Hur Sverige slutade ängslas och lärde sig älska bomben

“Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”, ska Göran Persson ha sagt under sin tid som statsminister. Det är ord från ett avslutat kapitel i svensk historia.

När Sovjetunionen i början av 1990-talet föll samman uppstod en buffertzon av länder mellan Sverige och den försvagade grannen i öst, som varit rival för den svenska härskande klassen i århundraden. Invasionshotet ansågs borta. Ett rejält invasionsförsvar var därmed onödigt, gammalmodigt och dyrt. 

Frågan om kostnaden blev särskilt akut på grund av den ekonomiska kris som exploderade i början av 1990-talet i Sverige.

I Försvaret av Sverige beskriver Oscar Jonsson omfattningen på de nedskärningar av den svenska militären som därför påbörjades. 96 procent av krigsorganisationen försvann. 30 brigader blev en. 42 flygdivisioner blev sex. Fem artilleriregementen blev ett. Fyra kustartilleriregementen blev noll. 46 ytstridsfartyg blev sju. Lokalförsvaret, där äldre värnpliktskullar ingick, gick från 300 000 till noll. År 2009 avskaffades värnplikten helt och hållet.

Under parollen ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” inriktades verksamheten istället till internationella insatser. Med målet att delta i USA-imperialismens härjningar och få en del av bytet skickades 500 man till Afghanistan, åtta Gripen-plan till Libyen och ett stridsfartyg till Adenviken utanför Somalias kust. 

Det våras för militären

Hur snabbt saker förändras! Som väckta ur en feberdröm har borgerligheten dragit igång en historisk upprustningskampanj för kung och fosterland.

De är inte ensamma. Rädda för ett stärkt Ryssland som går segrande ur kriget i Ukraina och övergivna av USA, är alla europeiska ledare överens om att försvarsutgifterna måste öka – och snabbt! 

En artikel i Financial Times med rubriken ”Europa måste trimma sin välfärdsstat för att bygga en krigsstat” förklarade hur europeiska ledare måste övertyga allmänheten om behovet av massiva nedskärningar: 

”De under 80 års ålder som vuxit upp i Europa kan ursäktas för att de ser välfärdsstaten som något självklart. Men sanningen är att den var en produkt av märkliga historiska omständigheter som rådde under andra halvan av 1900-talet och som inte längre existerar […] Välfärdsstaten som vi känner den måste retirera: inte till den grad att vi inte längre kan kalla den det, men tillräckligt för att det ska göra ont.”

Några rader ned säger artikeln något ännu mer avslöjande:

“Frågan är om allmänheten håller med. Jag tvekar på om rika, demokratiska samhällen kan genomföra svåra reformer – förutom i kriser. Kroniskt obehag är inte nog. En aspekt av riktig rädsla måste finnas, vilket det kanske gör nu.” 

Den härskande klassen anser alltså sig behöva sätta skräck i befolkningen för att genomdriva en upprustning på en skala och med en hastighet som vi inte sett på årtionden. Detta förklarar den enorma “ryssen kommer”-kampanjen som omger oss dagligen. 

Inte för att de på riktigt är rädda för en rysk invasion, som de påstår, utan för att Ryssland ska kunna återta de marknader som nu domineras av europeisk och amerikansk imperialism, som tidigare var en del av Sovjetunionen. För att skydda de svenska kapitalisternas kontroll över den baltiska marknaden, anser de det vara nödvändigt att försöka backa upp deras ekonomiska makt med militär makt. 

Kristerssons regering säger därför: öka militärutgifterna – kosta vad det kosta vill. I budgeten för 2026 skjuter de till ytterligare 27 miljarder kronor för att nå den runda siffran 175 miljarder – 100 miljarder mer än 2022.

Hundra miljarder är en hisnande summa. Att göra all kollektivtrafik gratis i hela Sverige hade kostat ungefär 30 miljarder. Gratis tandvård mindre än 20 miljarder. För hundra miljarder hade man till exempel kunnat fyrdubbla barnbidraget.

Det är också mycket mer pengar än vad man beslutade om i december, då planen var att “bara” öka försvarsanslagen med 17 miljarder. Man har alltså trollat fram ytterligare 10 miljarder kronor för bomber och granater sedan dess. 

Den nya planen för 2030 är att nå Nato-målet 3,5 procent av BNP – uppåt 225 miljarder. Det är mer pengar till militären än de fyra åren 2017–2020 sammanlagt, varje år. 

Samtidigt som skolor och sjukhus sparar in eller läggs ner, tar Försvarsmaktens materielverk på sig spenderarbyxorna. I år väntas försvaret göra inköp för 80 miljarder och nästa år får de ytterligare 12 miljarder att leka med. 

Man köper allt från ubåtar och ytstridsfartyg till polska luftvärn och israeliska sjömålsrobotar. Hela beståndet stridsfordon 90 ska renoveras. Det nya “rymdförsvaret” har skickat ut sin första militärsatellit. Man har startat ett nytt drönarprojekt med Saab. Listan på satsningar är väldigt, väldigt lång. 

Som grädde på moset skickar man de sista 40 miljarderna till Ukraina, för att förlänga ett krig man omöjligt kan vinna. Och om Ukrainakriget visar en sak med all önskvärd tydlighet, är det att uppgiften att bygga upp en militär som kan mäta sig med den ryska, är lättare sagd än gjord.

Mission impossible

I Försvaret av Sverige jämför Jonsson den svenska militärens storlek förra året med Ukrainas innan kriget började.

Då hade Ukraina 30 brigader och 120 artilleriregementen – Sverige hade två brigader och ett artilleriregemente. Ukraina hade 900 stridsvagnar – Sverige hade 120. Ukraina hade 2 800 artillerisystem och 100 luftvärnssystem – Sverige hade 48 artillerisystem och 4 luftvärnssystem.

Och trots ett enormt stöd från väst, besegrar Ryssland just nu den ukrainska militären.

Det är lättare att lägga ned saker än att starta upp dem igen. Det svenska försvaret har dessutom genomgått en svindlade ”sicksack”-kurs: På mindre än 10 år gick Sverige från invasionsförsvar till utlandsinsatser, och tillbaka till invasionsförsvar, parallellt med stora neddragningar. Och under samma tid gick man från värnplikt till yrkesarmé, och tillbaka till värnplikt. 

Efter att ha lagt 10 år på att avskaffa förmågan att träna värnpliktiga lägger Försvarsmakten nu miljarder på att bygga upp den igen. Enkla AK 5-karbiner och överskottsuniformer förstördes. Man fyllde igen bergrum och kustartillerianläggningar som man nu behöver.

Ledtiderna är extremt långa. Till exempel beställde försvaret två nya ubåtar 2015. Först väntades de sjösättas under 2022–2024, vilket sköts fram till någon gång 2025–2030 – och nu hoppas de få se dem innan 2035. Under tiden har deras nota vuxit från 8,6 till 14 miljarder kronor.

Mer pengar till militären översätts alltså inte automatiskt till bättre militär förmåga. Miljarder kronor kommer att slukas i ett svart hål av försummade investeringar. 

Ett exempel bland många är marinens fem Visbykorvetter som sjösattes 2009, med en prislapp på ungefär 11 miljarder kronor. Men de var enkla måltavlor, omöjliga att använda i krig, eftersom man inte köpte in luftvärnsrobotar till dem. Detta gjorde man först 2023 – till en betydligt högre kostnad. 

Inflationen på krigsmateriel är betydligt högre än andra varor. Varje år man väntar med att beställa samma artilleripjäs kostar. Det finns också ett före och efter Ukrainakriget, efter vilket priserna skjutit i höjden.

Att bygga upp den militära styrka som den svenska borgarklassen anser sig behöva för att försvara sina imperialistiska intressen kommer att sluka ofattbara summor, och ändå är det inte i närheten av vad som behövs för att mäta sig med Ryssland. 

Det hela för tankarna till ett latinskt ordspråk, som på svenska lyder ungefär: Bergen är i födslovånda, en löjlig råtta kommer att födas.

När lammen tystnar

Att Kristersson stoltserar med århundradets upprustning är knappast förvånande. Det slående är att det inte finns någon parlamentarisk opposition mot den inslagna kursen över huvud taget. Tanken på att i rekordfart bygga upp en svensk Nato-armé borde få även den mest sossiga vänsterpartist att skruva på sig.

Men i juni ingick alla riksdagspartier en överenskommelse för att säkra finansieringen genom lån på 300 miljarder. Istället för att opponera sig förklarade Vänsterpartiets Ida Gabrielsson att man minsann förespråkat att låna pengar till försvaret länge. Men den avgörande frågan, hur lånen ska betalas, lämnades med en plattityd:

“Det överenskommelsen inte omfattar är hur upprustningen ska finansieras när vi ska återgå till balans. Det kommer finnas ett betydande finansieringsgap mellan statens utgifter och intäkter. Nu blir det istället en fråga för regeringen, oavsett färg. 

Välfärden ska inte betala upprustningen tycker vi, och därför hade vi velat se en beredskapsskatt på de högsta inkomsterna och kapital, men där kunde vi inte enas.“

No shit. Sanningen är precis att oavsett vilka som bildar regering kommer arbetarklassen, inte höginkomsttagare och kapitalister, att förväntas axla kostnaden. Frågan som regeringen – och alla som tjuter med vargarna – måste besvara, ställdes enkelt av Fredrik Reinfeldt 2013:

“Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: Ska det vara mindre till skolan? Ska det vara mindre till sjukvården?”

Och precis som när Groucho Marx fick frågan “kaffe eller te?” svarar politikerna i kör: “Ja tack!”

Leo Marklund

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,301FansGilla
3,104FöljareFölj
3,420FöljareFölj
2,263FöljareFölj
878PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna