Sällan har ett statsbesök väckt sådan ilska bland politiker och borgerliga ledarsidor, som när Donald Trump tog emot Putin i Alaska den 15 augusti. Det var första gången Putin bjöds in till ett land i väst sedan invasionen av Ukraina 2022.
Liberala New York Times publicerade omedelbart en artikel med titeln “Trump böjer sig för Putins tillvägagångssätt i Ukraina”:
”Nettoeffekten var att ge Putin fria händer att fortsätta sitt krig mot sin granne på obestämd tid utan ytterligare påföljder, i väntan på tidskrävande förhandlingar om ett mer omfattande avtal som i bästa fall verkar avlägset.”
En svensk läsare kunde i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet njuta av rubriker som: “Alaska känns mer som Putinland än som Trumpland”, “Våra öden ligger i händerna på två pajaser” och “Putin har köpt sig tid – utan kostnad”.
Torypartiets före detta brittiska premiärminister Boris Johnson uttryckte samma uppfattning på ett något mer direkt sätt.
“Det var nog det mest kräkframkallande avsnittet i hela den internationella diplomatins smutsiga historia.”
Sveriges mest olidliga besserwisser, tillika före detta moderat utrikesminister och miljonär på brott mot folkrätten i Sudan – Carl Bildt – inledde ett blogginlägg frustrerat:
“Det blev en förfärlig tillställning borta i Alaska. Det det enda möjligen positiva som kan sägas är att det kunde ha varit ännu värre.”
Samtliga kommer med samma anklagelse. Trump framförde inte deras ultimatum till Putin: att gå med på vapenvila eller drabbas av ytterligare sanktioner. Istället begick Trump det värsta av alla brott – att lyssna på Putins krav, i syfte att försöka hitta en diplomatisk väg till ett fredsavtal i Ukraina.
Deras hysteri syftar till att dölja grundläggande fakta.
För det första. Sanktionerna har inte fungerat. De har skadat de europeiska ekonomierna långt mer än den ryska, vars tillväxt är väsentligt högre än de miserabla siffrorna i väst.
För det andra. Trump försökte hota med nya sanktioner på förhand, men de föll platt till marken på en liten detalj: Det är Indien och Kina som numera köper den mesta av gasen från Ryssland. De har bestämt vägrat att låta andra länder styra över deras rätt att handla med Ryssland – eller något annat land för den delen.
För det tredje. Oavsett vad man har för åsikt om det, är det krigets vinnare som ställer villkoren för förhandlingarna. Och Ryssland håller på att vinna kriget.
För det fjärde. Om man ska kunna gå i land i förhandlingar, är det en bra idé att upprätta förbindelser med båda parter.
Européernas krav på vapenvila kan verka vara ett rimligt steg mot att avsluta kriget, och det är så det presenteras i väst. Men det har inget med fred att göra.
Vapenvilans omedelbara effekt skulle vara att ge ett desperat Ukraina tid att omgruppera och återuppbygga sina styrkor, med hjälp av Nato.
Zelenskyj och européerna insisterar därtill på att vapenvilan måste förenas med amerikanska “säkerhetsgarantier”.
Som i alla krig skulle båda parter kunna bryta vapenvilan och skylla på motparten. För Ukrainas del, skulle de med amerikanska garantier kunna dra in såväl USA som Europas “de villigas koalition” i en direkt blodig konfrontation med Ryssland, vilket skulle förlänga kriget – och utgöra en katastrofal upptrappning av spänningarna mellan världens kärnvapenmakter.
Trump vill undvika det till varje pris. Just detta utgör kardinalsynden ur de europeiska imperialisternas synpunkt.
Desperat satte sig därför varenda central europeisk ledare på planet till Washington för att delta på Trumps efterföljande möte med Zelenskyj: Keir Starmer (Storbritannien), Emmanuel Macron (Frankrike), Friedrich Merz (Tyskland), Giorgia Meloni (Italien), Ursula von der Leyen (EU-kommissionen) och Mark Rutte (Nato).
I vanlig ordning öste de beröm över Trump i hopp om att blidka honom. Zelenskyj sa att han med Trump hade “ett mycket bra samtal, kanske det bästa”. Natochefen Rutte hyllade ett vagt uttalande från Trump om säkerhetsgarantier som “ett genombrott, och det kan göra all skillnad”.
Faktum är att Trump betonade att det rörde sig om västliga säkerhetsgarantier som Ryssland accepterat, och han var mycket vag om deras karaktär. Han avbröt också i slutändan mötet med européerna för att ringa Putin.
De europeiska imperialisterna vet att Ukrainakrigets slut kommer att innebära slutet för det amerikanska understödet för europeisk militär. Detta har varit en nödvändig hävstång för deras möjligheter att sträcka sitt inflytande långt utöver vad de europeiska ekonomiernas och arméernas storlek egentligen skulle medge.
Därför är de fast beslutna att dra ut på kriget, för att ge sig själva tid att bygga upp sina arméer. Men ju längre kriget pågår, desto mer förvärras den fullständiga förödelsen av det ukrainska samhället.
De europeiska arbetarna betalar deras krig med inflation, höga energipriser, mer pengar till militären, högre skatt, lägre levnadsstandard och nedskärningar i välfärden. De ukrainska arbetarna betalar med sina liv. De politiker som ropar högst om att stå upp mot Ryssland i solidaritet med Ukraina, offrar i själva verket Ukraina på västimperialismens altare.