De koloniala revolutionerna utgör ett av de mest inspirerande kapitlen i mänsklighetens historia. Det är en period som varje ärlig kommunist bör studera noggrant: både deras enorma framsteg och begränsningar. Detta är avgörande för att kunna besvara vår rörelses mest grundläggande frågor: Vad kämpar vi för – och hur ska vi nå dit?
Ted Grant var den enda marxist som i grunden förstod och korrekt analyserade dessa revolutioner och de deformerade arbetarstater som uppstod ur dem. Vi publicerar här hans klassiska artikel från 1978, nu för första gången på svenska.
I de forna borgerliga staterna, där borgarklassen hade en roll att spela och såg ljust på framtiden — det vill säga när den verkligen var progressiv och utvecklade produktivkrafterna — hade den tid, ibland årtionden eller generationer, att utveckla staten som ett instrument för sitt eget klassherravälde. Armén, polisen, statsförvaltningen, mellanskikten, och framför allt alla nyckelpositioner i toppen; cheferna för statsförvaltningen, avdelningscheferna, polischeferna, officerskåren och särskilt överstarna och generalerna, är noggrant utvalda för att tjäna den härskande klassens behov och intressen. Med en ekonomi i utveckling och en känsla av uppdrag och syfte tjänar de ivrigt det ”nationella intresset”, vilket egentligen innebär den härskande klassens intresse.
I Syrien tvingades de franska imperialisterna, precis som i alla tidigare koloniala länder, att ge upp sitt direkta militära herravälde, delvis på grund av tryck från sina konkurrenter, särskilt den amerikanska imperialismen. Den stat som uppstod var inte fast och statisk. Borgarklassens svaghet och oförmåga gav den militära kasten ett visst mått av oberoende, vilket ledde till återkommande militärkupper och motkupper. Men i slutändan reflekterar dessa militärkupper ändå den härskande klassens intressen. Militären kan inte spela en självständig roll.
Konflikterna mellan olika fraktioner inom armén speglar samhällets instabilitet och motsättningar. Generalernas personliga ambitioner speglar de varierande intressena hos olika samhällsklasser eller fraktioner av dessa klasser: småbourgeoisin i dess olika skikt, bourgeoisin, eller under vissa omständigheter proletariatet, i den mån de lyckas ta makten. Officerskåren måste spegla intressena hos någon klass eller gruppering i samhället. Även om de kan plundra samhället och stärka sin egen ställning som en härskande kast, måste de trots allt ha en klassbas i det samhälle inom vilket de verkar.
Bonapartistiska regimer bygger inte på tomma intet, de balanserar mellan olika klasser. I slutändan representerar de den klass som är dominerande i samhället, och denna klass ekonomiska bas bestämmer dess klasskaraktär. Vissa av dessa länder, som i Latinamerika, en halvkolonial kontinent som under förra århundradet dominerades först av den brittiska och sedan den amerikanska imperialismen, har trots detta varit oberoende på pappret i över ett århundrade. Därför har den härskande klassen av jordägare och kapitalister, trots perioder av turbulens, haft tillräckligt med tid att utveckla sin stat. Ibland kan de väpnade styrkorna hos olika fraktioner, eller olika skikt av de väpnade styrkorna, spegla olika fraktioner av den härskande klassen eller till och med påverkan från imperialistiska krafter, främst amerikanska.
Men fram till nu har de alltid reflekterat den härskande klassens intresse av att försvara privat ägande.
I Burma, där regimen nyligen hade frigjort sig från brittisk dominans och där den härskande klassen inte kunde ”hålla ihop landet”, stod de inför en serie av uppror och krig. Armén hade bildats av det antifascistiska People’s Freedom League, som själva beskrev sig som ”socialistiska”.
Med Kina som ett närliggande föredöme tröttnade arméledarna på jordägarnas och kapitalisternas oförmåga att lösa Burmas problem. Med stöd av arbetarna och bönderna organiserade de en statskupp, exproprierade jordägare och kapitalister, och etablerade Burma som en ”burmesisk buddhistisk socialistisk stat”.
Kina
Ända fram till den ryska revolutionen förnekade även Lenin möjligheten att den proletära revolutionen kunde segra i ett underutvecklat land. Den kinesiska revolutionen 1944-1949 skedde inte på samma sätt som revolutionen 1925-1927. Det var ett bondekrig som uppstod på grund av borgarklassens totala oförmåga att genomföra den borgerligt-demokratiska revolutionens uppgifter — avskaffandet av godsägarväldet, nationell enighet, och fördrivandet av imperialismen — och som slutade med segern för de kinesiska stalinisterna.
De kinesiska stalinisternas program skilde sig inte stort från Castros program på Kuba senare: 50 eller 100 år av ”nationell kapitalism” och en allians med den ”nationella bourgeoisin”. Därav många amerikanska kapitalisters föreställning att de var ”agrara reformatorer”.
Endast den Marxistiska tendensen I Storbritannien argumenterade mot stalinisterna och de så kallade ”trotskistiska” sekterna och förklarade det oundvikliga i Maos seger och etableringen av en deformerad arbetarstat.
Vid en tidpunkt då Mao och det kinesiska kommunistpartiet förespråkade ett program för kapitalism och ”nationell demokrati”, kunde vi förutsäga att proletär bonapartism var ett oundvikligt nästa steg i Kina. Detta hade inget gemensamt med metoderna för den proletära revolutionen i Ryssland 1917.
Makten erövrades genom bondekriget genom att dela ut mark till soldaterna i Chiang Kai-sheks armé. Sedan, genom att balansera mellan klasserna och spela ut dem mot varandra på ett bonapartistiskt sätt, exproprierades godsägarväldet och kapitalismen när den militära segern väl hade uppnåtts. Nästan alla så kallade ”trotskistiska” sekter accepterar nu detta fullbordade faktum. Men aldrig tidigare i historien har det ens teoretiskt varit möjligt att ett bondekrig enligt klassiska linjer skulle kunna leda till en arbetarstat, hur deformerad den än må vara. Arbetarna i Kina var passiva under hela inbördeskriget av skäl som vi inte kommer att gå in på här. Men här ser vi ett perfekt exempel på hur en klass — bönderna i form av Röda armén — utförde en annan klass uppgifter.
Det är roande att nu se hur sekterna, utan att tveka, accepterar idén att en ”arbetarstat” upprättades i Kina av bondearmén, bara för att arméns ledare tillhörde det så kallade ”kommunistpartiet”. I klassisk marxistisk teori skulle denna idé betraktas som otrolig och absurd. Bönderna, som klass, är de minst kapabla att anta ett socialistiskt medvetande.
Att tro att en sådan process är ”normal” är att avvika från marxismen. Den kan bara förklaras av kapitalismens återvändsgränd i Kina, imperialismens förlamning, förekomsten av en stark deformerad bonapartistisk stat i stalinistiska Ryssland, och viktigast av allt, fördröjningen av segern i världens industriellt avancerade länder. De koloniala länderna kan inte vänta. Problemen är alltför pressande. Det finns ingen väg framåt för kapitalismen. Därav de märkliga avvikelserna i kolonialländerna. Men priset för detta är, precis som i Sovjetunionen, en andra politisk revolution för att lägga kontrollen över samhället, industrin och staten i proletariatets händer. Endast på detta sätt kan den verkliga övergången till socialism, eller åtminstone de första stegen i den riktningen, inledas.
Det breda stödet för ”socialism”, inte bara bland arbetarklassen, utan även bland bönderna och breda lager av småbourgeoisin i städerna i de koloniala länderna, är ett uttryck för godsägarväldets och kapitalismens fullständiga återvändsgränd i den koloniala världen under den moderna epoken. Det är också ett resultat av de ryska och kinesiska revolutionerna och deras framgångar i att utveckla industrin och ekonomin. Det är detta som lägger grunden för utvecklingen av proletär bonapartism.
Enligt Engels kan staten reduceras till beväpnade människor. När Chiang Kai-sheks polis och armé besegrades och Batistas armé krossades på Kuba, låg makten i händerna på Mao respektive Castro. Faktumet att Mao var ”kommunist” på pappret och Castro en borgerlig demokrat förändrade ingenting.
Moskvas avbild
När Mao anlände till Shanghai och andra städer mötte de arbetare som hade tagit sina fabriker i besittning honom med demonstrationer under röda fanor. Emellertid var Mao så långt ifrån den proletära revolutionens ideal att arbetarna omedelbart sköts för att ”återställa ordningen”! Mao skapade sin stat i avbild av Moskva 1949, inte Moskva 1917!
Mao balanserade på ett typiskt bonapartistiskt sätt mellan klasserna med hjälp av bondearmén, som tidigare alltid varit ett instrument för (borgerlig) bonapartism. Efter att ha format en stat som en avbild av Moskva, som lutade sig mot arbetarna och bönderna, kunde han enkelt eliminera bourgeoisien. Som Trotskij uttryckte det: För att besegra ett lejon behöver man ett gevär, för en loppa räcker det med en nagel! Genom att balansera mellan borgarklassen å ena sidan och arbetarna och bönderna å den andra, kunde Mao och hans ledning fullända staten. Efter att ha krossat borgarklassen vände man sig mot arbetarna och bönderna för att krossa alla former av arbetardemokrati som hade utvecklats.
Byråkratin utvecklade sedan en totalitär enpartidiktatur, centrerad kring en enda individ — Mao. Men det är inte utan anledning som den marxistiska teorin har gett arbetarklassen uppgiften att genomföra den socialistiska revolutionen och övergången till socialism. Detta är inte en godtycklig roll utan beror på proletariatets specifika position i produktionen, som ger det en specifik medvetenhet som ingen annan klass besitter. Minst av allt kan den småborgerliga bonden utveckla denna medvetenhet. En revolution baserad på den senare klassen skulle till sin natur vara dömd till degenerering och bonapartism. Att en proletär bonapartistisk diktatur skyddar privilegierna för eliten inom staten, partiet, armén, industrin, och de intellektuella inom konst och vetenskap, är skälet till att denna form har varit framgångsrik i så många underutvecklade länder.
Marxismen finner att nyckeln till samhällets utveckling är produktivkrafternas utveckling. På kapitalistisk grund finns det inte längre någon väg framåt, särskilt inte för underytvecklade länder. Det är därför arméofficerare, intellektuella och andra, som påverkas av sina samhällens förfall, under vissa förutsättningar kan byta lojalitet. En övergång till proletär bonapartism ökar faktiskt deras makt, prestige, privilegier och inkomster. De blir det enda ledande och styrande skiktet i samhället och höjer sig ännu högre över massorna än tidigare. I stället för att vara underordnade den svaga, fega och ineffektiva borgarklassen blir de samhällets verkliga herrar.
Övergångsekonomier
Tendensen till förstatligande av produktivkrafterna, som har vuxit bortom det privata ägandets gränser, är tydlig i de mest utvecklade ekonomierna och till och med i de mest reaktionära koloniala länderna.
Det finns ingen möjlighet till en konsekvent, oavbruten och kontinuerlig ökning av produktivkrafterna i den så kallade tredje världen på kapitalistisk grund. Produktionen stagnerar eller minskar. Under perioder av global lågkonjunktur sjunker levnadsstandarden, särskilt i mindre länder. Det finns ingen utväg inom det kapitalistiska systemet. Det förklarar de borgerliga bonapartistiska terrorregimerna i länder som Pakistan, Indonesien, Argentina, Chile och Zaire. Men med bajonetter och kulor, på grundval av ett föråldrat och ineffektivt system, är bara en mycket tillfällig respit möjlig. Missnöjet växer och sprids inom både i de väpnade styrkornas officerskast och i hela samhället. Detta leder i sin tur till konspirationer bland individer och grupper av officerare.
Militären speglar samhället och dess motsägelser. Detta, och inte de inblandade officerarnas nycker, är orsaken till omvälvningar som de i Syrien. Det är ett tecken på samhällets djupa kris, som inte går att lösa med de gamla metoderna. Dessa samhällsskikt kan anamma ”socialism” av stalinistisk typ – proletär bonapartism – med desto större entusiasm eftersom det är förenligt med deras förakt för massorna av arbetare och bönder.
Den förvrängda karikatyren av arbetarstyre i Ryssland, Kina och andra länder med deformerade arbetarstater lockar dem just på grund av den ställning som de ”intellektuella” och utbildade kadrerna har i dessa samhällen. Det som är avskyvärt för marxismen är just det som lockar stalinisterna.
Det enda dessa stater har gemensamt med sunda arbetarstater, eller med Ryssland 1917-23, är det statliga ägandet av produktionsmedlen. På denna bas kan de planera och utveckla de produktiva resurserna i en takt som var helt omöjlig på den tidigare godsägar-kapitalistiska basen. Detta är naturligtvis endast möjligt under en begränsad tidsperiod. Vid någon tidpunkt blir de stalinistiska regimerna ett absolut hinder och en boja för produktionen. Ryssland och Östeuropa håller på att nå denna gräns. Vad de har gemensamt med en sund arbetarstat enligt marxistiska normer är att de är övergångsekonomier mellan kapitalism och socialism.
Men marxismen lär oss att en rörelse mot socialism kräver proletariatets kontroll, ledning och deltagande. Med en privilegierad elit som dominerar utan denna kontroll, och som inte accepterar den förlust av status som en ”bortvittrande” stat innebär, skapas nya motsättningar. När korruption, nepotism, slöseri, vanskötsel och kaos, som av nödvändighet är förknippat med byråkratisk kontroll, alltmer kommer i konflikt med de sociala utvecklingsbehoven, leder detta till ökad antagonism mellan proletariatet och den byråkratiska eliten.
Trotskij förklarade för länge sedan att i Ryssland utvecklade byråkratin produktivkrafterna på ett sätt som borgarklassen var oförmögen att göra, men till en kostnad som var tre gånger så hög för massorna. Byråkratin fullgör den funktion, en relativt progressiv funktion, som borgarklassen fullgjorde förr i tiden. Men Trotskij påpekade att denna roll också skapar sina egna motsättningar. Byråkratin är i vissa avseenden ännu mindre beredd än borgarklassen att acceptera förlust av privilegier och makt. Istället växer den och blir en monstruös cancersvulst på samhällskroppen. Den kan bara avlägsnas genom en politisk revolution.
Denna revolution kommer att utlösas antingen av inhemska händelser eller genom att proletariatet lyckas ta makten och etablera en arbetardemokrati i ett av de avancerade kapitalistiska länderna. En sund arbetarstat med arbetardemokrati i Ryssland kommer antingen att upprättas genom en social revolution i väst eller genom en segerrik politisk revolution i Ryssland och Östeuropa. Det måste betonas att det enda dessa deformerade arbetarstater har gemensamt med den ideala arbetarstaten är det statliga ägandet av ekonomin och den planerade produktionen. Endast någon av de ”idealistiska” och ”eklektiska” sekterna kan identifiera en fundamental skillnad mellan det bondekrig som ledde Mao till makten och Castros gerillakrig, som baserades på bönder, halvbönder och jordlösa bönder, samt några före detta arbetare. Trots att Castro hade borgerligt demokratiska idéer föreligger ingen större skillnad mellan de två. I vilket fall skilde sig Castros idéer inte så mycket från det program på vilket Mao förde inbördeskriget.
Åtminstone i kampens sista skede var arbetarklassens deltagande avgörande för Castros seger, genom generalstrejken i Havanna. Inget liknande inträffade under inbördeskriget i Kina 1945-1949. Mao önskade inte heller någon sådan intervention. Det är sant att resultatet kunde ha blivit ett annat på Kuba om det inte hade varit för den amerikanska imperialismens dumhet. Men eftersom den kubanska kapitalismen befann sig i samma återvändsgränd som den kinesiska, använde Castro Östeuropa och Kina som förebilder i sin konflikt med den amerikanska imperialismen, precis som Mao hade använt den starka proletära bonapartistiska staten Ryssland som förebild.
I båda fallen innebar detta ett enormt historiskt framsteg. Godsägarväldet och kapitalismen eliminerades. De bojor som det halvfeodala godsägarväldet och det privata ägandet av industrin innebar togs bort. Export- och importmonopolet, enligt rysk modell, är också en kraftfull progressiv faktor. Dessa åtgärder innebar en gigantisk frigörelse av produktivkrafterna. Därför kunde vi i förväg hylla den kinesiska revolutionen som den näst största händelsen i mänsklighetens historia, efter den ryska revolutionen, som är den största. Men på grund av dess bonapartistiska karaktär — och byråkratins oundvikliga egenintresse av att upprätthålla privilegier, makt och inkomster för det byråkratiska styrande skiktet — måste massorna betala med en andra revolution innan det kan bli en arbetardemokrati på samma nivå som i Ryssland 1917-1923.
Sekterna har, på grund av sin oförmåga att tillämpa marxismen och den ”marxistiska filosofin” på ett konkret sätt, hamnat i löjeväckande motsägelser. De förklarade exempelvis att Östeuropa var statskapitalistiskt 1945-1947, medan de samtidigt betraktade Ryssland, som hade ockuperat Östeuropa med Röda armén, som en ”degenererad arbetarstat”.
När Tito bröt med Stalin blev Jugoslavien över en natt, från att mystiskt ha varit ”kapitalistiskt”, en sundare arbetarstat än Ryssland 1917! Det hindrade inte dessa sekter från att samtidigt förkunna att Östeuropa fortfarande var kapitalistiskt. Kina förblev enligt dem ”statskapitalistiskt” fram till 1951 eller 1953. Sedan, som genom ett trollslag, förvandlades Kina från ”statskapitalistiskt” till en ”sund arbetarstat”!
Denna förvirring och teoretiska oreda har aldrig förklarats av någon av dessa småborgerliga tendenser som utger sig för att vara marxister. En sekt hävdade att Kuba var en småborgerlig bonapartistisk stat samtidigt som de beskrev Kina som en relativt sund arbetarstat där en politisk revolution inte var nödvändig. Inte en enda av dessa tendenser var kapabel att analysera epokens huvudsakliga krafter och processer, där den koloniala världen upplevde en karikatyr av den permanenta revolutionen, där märkliga och deformerade arbetarstater upprättades. Inte en enda av dem förstod innebörden av den kinesiska ”kulturrevolutionen”. Vissa hyllade detta som en andra version av ”Pariskommunen”! Först nyligen — ungefär 30 år för sent — drog vissa av dem motvilligt slutsatsen att den kinesiska revolutionen var deformerad redan från början. Vår tendens förklarade denna process före Maos seger.
Alla objektiva förutsättningar för en socialistisk revolution håller nu på att mogna i Västeuropa, Japan och USA. Processen kommer dock att bli utdragen på grund av svagheten hos den genuina marxismens krafter. Det är den fördröjda revolutionen i väst, och dess nuvarande utdragna karaktär, som ger utrymme för dessa märkliga regimer i de neokoloniala länderna. De närmar sig outhärdliga spänningar, där stora massor lever i halvsvält och utan tak över huvudet. Godsägarnas och kapitalisternas fräcka parasitism och överflöd, stödda av imperialismen, gör att alla motsättningar i dessa samhällen blir explosiva. Det är denna imperialismens svaghet, godsägarkapitalismens uppenbara ruttenhet och förfall, som möjliggör den märkliga process som är den proletära bonapartismen. Genom att dra fördel av massornas — böndernas, småbourgeoisiens och till och med arbetarnas — revolt kan en elit bestående av officerare, intellektuella och andra, som i Etiopien, få faktisk makt i sina händer genom arbetarnas och böndernas stöd. De kan utforma sin egen ”KGB”-liknande hemliga polis för att tysta alla som protesterar mot deras privilegier.
Bönderna är på grund av sin natur en klass av individer som inte binds samman av produktionen. De är därför det perfekta instrumentet för borgerlig eller proletär bonapartism. Det är en klass som låter sig manipuleras och luras; en klass som ser upp till ”tsaren som folkets fader”, eller till den store ledaren Mao. Småborgarna i städerna har också dessa egenskaper; i Tyskland och Italien såg de Hitler och Mussolini som ”ledare”. Endast proletariatet står för äkta demokrati — det vill säga arbetardemokrati i en arbetarstat — som är det enda system där dess direkta styre kan manifesteras.
Vår tendens har förklarat och förutsett dessa processer. Det finns ingen möjlighet för utveckling och framsteg i den koloniala världen på kapitalistisk grund. Det är detta, plus fördröjningen av den proletära revolutionen i de avancerade industriländerna, som har lett till att dessa regimer tar tio steg framåt och fem steg bakåt. De kan — i de flesta fall åtminstone under en period — utveckla produktivkrafterna med sjumilasteg, på grundval av proletär bonapartism. De utför i underutvecklade länder den historiska uppgift som bourgeoisien tidigare utförde i de kapitalistiska länderna.
Hela kärnan i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen ligger i tanken att den koloniala bourgeoisien och bourgeoisien i de underutvecklade länderna är oförmögna att utföra den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter. Detta beror på deras band till godsägarna och imperialisterna. Bankerna har pant i marken, industrialisterna har jordegendomar på landsbygden, godsägarna investerar i industrin, och allt är sammanflätat och kopplat till imperialismen i en väv av egenintressen som motsätter sig förändring.
Under dessa omständigheter föll uppgiften att genomföra den borgerligt-demokratiska revolutionen på proletariatets axlar. Men proletariatet, som hade tagit makten i spetsen för bönderna och majoriteten av nationens befolkning, skulle inte stanna vid att fullgöra de borgerligt-demokratiska uppgifterna att expropriera jordägarna, ena nationen och driva ut imperialisterna. Det skulle sedan gå vidare till de socialistiska uppgifterna, exproprieringen av borgarklassen och upprättandet av en arbetarstat.
Men de socialistiska uppgifterna kunde inte lösas i ett enda land, särskilt inte i ett underutvecklat kolonialt land. Revolutionen måste spridas till de mer avancerade länderna. Därav termen för denna process, permanent revolution, som börjar som en borgerlig revolution, blir en socialistisk revolution, och slutar som en internationell revolution.
Det är sant att exceptionella svårigheter lagts i vägen för proletariatet i både avancerade och underutvecklade länder på grund av den stalinistiska byråkratins utveckling och kommunistpartiernas reformistiska degenerering. Men godsägarkapitalismens återvändsgränd i den så kallade tredje världen har förvärrats under de decennier som gått sedan andra världskrigets utbrott. Under en period genomgick de industrialiserade kapitalistiska länderna en relativ utveckling av produktivkrafterna, när de politiska förutsättningarna hade etablerats genom stalinismens och reformismens svek under den tidiga efterkrigstiden.
Men medan levnadsstandarden i väst ökade, åtminstone i absoluta tal, sjönk den redan låga levnadsstandarden i ”tredje världen” med få undantag. Världsmarknadens obevekliga tryck ledde till att förfallet av föråldrade jordägarförhållanden fortsatte i snabb takt. Ett stort antal fattiga, tiggare och utslagna är ett endemiskt inslag i den koloniala världen. Det finns ingen väg ut med de gamla egendomsförhållandena. I Vietnam, Laos, Kampuchea, Burma, Syrien, Angola, Moçambique, Aden, Benin, Etiopien, med Kuba och Kina som förebilder (som i sin tur hade Östeuropa som förebild och vägvisare) har det skett en omvandling av de sociala relationerna.
Detta beror på att världskapitalismen nu är rutten och mogen för den socialistiska revolutionen. Men all historia visar att när den nya progressiva klassen av en eller annan anledning är oförmögen att utföra sin historiska uppgift och omvandla samhället, görs detta ofta (på ett reaktionärt sätt, kanske) av andra klasser eller kaster. I Japan blev sålunda stora delar av feodalherrarna kapitalister, och i Tyskland — vilket Marx, Engels, Lenin och Trotskij tillstod — utförde de jordägande junkrarna i Ostpreussen under Bismarck och monarkin uppgiften att ena den tyska nationen, en uppgift för den borgerligt-demokratiska revolutionen.
Attraktiv makt
Som Marx för länge sedan förklarade har historien ingen universell mall. Det är nödvändigt att utgå från den materiella verkligheten som den är och sedan förklara den. Detta är den ”marxistiska filosofins” metod, inte de filosofiska nonsensteorier som sekterna använder. Men det är inte bara nödvändigt att se den objektiva verkligheten som den är, utan också att förklara den process som skapade den, motsägelserna som omger den, den sociala rörelsens lagar som den representerar, och de framtida motsättningar och förändringar som kommer att påverka den. Dess födelse, utveckling, förfall och de förändringar som kommer att förstöra den.
Under kapitalismens och godsägarväldets förfall i de koloniala länderna drivs alla sociala motsättningar till sitt yttersta. De sociala spänningarna når en outhärdlig nivå. I land efter land i Asien, Afrika och Latinamerika ersätts därför den borgerliga demokratin av borgerliga bonapartistiska diktaturer eller proletära bonapartistiska diktaturer.
Inget av de ovan nämnda tidigare koloniala länderna har följt normen för en socialistisk revolution. Detsamma gällde för Östeuropa i efterdyningarna av andra världskriget.
De stora marxistiska lärarna har ofta förklarat att när den socialistiska revolutionens norm väl har etablerats i de viktigaste kapitalistiska länderna, skulle den ha en oemotståndlig dragningskraft på resten av världen och resultera i en smärtfri omvandling utan konflikt. Till och med borgarklassen skulle erkänna arbetardemokratins överlägsenhet, oavsett den effekt detta skulle ha på världens arbetarklass. Marx själv trodde att de underutvecklade områdena i världen och de underutvecklade länderna i Europa på detta sätt skulle dras framåt av de avancerade industrialiserade länderna, som skulle fungera som en magnet och en modell för socialismen. Lenin och Trotskij såg för sig att den socialistiska revolutionen skulle äga rum i vissa underutvecklade länder, men alltid under proletariatets ledning och aktiva deltagande. Proletariatet skulle leda de småborgerliga massorna, i synnerhet bönderna, till störtandet av godsägarväldet och kapitalismen, och sedan länka samman arbetarna med den internationella arbetarklassen och världsrevolutionens uppgifter.
Den bonapartistiska totalitära diktaturen i Ryssland, en fullständigt deformerad arbetarstat, stöter bort arbetare i de avancerade kapitalistiska länderna. Detta beror på att ingenting återstår av oktoberrevolutionen, förutom avskaffandet av godsägarväldet och kapitalismen, den planerade produktionen, samt monopolet på utrikeshandeln, även om de är förvridna och förvrängda av byråkratin.
Trots detta har revolutionens stora landvinningar, de produktiva framstegen, avskaffandet av underutvecklingen, som har gjort Ryssland till världens näst största industrimakt, en enorm attraktionskraft på de koloniala massorna. Detta förstärks ytterligare av exemplet med den kinesiska revolutionen, som på mindre än ett kvarts sekel har förvandlat Kina till en stormakt. I de flesta koloniala länder där den fortfarande existerar är den borgerliga demokratin ett ihåligt och tomt skal som vid olika tillfällen måste försvaras med hjälp av ”belägringstillstånd”, undantagstillstånd och till och med krigslagar.
Avsaknaden av arbetardemokrati i dessa proletära bonapartistiska stater är därför inte en särskilt stor nackdel när det gäller att locka massorna. Den har tvärtom en positiv attraktionskraft när det gäller yrkesofficerarna och de lägre officerarna i armén. Lösningen på de mest akuta problemen; mat, kläder och bostad, står först på listan hos de koloniala massorna.
Etiopien
Detta har i sin tur en enorm effekt i länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. De borgerliga bonapartistiska regimerna i de koloniala länderna är fyllda med fruktansvärda motsättningar. Deras problem är olösliga. De spenderar stora summor på militär upprustning, vilket ytterligare förvärrar massornas fattigdom. Dessa regimer är till sin natur instabila. De göder hat hos arbetarna, småbourgeoisin, studenterna och bönderna. Till och med den svaga borgarklass de representerar hamnar i konflikt med dem.
Det är i denna sociala jordmån som komplotter, mot-komplotter och konspirationer inom armén frodas. Armén (eller de väpnade styrkorna) är alltid en produkt av samhället och är inte oberoende av det. Om armén dominerar ett samhälle är det ett tecken på ett samhälle och en regim i kris.
Olika fraktioner, grupper eller till och med individer i toppen av armén kommer att återspegla grupperingar, delar av klasser eller klasser i samhället. De representerar inte sig själva utan återspeglar de motstående intressena hos olika samhällsklasser.
Människor förändras under sociala kriser. Detta gäller klasser, men även individer. Marx förklarade att under feodalismens sönderfall går en del av feodalherrarna, större eller mindre beroende på omständigheterna, över till borgarklassens sida i den borgerliga revolutionen. En del av bourgeoisin, särskilt den intellektuella bourgeoisin, kan också ställa sig på proletariatets sida.
Ingen idé i rörelsens historia har varit mer ofruktbar, formalistisk, anti-dialektisk, filosofiskt idealistisk, och anti-”marxistiskt filosofisk” än påståendet att eftersom Castro inledde sin revolutionära kamp som en borgerlig demokrat med borgerligt demokratiska idéer och mål, måste han förbli en borgerlig demokrat för evigt. De glömmer att Marx och Engels själva började som borgerliga demokrater men senare bröt med borgarklassen och blev proletariatets ledare.
Under kapitalismens kris i Portugal, ett halvkolonialt land, rörde sig en majoritet av officerskasten, trötta på decennier av diktatur och till synes oändlig krig i Afrika som de insåg att de inte kunde vinna, i riktning mot revolution och ”socialism”. Endast vår tendens förklarade denna process.
Detta verkade som en katalysator för arbetarklassens rörelse, som sedan i sin tur påverkade armén. Detta gällde inte bara soldaterna och underofficerarna, utan även vissa amiraler och generaler som uppriktigt önskade lösa det portugisiska folkets sociala problem.
Detta hade inte varit möjligt i tidigare revolutioner. I det spanska inbördeskriget stödde till exempel 99 procent av officerskasten Franco.
Det är sant att reformisternas och stalinisternas svek, vilket hindrade den portugisiska revolutionen från att fullbordas, har lett till en motreaktion. I armén har progressiva element rensats ut i flera omgångar, för att den ska bli ett mer pålitligt verktyg för borgarklassen.
Men i vilken utsträckning detta har varit framgångsrikt återstår att se i de revolutionära händelser som kommer att utvecklas under de kommande månaderna och åren.
Det har visat behovet av en genuint dialektisk förståelse och tolkning av den nuvarande epokens händelser. Om en sådan omvandling var möjlig i det halvkoloniala men imperialistiskt kapitalistiska Portugal, hur mycket mer troliga är inte liknande processer i de nyligen självständiga länderna i Afrika och Asien?
Händelserna i Etiopien har på ett förkrossande sätt bekräftat de teser vi har formulerat. Där kunde inte ens officerskasten tolerera den hungersnöd som orsakades av Haile Selassie och godsägaradeln. Kejsarens och godsägarklassens känslokalla likgiltighet inför hundratusentals, kanske till och med miljontals människors svältdöd, tillsammans med de ackumulerade sociala motsättningarna i ett underutvecklat land under imperialismens tryck, fick officerskastens mellanskikt att organisera en kupp.
Detta väckte i sin tur en rörelse bland den lilla arbetarklassen i Addis Abeba, samt bland studenter och småborgerliga skikt i huvudstaden och i andra städer. Det väckte också bönderna till en explosiv rörelse för att ta kontroll över jorden. Det tusenåriga ”imperiet” och dess samhällsstruktur föll samman till stoft.
Flera faktorer sporrade revolutionen: krisen i armén och försöken till kontrarevolution och det ökade momentum som detta gav gerillakriget i Eritrea; gerillakriget i Ogaden som stöttades genom Somalias direkta intervention; samt upproret från Galla och andra stammar.
Klasskampen påverkade i sin tur den nya styrande militärjuntan. Den skapade splittringar och konspirationer, både individuellt och i grupper, bland officerarna. Dessa reflekterade klassernas kamp i Etiopien och utvecklingen av inbördeskriget över hela landet. Oavsett officerarnas individuella nycker reflekterade de av nödvändighet (som i Syrien) den klasskamp som pågick. Nästan ingen ville återgå till den gamla regimen.
Kejsarens halvfeodala godsägarregim förkastades av majoriteten av officerskasten. Men det fanns meningsskiljaktigheter om hur långt man skulle gå, vilket ledde till väpnade konflikter och avrättningar. Detta reflekterade klasskampen i Etiopien, om än möjligen på ett förvrängt sätt.
Det slutade med att överstelöjtnant Mengistu gick segrande ur striderna. Jorden hade delats upp mellan bönderna, och industrin nationaliserats utan kompensation till imperialisterna och de inhemska kapitalisterna (även om kompensation givetvis inte med nödvändighet är den avgörande faktorn).
Överstelöjtnant Mengistu tog plats som en bonapartistisk diktator som ett resultat av krigen och inbördeskrigen. För att få massornas stöd har Mengistu, som tidigare var en högt uppsatt officer under kejsaren, tvingats gå hela vägen. Han har förklarat sig vara ”marxist-leninist” (trots att han troligen inte har läst ett ord av Marx eller Lenin) och har börjat skapa en totalitär ”marxist-leninistisk” enpartidiktatur. Detta är en avbild av Moskva eller Peking. Godsägarna och kapitalisterna har exproprierats, och de imperialistiska länderna har ingen verklig kontroll över de processer som pågår i Etiopien.
I detta fall är processen tydlig. Den är tydligare i Etiopien än i Moçambique, Angola eller f.d. Aden, och detta utan en direkt kamp mot imperialistisk ockupation.
Imperialisterna är för svaga och oförmögna att ingripa direkt med militära medel och kan bara gnissla tänderna i vanmakt.
Utan tvekan var det bara Militant som förutsåg dessa möjligheter för många länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Revolutionen, eller snarare revolutionens primära uppgifter i undertutvecklade länder, har fullbordats i de regimer som nämns ovan. Godsägarväldet har eliminerats. Kapitalismen har krossats, och imperialismens inflytande har minskat.
Det borgerliga ursprunget hos ledningen för gerillarörelsen på Kuba var således av mindre betydelse. Det viktiga var att åtgärder vidtogs för att få Kuba att återgå till nykolonial status, vilket påskyndade Castros brytning med den amerikanska imperialismen.
Det är de sociala och ekonomiska likheterna som är avgörande för en marxist när det gäller de sociala omvälvningarna i dessa länder.
För att genomföra en revolution som den i Ryssland i oktober 1917 krävs att proletariatet är medvetenhet, att det handlar, har förståelse och aktivt deltar i rörelsen för att störta kapitalismen och godsägarväldet. Det kräver organ och organisationer genom vilka proletariatet kan agera, såsom sovjeter, kommittéer av förtroendevalda, fackföreningar och så vidare. Efter arbetarnas segern kan kontrollen och övervakningen utföras av sådana organ för arbetarstyre.
I en revolution enligt normen är sådana ad hoc-kommittéer och traditionella organisationer oumbärliga. De fungerar som en skola för arbetarna i konsten att styra staten och utvecklar arbetarnas solidaritet och medvetenhet. Efter en segerrikt störtande av kapitalet blir de verktyg för arbetarnas styre, organ för den nya staten och för arbetardemokratin.
Men när störtandet sker med arbetarnas och böndernas tydliga stöd, men utan deras aktiva kontroll — som i Östeuropa, Kina, Kuba, Syrien, Etiopien — är det tydligt att resultatet blir ett annat. De småborgerliga intellektuella, arméofficerarna och gerillaledarna använder arbetarna och bönderna som kanonmat, som stödjepunkter, för att uppnå sina egna mål.
Deras mål är, medvetet eller ej, inte makt åt arbetarna och bönderna, utan makt åt deras egen elit. Deras målbild är det stalinistiska Ryssland. Revolutionen — förändringen av egendomsförhållandena — börjar där den ryska revolutionen slutade, i det stalinistiska Ryssland 1945-1949, eller om ni föredrar, i det stalinistiska Ryssland 1978. De är i grunden desamma: en totalitär enpartistat där proletariatet är hjälplöst och atomiserat, med en apparat för tjänstemännens kontroll av staten. Gerillans arméchefer, som styr med järndisciplin, tar kontrollen. Det sker utan tvekan med stöd av massorna, men utan organ för arbetardemokrati som är oberoende av staten. Förekomsten av sovjeter som organ för arbetarmakt skulle innebära att arbetarnas och böndernas rättigheter och befogenheter skulle garanteras, men eftersom sådana organ inte existerar, existerar inga sådana rättigheter.
Sådana organ för arbetardemokrati, som är oumbärliga för en sund arbetarstat, är ett enormt hinder för en övergång till en bonapartistisk arbetarstat. De utgjorde ett ofantligt problem för den stalinistiska byråkratin i Ryssland, som var tvungen att föra en intensiv kamp och till och med ett ensidigt inbördeskrig för att utplåna de sista resterna av arbetardemokrati, vilka stod i vägen för deras oinskränkta och diktatoriska styre. Detta speglades i Stalins enmansdiktatur, som sedan har ärvts av hans efterträdare.
Det viktiga är att detta var den ”socialistiska” modellen för Mao, för Castro, för Mengistu, för de burmesiska generalerna och för de baathistiska ”muslimska” generalerna i Syrien.
Armén och de intellektuella
Det är viktigt att förstå att det som alla dessa olika grupper har gemensamt inte är deras personliga skillnader utan de sociala krafter och de klasskrafter som de representerar.
Mengistu, Castro och de burmesiska generalerna bröt med sin klassbakgrund och de fördelar eller nackdelar som deras borgerliga och akademiska utbildning och synsätt förde med sig. Det är sant att de inte ställde sig på proletariatets sida, som Marx och Lenin gjorde, utan de antog istället den mycket enklare ”socialismen” som innebar att de själva och deras elit skulle styra på arbetarklassens och böndernas bekostnad.
Alla individuella skillnader suddas ut av de avgörande förändringar i klass och ekonomi som de har genomfört i sina länder och samhällen.
Alla de självutnämnda ”marxist-leninistiska” sekterna har inte förstått ens marxismens grundläggande principer, såsom de lärdes ut av dess grundare och som de återgavs av Lenin och Trotskij. Detta är något att förundras över. Arbetarklassens frigörelse är en uppgift för arbetarna själva. Detta beror inte på att det är något slags straffarbete som arbetarna måste utföra, eller för att de är ”trevliga människor”. Det beror på att det annars är oundvikligt att en liten minoritet får monopol på kulturen, som de sedan kommer att använda — och oundvikligen missbruka — mot arbetarnas och böndernas intressen och till förmån för sina egna. Proletariatets mobilisering, dess medvetna kamp för makten och kampen för arbetardemokrati omvandlar också proletariatet och gör det lämpat för uppgiften att styra samhället. Detta smittar sedan delvis av sig på bönderna och småbourgeoisin, som följer proletariatet i både de avancerade och de underutvecklade länderna. Denna process äger inte rum i samband med de småborgerliga gerillornas kamp eller när radikala officersgrupper tar makten.
Den intellektuella och militära eliten i alla sociala revolutioner och omvälvningar i de nämnda länderna tog sålunda kontroll över staten i sina egna händer. De hade massornas passiva — eller mer eller mindre aktiva — stöd. Men det fanns ingen medveten organiserad proletär rörelse. Bönderna och småbourgeoisin kan inte ersätta proletariatets ”självständiga rörelse”.
Det är ett anmärkningsvärt faktum att varje sekt accepterar Mao och den kinesiska revolutionen i efterhand och ursäktar detta med att Mao kallade sig kommunist. I själva verket var Mao en före detta kommunist som hade brutit med proletariatet och ställt sig i spetsen för ett bondekrig.
Det faktum att han senare balanserade mellan klasserna och på typiskt bonapartistiskt vis lutade sig mot arbetarna under en tid, förändrar ingenting. Det faktum att gangstrarna i Peking kallade sin groteska karikatyr för ”socialism” eller ibland för ”proletariatets diktatur” förändrar inte heller någonting. Det finns ingen grundläggande ekonomisk eller social skillnad mellan någon av dessa regimer. Det innebär att de sekundära skillnaderna bara är av ringa betydelse i jämförelse med de grundläggande.
Lenins misstag
Det är inte heller en tillfällighet att alla sekter baserar sina argument på Lenins misstag i Vad bör göras? — idén att proletariatet på egen hand inte är kapabelt till ”socialistisk medvetenhet”, utan endast till ”facklig medvetenhet”. I själva verket är detta inte Lenins idé utan snarare Kautskys. Lenin upptäckte sitt misstag, och Lenins verk är, liksom Marx, Engels och Trotskijs, för att inte tala om Luxemburgs och Mehrings, ett rasande vederläggande av denna idé. Inte någonstans i de 55 volymer som utgör Lenins verk upprepas detta misstag. Utan att idealisera proletariatet är i själva verket alla hans verk, ner till minsta artikel (något han har gemensamt med alla de stora marxisterna), fyllda med tillit och tilltro till proletariatets mäktiga kraft som det enda fordon som kan leda mänskligheten till socialism. Detta kommer naturligtvis från Marx dialektiska materialism.
I själva verket har alla dessa sekter ett hemligt, ibland mindre hemligt, förakt för arbetarklassen. Det är ett dialektiskt fenomen: samtidigt som de entusiastiskt omfamnar denna falska idé om fackligt medvetande, dyrkar de Ho Chi Minh, Mao, Castro, Tito eller någon annan proletär bonapartistisk diktator. De är oförmögna att förstå den historiska processen och de i tiden sammanfallande fenomenen med det ekonomiska uppsvinget som ledde till en lång paus i klasskampen i väst och den fortsatta samhällskrisen i den underutvecklade världen. Detta var en av följdfaktorerna till västvärldens högkonjunktur och ledde ofrånkomligen till uppkomsten och utvecklingen av proletär bonapartism i den koloniala världen, något som stalinismens dominans i Ryssland och stalinismens och reformismens dominans inom arbetarrörelsen i världen bidrog till. Endast den genuina marxismen har från början kunnat förklara alla dessa ”besynnerliga” fenomen utifrån arbetarklassens synvinkel, samhällets klasskaraktär och världskapitalismens organiska kris, som först och främst manifesteras i dess svagare och mer underutvecklade delar.
Alla dessa proletära bonapartistiska regimer är tillfälliga avvikelser från världsrevolutionens väg. Den svulst som stalinismen representerar kommer att elimineras nästan i förbigående när det mäktiga proletariatet i något av de avancerade länderna i väst tar makten, eller när regimerna i Ryssland och Östeuropa pånyttföds genom att byråkratierna störtas.
I ett antal arbeten har vi analyserat de motsägelser och inkonsekvenser som sekterna uppvisar i frågan om vad som är en sund arbetarstat med ”byråkratiska deformationer”, och vad som är en deformerad arbetarstat. Även om båda bygger på statligt ägande, är de fundamentalt olika i sin överbyggnad. Av den anledningen är en politisk revolution nödvändig i fallet med en deformerad arbetarstat innan en ”arbetardemokrati” eller ”proletariatets diktatur” i dess politiska såväl som ekonomiska mening kan upprättas. Å andra sidan är en arbetarstat med ”byråkratiska deformationer” en arbetarstat under underutvecklade och isolerade förhållanden som fortfarande kan reformeras genom att parti-, fackförenings- och statsdemokratin återupprättas, det vill säga återgår till arbetarnas och böndernas kontroll, och där dessa organisationer, om än bara i rudimentär form, fortfarande existerar under trycket från arbetarna.
Vissa sekter har knäböjt inför Castro som ledare och organisatör av en ”sund arbetarstat”. De gick till och med ännu längre och jämförde hans ”kamp mot byråkratin” med Trotskijs kamp mot stalinismen. De gjorde sig faktiskt skyldiga till oanständigheten att publicera fotografier av Trotskij och Castro tillsammans som kämpar mot byråkratin och för demokratisk socialism. De visade därmed att de varken förstod Trotskijs roll som en odödlig kämpe mot den stalinistiska byråkratin eller Castros roll som inkarnationen av den kubanska stalinistiska byråkratin.
Ord kostar ingenting. ”Castros kamp” mot den kubanska byråkratin skilde sig inte i sak från Stalins kamp mot den ryska byråkratin vid vissa tillfällen. Som bonapartistisk diktator angrep Stalin ibland ”byråkratin” i ord. Vid vissa tillfällen gick han längre och stödde sig på arbetarna och bönderna. Detta hände när de giriga byråkraterna gick för långt i sitt svindleri, sin spekulation och sitt plundrande av staten, vilket hotade att sluka statens grundvalar.
Stalin vidtog till och med åtgärder mot högt uppsatta byråkrater och definitivt mot stora delar av byråkratins lägre skikt. Att göra vissa byråkrater till syndabockar, särskilt de lägre skikten, hjälpte honom att bevara det stalinistiska systemet.
Castros roll på Kuba är i grund och botten densamma. Det är sant att han personligen spelade den ledande rollen i gerillakriget, i störtandet av Batista, samt i rörelsen för att driva ut imperialismen och störta godsägarväldet och kapitalismen.
Stalin hade genomlevt en proletär revolution tillsammans med en arbetardemokrati, och ändå genomförde han en kontrarevolution mot den. Men redan från första dagen var den kubanska revolutionen deformerad och förvrängd . Proletariatet hade aldrig den direkta politiska makten som de hade i Ryssland. Det faktum att den överväldigande majoriteten av det kubanska folket, liksom det kinesiska folket, stöder regimen i detta skede ändrar på intet sätt regimens karaktär. Castros restriktioner gentemot byråkratin, liksom Stalins, är nödvändiga om han skall kunna bevara rollen som ”bonapartistisk skiljedomare” och ”folkets fader”.
När det gäller Etiopien förklarar några av dem som knäböjer inför Castro att Mengistu — vars regim i grunden är en kopia av Rysslands, Kinas och Kubas — är ”fascistisk”. Detta tydliga exempel på förvrängningar och eklektisk akrobatik kan bara mötas av skratt från den genuina marxismen.
Statskapitalism?
Varför är Mengistus regim ”statskapitalistisk”, på vilket sätt skiljer den sig från de andra? Det finns ingen förklaring. De upprepar bara de argument de hört från studenter och maoistiska ultravänsterister i Etiopien. De etiopiska maoisterna är åtminstone konsekventa när de förklarar — som maoisterna har gjort överallt — att även Ryssland är ”statskapitalistiskt”.
Beviset för Mengistu-regimens ”fascistiska” karaktär, hävdar de, är det brutala förtrycket, avrättningarna, undertryckandet av nationella rättigheter och nationella revolutioner som påminner om den i Etiopien — Eritrea och Ogaden — och förtrycket av andra nationella minoriteter. Självklart måste man fördöma att krossa och upplösa oberoende fackföreningar och framväxande demokratiska organ som uttrycker arbetarnas och böndernas självständighet. Detsamma gäller maktkoncentrationen i händerna på arméjuntan och Mengistus diktatur.
Men man gnuggar ögonen i misstro över hur ytlig ”marxismen” är hos dessa självutnämnda trotskister. För varje brott av denna typ som Mengistu begick, begick Stalin hundra gånger fler! Förtrycket av arbetarnas oberoende organ har fulländats av den ryska byråkratin. Det finns marionett-”fackföreningar” som liknar nazisternas Arbeitfront i Tyskland. Det ryska ”kommunistpartiet” är byråkratins förlängda arm och har för länge sedan upphört att vara ett arbetarparti. Koncentrationsläger, eller ”arbetsläger” som de kallas, och psykiatriska ”sjukhus” har upprättats för alla oliktänkande — till höger eller till vänster.
Det nationella förtrycket av minoriteterna, och i synnerhet av oliktänkande arbetare, nådde nivåer som inte ens tsarismen kunde mäta sig med. En totalitär enpartimaskin har etablerats, vilken inte tillåter någon opposition någonstans bland arbetare, bönder eller intellektuella. Den strikta kontrollen över över konsten, vetenskapen och staten som den stalinistiska tvångströjan innebär, utan oberoende initiativ eller tänkande, saknar motstycke i historien, utom möjligen i Hitlers Tyskland. Detta är mer eller mindre den bild som är gemensam för alla de proletära bonapartistiska staterna, inklusive Kina och Kuba.
En del av sekterna hämtar beskrivningen av Mengistus regim från maoisterna. De stöder också den heroiska bondegerillan i Ogaden och Eritrea, som, om den segrar, troligen kommer att sluta som en kopia av Kuba eller Mengistus Etiopien. Det skulle vara oundvikligt med en underutvecklad ekonomi och med ett begränsat nationalistiskt ledarskap som enbart ser till sina egna resurser och inte ser nödvändigheten av att vända sig till arbetarna i de avancerade kapitalistiska länderna. Om det börjar föras en kamp för nationellt självbestämmande för dessa folk — så länge det inte sker en direkt imperialistisk intervention — skulle vi stödja kampen, precis som vi till exempel skulle stödja det ukrainska folkets kamp för oberoende från det stalinistiska Ryssland. Ett oberoende socialistiskt arbetarstyrt Ukraina skulle bereda vägen för en äkta och frivillig socialistisk sovjetfederation av alla folk i Sovjetunionen. Detta kan endast uppnås om den ryska arbetarklassen störtar den ryska stalinistiska byråkratin.
Stöd till revolutionen
Tyvärr kommer demokratin i Eritrea och Ogaden, liksom i Etiopien under den kommande perioden, att lysa med sin frånvaro. Detta är oundvikligt eftersom rörelsen baseras på ett bondekrig och på grund av deras ledares stalinistiska ideologi.
Men som vi gjorde i fallet Vietnam, Laos och Kambodja (Kampuchea), och för den delen även Kina, — skulle vi utan att blunda för det oundvikliga i stalinistiska totalitära regimer ge vårt stöd till rörelsen, oavsett hur konflikten slutar.
På grund av dess karaktär av nationell kamp (dock på grundval av statligt ägande och avskaffande av godsägarvälde och kapitalism) och dess ledares begränsade perspektiv, har varken somalierna eller eritreanerna möjlighet att påverka eller vinna över Etiopiens bondesoldater. De har också genomfört en revolution och påverkas av den nationella idén om ett enat Etiopien.
Lenins proletära och framsynta politik — att stå fast vid den borgerligt-demokratiska rätten till självbestämmande — har tyvärr ingen plats i etiopiernas politik. Men inte heller finns marxismens övriga politik — demokratisk centralism i partiet, demokrati i sovjeterna, fackföreningar och så vidare — närvarande på någon sida i konflikten.
Vår politik dikteras först och främst av den internationella socialistiska proletära revolutionen och dess intressen. Imperialismens nederlag och störtandet av jordägarväldet och kapitalismen på Afrikas horn är stora steg framåt.
Detta trots konflikten mellan ”socialistiska stater”, som skapar förvirring bland de avancerade arbetarna och bland proletariatet i allmänhet. Problemets komplexitet och behovet av idémässig klarhet framgår av det sätt på vilket imperialismen och den ryska och kubanska byråkratin har bytt sida.
Igår stödde imperialisterna Haile Selassie och den kapitalistiska godsägarregimen i Etiopien mot Somalia och gerillarörelsen i Eritrea. Ryssland och Kuba finansierade, beväpnade och organiserade den somaliska staten och stödde gerillan i Eritrea med vapen, finansiering och tekniskt bistånd. Etiopien fick större betydelse i deras ögon i och med kejsardömets kollaps och det följande störtandet av den halvfeodala jordägar-kapitalistiska regimen. Etiopien har 35 miljoner invånare mot cirka 2 eller 3 miljoner vardera i Eritrea och Somalia.
Somalias president Barre drog opportunistiskt fördel av inbördeskriget i Etiopien, som den jordägande kapitalistiska kontrarevolutionen låg bakom, och skickade trupper till Ogaden. Han hoppades att den etiopiska revolutionen skulle upplösas och kollapsa. Han var nationellt begränsad och kortsiktig och intresserade sig bara för ett ”större Somalia”. Utan att tveka gav imperialisterna i smyg, genom de halvfeodala reaktionära arabstater som Saudiarabien, stöd till somalierna, liksom de nu ger stöd till eritreanerna trots den sociala karaktären hos rörelsen i Eritrea. De vill försvaga Etiopien och rikta ett slag mot den ryska byråkratin.
Den ryska byråkratin och Castro kastade om rodret i sista stund, efter att förgäves ha försökt övertala de somaliska makthavarna att kompromissa och upprätta en federation bestående av Eritrea, Somalia och Etiopien. Detta skulle utan tvekan ha varit den bästa lösningen med tanke på att alla dessa regimer antingen är bonapartistiska deformerade arbetarstater eller sådana stater i vardande.
När somalierna avvisade detta förslag bytte byråkratin sida. Det är inte heller säkert att etiopierna skulle ha accepterat förslaget. Nu försöker de förhandla fram något slags avtal mellan Eritrea och Etiopien. Om eritreanerna inte accepterar någon form av begränsad ”autonomi” verkar det som att Kuba och Ryssland med stor säkerhet kommer att stödja ett blodigt krossande av eritreanernas försök till självbestämmande. Imperialisterna, som inte kan intervenera direkt, kommer att gråta krokodiltårar över det eritreanska folkets nationella och demokratiska rättigheter (igår försökte de på ett brutalt sätt undertrycka det vietnamesiska folkets rättigheter).
Men det som verkligen är underhållande med dessa dramatiska konflikter är vissa av sekternas ställningstaganden. De förklarar högtidligt att Ryssland (helt riktigt) är en deformerad arbetarstat och Kuba (helt felaktigt) en relativt ”sund” arbetarstat. Men de förklarar inte på något sätt hur och varför den relativt ”sunda” arbetarstaten Kuba eller den deformerade arbetarstaten Ryssland aktivt hjälper den ”fascistiska” staten Etiopien att etablera sig och undertrycka de nationella rättigheterna för folket i Eritrea som försöker etablera en ”marxistisk” regim och somalierna i Ogaden och de andra minoriteterna.
Utan tvekan stödjer den överväldigande majoriteten av de etiopiska bönderna den etiopiska regimen på grund av fördelningen av jorden, i brist på alternativ.
Det är naturligtvis teoretiskt möjligt att en deformerad arbetarstat eller till och med en sund arbetarstat i syfte att ”försvara” sig mot andra kapitalistiska stater kan alliera sig med en reaktionär eller fascistisk stat. Stalins Ryssland gjorde detta 1939 i och med ”icke-aggressionspakten” med Hitlers Tyskland.
Men av vilken strategisk nödvändighet bytte Brezjnev och Castro från att stödja Somalia och Eritrea till deras ”fascistiska” rivaler? De styrande i de deformerade arbetarstaterna skulle se med bävan på upprättandet av en sund arbetarstat i industriländerna på grund av de sociala återverkningar som det skulle framkalla i deras egna länder. Men de skulle välkomna upprättandet av sociala regimer enligt samma mönster som deras egna regimer i de underutvecklade och nykoloniala länderna.
Detta stärker dem internationellt mot deras kapitalistiska imperialistiska rivaler. Den grundläggande antagonismen i världen mellan de sociala strukturerna i dessa länder och de kapitalistiska länderna kvarstår.
Stalinism och fascism
Etiopien är ett land som är mycket mer underutvecklat än Tsarryssland eller till och med det förrevolutionära Kina, och som befinner sig i inbördeskrig på alla fronter. Med ett ledarskap som har Kuba och Kina som förebild, som saknar revolutionär utbildning, har dessa officerare rört sig mot stalinistiska uppfattningar under revolutionens gång. Men vi kan inte kasta ut barnet med badvattnet. Vi måste skilja den enormt progressiva kärnan från den reaktionära förpackningen. Godsägarväldet och kapitalismen har eliminerats, och detta avgörande faktum kommer att få långtgående effekter på hela den afrikanska revolutionen under den kommande epoken.
Det var inte för intet som Trotskij förklarade för det amerikanska Socialist Workers Party att den politiska regimen i Ryssland, bortsett från det statliga ägandet av industrin och jorden, var fascistisk! Det fanns ingenting som skilde Stalins politiska regim från Hitlers, förutom det avgörande faktum att den ena försvarade och baserade sina privilegier på statligt ägande, medan den andra grundade sina privilegier, sin makt, sina inkomster och sin prestige på försvaret av privat egendom. Det var en grundläggande och avgörande skillnad! Etiopiens grundläggande ekonomiska och politiska struktur skiljer sig inte jämfört med Kina, Syrien, Ryssland eller någon annan av de deformerade arbetarstaterna.
De senaste händelserna i Indokina har återigen tjänat till att visa hur löjligt förvriden sekternas politik är. Vår tendens gav sitt helhjärtade stöd till Ho Chi Minhs ”kommunistiska” parti i Vietnam och dess laotiska och kambodjanska avläggare i deras bondegerillakrig mot den amerikanska imperialismen och världsimperialismen, och deras inhemska marionetter.
Vi stödde kampen villkorslöst och helhjärtat. Vi stödde den därför att det var ett kolonialt befrielsekrig. Vi skulle ha stöttat ett sådant krig även under ett borgerligt eller småborgerligt ledarskap som bara hade kämpat för rätten till nationellt självbestämmande. Men det blev oundvikligen ett krig för social befrielse såväl som nationell befrielse — i den meningen att man kämpade för att eliminera även godsägarväldet och kapitalismen. Utan detta hade kampen inte kunnat fortsätta i årtionden mot överväldigande militära odds.
Hur långt sekterna har avlägsnat sig från den marxistiska eller trotskistiska metoden tydliggjordes av polemiken mellan två olika sekter inom samma internationella tendens om i vilken utsträckning vietnameserna var ”omedvetna” trotskister som arbetade på grundval av den permanenta revolutionen.
Ingen av dessa sekter har förstått epokens säregna karaktär vad gäller världens koloniala eller f.d. koloniala områden. Inte heller har de förstått revolutionens oundvikliga perversion under antingen öppet stalinistiskt — eller pseudokommunistiskt — ledarskap eller under de radikala delarna av officerskastens ledarskap. De har inte förstått de oundvikliga konsekvenserna av en kolonial revolution som leds till sin progressiva och ”slutliga” slutsats att eliminera kapitalismen och godsägarväldet, men utan att huvudstyrkan utgörs av arbetarklassen med ett marxistiskt ledarskap.
När huvudstyrkan är en bondearmé som använder klassisk bondetaktik i form av gerillakrig, då måste det resultera i en ”deformerad arbetarstat”, även om det inte var ledarnas mål. En armékupp av de yngre officerarna, allierade med ”intellektuella” och studenter, skulle — oundvikligen — leda till samma resultat.
Detta är särskilt fallet med tanke på de globala omständigheterna med starka bonapartistiska arbetarstater, i form av det stalinistiska Ryssland och andra länder. Detta sammantaget med de imperialistiska makternas existens kan inte leda till något annat resultat.
Om det fanns sunda arbetarstater – till exempel i Ryssland, eller i någon av de stora industriländerna i Europa, eller i Japan – skulle resultaten och möjligheterna naturligtvis vara helt annorlunda. Proletariatet och folket i de avancerade arbetarstaterna skulle ge stöd och hjälp till en arbetarstat i ett underutvecklat land, länka samman ekonomierna och skicka tiotusentals tekniker till små länder och hundratusentals till ett land med större befolkning. Det skulle innebära snabb industrialisering och arbetardemokrati. Det var detta Lenin menade när han sade att Afrika skulle kunna gå direkt från ett stamsamhälle till kommunism.
Men med tanke på det klassernas rådande maktbalans i internationella frågor, med klassisk reformism och stalinistisk reformism som dominerar arbetarrörelsen i de avancerade länderna, var en sådan slutsats utesluten i Vietnam, Kambodja och Laos.
Sammanstötningar i Indokina
Det är därför vår tendens, samtidigt som den helhjärtat stöttade de vietnamesiska och indokinesiska revolutionerna, varnade arbetarna och bönderna i dessa länder. Vi framförde att de aktivt borde stödja kampen och kämpa för social och nationell befrielse. Samtidigt skulle det stalinistiska ledarskapets dominans innebära ett nytt slaveri under den totalitära stalinistiska byråkratin, även om den nationella befrielserörelsens seger också skulle vara ett enormt socialt steg framåt. Utan ett marxistiskt parti och utan ett marxistiskt ledarskap skulle ”kommunistpartiets” ledare ha som mål att upprätta en stat i stil med den så kallade ”socialismen” i Ryssland eller Kina.
Vi vädjade till de avancerade arbetarna i Storbritannien, Amerika, Frankrike och resten av världen att stödja de indokinesiska folkens sociala och nationella befrielsekamp, eftersom den försvagade imperialismen och världskapitalismen. Befrielsen av produktivkrafterna i dessa länder, genom att kapitalismen störtades, skulle vara till enorm långsiktig nytta för folket i dessa länder och för världsproletariatet.
Men vi lurade aldrig oss själva eller världens arbetare och bönder när det gällde den oundvikliga karaktären (styrkeförhållandet mellan klasserna) hos de regimer som skulle upprättas i dessa länder.
Vi förutsåg och varnade för det oundvikliga upprättandet av nationalistiska totalitära stalinistiska regimer i dessa länder, men inte ens vi hade förväntat oss hur långt de skulle gå i sina förvrängningar.
De väpnade sammanstötningarna mellan Kambodja och Vietnam är ett förkrossande fördömande av alla de ”trotskistiska” sekter i Storbritannien och internationellt som inte förstod dessa regimers klassnatur och deras stalinistiska karaktär. Vår tendens överraskades inte av dessa händelser. Sammandrabbningarna vid gränsen mellan Ryssland och Kina, där tiotusentals människor dödades, hade visat vad nationalistiska byråkrater är kapabla till.
Dessa byråkratier kan inte se bortom nationalstatens gränser. Bakom dessa sammanstötningar i före detta Indokina ligger vietnamesernas strävan att upprätta en indokinesisk federation av ”socialistiska stater”. Detta skulle naturligtvis ha varit till enorm nytta för ekonomierna i samtliga av dessa länder. Skälet till att kambodjanerna är emot upprättandet av en sådan federation är att de under bonapartistiskt totalitära förhållanden oundvikligen skulle hamna under den vietnamesiska byråkratins nationalistiska dominans och nationella förtryck. Även bortsett från de kambodjanska stalinisternas våldsamma nationalchauvinism, skulle detta vara lika oundvikligt som det var i det stalinistiska Kina och i Ryssland.
Av samma skäl skulle de vietnamesiska stalinisterna i sin tur vägra att ingå i en federation med det stalinistiska Kina. De vet, precis som minoriteterna i Kina har sett, att de skulle hamna under den kinesiska byråkratins nationella förtryck. Trots att det vore oerhört ekonomiskt fördelaktigt skulle de inte gå med på detta, lika lite som den kinesiska byråkratin skulle gå med på en federation med Ryssland, trots att det ekonomiskt, och till och med i fråga om makt på den världspolitiska arenan, skulle vara kolossalt fördelaktigt för folken och ekonomierna i båda dessa länder. Det som står i vägen är de nationella egenintressena hos byråkratierna i alla dessa länder.
Endast arbetardemokrati, utan någon antydan till nationell överlägsenhet eller fördel för ett folk över ett annat, som på Lenins och Trotskijs tid, kan ha ett sådant program. Men en bonapartistisk regim, som grundar sig på privilegier och ojämlikhet, är oförmögen att föra en sådan politik: de chauvinistiska excesserna i det stalinistiska Ryssland och Kina är bevis på detta. Bonapartistiska totalitära regimer kan på grund av sin natur aldrig se bortom nationalstatens snäva horisont. Genom den privilegierade byråkratins själva natur är de nationellt begränsade.
Genom att basera sig på bönder, studenter och intellektuella, och utan arbetarklassens avgörande dominans och deltagande, är de oundvikligen nationellt begränsade.
Afghanistan
Arbetarklassen kan endast säkra sin frigörelse och dominans i samhället genom att övervinna alla fördomar från det förflutna — nationella, rasmässiga, kastmässiga, könsmässiga eller andra. Men det är endast arbetarklassen — och dessutom endast under marxistisk ledarskap — som är kapabel till denna bedrift. Men arbetarnas frigörelse innebär också frigörelse för de småborgerliga skikten i samhället som under arbetarklassens ledning, och endast under sådana förhållanden, skulle kunna nå dessa höjder.
Småborgarna och de intellektuella kan anta proletariatets ståndpunkt endast genom att helt bryta med sitt ursprung och sitt klassperspektiv. Under dagens förhållanden är detta oerhört svårt, då de genuina marxisterna, som under Marx och Engels tidiga dagar, har reducerats till en handfull.
Detta är särskilt fallet idag när kampen inte bara förs på det ideologiska planet utan när den omedelbara frågan i land efter land är samhällets omvandling. I denna situation är det lätt för de intellektuella att låta sig domineras av stalinismens förvirrade idéer i dess olika former.
Endast en stark arbetarrörelse som domineras av marxismen kan möjliggöra en metamorfos för sådana intellektuella.
Detta är särskilt svårt i koloniala eller neokoloniala länder där problemen är omedelbara, där massorna lever en nästan djurisk tillvaro, där det också finns oöverstigliga hinder för modernisering och samhällsutveckling på grundval av halvfeodala kapitalistiska jordägarregimer.
Det är lättare för de intellektuella, de radikala officerarna, till och med för tjänstemännen och de övre skikten av yrkesverksamma människor; läkare, tandläkare, advokater och så vidare, att gå över till den stalinistiska bonapartismen än att stödja genuina men små marxistiska tendenser. Detta gäller särskilt i de flesta av dessa länder där ”marxismen” inte existerar som en organiserad tendens.
”Marxist-leninismen” i Ryssland, Kina eller Etiopien passar dem perfekt. Den passar alla deras fördomar. En ”socialism” där eliten inom stat, parti, industri, armé och dessa yrken har en levnadsstandard som ligger långt över massornas, verkar helt normal och naturlig för dem. Ett samhälle där dessa skikt blir den dominerande och styrande kasten har en enorm dragningskraft på dem, särskilt som de ser de enorma framsteg som underutvecklade länder gör med en påtvingad marsch mot ”socialism”.
Därför är det lätt för dem att rationalisera sin klassposition. De hatar de korrupta godsägarna och kapitalisterna, under vilkas kontroll deras samhällen och länder antingen förfaller eller bara går framåt med myrsteg. De föraktar de förtryckta massorna av bönder och till och med den svaga arbetarklassen.
Dessa skikt är, bortsett från sin ekonomiska ställning, genomsyrade av en överväldigande inbilskhet och oro för sin egen betydelse i samhället. De är upptagna av förmåner, status, ställning, makt, privilegier, inkomst och prestige. I den moderna världen är det därför lätt att förstå hur de kan anamma ”socialism” enligt mönster från till exempel Kuba.
Under den gångna perioden har det färska exemplet Afghanistan understrukit den analys vi har gjort av den koloniala revolutionen. Det ”kommunistiska” partiet i detta fruktansvärt underutvecklade land bildades först under det senaste decenniet eller så. I likhet med Baathpartiet i Syrien hade det inga svårigheter att svälja varken läran om ”islam” eller om ”kommunism”. Det har gjort det eftersom religiös vidskepelse har djupa rötter bland den överväldigande underutvecklade bondemajoriteten, av vilken 90 procent är analfabeter.
Fullständig omvandling
Nu har kommunistpartiets ledare i Afghanistan, precis som Baath-partiet i Syrien, lierat sig med de radikala lägre och mellersta skikten inom officerskåren i armén.
Den omedelbara frågan som utlöste kuppen var hungersnöd — precis som i Etiopien — och den korrupta, halvfeodala härskarklassens oförmåga att hantera den. Afghanistan har genomgått många kupper under de senaste decennierna, vilket har lett till att olika stamledare och grupper tagit makten. Det har inneburit skiften i toppen, medan den sociala strukturen har lämnats intakt. Samma korruption utvecklades oundvikligen, vilket ledde till hungersnöd när massorna inte längre kunde stå ut, eller till en ny kupp på grund av utländska intriger. De sociala relationerna förblev således inneslutna i samma onda cirkel. Denna nya kupp öppnar möjligheten att slå in på en ny väg. “Kommunister” har blivit premiärminister och president och har också en dominerande roll i regeringen. Detta indikerar i vilken riktning officerarna vill gå. En av den nya regimens första åtgärder var att lägga beslag på monarkins mark, totalt ca 20 procent av Afghanistans mark, trots att monarkin störtats av den tidigare Daud-regimen! Detta är en nystart och kan vara början på en fullständig omvandling av de sociala relationerna.
Precis som i Polen, där den polska stalinistiska byråkratin kom överens med den katolska kyrkan, kan kommunistpartiets ledning tillsammans med officerarna komma överens med islams religiösa ledare i Afghanistan. Att Taraki, den nye premiärministern, är ledare för ett så kallat kommunistparti förändrar ingenting. Han driver samma politik som de syriska ledarna för Baath.
När det gäller Afghanistan finns det bara två möjliga vägar i detta skede. Arbetarklassen är försvinnande liten. Delar av intelligentian och uppenbarligen majoriteten av officerarna och en stor del av de yrkesverksamma vill bygga upp en modern, civiliserad stat. Bönderna vill ha sin jord.
På kapitalismens och godsägarväldets väg finns det ingen framtid. Arméns officerare vill ta den väg som Yttre Mongoliet har gått. I själva verket är dessa märkliga förändringar endast möjliga på grund av det internationella sammanhanget. Imperialismens och kapitalismens kris, den återvändsgränd som de underutvecklade länderna i tredje världen befinner sig i och de proletära revolutionernas existens i väst är starka faktorer i när det gäller Afghanistan.
De barbariska regimerna i Pakistan, Iran och det närbelägna Indien har inte heller någon dragningskraft. Arméofficerarna, av vilka många, om inte de flesta, är utbildade i Ryssland, lockas när de ser vad den stalinistiska regimen innebär. Det har en stor effekt på stamfolken, av liknande slag och till och med av samma stammar, i de områden som gränsar till Ryssland, när de ser moderniseringen av områden i Ryssland som tidigare hade lika låg levnadsstandard och lika stor analfabetism och okunnighet som de själva.
Marxistiskt synsätt
Industrialiseringen, den fullständiga läs- och skrivkunnigheten och den höga standarden i jämförelse med Afghanistan kommer med all säkerhet att imponera på dessa skikt. Däremot kan den underutveckling och det barbari som adeln levde på i Afghanistan inte annat än väcka anstöt hos alla de bästa elementen – intelligentian, de yrkesverksamma och till och med officerskasten. De vill bryta sig loss från den fattigdom, okunnighet och smuts som deras land lider av. Västvärldens kapitalister, med arbetslöshet och industriell stagnation, erbjuder dem ingenting. De vill bryta sig loss från den onda cirkeln av stamhärskare och olika militärregimer som inte förändrar något i grunden.
Kapitalismens världskris drabbar de underutvecklade regionerna i världen desto hårdare och får dem att dra slutsatsen att kapitalismen inte erbjuder någon väg framåt.
Dauds ”republikanska” regim — som för övrigt tidigare har backats upp och stöttats av Moskva — förändrade ingenting. De senaste femtio årens omvälvningar och kupper, som bara lett till att olika klaner inom adeln bytt dynastier, har varit helt sterila. Adeln och de markägar-relationer som den baserade sig på var det största hindret för modernisering.
Under sådana omständigheter, om den nya regimen lutar sig mot böndernas stöd och omvandlar samhället, kommer vägen att vara fri för utvecklingen av en regim i Afghanistan, som påminner om den på Kuba, i Syrien eller Ryssland. Detta kommer för första gången på århundraden att föra det afghanska samhället framåt till den moderna världen. Om den socialistiska omvandlingen fullbordas skulle det kunna innebära ett nytt slag mot kapitalismen och godsägarväldet i resten av det kapitalistiska Asien, särskilt i södra asien. Det kommer att få oöverskådliga effekter på pashtunerna och balucherna i Pakistan, och det kommer att få liknande effekter på folken vid Irans gränser. Den ruttnande pakistanska regimen kommer under de kommande åren att stå inför ett fullständigt sönderfall. En förnyelse av de sociala relationerna i Afghanistan kan ytterligare bidra till denna regims upplösning.
Stamfolken kommer att påverkas av den process som äger rum bland deras bröder på andra sidan gränsen. Vid Pakistans nordvästra gränser och bland balucherna finns det redan en endemisk och sjudande revolt, och dessa folk ser fram emot att enas med sina bröder i Afghanistan. Effekten skulle bli som krusningar på vattnet, vars återverkningar skulle kunna märkas i Iran och även ännu längre bort, i Indien.
Detta är den väg som ”kommunistpartiet”, som innehar makten tillsammans med de radikala officerarna, kommer att slå in på. Motståndet från de gamla krafterna i Afghanistan, liksom i Etiopien, kommer med all sannolikhet att driva dem i denna riktning.
Om de förhalar, möjligen under inflytande av den ryske ambassadören och den ryska regimen, kommer de att bereda väg för en våldsam kontrarevolution baserad på den hotade adeln och de religiösa ledarna. Om kontrarevolutionen lyckas skulle den återställa den gamla regimen på hundratusentals bönders döda kroppar, massakrer på radikala officerare och näst intill utrotning av den utbildade eliten. För tillfället — tills den enda avancerade klass som kan åstadkomma en övergång i riktning mot socialism i de industriellt utvecklade länderna börjar röra på sig — verkar den mest progressiva utvecklingen i Afghanistan för närvarande vara införandet av proletär bonapartism.
Samtidigt som vi inte blundar för de nya motsättningar som detta kommer att innebära, på grundval av en övergångsekonomi i en arbetarstat utan arbetardemokrati, kommer marxister på ett nyktert sätt att stödja framväxten av en sådan stat och det fortsatta försvagandet inte bara av imperialismen och kapitalismen utan också av regimer som baserar sig på resterna av feodalismen i de mest underutvecklade länderna.
Skriven: Juli 1978
Översatt: A.O., 2025