Sommaren 1923 befann sig Tyskland mitt i en intensiv revolutionär jäsning. Men denna historiska möjlighet för arbetarklassen att gripa makten slösades bort, med förödande konsekvenser, inte bara för Tyskland utan för den socialistiska världsrevolutionen. I denna artikel, som uppmärksammar hundraårsdagen av den tyska revolutionens dramatiska misslyckande i oktober 1923, förklarar Tatjana Pinetzki hur denna situation uppstod, ledarskapets misstag och händelsernas inverkan på världshistorien.
”Ingen annan nation har upplevt något som kan jämföras med händelserna i Tyskland 1923. Alla länder gick igenom första världskriget, och de flesta upplevde också revolutioner, sociala kriser, strejker, omfördelning av välstånd och devalvering av valutan. Men endast Tyskland har genomgått den fantastiska, groteska ytterligheten av allt detta tillsammans; ingen annan nation har upplevt den gigantiska, karnevaliska dödsdansen, den oändliga, blodiga Saturnalia, där inte bara pengar utan alla standarder förlorade sitt värde.”1
Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland gav en kraftfull impuls till den socialistiska världsrevolutionen. Lenin och bolsjevikerna förstod tydligt att den unga sovjetrepubliken för sin överlevnad var beroende av det internationella proletariatets hjälp och av ytterligare segerrika revolutioner i Europa. Framför allt vände de blicken mot den tyska arbetarklassen, som under den revolutionära perioden mellan 1918 och 1923 fick flera möjligheter att bryta kapitalistklassens och de preussiska junkrarnas styre.
Novemberrevolutionen 1918 tvingade inte bara ut Tyskland ur första världskriget, utan gjorde också slut på det tyska kejsardömet genom att störta den siste Hohenzollernkejsaren, Wilhelm II. Men tack vare det reformistiska ledarskapet i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) och dess närstående fackföreningar räddades kapitalismen. I stället för att ersättas av en socialistisk republik omvandlades det tyska kejsardömet till den borgerliga Weimarrepubliken.
Ytterligare revolutionära uppror misslyckades också, inte bara på grund av reformisternas förrädiska roll utan också för att det omogna Tysklands kommunistiska parti (KPD) hade berövats sina ledande figurer, framför allt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, som mördats av kontrarevolutionen.
Den avgörande vändpunkten kom slutligen 1923. Det var ett år som präglades av djupa politiska omvälvningar och en extrem ekonomisk kollaps. KPD, som nu var ett massparti, fick äntligen möjlighet att uppfylla sin historiska roll och leda arbetarklassen till makten.
En fred som skulle göra slut på all fred
Versaillesfreden avslutade formellt krigstillståndet mellan Tyskland och de allierade makterna den 28 juni 1919. Detta förödmjukande avtal fick förödande konsekvenser för Tyskland, som ensamt fick bära skulden för kriget.
Det besegrade Tyskland skulle ta på sig hela ansvaret: det tvingades avväpna sig, göra avsevärda territoriella eftergifter och betala skadestånd till segrarmakterna.
Frankrike var den mest aggressiva av de allierade makterna. Särskilt premiärminister Georges Clémenceau var angelägen om att försvaga Tyskland politiskt och ekonomiskt. Den franska borgarklassen lade beslag på den strategiskt viktiga industriregionen Alsace-Lorraine och riktade in sig på Rhenlandet. De hoppades stärka sin egen ställning i Europa genom de ekonomiska fördelar som de på så sätt skaffade sig.
I stället för att befria de nationer som tidigare varit under den tyska imperialismens förtryck, delade segrarmakterna upp de tyska kolonierna mellan sig, liksom gränsområdena i det störtade imperiet.
Den totala summan av de skadestånd som krävdes uppgick till outhärdliga 226 miljarder guldmark. Skadestånden visade sig vara omöjliga att betala, även efter att de reducerats till 132 miljarder mark 1921. Skadestånden betalades inte bara i pengar utan även i kol, stål, timmer och jordbruksprodukter. Lokomotiv, lastbilar och till och med kor skickades till Frankrike som betalning.
Ockupationen av Ruhrområdet
År 1922 fick Tyskland allt svårare att betala sina krigsskadestånd. Den 26 december drog den allierade skadeståndskommissionen enhälligt slutsatsen att Tyskland inte hade uppfyllt sina skyldigheter.
Den 9 januari 1923 förklarade kommissionen att Tyskland avsiktligt höll inne med leveranser. Detta föranledde Frankrike, under premiärminister Poincaré, följt av Belgien, att marschera med 60 000 soldater in i Ruhrdalen, centrum för den tyska kol- och stålproduktionen.
Följande dag meddelade rikskanslern Wilhelm Cuno2 att han skulle göra motstånd mot ockupationen. Detta var ett ovanligt djärvt drag som hans regering senare skulle komma att ångra.
Riksdagen enades om en plan för ”passivt motstånd”, som förbjöd allt samarbete med ockupationsmyndigheterna och ställde in alla skadeståndsbetalningar. Massdemonstrationer mot de franska trupperna ägde rum överallt. I vissa fall gjorde industriägare och fackföreningar gemensam sak i sina protester.
Cuno-regeringens uppmaning till motstånd satte omedvetet fart på klasskampen. Arbetarklassen svarade entusiastiskt på uppmaningen till motstånd, och striderna blev snabbt mer radikala. Den nationella enigheten mellan arbetare och kapitalister föll snart sönder i takt med att klassmotsättningarna blev allt tydligare.
Kapitalisterna däremot samarbetade i hemlighet med fransmännen om kolleveranser, i strid med riksdagens plan. När de erbjöds kontant betalning tvekade borgarna inte att bryta sitt ”passiva motstånd”. De gjorde enorma vinster, samtidigt som de uppmanade arbetarna att göra stora uppoffringar för att stå emot de allierade makterna.
Situationen gav kapitalisterna en ursäkt för att lägga bördan av den allmänna ekonomiska krisen på arbetarklassens axlar, särskilt genom inflationen. Industrialister som Hugo Stinnes krävde till och med att åttatimmarsdagen skulle avskaffas och stämplade krav på högre löner som ”opatriotiska”3.
Inflationens profitörer
Den inflation som Tyskland upplevde berodde inte bara på skadestånd. Det tyska kejsardömet hade finansierat sin krigsinsats genom att ge ut inhemska obligationer, det vill säga statsskuld. Men dessa räckte inte till för att täcka krigskostnaderna. Regeringen satte därför igång med att trycka pengar och tillämpa en expansiv kreditpolitik.
Mängden pengar i omlopp steg från 2,9 miljarder mark vid krigsutbrottet i augusti 1914 till 18,6 miljarder mark i december 1918. Vid krigsslutet uppgick landets totala skuld till 156 miljarder mark, och markens externa värde hade fallit med nästan hälften jämfört med perioden före kriget4. Skadestånden lades ovanpå allt detta. För att betala dem vände sig regeringen återigen till tryckpressen och ökade mängden papperspengar i omlopp sexfaldigt.
Det passiva motståndet spädde också på inflationen. Produktionen minskade samtidigt som papperspengarna i omlopp ökade, och regeringen förvärrade detta genom att subventionera Ruhrområdets industriföretags uteblivna vinster med pengar som den inte hade. Dessutom tog staten på sig lönekostnaderna för arbetarna i fabriker som stod stilla på grund av det passiva motståndet.
Medan mindre företag gick i konkurs blomstrade de industrier som producerade för exportmarknaden, eftersom de kunde underbjuda utländska konkurrenter med den devalverade marken och få tillbaka sina vinster i dollar eller guld. Hugo Stinnes kunde på så sätt förvärva ett helt industriimperium på kredit, som han återbetalade med värdelösa papperspengar. Detta gjorde honom känd som ”inflationskungen”.
Bland dem som tjänade så fantastiskt på inflationen fanns även markägarna i östra Elbe, som enkelt betalade av sina skulder som nu hade blivit värdelösa. Många bönder hörde också till dem som tjänade på inflationen. När pengarna blev värdelösa behöll bönderna sina produkter, medan den ruinerade medelklassen tvingades byta bort sina sista tillgångar – arvegods, smycken, pälsar, etc. – mot mat.
Inflationens förlorare
Inflationen övergick i hyperinflation. Inom loppet av några månader kastades arbetarklassen ut i absolut fattigdom. Småborgerligheten i städerna drevs också till ruinens brant när inflationen åt upp deras besparingar och inkomster. Pensionärer och socialbidragstagare – inklusive arbetslösa, överlevande och handikappade från kriget – stod inför fullständig misär.
Endast en kort stund efter att människor fått pengar utbetalda blev dessa summor nästan värdelösa. I början av augusti 1923 skrev litteraturforskaren Victor Klemperer i sin dagbok om vad han såg på ett café:
”Pristavlan visade 6 000 M. Det försvann medan hon drack. När hon skulle betala bad kyparen om 12 000. Hon sa att det hade stått 6 000 tidigare. ’Jaså, du var redan här under det gamla priset? Betala då 6 000’.”5
År 1919 låg brödpriset på 36 pfennig. I september 1923, när hyperinflationen var som störst, kostade samma limpa 20,1 miljarder mark. Konsumtionen av vete sjönk med 66 procent. Många familjer hade knappt råd med kött. Kaffe blev en lyxvara.
Fattigdomen blev ännu mer bitter. Vid sitt besök i Tyskland skrev den ryska kommunisten Larissa Reissner:
”Berlin svälter. På gatorna plockas dagligen människor som har svimmat av utmattning upp på spårvagnarna och i köerna. Svältande förare kör spårvagnarna, svältande lokförare driver sina tåg vidare längs tunnelbanans infernaliska korridorer, svältande män går till jobbet eller strövar utan arbete i dagar och nätter runt i parkerna och stadens ytterområden.”6
Förutsättningar för revolutionen
Fackföreningarna kastades in i en kris när medlemsavgifterna som betalades av gräsrötterna blev värdelösa. SPD stödde den högerinriktade Cuno-regeringen. KPD däremot intog en självständig position och uppmanade arbetarna att motsätta sig både ockupationen av Ruhr och den härskande klassens attacker. Deras slogan var: ”Slå Poincaré vid Ruhr och Cuno vid Spree”. Den 23 januari publicerade KPD:s ledning en appell i Die Rote Fahne (”Den röda fanan”):
”I denna situation måste proletariatet veta att det måste kämpa på två fronter. Det tyska proletariatet kan naturligtvis inte underkasta sig de kapitalistiska inkräktarna. De franska kapitalisterna är inte ett dugg bättre än tyskarna, och de franska ockupationstruppernas bajonetter är inte mindre vassa än Reichswehrs (det tyska riksvärnet)…
Endast om ni marscherar överallt i hela imperiet som en oberoende kraft, som en klass som kämpar för sina egna intressen, kommer ni att kunna konfrontera den fara som ligger i att den tyska borgarklassen stärks av det nationalistiska vansinnet. Endast om ni står upp separat från den tyska borgarklassen och lägger ner ert arbete, kommer arbetarna i främmande länder, först och främst de franska arbetarna, att komma till er hjälp.”7
De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution var på plats. Det som hade varit en strejkvåg av ”passivt motstånd” som Cuno hade kallat till i Ruhrområdet utvecklades från maj till en strejkvåg mot Cuno-regeringen själv. Under sommarmånaderna var Cuno-regeringen på randen till kollaps. Den hade inte gjort några framsteg i skadeståndsfrågan och inte heller när det gällde att stabilisera valutan. Markens värde befann sig i fritt fall.
Den härskande klassen var splittrad. En stor del ville helt överge det passiva motståndet, medan en liten del var beredd att riskera allt i ett nytt krig med Frankrike. En falang inom den härskande klassen ville avsätta Wilhelm Cuno till förmån för ”annexionisten” och industrikapitalets representant Gustav Stresemann från det nationalliberala tyska folkpartiet (DVP). En annan flygel strävade efter militärdiktatur.
Arbetarklassen sökte en utväg ur sin situation. Under årets första hälft vände sig allt fler arbetare till KPD. I september 1923 uppgick KPD:s medlemsantal till cirka 295 000. Jakob Walcher uppskattade vid det utvidgade mötet med Kommunistiska internationalens exekutivkommitté (EKKI) i juni att 2,4 miljoner arbetare i fackföreningarna stod under kommunisternas inflytande. Fritz Heckert rapporterade att omkring 30–35 procent av de organiserade arbetarna stod under KPD:s ledning.8
Ilska pyrde bland småborgerligheten, särskilt i städernas medelklass, som vände blicken mot arbetarpartierna. Historikern Wolfgang Ruge skrev:
”Stora delar av medelklassen anslöt sig närmare till proletariatet, deltog i aktioner mot ocker och inflation, i hyresstrejker och hungermarscher, och började inse att elände, osäkerhet och krigsfara bara kunde undanröjas genom att besegra det borgerliga styret.”9
På offensiven?
Situationen krävde framför allt en sak: ett revolutionärt ledarskap som riktade all sin energi mot förberedelserna för ett uppror och ett maktövertagande.
Men efter att partiet 1921 kastat sig in i ett ultravänsteristiskt äventyr, kallat Marsaktionen, hade KPD lidit nederlag och straffats hårt. Efter marsaktionens misslyckande hade KPD helt korrekt tillämpat enhetsfrontstaktiken, som antogs vid Kommunistiska internationalens tredje kongress samma år. Taktiken innebar att kommunistpartierna vände sig till reformistiska organisationer, inklusive SPD, för att avslöja deras ledare och tålmodigt dra över arbetarklassen till sin sida.
KPD:s ultravänsterflygel kring Ruth Fischer, Arkadi Maslow och Ernst Thälmann fördömde oupphörligen partiledningens ”opportunistiska kurs” och anklagade Brandler för att gå SPD:s ärenden. Men med hjälp av denna taktik lyckades KPD återhämta sig från 1921 års nederlag och vinna ett bredare skikt av arbetare till sina led.
År 1923 hade dock situationen förändrats. KPD behövde nu gå på offensiven. Men partiledningen, kring Heinrich Brandler och August Thalheimer, hade blivit överdrivet försiktiga efter att ha bränt sina fingrar 1921. I maj 1923 missbedömde partiets centrala ledning situationen fullständigt:
”Vi är inte i stånd att införa proletariatets diktatur eftersom de nödvändiga förutsättningarna, den revolutionära viljan hos majoriteten av arbetarklassen, ännu inte finns.”10
I själva verket kunde situationen inte ha varit mer gynnsam. Arthur Rosenberg, historiker och medlem av KPD fram till 1927, erinrade sig: ”Det har aldrig funnits någon period i Tysklands moderna historia som skulle ha varit så gynnsam för en socialistisk revolution som sommaren 1923.”11
KPD-vänstern krävde upprört att frågan om makten skulle tas upp. De förespråkade ett omedelbart handlingsprogram som omfattade ockupation av fabriker, införande av arbetarkontroll över produktionen och upprättandet av arbetarmiliser i hela Ruhrområdet. Dessa åtgärder skulle öppna vägen för den direkta kampen om makten.
Karl Retzlaff, medlem i KPD, skrev om dessa sommarmånader:
”De interna partistriderna om KPD:s politik och taktik blev under tiden så våldsamma och hätska att de än en gång fördes vidare till Kommunistiska internationalen. Partiledaren Brandler och de viktigaste medlemmarna av centralkommittén åkte till Moskva vid midsommar 1923 och stannade återigen borta i flera veckor. Just dessa veckor var avgörande för det väntade folkliga upproret.”12
I själva verket borde KPD – tillsammans med EKKI – redan ha påbörjat förberedelserna för ett väpnat uppror i Tyskland. Men Kommunistiska internationalens ledning, liksom KPD-ledarna själva, vacklade. Grigorij Zinovjev, dåvarande ordförande för EKKI, hävdade:
”Detta betyder inte att revolutionen kommer om en månad eller om ett år. Kanske kommer det att krävas mycket mer tid. Men i historisk mening står Tyskland på tröskeln till den proletära revolutionen.”13
Förberedelserna för upproret sköts alltså på obestämd tid in i framtiden. Tyvärr var varken Lenin, som var oförmögen att delta, eller Leo Trotskij närvarande vid EKKI för att styra diskussionen mot offensiven. Många av diskussionerna kretsade kring hotet från fascismen, istället för att kommunisterna utvecklade konkreta planer för ett uppror och en egen offensiv.
Antifascistisk dag
I början av 1923 hade en reaktionär regering bildats i Bayern under monarkisten Gustav Ritter von Kahr. Under sommaren började rykten cirkulera om att fascistiska Freikorps och det “Svarta riksvärnet” förberedde sig för inbördeskrig mot de socialdemokratiska minoritetsregeringarna i Sachsen och Thüringen. I dessa delstater lutade SPD åt vänster och tolererade till och med de proletära hundradena (arbetarmiliser) som hade funnits sedan 1920 och hade byggts upp av KPD.
KPD:s högkvarter publicerade ett beslut i Die Rote Fahne: man förklarade den 29 juli vara proletariatets ”antifascistiska dag” och uppmanade till demonstrationer i hela Tyskland. Weimarstatens självutnämnde ”blodhund”, Gustav Noske (SPD), förbjöd alla demonstrationer i den preussiska provinsen Hannover, där han var president. Andra delstater följde efter, med undantag för Sachsen, Thüringen och Baden.
Enligt Pierre Broué uppstod alla meningsskiljaktigheter i partitoppen ”omedelbart igen inom Zentrale. Skulle de acceptera förbudet? Skulle de fortsätta, men om så var fallet, hur kunde de undvika att ta alltför stora risker och till och med riskera en för tidig strid?”14
Brandler argumenterade för en kompromiss: demonstrationer skulle genomföras där de var tillåtna, liksom i Preussen och Ruhrområdet, där riksvärnet inte hade möjlighet att förhindra dem. Fischer insisterade på att demonstrationer även skulle äga rum i Berlin för att rädda KPD:s anseende. Brandler ville inte fatta beslutet ensam och bad därför EKKI om råd.
När Brandlers telegram anlände till Moskva var det bara Karl Radek som var där för att ta emot det, och han var fortfarande inte övertygad om att det fanns en revolutionär situation. Han ansåg att KPD inte borde ta upp stridshandsken för att inte riskera ett nederlag. Han bad om andra EKKI-kamraters åsikt. Trotskij återhämtade sig från sjukdom och hade otillräcklig information och kunde därför inte ge några råd. Zinovjev och Nikolaj Bucharin var för att trotsa förbudet. Stalin var av en annan åsikt:
”Om regeringen i Tyskland skulle störtas nu, på sätt och vis, och kommunisterna skulle ta över, skulle det sluta med en krasch. Och det i ’bästa’ fall.”15
För att undvika vad han trodde skulle bli ett ”allmänt slag” där ”borgarklassen plus högersocialdemokraterna” skulle ”krossa kommunisterna”, var det Stalins åsikt att EKKI skulle ”hålla tillbaka tyskarna och inte driva dem vidare”.
Radek vidarebefordrade Stalins åsikt till KPD. Huvudkontoret stödde hans ståndpunkt. På de flesta platser ersattes de gatudemonstrationer som planerats för den antifascistiska dagen med möten, utom i Sachsen, Thüringen och Württemberg. Men närvaron vid dessa möten var mycket hög.
”Det var 200 000 i Berlin på 17 möten, mellan 50 000 och 60 000 i Chemnitz, 30 000 i Leipzig, 25 000 i Gotha, 20 000 i Dresden och totalt 100 000 i regionen Württemberg.”16
KPD:s ledning och EKKI sackade långt efter situationens utveckling. Till och med de borgerliga tidningarna vädrade revolutionsfaran. En anonym ledare i Germania (det katolska centerpartiets partitidning) skrev den 27 juli 1923: ”Luften är laddad med elektricitet, och det räcker med en gnista för att utlösa en explosion”. Alla tecken pekade på en nära förestående statskris, jämförbar med den ryska oktoberrevolutionen.
Tidigare hade även den konservativa tidningen Neue Preußische Zeitung förklarat att allt tydde på att en ny revolution snart skulle bryta ut. Den 28 juli uttryckte ordföranden för SPD:s riksdagsgrupp, Hermann Müller, i det socialdemokratiska organet Vorwärts sin oro över massornas ”vilda radikalisering”. Om det skulle bli nödvändigt att bilda en ny regering, sade han, var SPD redo att delta på ett konstruktivt sätt.
Generalstrejk mot Cuno
I slutet av juli och början av augusti var den sociala kollapsen på grund av inflationen så fruktansvärd att Cuno-regeringen inte längre kunde accepteras av arbetarklassen. Den 1 augusti måste en familj på fem personer redan spendera 10 miljoner mark för att överleva en enda dag.
En våg av strejker skakade om borgarklassen, särskilt i Berlin, Hamburg, Schlesien, Ruhrområdet och det centrala tyska industriområdet. Strejkerna blev politiska och hade en ytterligare radikaliserande effekt på de ”företagsråd” som hade införts i Weimar-konstitutionen.
Dessa organ hade skapats som ett mer fredligt och reformistiskt alternativ till de arbetar- och soldatråd (tyska sovjeter) som hade upprättats 1918. Deras huvuduppgift var inte att socialisera industrin utan att reglera och effektivisera arbetsplatserna i samarbete med representanter för arbetsgivarna. Men i samband med den djupa krisen 1923 började en del av företagsråden röra sig mot revolution.
Den 7 augusti krävde ett plenarmöte med Berlins företagsråd att Cuno-regeringen skulle avgå. Man uppmanade arbetarna i de stora fabrikerna att framföra detta krav genom delegationer till riksdagen.
Nästa dag beslutade tryckerierna i Berlin att utlysa en generalstrejk till den 10 augusti för att störta Cuno-regeringen. Endast arbetarpartiernas tidningar och förlag var opåverkade av strejken. Arbetarna på rikstryckeriet, där pengar hade tryckts dygnet runt i flera månader, anslöt sig också till strejken. De följdes av transportarbetarna och elektrikerna.
Socialisten Evelyn Anderson skriver om generalstrejken mot Cuno:
”Vid sidan av strejken mot Kappkuppen var Cuno-strejken den största och mest framgångsrika massaktion som någonsin genomförts av den tyska arbetarklassen. Det fanns dock viktiga skillnader mellan de två strejkerna. I mars 1920 hade de tyska arbetarna svarat på en gemensam appell från sina fackföreningar och partier. I augusti 1923 hade ingen sådan appell utfärdats, varken av fackföreningarna eller av något av arbetarklassens partier. Cuno-strejken var helt spontan, och som sådan var den en unik aktion i den tyska arbetarrörelsens historia.”17
I desperation och längtan efter en revolutionär lösning lämnade hundratusentals arbetare SPD och anslöt sig till KPD. Den 12 augusti avgick regeringen Cuno efter att KPD hade lagt fram en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. KPD-ledningen kunde inte längre ignorera allvaret i situationen. Majoriteten av arbetarna stod bakom dem. Tiden för att agera var inne – men ögonblicket passerade outnyttjat.
President Ebert utnyttjade KPD:s tvekan. Han erbjöd Gustav Stresemann rikskanslerposten. Denne reaktionär hade spelat en ljusskygg roll i Kappkuppen 1920. Även om hans parti, DVP, inte var direkt inblandat i kuppen, hade det omedelbart förklarat att det stödde Kapp-regeringen.
Nu gick SPD in i en borgerlig regering med dessa kontrarevolutionärer för att omintetgöra arbetarrörelsen.
Skillnader i Moskva
Generalstrejken mot Cuno hade uppenbarligen också väckt Zinovjev och resten av EKKI. KPD-ledarna kallades än en gång till Moskva. När de anlände blev de förvånade över att se banderoller som hängde över hela Moskva med texten: ”Ryska ungdomar lär er tyska! Den tyska oktober närmar sig!”
Vid EKKI:s och centralbyråns möte rapporterade Radek att den tyska revolutionen hade gått in i en ny fas. Trotskij tvivlade inte på att tiden nu närmade sig för den avgörande, direkta kampen om makten i Tyskland. Endast några veckor återstod för förberedelserna. Allt skulle underordnas denna uppgift. Tillräckligt med tid hade redan gått förlorad på grund av att KPD-ledningen och EKKI hade varit oförmögna att göra en korrekt bedömning av situationen.
Zinovjev ansåg dock att det var mer troligt att det skulle dröja månader innan det blev revolution. Stalin förutspådde en revolution tidigast under våren 1924, om det ens skulle bli någon. Trots oenigheterna kom man överens om att det var nödvändigt att påbörja förberedelserna.
Andra meningsskiljaktigheter uppstod under dessa förberedande möten, till exempel i frågan om när man skulle uppmana till bildandet av arbetarråd enligt sovjeternas modell. Zinovjev hävdade att KPD borde uppmana till val av sådana råd före upproret, eftersom de skulle utgöra grundelementen i den nya tyska arbetarstaten.
Trotskij och Brandler hävdade framgångsrikt att detta inte var nödvändigt, eftersom sådana organ för arbetardemokrati skulle bildas under själva revolutionen. KPD kunde i stället inleda ett uppror genom vilken som helst av de redan existerande arbetarorganisationerna, inklusive företagsråden, där KPD började få allt större inflytande.
Trotskij och Brandler var överens i frågan om sovjeterna, men de var inte överens om huruvida man skulle fastställa ett datum för upproret. KPD:s vänsterflygel, som stöddes av Zinovjev och Trotskij, insisterade på att fastställa ett datum. Trotskij föreslog den 7 november, årsdagen av oktoberrevolutionen 1917. Brandler avvisade detta och stöddes av Radek.
Både Radek och Brandler misslyckades med att förstå den revolutionära karaktären av situationen i Tyskland. Brandler uttryckte privat till och med tvivel om huruvida KPD var tillräckligt politiskt eller organisatoriskt förberett för revolutionen och ville skjuta upp planerna, en oro som delades av Radek och Stalin.
Den 9 mars 1923 var Lenin redan allvarligt sjuk och inte längre politiskt aktiv. Intrigerna i politbyrån för Sovjetunionens kommunistiska parti började långsamt tillspetsas och riktade sig särskilt mot Trotskij. Han motarbetades upprepade gånger av den så kallade ”trojkan”, en hemlig fraktion bestående av Stalin, Zinovjev och Kamenev, som ville förhindra att Trotskij blev Lenins efterträdare. Nu spelade trojkans oro för sin egen prestige en särskilt giftig roll.
När Brandler, som trots meningsskiljaktigheter och kontroverser med Trotskij var djupt imponerad av honom, bad att organisatören av den ryska oktoberrevolutionen skulle skickas till Tyskland, vägrade Zinovjev kategoriskt. Ingen hade glömt vad Trotskij hade uppnått 1917. Trojkan var inte villig att riskera framgångar i Tyskland, om dessa framgångar kunde stärka Trotskijs prestige.
”Arbetarregeringar” i Sachsen och Thüringen
Trots sveket mot novemberrevolutionen 1918 och de händelser som följde hade SPD fortfarande inflytande över en stor del av arbetarklassen. Det var just i kölvattnet av den revolutionen som många anslöt sig till SPD, däribland Erich Zeigner. Han tillhörde ett nytt skikt av socialdemokrater som hade rört sig åt vänster.
I mars 1923 bildades en minoritetsregering av vänstersocialdemokrater i Sachsen, med Zeigner som premiärminister. Zeigner avvisade koalitionssamtal med de borgerliga partierna och sökte istället samtal med KPD. Den 18 mars enades partierna om ett gemensamt program, enligt vilket kommunisterna skulle stödja SPD vid makten. Huvudpunkterna var: bildandet av proletära hundraden till försvar mot fascismen och inrättandet av priskontroller och kommittéer för att bekämpa ocker.
Situationen i Sachsen bidrog nu till KPD:s och Kominterns taktik. Istället för i huvudstaden Berlin skulle upproret börja i Sachsen. Den 1 oktober anlände ett telegram till KPD:s högkvarter från Zinovjev på EKKI:s vägnar. Han uppmanade dem att gå in i delstatsregeringarna i Sachsen, liksom i Thüringen, där SPD också satt i regeringen.
Dessa så kallade ”arbetarregeringar” – det vill säga koalitionsregeringar bestående av representanter från arbetarpartierna, inklusive KPD – var tänkta att bli en språngbräda för den kommande revolutionen.
Brandler var inte imponerad av denna plan och hävdade att regeringen i Sachsen inte var i stånd att beväpna arbetarna. Hans invändningar avvisades dock av Zinovjev, som hävdade att all militär styrka som användes mot dessa vänsterregeringar kunde tjäna som en utlösande faktor för en revolutionär motoffensiv. Dessutom gav EKKI partiledningen i uppdrag att planera för en nationell generalstrejk som skulle utgöra grunden för ett uppror.
Den 10 oktober blev Brandler slutligen statssekreterare i statskansliet i Zeigners sachsiska kabinett. KPD-medlemmarna Paul Böttcher blev finansminister och Fritz Heckert ekonomiminister. Den 16 oktober anslöt sig ytterligare tre KPD-ledamöter till Thüringens delstatsregering.
Den nationella regeringen under Stresemann och kapitalistklassen gick återigen på offensiven. Den 20 oktober utfärdade riksvärnet ett ultimatum till den sachsiska regeringen att upplösa de proletära hundradena inom dess jurisdiktion inom tre dagar. Zeigner var fast besluten att stå emot hoten, och delstatsparlamentet förkastade ultimatumet. Som ett resultat av detta marscherade trupper in den 21 oktober för att återställa den borgerliga makten.
Den tyska oktober ställs in
Samma dag hölls en konferens för arbetarorganisationer i Chemnitz på Brandlers initiativ. Brandler ville använda denna konferens för att argumentera för en nationell generalstrejk till försvar för SPD-KPD-regeringarna.
På mötet närvarade 498 delegater, ”varav cirka 140 från företagsråd, 102 från olika fackföreningar, 20 från fackföreningen ADGB:s ledning i Sachsen, 79 från kontrollorgan, 26 från arbetarkooperativ, 15 från aktionskommittéer, 16 från arbetslöshetskommittéer, 66 från KPD-organisationer, sju från socialdemokratiska organisationer och en oberoende.”18
Konferensen inleddes med rapporter från de tre sachsiska ministrarna: Georg Graupe (SPD), Böttcher och Heckert (båda KPD). Alla tre betonade den dåliga livsmedelsförsörjningen, den allvarliga inflationen och den katastrofala arbetslösheten. Många delegater kommenterade den politiska situationen i Sachsen och förespråkade att man omedelbart skulle organisera kampen mot militärdiktaturen. Några uppmanade till och med regeringarna i Thüringen och Sachsen att omedelbart utlysa en generalstrejk mot riksvärnets förberedelser.
Brandler talade därefter och lade fram förslaget om generalstrejk. Han betonade dock att det krävdes enhällighet. På så sätt fick konferensens delegater vetorätt mot en generalstrejk. Detta var helt i strid med vad som borde ha gjorts för att förbereda ett uppror, eftersom det redan från början stod klart att fackföreningarna och de vänsterreformistiska SPD-delegaterna oundvikligen skulle släpa efter den faktiska situationen.
Som väntat uttalade sig SPD-ministrarna häftigt mot förslaget att utlysa en generalstrejk. De ville inte utmana riksvärnet. Graupe gick till och med så långt som att säga att om kommunisterna drev igenom Brandlers förslag skulle han lämna konferensen med sina partikamrater och lämna kommunisterna ensamma med ansvaret. Brandler gick då med på att dra tillbaka sitt förslag.
Efter detta debacle såg Brandler ingen annan utväg än att överge planerna på en generalstrejk. Han var övertygad om att det inte skulle fungera utan socialdemokraterna. Vid en genomgång med Radek tillade han dock att beslutet att avblåsa generalstrejken skulle kunna återtas om EKKI inte höll med. Radek gick dock med på att avblåsa den. Zinovjev och Stalin stödde också beslutet.
Rob Sewell gör, i sin bok Germany 1918-1933: Socialism or Barbarism, följande bedömning av ledarskapets agerande:
”Partiet hade blivit utmanövrerat av de reformistiska ledarna och var nu desorienterat utan några alternativa planer. Chemnitzkonferensens beslut kunde inte ha varit mer uträknat för att skapa maximal förvirring. Brandler och Thalheimer hade i synnerhet klantat till affären. Men bakom dem stod de förhalande råden från Komintern-ledarna, inte minst från Stalin.”19
Det var bara i Hamburg som upproret inte avblåstes. Nyheten om det inställda upproret nådde inte det lokala KPD. Orsakerna till detta är inte helt klargjorda. Om detta berodde på ett brott mot partidisciplinen eller ett missförstånd är fortfarande oklart.
En del hoppades att Hamburgupproret skulle bli en del av ett nationellt revolutionärt uppsving, men det förblev isolerat. Trots en heroisk kamp krossades kommunisterna och tvingades så småningom dra sig tillbaka. Det förekom också flera sammandrabbningar i Sachsen, som redan den 22 oktober hade översvämmats av 60 000 riksvärnets soldater för att göra slut på SPD-KPD-regeringen där.
Nu härjade soldaterna genom Sachsen. De allvarligaste sammanstötningarna ägde rum i Freiberg, där soldaterna sköt mot demonstranter, dödade 23 och skadade 21. Dessutom förekom godtyckliga arresteringar och misshandel av fångar.
Stresemann krävde Zeigners avgång och hotade med ytterligare repression. Den 28 oktober sade Zeigner upp sitt samarbete med KPD och avgick två dagar senare. Det var en föga ärofull reträtt.
Efter det misslyckade oktober
År 1923 fanns alla förutsättningar för en framgångsrik revolution på plats, inklusive ett revolutionärt massparti. Så hur kunde detta nederlag komma till stånd? En ärlig utvärdering av händelserna borde ha stått högst upp på EKKI:s dagordning. Men i stället försökte de personer som spelade en avgörande roll i debaclet sopa igen spåren efter sig.
EKKI borde ha inlett förberedelserna för upproret senast i juni, men hade redan från början missbedömt situationen. Särskilt Zinovjev fruktade för sitt rykte. Han hade själv godkänt alla beslut, inklusive att ställa in den tyska oktoberrevolutionen. Men han lade skulden på KPD:s ledning.
Till en början hävdade han att det hade varit rätt att avblåsa upproret, senare anklagade han dem för att inte ha varit tillräckligt förberedda på det. Det var förvisso sant, men var Brandler, Thalheimer och de andra KPD-ledarna ensamt skyldiga?
Zinovjevs helomvändning skedde inte av en slump. Den 8 oktober hade Trotskij skrivit ett brev till den ryska centralkommittén där han fördömde byråkratins framväxt i partiet och sovjetstaten. Denna öppna attack skrämde trojkan bestående av Zinovjev, Kamenev och Stalin. Det följdes den 15 oktober av ett gemensamt brev, undertecknat av 46 ledande kommunister, som intog en liknande linje som Trotskij.
Fram till dess hade konflikten med Trotskij förts bakom stängda dörrar, men nu kom den ut i ljuset. Detta ledde till en skarpare polemik, som till och med publicerades i Pravda.
Brandler och Thalheimer försvarade sig mot denna kritik och hävdade att nederlaget berodde på den förändrade objektiva situationen, att arbetarklassen själv inte var redo för revolution och att i oktober skulle alla försök till uppror ha misslyckats.
Det är sant att en revolutionär situation hade existerat redan under sommaren och hade nått sin höjdpunkt i och med Cuno-regeringens fall. Det revolutionära uppsvinget hade börjat avta i oktober, men detta uteslöt inte på något sätt en framgångsrik omvälvning. Som Sewell förklarar:
”Det fanns en viss grad av utmattning i oktober. Men en revolutionär situation, om vi jämför de ryska händelserna från februari till oktober, är inte en rak linje; den utvecklas oregelbundet. Inom den revolutionära kurvan finns det plötsliga avbrott.”20
Det bör noteras att en liknande passivitet rådde inom bolsjevikpartiets centralkommitté så sent som i oktober 1917, samma månad som de tog makten. Från sin gömställe i Finland bombarderade Lenin ledningen med brev som upprört krävde att partiet skulle gå från ord till handling:
”Någon medelväg finns inte. Att vänta är omöjligt. Revolutionen går under.”21
Utan detta ständiga tryck från Lenin, och Trotskijs ingripande, hade bolsjevikrevolutionen kanske aldrig ägt rum.
Det största hindret för det tyska oktoberupproret 1923 var ledarskapets obeslutsamhet. Den hade inte förberett upproret tillräckligt, varken politiskt eller organisatoriskt.
Även efter beslutet om ett uppror i september vidtog man knappast några politiska åtgärder. Agitationens och propagandans inriktning förblev oförändrad, och varken KPD eller arbetarklassen förbereddes av ledningen genom att frågan om makten lyftes.
Redan i oktober hade kommunisterna gått in i regeringarna i Sachsen och Thüringen med avsikten att använda dem som bas för ett uppror. Men knappt några av de praktiska steg som krävdes för att inleda ett sådant uppror – att organisera leveranser av vapen och mat, bilda fabrikskommittéer och så vidare – påbörjades.
På detta sätt slösades den revolutionära situationen bort, och de ansvariga kunde sedan hävda att massorna inte hade varit redo och att den objektiva situationen inte hade varit tillräckligt mogen.
I Oktoberrevolutionens lärdomar, skriven 1924 efter den tyska revolutionens misslyckande, betonade Trotskij att under de förhållanden som rådde i Tyskland vid den tiden var det just partiledningens obeslutsamhet och passivitet som odlade passivitet hos massorna, inte tvärtom:
”… ett parti som under lång tid bedrivit en revolutionär agitation och bit för bit lösgjort proletariatet från de kompromissande krafternas inflytande, och sedan, efter att till det yttersta ha stärkt massornas självförtroende, börjar att tveka, syssla med hårklyverier, söka undanflykter och förhala besluten – då kommer det att förlama massornas aktivitet och framkalla besvikelse och upplösning bland dem, och störtar revolutionen i fördärvet. Samtidigt tillförsäkrar det sig möjligheten att – efter nederlaget – skylla misslyckandet på massornas bristande aktivitet.”22
År 1923 visar hur viktigt det är med ett framsynt och beslutsamt ledarskap i turbulenta tider. Vid vissa tidpunkter kan en handfull människors handlingar avgöra världsrevolutionens öde – på gott och ont.
Genom sina misstag slarvade det tyska och internationella ledarskapet bort ett avgörande tillfälle att fortsätta världsrevolutionen i oktober 1923. Det är ingen överdrift att säga att hela världshistorien skulle ha förändrats om de hade lyckats ta makten.
Den tyska revolutionens misslyckande beseglade i praktiken isoleringen av revolutionen i Ryssland. Utan en framgångsrik revolution i ett avancerat land som Tyskland ledde de efterblivna förhållandena i Sovjetryssland till framväxten av en mäktig, privilegierad byråkrati. Bara ett år senare lade Stalin fram sin ”teori” om ”socialism i ett land”, som återspeglade byråkratins kontrarevolutionära intressen i den isolerade arbetarstaten.
I dag är det nödvändigt att förstå lärdomarna från den misslyckade tyska oktoberrevolutionen. Kapitalismen är på tillbakagång, och revolutionära situationer väntar oss i alla länder. Som kommunister måste vi ägna oss åt att bygga upp den subjektiva faktorn – det revolutionära partiet – och lära oss att korrekt bedöma och förbereda oss för övergången från en period av agitation och propaganda till den direkta kampen om makten.
- S Haffner, Defying Hitler: a memoir, Farrar, Straus and Giroux, 2002, s. 52, 53, vår översättning. ↩︎
- Generaldirektör för rederiet HAPAG, utnämnd till rikskansler i Tyskland av president Friedrich Ebert (SPD) i november 1922 ↩︎
- R. Sewell, Germany 1918-1933: Socialism or Barbarism, Wellred Books, 2018, s. 248 ↩︎
- V Ullrich, Deutschland 1923. Das Jahr am Abgrund, C.H.Beck, 2023, s. 72-73, vår översättning ↩︎
- ibid., s. 79, vår översättning ↩︎
- L Reissner, ”Berlin im Oktober 1923”, Hamburg auf den Barrikaden, HAAG + HERCHEN, 2013, s. 90 ↩︎
- ”Aus dem Aufruf der Zentrale der KPD vom 22 Januar” (”Die Rote Fahne”, Berlin 23 januari 1923), Geschichte der deutschen Arbeiterbewegung, Vol. 3, Dietz Verlag, 1966, s. 648, vår översättning ↩︎
- P Broué, The German Revolution 1917-1923, Koninklijke Brill, 2005, s. 717, vår översättning. ↩︎
- W Ruge, Republik auf Zeit, Verlag das europäische Buch, 1969, s. 114, vår översättning. ↩︎
- P Broué, The German Revolution 1917-1923, Koninklijke Brill, 2005, s. 707 ↩︎
- A Rosenberg, A History of the German Republic, Methuen, 1936, s. 192 ↩︎
- K Retzlaff, Spartacus. Erinnerungen eines Parteiarbeiters, Verlag Neue Kritik, 1985, s. 236, vår översättning. ↩︎
- E H Carr, The Interregnum 1923-1924, 1954, s 178, vår översättning. ↩︎
- P Broué, The German Revolution 1917-1923, Koninklijke Brill, 2005, s. 738, vår översättning. ↩︎
- L Trotskij, Stalin, Wellred Books, 2016, s. 530, vår översättning. ↩︎
- P Broué, The German Revolution 1917-1923, Koninklijke Brill, 2005, s. 741, vår översättning. ↩︎
- E Anderson, Hammer or Anvil: The story of the German working-class movement, Victor Gollancz, 1945, s. 92, vår översättning. ↩︎
- P Broué, Den tyska revolutionen 1917-1923, Koninklijke Brill, 2005, s. 806 ↩︎
- R Sewell, Germany 1918-1933: Socialism or Barbarism, Wellred Books, 2018, s. 269 ↩︎
- R Sewell, Germany 1918-1933: Socialism or Barbarism, Wellred Books, 2018, s. 282, vår översättning. ↩︎
- V I Lenin, ”Marxism och uppror”, Lenins valda verk i tio band, band 7, s. 234 ↩︎
- L Trotskij, Oktoberrevolutionens lärdomar, Bokförlaget Stormklockan, s. 34 ↩︎