Jag var anställd på ett av Sveriges största lager via ett bemanningsföretag i nästan ett år. Likt tusentals andra jobbade jag med vetskapen att uppdragsgivaren (som hyr in bemanningsföretagets anställda) när som helst kunde avboka alla arbetspass utan någon särskild anledning, med konsekvensen att man istället fick ut en betydligt lägre garantilön på 123 kronor i timmen så länge som kontraktet varade.
I början fick man jobba hårt för att bli omtyckt av arbetsledarna och chefen. Jag och flera andra hade betydligt högre krav på oss än de som var fast anställda, för att de helt enkelt lättare kan hunsa med någon som är inhyrd och bokstavligen går att ersätta från en dag till en annan. Det rådde en konstant hets om vilka siffror som uppnåtts både som kollektiv och framförallt individuellt på veckobasis.
Jag jobbade ihärdigt och disciplinerat från dag ett, och fick vara kvar längre än flera andra som blev uppsagda efter bara några veckor. En kille som började samtidigt som mig förlorade sin anställning över en natt efter att han sagt ifrån mot en av arbetsledarnas uppenbart orättvisa och nedvärderande beteende, trots att han i övrigt gjorde ett utomordentligt arbete.
Men konkurrensen om lagerjobb är hård, särskilt det jag var på, och de kan välja och vraka tills de hittar de som är minst besvärliga att ha att göra med. Oftast är det de som har svårt att få andra jobb och därför är livrädda för att ställa krav eller säga ifrån.
Jag jobbade på och slet som ett djur vissa dagar för att inte riskera onödig kritik. När det var en månad kvar på mitt kontrakt fick jag information om att jag därefter skulle få fast anställning. Både arbetsledarna på plats och bemanningsföretagets chef sa att de var nöjda med mina arbetsinsatser.
Under en längre period hade jag varit ganska försiktig med vad jag säger till vem på jobbet, eftersom jag fortfarande hade en väldigt otrygg anställning och kommunister inte brukar vara överdrivet populära bland större företags chefer, i synnerhet inte inom industrin.
Men dagen efter att jag hade fått löfte om fast anställning pratade jag högt i lunchrummet med kollegor om fackens förrädiska roll i Sverige, och la fram det stridbara alternativ som vi i RKP försvarar. Detta var en arbetsplats av sådan storlek att facket (IF Metall) hade ett eget kontor med representanter på plats dagligen.
På nästan ett helt år hördes inte ett knyst från någon av de fackliga ombuden om den ökande hetsen uppifrån, om vilka siffror som skulle levereras, oavsett om de var uppnåeliga eller inte, eller något annat relaterat till våra faktiska arbetsvillkor. Detta är självfallet något som arbetare märker, och lägger man till de senaste decenniernas kapitulation i diverse avtalsrörelser så var det inte särskilt konstigt att flera, både yngre och äldre kollegor, verkade intresserade av det jag sa, och höll med. Detta var på en fredag.
Måndagen därpå fick jag plötsligt ett samtal från bemanningsföretaget några timmar innan kvällens pass skulle börja. De sa att samtliga av mina inplanerade arbetspass kommande månaden hade strukits från schemat, och att mitt kontrakt efter det inte skulle förlängas. Det kom från ingenstans, efter ett år av att inte ha en enda sen ankomst, och att ha fått konstant beröm av både kollegor och arbetsledare.
Därtill informerades jag om att mitt inpasseringskort hade spärrats med omedelbar verkan. Jag var inte välkommen in ens för att hämta personliga tillhörigheter, utan fick isåfall be någon kollega om hjälp.
Till kollegorna på plats hade arbetsledare och chefer gett flera olika versioner om varför jag plötsligt inte var välkommen tillbaka. Först sades det bero på besparingar. Men redan samma vecka anställdes två nya från samma bemanningsföretag – därmed höll inte den historien.
Då ändrades förklaringen till att jag hade haft ”massor av sena ankomster”, eller ”misskött arbetet” beroende på vem som frågade. På vilket sätt jag hade misskött arbetet kunde de inte förklara. Chefen ska därefter ha varit förtegen om det hela men enligt en kollega ”betett sig som om han visste något han inte ville säga”.
Oavsett om jag blev avskedad för att fel person i maktposition fick reda på mina politiska ställningstaganden eller något annat, är detta ett typexempel på hur arbetare utnyttjas i den svenska bemanningsbranschen. De nuvarande reglerna tillåter att du kan vara anställd i upp till ett eller två år, beroende på om din anställning är på visstid eller vikariat, och under den tiden kan den som hyr in arbetskraft via bemanning fritt styra och ställa över om någon har ett jobb att gå till från en dag till en annan.
Jag hade haft ett kortare uppehåll från mitt tidigare åtta års långa medlemskap i a-kassan och facket – och plötsligt missade jag med en månads marginal kvalifikationstiden för att kunna få a-kassa på nytt. Istället utgick en extremt låg grundersättning på 500 kronor per helgfri vardag, före skatt. Detta räcker inte för att ens täcka grundläggande behov, i synnerhet inte om man har ett lite dyrare boende eller barn att försörja.
Hur många drabbas av detta otrygga helvete? Utan tvivel fler och fler, särskilt unga som inte hinner kvalificera sig för a-kassa. Om alla med otrygga anställningar ska täckas, skulle a-kassan behöva vara garanterad från första dagen man blir medlem.
Bemanningsföretagen själva och dess inhyrare kommer såklart att fortsätta försöka utnyttja arbetare till max. Det är hög tid att fackföreningar och resten av arbetarrörelsen kämpar för ett totalt förbud av dessa parasitära verksamheter.