För några veckor sedan blev jag tipsad om en ny Netflix-dokumentär om min barndomsidol. I Return of the King: The Fall and Rise of Elvis Presley får vi se hur nöjesindustrin utnyttjar en av sina första superstjärnor – och förbereder hans undergång.
Det är inte för intet som Elvis Presley kallas för The King of Rock n’ Roll. Det beräknas ha sålts över en miljard Elvis-album, han har haft 149 hits på Billboard-listan bara i USA och har varit en inspirationskälla för flera generationer musiker – från The Beatles till Bruce Springsteen och Lana Del Rey.
The King föddes utanför Memphis 1935 i segregationens USA. Trots att han som en vit pojke i Södern inte fick vistas med svarta eller lyssna på “svart musik”, så gick han redan vid ung ålder till svarta kyrkor för att lyssna på gospel och till svarta barer för att lyssna på rhythm and blues. Som musiker kombinerade han flera stilar han inspirerades av och förändrade därmed musiken och popkulturen för alltid.
– På den tiden var musiken väldigt segregerad. Men vi, som svarta artister och sångare, såg skillnad på Elvis och de andra vita sångarna på den tiden. Men musik skiljer inte åt. Musik sammanför, berättar sångerskan Darlene Love i Return of the King.
Att sammanföra svarta och vita ungdomar ansågs så farligt av högerpolitiker och det religiösa etablissemanget att de flera gånger försökte förbjuda Elvis framträdanden på scen och på TV.
I Return of the King får vi både en inblick i dessa politiska och sociala förändringar som USA genomgår under 1950- och -60 talen, samtidigt som vi följer Elvis försök att slå igenom som filmstjärna, och därefter hans återkomst till musiken.
Dokumentären skildrar också inte minst hur skiv- och filmbolagen – och Elvis egen manager – överste Tom Parker, utnyttjade honom för sin egen vinning.
Artisten blir en produkt
– När översten träffade Elvis och pratade med honom om TV-exponering, om film… Det var så översten tog över. Elvis hade inte fyllt 21 än, berättar hans vän Jerry Schilling.
Överste Parker visste att det fanns en stor efterfrågan på filmmarknaden – och den ville han tjäna pengar på, även om det innebar att spela in de sämsta tänkbara filmerna. Resultatet blev massproducerat skräp där alla filmer hade identiska handlingar, där det enda målet var att få Elvis att sjunga på film.
För att maximera profiten fick Parker sin bästsäljande produkt att arbeta till bristningsgränsen. Elvis spelade in 31 filmer på 13 år. En spelades in på bara tre veckor, utan omtagningar.
I dokumentären får vi höra vad han själv tyckte om filmerna.
”Efter att ha läst fyra, fem sidor av manuset visste jag att det bara var en annan titel med tolv nya låtar. Låtarna var mediokra i de flesta fall. … Jag hade inget att säga till om. Ingen mängd pengar i världen kunde ha gett mig inre tillfredsställelse.”
Men pengar genererades – och Parker spenderade. Managern, som fick 50 procent av Elvis intäkter, använde dem för att finansiera sitt eget spelmissbruk.
Vid ett tillfälle när Elvis försökte vägra att göra fler filmer gjorde Parker och representanter för skiv- och filmbolaget en sak mycket tydlig för honom: ”Om du inte fullgör de här kontrakten, så får du inte göra någonting.”
Som hans dåvarande fru Priscilla berättar i dokumentären, innebar pressen att han blev sjuklig och fysiskt nedbruten.
Återkomsten till musiken och början på slutet
Tillslut fanns inget mer publikintresse för filmerna och Elvis återvände till musiken efter sju år utan att ha framträtt live. Och det är hans återkomst i ‘68 Comeback Special som Return of the King leder fram till. Comeback-framträdandet blev en succé som sågs av 41 procent av de amerikanska TV-tittarna.
Det är också då han släpper en av sina få politiska sånger, som också är min personliga favorit – If I Can Dream – hyllningssången till Martin Luther King Jr., som hade blivit mördad samma år.
”If I can dream of a better land
Where all my brothers walk hand in hand
Tell me why, oh why, oh why can’t my dream come true”
Under de efterföljande åren släppte Elvis flera av sina allra bästa album, och särskilt under början av 70-talet verkade allting gå bra.
Men varken Parkers eller musikindustrins profithunger hade mättats. Under åren 1969–1977 spelade Elvis 1141 konserter – i genomsnitt en var tredje dag. Utöver det släppte han 14 studioalbum under samma tid.
För att få honom att producera på högvarv likt en maskin, skrev hans läkare ut olika typer av mediciner åt honom, som ledde till ett omfattande missbruk. Även om Return of the King inte behandlar den senare delen av hans karriär får man en föraning om vad som skulle ske längre fram.
År 1977 dog Elvis av en hjärtattack. Obduktionen visade inga spår av illegala droger i hans kropp, men minst åtta olika receptbelagda mediciner. Kombinationen av dem förmodas vara dödsorsaken.
Den kapitalistiska nöjesindustrin hindrade alltså inte bara Elvis från att nå sin potential som musiker och skådespelare. Det var vinstjakten som i slutändan också dödade honom.
Han är bara en av många musiker som dött före sin tid på grund av missbruk och psykisk ohälsa, till följd av den press och alienering som den kapitalistiska nöjesindustrin skapar. Det räcker med att påminna sig om den svenska superstjärnan Tim Bergling (Avicii) som 2018 tog sitt liv till följd av musikindustrins kallblodiga utsugning.
Return of the King visar en del av Elvis fantastiska och mångsidiga karriär och ger en känsla för vad han hade kunnat åstadkomma om han inte hade varit fast i nöjesindustrins bojor. Det är vår uppgift att kämpa för att befria kulturen från dem.