Stora Enso meddelade den 30 september att företaget varslar 60 anställda i Värmland – 40 på Skoghalls bruk och 20 vid sågverket i Grums. För de anställda på Skoghall är det ett hårt slag som kommer bara ett år efter ett stort varsel 2024, då nästan hundra jobb försvann och arbetsbördan för de kvarvarande ökade kraftigt.
– Uppsägningar är alltid en sista utväg, försäkrar platschefen Martin Lundqvist i företagets pressmeddelande.
Men för de anställda är det svårt att se något annat än att arbetarna återigen får betala priset för Stora Ensos jakt på vinster. I en artikel av Värmlands Folkblad beskriver flera anställda hur situationen upplevs på golvet.
– Vi arbetare är inte värda någonting längre, säger mekanikern Fritz Pedersen, som efter femtio år på bruket snart går i pension.
– De som bestämmer bryr sig bara om kapitalet och om att aktieägarna ska få sin utdelning, fortsätter han.
Även bland de yngre arbetarna på bruket råder oro.
– Det är redan pressat överallt, och nu ska ännu färre göra ännu mer, säger en av de anställda till VF.
Många beskriver hur tempot ökat sedan förra årets nedskärningar och hur varje nytt varsel skapar en känsla av att ingen går säker.
– Det är mycket oro och oförståelse, säger Marie Rosendahl, ordförande för den lokala avdelningen av fackförbundet Pappers.
Hon konstaterar att efter förra årets uppsägningar är det svårt att förstå vilka tjänster som nu ens finns kvar att varsla.
Samtidigt framhåller företagsledningen de vanliga argumenten: minskad efterfrågan, behov av effektivisering och ”stärkt konkurrenskraft”. Bakom orden döljer sig kapitalismens logik. För bolag som Stora Enso är arbetarna inte människor med liv och familjer, utan kostnader som kan kapas när aktieägarna kräver sin utdelning.
Förra året samlades uppemot tvåhundra arbetare till stormöte i Folkets hus i Skoghall dagen efter varslet. Ilskan och kampviljan var stark – många ville sätta press på företaget, vägra övertid eller ta till andra stridsåtgärder.
Men fackledningen valde att dämpa stämningen och inrikta sig på förhandlingar om ”milda” uppsägningar. Revolutionära kommunistiska partiet delade då ut flygblad i Skoghall med kravet på strejk – ett krav som säkert skulle få stort stöd, men som facket vägrade ta upp. Ett år senare står arbetarna inför samma hot – med samma passiva fackledning.
Det räcker nu! Det är dags att säga ifrån: inga fler uppsägningar, inga fler nedskärningar.
Om jobben ska räddas krävs kamp – och en grundläggande förändring där de som faktiskt arbetar också får makten att bestämma över produktionen.