Det officiella dödstalet på Gazaremsan har passerat 60 000, men den verkliga siffran är mycket högre. 14 000 är saknade under rasmassorna och förmodat döda, och oräkneliga andra har fallit offer för svält, sjukdomar och den allmänna samhällskollapsen.
Över hela världen har miljoner gått ut i protester mot Israels folkmord i Gaza. Under de senaste två åren har vi sett massdemonstrationer, campusockupationer, bojkotter och fackföreningar som vägrar hantera israeliska vapen. Ändå fortsätter Israel med eskalerande brutalitet.
Den nuvarande situationen uppstod inte ur tomma intet. Den är kulmen på snart 100 år av förtryck, fördrivning och mord på den palestinska befolkningen. Ända sedan de första sionistiska bosättarna anlände till Palestina i början av 1900-talet har deras mål varit att driva palestinierna från sin mark.
Konflikten har en lång och tragisk historia. Den inkluderar Nakba – fördrivningen av 750 000 palestinier efter Israels grundande 1948, och massakrer på civila i bland annat Deir Yassin, Beirut och Gaza. Men det är också en historia om motstånd, fylld av lärdomar för kampen idag.
PLO och det palestinska motståndet
Den moderna palestinska motståndsrörelsen kan spåras tillbaka till Sexdagarskriget 1967, där Israel bland annat ockuperade Västbanken och Gazaremsan. Tidigare hade det funnits illusioner hos den palestinska befolkningen om att de arabiska regimerna skulle kunna besegra Israel med enbart militära maktmedel. Men nederlaget krossade dessa föreställningar brutalt – särskilt bland den palestinska ungdomen.
Tusentals strömmade till nya befrielseorganisationer som började växa fram. Störst var Yassir Arafats Fatah, men efterhand bildades även mer radikala grupper som PFLP och DFLP. De samlades inom PLO, Palestinska befrielseorganisationen.
Många av dessa grupper hade tydliga socialistiska förtecken. Vissa kallade sig till och med marxist-leninistiska, och insåg att kampen för ett fritt Palestina hängde samman med kampen mot de reaktionära arabiska regimerna, som samarbetade med den västerländska imperialismen.
Men i praktiken trodde de inte att arbetarklassen skulle kunna befria Palestina. Naturligtvis skulle kampen mot sionismen behöva vara väpnad, men snarare än att bygga rötter inom arbetarklassen fokuserade de på att genomföra isolerade attacker. De förlitade sig också på ekonomiskt och militärt stöd från arabstaterna, trots att dessa egentligen var allt annat än vänligt inställda – och förtryckte arbetarna i sina egna länder.
Vid flera tillfällen fick detta katastrofala konsekvenser. Först hade PLO sin bas i Jordanien. De hade stort stöd bland de jordanska massorna – och uppfattades som ett hot av den hatade monarkin. Det slutade med det så kallade Svarta september år 1970, då de palestinska grupperna fördrevs och tusentals civila dödades av jordanska regeringsstyrkor.
Även i Libanon blev de palestinska grupperna en samlingspunkt för den revolutionära rörelsen. Ett inbördeskrig bröt ut mellan de kristna fascisterna i Falangistpartiet på ena sidan och en allians mellan PLO och den libanesiska vänstern på den andra.
Det slutade dock i tragedi när Hafez al-Assads syriska regim invaderade landet – rädd för att den revolutionära rörelsen skulle spridas till resten av regionen. Detta skapade stor förvirring i PLO:s led, där många fraktioner var allierade med Assad, och till och med hade sina högkvarter i Damaskus. Senare invaderade också Israel, och rörelsen dränktes i blod.
Trots sveket från arabregimerna fortsatte man att förlita sig på dem för stöd, och började också öppna för förhandlingar med Israel. Detta ledde till en utspridd demoralisering i PLO:s led. Ledningen övergav allt mer det revolutionära perspektivet. I slutändan hade man inget förtroende för de palestinska massornas egen styrka.
Intifadan och Osloavtalet
Därför togs ledarna på sängen när den första intifadan bröt ut år 1987. Detta var ett spontant uppror från massorna, som tog sig uttryck genom bland annat generalstrejker, civil olydnad och bakhåll mot israeliska patruller, och ledde till upprättandet av tusentals folkliga kommittéer som ledde kampen i de palestinska områdena. Initialt var PLO-ledningen knappt involverad.
Den israeliska regeringen försökte slå ned upproret med ren brutalitet: man fängslade och dödade tusentals, och bröt armar och ben på barn som kastade sten. Resultatet var att det började uppstå protester inom det israeliska samhället – till och med inom militären, som såg att politiken var ohållbar.
Tillslut insåg även Israels regering att det inte skulle räcka med repression. Istället ingick man det så kallade Osloavtalet med PLO:s ledning. Avtalet var en fälla för palestinierna: det upprättade en “palestinsk myndighet” med begränsad kontroll över delar av Västbanken och Gaza, utan att avsluta den israeliska ockupationen. I praktiken innebar det att man behöll fängelset, men delegerade fångvaktandet till palestinierna själva.
Några årtionden senare ser vi vad detta avtal, den så kallade “tvåstatslösningen”, har inneburit: en avväpning av det palestinska motståndet, samtidigt som Israels förtryck bara har intensifierats. Det var detta svek från PLO:s sida som gjorde det möjligt för Hamas att samla stöd, eftersom de uppfattades som de enda som var beredda att kämpa mot Israel.
Situationen idag
Idag har den israeliska ockupationen nått en oöverträffad grad av brutalitet. Det är uppenbart att Israels regering har som mål att fördriva den palestinska befolkningen från Gaza, och så småningom även från Västbanken. Man vill fullborda den process som inleddes för hundra år sedan. Detta är syftet med det folkmordskrig man bedrivit sedan 7 oktober 2023.
Samtidigt kan situationen i Palestina inte betraktas i isolering. Den är sammanvävd med hela Mellanösterns historia, och med västimperialismens brott runt om i världen.
Det var den brittiska imperialismen som först lät sionismen få fotfäste, som ett sätt att söndra och härska genom att skapa konflikt mellan judar och araber. Idag är det USA och Europa som håller Israel under armarna, och använder landet som en militär utpost för sina intressen i Mellanöstern.
Naturligtvis händer det att ledarna i väst tar avstånd från det ena eller andra krigsbrottet från Israel, men fakta talar sitt tydliga språk. Sedan den 7 oktober 2023 har USA stöttat Israel militärt med över 210 miljarder kronor och sålt vapen för ytterligare hundratals miljarder. EU har fortfarande inte fryst sitt associeringsavtal med Israel – trots att unionens egna experter har bedömt att Israel begår brott mot mänskligheten.
Även de arabiska regimerna har spelat en förkastlig roll. De har stöttat palestinierna i ord, men vägrat att lyfta ett finger till deras försvar. Den jordanska regimen har vid flera tillfällen bistått Israel med att skjuta ner iranska missiler, samtidigt som Egypten i många år deltagit i blockaden mot Gaza.
För den som kan sin historia är detta föga förvånande – för den egna opinionen har de arabiska regimerna alltid behövt posera som palestiniernas vänner, men i praktiken har de svikit vid varje avgörande vägskäl.
Behovet av masskamp
Det är talande att den enda gången Israel i någon mån tvingats kompromissa var efter den första intifadan. De palestinska massorna lyckades själva uppnå det som varken arabstaterna eller PLO lyckats med under femtio års tid, vilket visar vilken styrka de besitter.
Samtidigt kan inte palestinierna ensamma uppnå sin egen frihet. Idag är Gazaremsan lagd i ruiner, medan Västbanken är uppstyckad av israeliska bosättare. Israel är en kärnvapenstat med en av världens största militärmakter, medan palestinierna saknar både armé och ett enat ledarskap.
De kan inte heller sätta sin tilltro till FN eller andra internationella institutioner, som är helt beroende av de olika imperialistmakterna, och saknar egna maktmedel. Deras fördömanden betyder i slutändan ingenting.
Palestiniernas enda verkliga allierade är massorna i Mellanöstern och arbetarklassen runt om i världen. Folket i Egypten, Jordanien och de övriga arabländerna kommer att behöva resa sig mot sina egna reaktionära regimer, som möjliggör Israels folkmord, samtidigt som de förtrycker sin egen befolkning på hemmaplan.
Detta är inte bara ett hypotetiskt scenario. I Jordanien har demonstranter vid flera tillfällen försökt storma den israeliska ambassaden, samtidigt som en generalstrejk till stöd för Palestina lamslog landet i december 2023. I Egypten – som i början av förra årtiondet genomgick två revolutioner – har regeringen slagit hårt mot pro-palestinska demonstrationer, eftersom de utgör ett hot mot den auktoritära och USA-allierade regimen.
Även massorna i väst har en viktig roll att spela. Vi måste ta kampen mot våra imperialistiska regeringar. Transportarbetare måste vägra hantera israeliska vapen och varor, medan industriarbetare måste vägra att producera dem. Studenter kan spela en ledande roll i mobilisering och organisering.
I slutändan måste vi förbereda för att gripa makten från de politiker och kapitalister som har skapat den nuvarande katastrofen.
Ingen lösning under kapitalismen
Kampen för ett fritt Palestina måste vara antikapitalistisk och internationalistisk. Ingen av de stora frågorna, om det så är återuppbyggandet av Gaza eller de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, kan lösas inom nationalstatens och den fria marknadens ramar.
I Palestinarörelsen ställs ofta frågan om en en- eller tvåstatslösning. På sätt och vis kan man säga att frågan är felställd – för ingetdera innebär en lösning under den rådande kapitalistiska och imperialistiska världsordningen.
Så länge den israeliska staten existerar kommer de aldrig tillåta upprättandet av en oberoende palestinsk stat på Västbanken och i Gaza – något som går emot sionismens grundidé. Och även om en sådan stat upprättades skulle den vara ekonomiskt beroende av Israel, och inte lösa frågan om de palestinska flyktingarna eller de palestinier som lever inom 1948 års Israel.
Den israeliska härskande klassen skulle heller aldrig gå med på att göra palestinierna till likvärdiga medborgare, eftersom hela deras maktposition baseras på att hetsa judiska arbetare mot arabiska, så att de inte vänder sig emot sina egna kapitalister. Och även om palestinierna fick medborgerliga rättigheter skulle det fortfarande vara israeliska kapitalister som kontrollerar ekonomin.
Det finns inga reformer eller förhandlingslösningar som kan befria Palestina, och det kommer inte heller att uppnås med enbart militära medel. Det som krävs är en revolution, en intifada i hela Mellanöstern, med stöd från arbetare och ungdomar i väst.
Den grundläggande frågan blir då inte en stat eller två stater – utan vilken typ av stat: En borgerlig stat eller en arbetarstat? Som marxister menar vi att endast det senare kan tillgodose rättigheterna för palestinierna och de andra folkgrupperna i regionen.
Vi står för en enad, sekulär och demokratisk stat inom hela det historiska Palestina, med rätt till nationell autonomi för både judar och palestinier, som en del i en socialistisk federation i Mellanöstern. En sådan federation skulle kunna använda de väldiga resurser som finns i regionen för att återuppbygga det som raserats och garantera ett drägligt liv åt människor, oavsett religion och etnicitet.
Ett socialistiskt program har också potentialen splittra det israeliska samhället längs klasslinjer. Israel är ett av de mest ojämlika industriländerna i världen, och redan nu finns ett utbrett missnöje mot Netanyahus regering. Idag är detta missnöje främst av liberal-sionistisk karaktär, men med en revolutionär utveckling i grannländerna skulle möjligheten uppstå att vinna över en del av den judiska arbetarklassen.
Allt detta kräver dock ledarskap. Det kräver byggandet av genuina kommunistiska partier i Mellanöstern och runtom i världen, som baserar sig på ett revolutionärt marxistiskt program. Vi i Revolutionära kommunistiska internationalen strävar efter att lägga grunden för en sådan kraft.