början av 2022 beskrev danska politiker och medier den som en oprovocerad aggression från Rysslands sida.
De sa ingenting om hur västvärlden hjälpte till att införa den mest korrupta formen av maffia-kapitalism i Ryssland när Sovjetunionen föll.
Ingenting om hur Nato, en fientlig militärallians, sedan dess har expanderat österut och accepterat ryska gränsstater som medlemmar. Ingenting om de många Nato-baserna, militärövningarna och trupputplaceringarna längs den ryska gränsen. Ingenting om västvärldens stöd till Majdankuppen 2014, som etablerade en ny pro-västlig regim i Ukraina, som startade ett inbördeskrig mot den rysktalande delen av den ukrainska befolkningen.
Det faktum att kriget i själva verket är ett krig mellan västimperialismen å ena sidan och Ryssland å andra sidan, som utkämpas på ukrainskt territorium, förbigås naturligtvis med tystnad. Det politikerna och medierna ville att vi skulle fokusera på var att Ryssland hade attackerat Ukraina. Punkt slut.
Det är precis samma bild som målas upp nu.
Militär aggression mot Ryssland
Om vi är intresserade av mer än bara skrämselpropaganda och faktiskt vill förstå situationen, måste vi förstå den politik som Mette Frederiksen och Danmark bedriver.
Sedan andra världskriget har Danmark dragit nytta av USA:s dominans i den kapitalistiska världen och har därför alltid varit extremt lojal mot Washington. Det är därför danska politiker gladeligen har följt amerikanerna när de har bombat och invaderat land efter land i Mellanöstern under de senaste årtiondena.
Detta förhållande till USA, i kombination med danska intressen i Östeuropa, var också anledningen till att Frederiksen, med stöd av hela det danska parlamentet, intog en så skarp hållning till kriget i Ukraina. I ett försök att försvaga Ryssland bidrog USA, under ledning av Joe Biden, till att provocera fram detta krig i Ukraina, som den danska regeringen stödde från början.
Danska politiker har inte bara skickat svindlande 75 miljarder danska kronor (109 miljarder svenska kronor) av skattebetalarnas pengar till Ukraina, utan också flygplan, stridsvagnar och annan militär utrustning. I Europa har Mette Frederiksen och regeringen varit bland dem som har drivit hårdast på för att eskalera kriget.
I maj förra året var Mette Frederiksen en av de första som gav Ukraina tillstånd att använda vapen som donerats av Danmark för attacker inne i Ryssland.
Mette Frederiksen tog också ledningen i att driva på för att Ukraina skulle få använda sina långdistansmissiler för attacker inne i Ryssland, trots ryska uttalanden om att de betraktade detta som en krigsförklaring från Nato.
I en direkt fortsättning på detta sa hon i en intervju förra sommaren:
”Man kan inte vara på fredsuppdrag i Ryssland. Vi har försökt, men vi har inget kvar att diskutera med Putin. Och vi i Europa måste snart inse att Ryssland inte vill ha fred. Därför måste vi våga göra det som tidigare generationer gjorde: använda militär makt för att säkra demokrati och mänskliga rättigheter.”
I själva verket innebär uttalanden som dessa en krigsförklaring mot Ryssland från Danmarks sida. Det är i detta sammanhang vi måste se den eskalering som Mette Frederiksen har fortsatt med sedan dess.
Från och med den 1 december kommer det ukrainska företaget Fire Point att börja producera bränsle i Danmark till Ukrainas långdistansmissiler, som har en räckvidd på 3 000 kilometer. Danska politiker har därmed gett Ukraina tillstånd att tillverka vapendelar i Danmark, som kommer att användas i kriget mot Ryssland och som kan slå direkt mot Ryssland.
Sedan kommer det senaste steget på Danmarks eskaleringsstege.
Fem dagar innan de första drönarna observerades över danska flygplatser höll regeringen en presskonferens om vad den själv beskrev som ett historiskt ”paradigmskifte”. För första gången ska den danska militären beväpna sig med offensiva vapen i form av långdistansprecisionsmissiler. Regeringen gjorde det mycket tydligt att de vapen som Danmark nu anskaffar köps in på grund av Ryssland och måste kunna träffa mål inom dess gränser.
Om man tar ett steg tillbaka och tänker på den politik som Mette Frederiksen faktiskt bedriver, verkar det helt galet. Danmark, ett litet land, utesluter inte bara fred, utan leder också en ständig eskalering av konflikten med Ryssland. Om Ryssland hade uppträtt lika aggressivt mot Danmark som Danmark gör mot Ryssland, och hade eskalerat på samma sätt, skulle vi nu verkligen befinna oss i krig med Ryssland.
Om Mette Frederiksens politik fullföljs skulle det i slutändan leda till ett fullskaligt krig med världens största kärnvapenmakt, som också har världens största stridsutbildade armé.
Ingen piska
I motsats till den bild som generellt målas upp i danska medier är det den danska regeringen som uppträder extremt krigiskt, puffar upp sig och ständigt retar sin ryska fiende.
Mette Frederiksen har gått i spetsen för denna linje och försökt använda denna aggressiva hållning gentemot Ryssland för att öka sin egen auktoritet. Vid socialdemokraternas årliga konferens lät hon till exempel Mattias Tesfaye, minister för barn och utbildning, presentera henne som ”Putins huvudvärk”. Det är svårt att hitta en mer självgod och motbjudande form av poserande.
Peter Viggo Jacobsen, docent vid Det Kongelige Forsvarsakademi och en av Danmarks främsta militära experter, beskrev träffande Frederiksens agerande på följande sätt:
”Den tidigare amerikanske presidenten Theodore Roosevelt sa att man i krig måste tala mjukt och bära en stor påk. Danmark har en otroligt hög röst men ingen påk. […] Det är bara logiskt att när man sticker ut näsan så långt, riskerar man också att få en käftsmäll.”
Mette Frederiksen har upprepade gånger provocerat den största, starkaste och mest kärnvapenbeväpnade makten i Europa. De flesta skulle kunna räkna ut att detta förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Oavsett om Ryssland ligger bakom dessa drönarflygningar eller inte, har det ändå försatt hela det politiska etablissemanget i ett pinsamt tillstånd av total förvirring och maktlöshet.
Danska politikers oförmåga
Som Revolutionært Kommunistisk Parti, den danska sektionen av RCI, har vi alltid påpekat att Ryssland inte har något intresse av att invadera Danmark eller något annat NATO-land, och så är fallet än idag. Vare sig man gillar det eller inte har nationer sina intressesfärer. Precis som USA aldrig skulle acceptera kinesiska eller ryska militära installationer i Mexiko eller Kanada, kan Ryssland inte acceptera att Ukraina – det största europeiska landet som gränsar till Ryssland – blir medlem i Nato eller något liknande.
Men den danska regeringen har fortsatt att underblåsa rädslan för en nära förestående rysk invasion. Anledningen till detta är att USA, under ledning av Trump, inte bara försöker ta sig ur kriget i Ukraina, utan mer allmänt lämna Europa, inklusive Danmark, till att klara sig själv. Det är därför politiker och media underblåser rädslan, så att de kan få tyst acceptans för de miljarder som spenderas på vapeninköp och ytterligare militarisering. Detta gör det möjligt för dem att åsidosätta lagar och förordningar, till exempel för att bygga militära anläggningar som den ovannämnda fabriken Ukrainian Fire Points.
Denna rädsla har utan tvekan fått fäste bland en del av befolkningen. Många arbetare stöder den danska militäruppbyggnaden, på grund av effektiviteten i den rädsla som politikerna sprider. Många arbetare har blivit skrämda, eftersom de vill försvara sina hem, sina familjer och sina försörjningsmöjligheter.
Men vad drönaraffären har visat är att danska politiker är oförmögna att försvara ens en centimeter av landet.
Har danska politiker framstått som beslutsamma och resoluta i kölvattnet av dessa händelser? Tvärtom. De har varit helt rådlösa, fullständigt inkompetenta och utan en aning om vad de ska göra. En strid ström av intetsägande presskonferenser har hållits, med stora grupper av politiker och höga tjänstemän närvarande, men utan något meningsfullt att säga. När de till exempel fick frågan om varför drönarna inte sköts ned såg de förvirrade ut och mumlade något om att det var mörkt och om farorna med att skjuta något upp i luften, eftersom det kommer att falla tillbaka igen.
Det verkar ha kommit som en total överraskning för dem att drönarteknologi är något att räkna med under 2000-talet, trots att den har varit den viktigaste komponenten i kriget i Ukraina under de senaste 3,5 åren och att drönarflygningar redan hade observerats över hamnen i Køge, söder om Köpenhamn, i januari.
Många sitter säkert hemma och funderar på att politikerna har satt Danmark på kollisionskurs med Ryssland och att de inte har en aning om hur de ska skydda oss från sådana här ”attacker”. De drar säkert slutsatsen att detta är en helt galen politik. Det är de danska politikerna som skapar rädsla och osäkerhet om krig i framtiden, men när de ställs inför minsta lilla prövning vacklar de. Mette Frederiksen och hennes regering har visat sig vara stor i orden, men liten på jorden.
Svag regering
Detta skapar en allt större klyfta mellan politikerna och befolkningen, som Mette Frederiksen försöker överbrygga genom att rekonstruera covidkrisen, med sig själv i rollen som dagens hjälte. Med opinionsundersökningar som visar att stödet för Socialdemokraterna minskar och kommande kommunalval som ser ut att bli en katastrof för partiet, är detta en uppenbar möjlighet för statsministern att skapa en ny känsla av kris, som påminner om pandemin, för att återigen göra sig själv till en enande figur och öka sitt stöd.
Men effekten av hennes alarmistiska politik är inte densamma som under pandemin. Sedan dess har misstroendet mot Mette Frederiksen och övriga politiker vuxit sig allt starkare.
Mycket få människor tror att den nuvarande regeringen kommer att hantera denna kris på ett bra sätt. Deras inkompetens under de senaste veckorna har bara bekräftat denna uppfattning. Regeringen befinner sig i en mycket svag position, vilket inte förbättras av nya och pågående skandaler. För närvarande hänger ett fall av tjänstefel tungt över försvarsminister Troels Lund Poulsen – ledaren för Danmarks största borgerliga parti.
Vid det så kallade ”Folkmötet” för några månader sedan – ett årligt evenemang där politiker och samhällets överklass samlas för att ”fira den danska demokratin” – hördes ett dunder när ett F-35-stridsflygplan flög över ön, först medan Mette Frederiksen gav en intervju i nationell TV och sedan när Troels Lund Poulsen ledde ett evenemang.
Tajmingen var för bra för att vara sann. När han senare frågades om han hade beordrat flygplanen nekade han bestämt. Men nu har det visat sig vara en lögn. Militären har använts som en del av regeringens egen propagandamaskin. Det är omöjligt att säga hur detta fall kommer att sluta, eftersom ministern har ljugit direkt för det danska parlamentet, vilket är olagligt. I slutändan kan det kosta honom hans position som minister.
Stämningen har förändrats
Med fall som dessa är det inte konstigt att allt fler människor tappar förtroendet för Mette Frederiksen och hennes regering. Premiärministerns svar på kritiken mot hanteringen av drönarna har varit att stämpla alla kritiska röster som Putin-anhängare som ”sår splittring” bland befolkningen. Med andra ord försöker hon skrämma folk till att hålla tyst och göra som de blir tillsagda.
Men till skillnad från under pandemin, då det fanns en reell hälsorisk, har stämningen nu förändrats.
Besök vilken kommentarsektion som helst på sociala medier, så ser du att det inte bara är några få regeringskritiska internetkrigare som knorrar. Det finns många kritiska kommentarer från vanliga människor. Många skyller direkt på Mette Frederiksen för situationen, eftersom de ser att det är hon som har fortsatt att provocera Ryssland. Andra påpekar att hon och andra politiker i åratal har talat om att stärka försvaret, men att ingenting har gjorts än så länge. Det finns också en mindre grupp människor som inte tror att det har funnits några drönare alls, eller att det är regeringen själv som har skjutit upp dem.
Detta är den mest betydelsefulla aspekten av den aktuella situationen: förändringen i stämningen och förändringen i medvetandet.
Drönaraffären inträffar vid en tidpunkt då vi varje vecka bevittnar nya historiska händelser. Därför ökar den inte bara det djupa misstroendet mot politiker och myndigheter, utan tvingar också fler människor att ifrågasätta hur samhället som helhet är organiserat. Det är denna förändring i medvetandet som faktiskt är den största faran för makthavarna.