Har du också hört att det är viktigt med kontakter när du söker jobb? En person med särskild insikt i frågan är Anna Kinberg Batra, f.d. partiledare för Moderaterna. Men efter att det framkommit att hon anställt tre vänner till olika toppjobb har hon nu tvingats avgå som landshövding.
I mars rapporterades det att Kinberg Batra anställt sin vän Anna Borgs – vars barn Kinberg Batra är gudmor till – till planeringschef på Länsstyrelsen i Stockholm, med en månadslön på 88 000 kronor. Jobbet utannonserades, förutom genom en lapp som hängdes upp i Länsstyrelsens reception, också via e-post direkt till Anna Borgs. Konstigt nog var det också bara Borgs som sökte jobbet!
Det visade sig senare att Kinberg Batra även hade anställt en annan vän, som fick en lön på 90 000 kronor, utan att annonsera för jobbet över huvud taget. Som om detta inte var nog så anställdes en tredje person, trots att personen inte levde upp till anställningskriteriet om akademisk examen.
Kinberg Batra blev tillslut tvingad att avgå. Jag – och säkert många med mig – kände först en väldig skadeglädje: Äntligen skulle denna korrupta politiker straffas!
Men det skulle visa sig bli en kortlivad skadeglädje, för snart därefter tillkännagavs det nämligen att hon istället skulle få en ny tjänst som generaldirektör på regeringskansliet. I praktiken får hon ett saftigt avgångsvederlag på 122 400 kronor i månaden fram till 2029 – ja, det är lite mer än sex miljoner kronor, som “konsekvens” för vänskapskorruption.
Det här är inget undantag, utan snarare regeln. Det kryllar av politiker som får inkomstgaranti från sin tid i riksdagen och samtidigt tjänar stora pengar på andra “jobb” – som socialdemokraten Urban Ahlin, som får 100 000 kronor i lön som ambassadör, men dessutom tar ut 41 000 kronor i inkomstgaranti.
Jämför det med a-kassan du som arbetare kan vänta dig om du blir av med jobbet: som mest 80 procent av lönen, dock max 26 400 kronor, i 300 dagar.
Eller så går det som för Klas Detrumf, rörmokaren som efter en arbetsskada blev sjukskriven och förlorade sitt jobb. Det tog sex månader för Försäkringskassan att komma med ett beslut och Socialtjänsten nekade honom försörjningsstöd. Han föll ned i en djup personlig kris, blev hemlös och fick självmordstankar.
Arbetarklassen kräver i allmänhet inga extravaganta inkomstgarantier eller elefantkyrkogårdar. De flesta skulle utan tvivel bli glada för betydligt mindre saker: rätten till arbete åt alla, en försäkringskassa som inte jagar dödssjuka tillbaks till arbetet och en 100-procentig ersättning av våra löner när vi behöver a-kassa. Men under det här systemet råder en lag för de rika och en lag för de fattiga. Korruptionen bland tjänstemännens toppar och politikerna kommer att fortsätta tills de ersätts av arbetarklassens styre.