Luftangrepp träffade mer än 1600 mål i Libanon under måndagen den 23 september, den första dagen av Israels bombkampanj. Omkring 500 människor dödades och över 1600 skadades, medan ytterligare tiotusentals flydde från de södra delarna av landet. Israels odeklarerade krig mot Hizbollah har inletts.
Ett långvarigt och massivt bombardemang av södra Libanon pågår nu som förberedelse för en markinvasion. Som svar har Hizbollah avfyrat hundratals raketer, varav några långdistansraketer, mot Haifa, Galileen, Safad, Galileiska sjön och Golanhöjderna. Under tiden fortsätter den israeliska militären att koncentrera trupper och pansarfordon vid gränsen till Libanon.
Detta är ett helt och hållet reaktionärt angreppskrig som gör narr av ”internationell rätt”, ”nationella gränsers okränkbarhet” och ”nationell suveränitet”. Eftersom det utförs av Washingtons främsta allierade i regionen hör vi inget ramaskri över dessa ”principer”, det finns ingen kör av fördömanden mot Israel, inga sanktioner och så vidare. Snarare tvärtom. USA-imperialismen har bekräftat sitt orubbliga stöd för Israel, och Blinken menar att landet har ett ”legitimt problem” i Libanon. Sådan är dubbelmoralen i den ”regelbaserade världsordningen”.
Israeliska befälhavare har betonat att fokus för närvarande ligger på flygbombningar och att det inte finns några omedelbara planer på en markoffensiv. Det råder delade meningar i toppen om vad nästa steg bör vara. Vissa av armécheferna tror att en stor bombkampanj skulle kunna tvinga Hizbollah att backa. Samtidigt anser vissa av Netanyahus regeringsmedlemmar att man, innan man utvidgar kriget till Libanon, bör nå någon form av överenskommelse med Hamas för att få slut på kriget i Gaza. De högerextrema delarna av hans regering har dock hotat med att dra tillbaka sitt stöd om någon sådan uppgörelse kommer till stånd.
Detta är taktiska skillnader som kan avgöra tempot i angreppet på Libanon, men inte vilken riktning det tar.
Det nuvarande bombardemanget har som mål att förstöra så mycket som möjligt av Hizbollahs eldkraft. I åratal har de israeliska underrättelsetjänsterna övervakat Hizbollahs uppbyggnad av baser och vapen, och IDF försöker nu förstöra så mycket som möjligt. Ett annat mål är att tvinga den libanesiska civilbefolkningen att fly från de södra områdena, dit den israeliska militären senare ska gå in i syfte att upprätta en ”buffertzon” för att hålla Hizbollahs styrkor borta från den israeliska gränsen.
Att uppnå ett sådant mål kommer dock inte att visa sig vara den snabba, rena, kirurgiska operation som Netanyahu vill få oss att tro att det kommer att vara. Trots de bakslag som Hizbollah nyligen drabbats av kommer de israeliska styrkorna att möta en formidabel stridskraft när de går in i södra Libanon. Det kan mycket väl bli en lång och utdragen konflikt, vilket är precis vad Netanyahu önskar: att hålla Israel i krigstillstånd, skapa en känsla av att det finns ett existentiellt hot mot de israeliska judarna och på så sätt hålla kvar sin egen regering vid makten.
De senaste opinionsundersökningarna visar att detta hittills har fungerat, i takt med att krigsretoriken trappats upp. Efter mordet på de sex gisslan tidigare i månaden sjönk Netanyahus stöd i opinionsundersökningarna samtidigt som han möttes av massprotester på gatorna där hundratusentals människor kallade honom för mördare. Han utmanades till och med av en kortlivad generalstrejk.
Detta provocerades fram av Netanyahus vägran att dra tillbaka IDF från Philadelphiakorridoren längs gränsen mellan Gaza och Egypten. Genom att vägra dra sig tillbaka ville Netanyahu göra det omöjligt för Hamas att acceptera en vapenvila, vilket i sin tur sågs som en uppenbar brist på omtanke om gisslan. Om det hade hållits val i det ögonblicket skulle Netanyahu ha förlorat sin regeringsmajoritet. För sin egen politiska överlevnad måste han hålla landet i ett krigstillstånd, och det är det som driver honom mot en invasion av södra Libanon.
Hizbollah är en formidabel fiende
När det gäller antalet soldater och vapen är den israeliska försvarsmakten (IDF) mycket starkare än Hizbollahs stridande enheter. IDF är en av de mest välutrustade arméerna i världen. Den har 170 000 aktiva soldater (och ytterligare 400 000 reservister, varav en stor del är inkallade), 340 stridsflygplan, inklusive F35 från USA, 400 stridsvagnar, närmare 800 pansarfordon, över 50 örlogsfartyg av olika dimensioner samt fem attackubåtar.
Deras överlägsenhet i luften visas för närvarande i södra Libanon och andra delar av landet. Israel har vapnen för att fullständigt ödelägga Libanon. Detta råder det ingen tvekan om.
Hizbollah har dock vuxit i styrka sedan 2006, när det senast var i krig med Israel.
Uppskattningarna av antalet soldater varierar, men de flesta är överens om att siffran ligger på cirka 45 000, varav hälften är i aktiv tjänst och resten är reservister. Hizbollah har också kraftigt ökat sin eldkraft under de senaste åren. Man har en mängd olika missiler, raketer och granatkastare, totalt cirka 150 000 – enligt vissa bedömare möjligen 200 000 – med en uppskattad räckvidd på 40–700 kilometer. Man har precisionsstyrda missiler, till exempel den iransktillverkade Fateh 110 med en räckvidd på 300 km. Israel är cirka 400 km långt och cirka 100 km brett. I teorin skulle Hizbollah alltså kunna slå till mot de flesta områden i Israel och göra mycket större skada än vad Hamas skulle kunna göra.
En viktig svaghet hos Hizbollah är att de har ett begränsat antal luftvärnsrobotar och saknar egna bemannade flygplan. Detta innebär att Israel har en klar överlägsenhet i den nuvarande bombkampanjen. Saker och ting kan dock förändras mycket snabbt om den nuvarande konflikten skulle bli en konflikt där enheter från Israel och Hizbollah drabbar samman på marken.
Hizbollah har ett stort lager av drönare och tusentals pansarvärnsrobotar, inklusive uppdaterade system som kan penetrera IDF:s stridsvagnar. Det verkar också som om de kan ha stridsvagnar undangömda i Syrien. Man har också ett stort nätverk av tunnlar och bunkrar i södra Libanon.
I en artikel i Times of Israel, ”Hezbollah has built a vast tunnel network far more sophisticated than Hamas’s”, som publicerades i januari, får vi veta att ”tunnelsystemet i södra Libanon sträcker sig hundratals kilometer, upp till gränsen och till och med in i Israel; avfyrningsramper kan avfyra precisionsstyrda missiler därifrån och sedan försvinna…”
Detta innebär att det säkerligen finns många avfyrningsplatser som den israeliska underrättelsetjänsten inte känner till och som skulle vara svårare att förstöra från luften.
Hizbollahs krigare är också stridsvana med en lång erfarenhet av krig i Syrien, där de arbetat med ryska och iranska styrkor, vilket ökat deras militära professionalism avsevärt. De är således vältränade och välorganiserade, men också mycket motiverade. De försvarar sitt hemterritorium, som de känner väl.
Som vi ser skulle alla inkommande IDF-enheter möta en formidabel styrka. Det skulle vara stor skillnad mot vad de mötte i Gaza, med Hamas mycket mindre sofistikerade vapen. I det långa loppet skulle IDF kunna förstöra en stor del av Hizbollahs vapen och döda många av dess krigare. IDF och Israel skulle dock få betala ett högt pris, i form av förlorade soldater och stora skador på hemmafronten. Städer och byar i Israel kan för första gången träffas av Hizbollah-missiler.
Netanyahu har sikte på ett regionalt krig
Netanyahu och hans högerregering har systematiskt arbetat för att trappa upp kriget i Gaza till ett regionalt krig, i syfte att dra in Iran. Han ser detta som ett sätt att tvinga USA att engagera sig mer direkt och därmed kraftigt förändra den militära styrkebalansen.
Den amerikanska administrationen vill, trots sitt stöd för Israel, inte bli direkt inblandad i kriget. De förstår att en bredare upptrappning skulle få en enormt destabiliserande inverkan på hela regionen.
USA är dock bundet till att stödja Israel. Landet är USA:s främsta allierade i regionen. Händelserna i FN på onsdagen är ett uttryck för detta. De franska och brittiska delegationerna drev på för ett eldupphör på den libanesiska fronten, men USA hindrade detta genom att säga att Israel har ett ”legitimt” säkerhetsproblem och att det därför krävs ett ”mer komplicerat” diplomatiskt avtal.
Antony Blinken, USA:s utrikesminister, lade som vanligt skulden för konflikten på Hizbollah, eftersom de har avfyrat raketer mot Israel sedan kriget i Gaza inleddes. Dessa herrar nämner aldrig palestiniernas legitima rättigheter.
USA och Frankrike gjorde sedan ett separat försök att få Netanyahu att gå med på ett 21 dagars eldupphör på den libanesiska fronten för att möjliggöra någon form av diplomatisk lösning på konflikten i Gaza. Netanyahu verkar ha känt ett visst tryck från USA-imperialismen och gick muntligen med på att överväga avtalet, men så snart detta väckte ett ramaskri i Israel, i synnerhet från hans regeringskolleger på yttersta högerkanten, backade han omedelbart och sade att han aldrig gått med på något sådant avtal. Hans främsta prioritet är att hålla ihop sin regering och att sitta kvar som premiärminister.
Netanyahu kan göra allt detta eftersom han är fullt medveten om att USA inte kommer att backa från sitt stöd till Israel, även om man skulle föredra en annan politik. Detta är ett uttryck för USA:s försvagade globala ställning. USA är inte längre herre på täppan i alla situationer.
Det är därför Netanyahu följer sin egen handlingsplan, som varit att provocera Iran att ge sig in i striden. I april lät han bomba den iranska ambassaden i Syrien, varvid sju iranska tjänstemän dödades, däribland två militära elitbefälhavare. Den iranska regimen svarade inom två veckor, men på ett sådant sätt att Israel inte skulle lida någon större skada.
Sanningen är att Iran inte vill ha en eskalering som skulle kunna riskera att dra in USA. Den iranska regimens problem är att Netanyahu vill just detta.
Israel har trappat upp motsättningarna genom en rad provokationer. Attacken med personsökare och walkie-talkies, som uppenbarligen planerats månader i förväg, var en sådan provokation. Men vi såg också de senaste luftangreppen i Syrien där 14 personer dödades och 43 skadades, när vägar, militära anläggningar och ett forskningscenter i Masyaf träffades. Tidigare hade vi bombningen av den iranska ambassaden i Syrien i april och i slutet av juli dödandet av Hamasledaren Haniyeh när han var gäst hos den iranska regeringen i Teheran. Netanyahu provocerar nu öppet Hizbollah för att få dem att svara med vedergällningsattacker mot Israel, vilket i sin tur används av Israel för att rättfärdiga omfattande bombningar av södra Libanon och delar av Beirut.
Det är ironiskt att det i konflikten mellan Israel och Iran alltid är Iran som uppmanas att ”visa återhållsamhet”. Men det är just Iran som visar stor återhållsamhet. Enligt en nyligen publicerad artikel i Bloomberg sade Irans president Masoud Pezeshkian:
”’Vi är villiga att lägga alla våra vapen åt sidan så länge Israel är villigt att göra detsamma’, sade Pezeshkian till reportrar… ’Vi försöker inte destabilisera regionen’. …
’Om ett krig bryter ut i regionen skulle det inte tjäna någons intresse’, sade han. ’Vi vill inte slåss. Det är Israel som vill dra in alla i krig och destabilisera regionen.'”
Pezeshkian skulle i själva verket vilja normalisera relationerna med väst – även med Israel – som ett sätt att få sanktionerna mot Iran hävda. Men han kan inte komma ifrån att Netanyahu och hans sionistiska regering ser Iran som ett existentiellt hot. Iran är trots allt på väg att bli en kärnvapenmakt. Hittills har den enda kärnvapenmakten i regionen varit Israel.
Irans inflytande sträcker sig över hela regionen från Jemen, Irak, Syrien och in i Libanon, där landet har sitt mest kraftfulla ombud i Hizbollah. Därför har en av den israeliska regeringens viktigaste prioriteringar under en längre tid varit att eliminera hotet från Hizbollah. Det enda sättet att uppnå detta är ett fullskaligt krig i södra Libanon.
Att trappa upp konflikten vid den norra gränsen
Israels nuvarande förberedelser för ett krig i Libanon bör inte komma som en överraskning för någon. Sabelskramlet har pågått under en längre tid. Redan i juni meddelade den israeliska militären att höga officerare hade godkänt ”operativa planer för en offensiv i Libanon”. Och fler bekräftelser på sådana planer har dykt upp med jämna mellanrum.
I västerländsk press framförs ibland tanken att det kan finnas mer ”moderata” sionistiska politiker som utesluter ytterligare upptrappning. Vi har Benny Gantz, som ska vara ”den vuxne i rummet”, det vill säga den man kan räkna med när det gäller måttfullhet. Gantz är för närvarande i opposition till Netanyahus regering. Han är dock inte för ett slut på kriget. Tvärtom anser han att Israel borde ha flyttat sitt fokus från Gaza till Libanon och Iran redan tidigare och att ”vi är sena med detta…”.
Låt oss komma ihåg att Gantz, ledare för Israel Resilience Party, är för en förstärkning av bosättningarna på Västbanken. Dessa människor kan ha olika uppfattningar i taktiska frågor, om man ska förhandla om ett tillfälligt eldupphör i Gaza eller inte, men de är alla i grunden sionister och alla är överens om det långsiktiga projektet att bygga ett Storisrael på det palestinska folkets bekostnad.
Under det senaste året har Israel och Hizbollah i Libanon inte officiellt förklarat krig. Ändå har 433 Hizbollahkrigare redan dödats i skärmytslingar sedan Hamasattacken förra året och före de nuvarande massiva flygbombningarna, och ytterligare 78 krigare från andra grupper har också dödats, liksom omkring 150 civila.
På den israeliska sidan uppgick dödssiffran till 20 IDF-soldater och 26 civila. Det innebär att totalt 700 personer har dödats innan ett fullskaligt krig ens har inletts. Till allt detta kommer nu de döda (den senaste siffran är 37) och de skadade (över 3000) i attackerna med personsökare och walkie-talkies som främst drabbade Hizbollahs tjänstemän och befälhavare, samt de över 500 som dödades i måndags. Därmed uppgår det totala antalet dödade i konflikten med Hizbollah till långt över tusen under det senaste året.
Personsökarattacken var helt klart en massiv upptrappning av en sjudande konflikt och ingick i förberedelserna för en offensiv vid den libanesiska gränsen.
Den 17 september, samma dag som personsökarattacken ägde rum, röstade det israeliska kabinettet för att utvidga målen för det nuvarande kriget till att säkra gränsen mot Libanon i syfte att ”invånarna i norr säkert ska kunna återvända till sina hem” och Netanyahus stab tillade att ”Israel kommer att fortsätta att agera för att genomföra detta mål”. Precis som han använde gisslan för att rättfärdiga den totala förstörelsen av Gaza, använder han nu cyniskt de israeliska evakuerade från norra Israel för att rättfärdiga ytterligare slakt i Libanon.
Den israeliska militären och säkerhetstjänsten hade samlat in underrättelser och militära experter hade sagt att ett överraskande flygbombardemang förbereddes, vars syfte skulle vara att eliminera Hizbollahs förmåga att avfyra missiler från södra Libanon. Detta skulle följas av en landinvasion för att pressa tillbaka Hizbollahs styrkor från gränsen.
Upptrappningen av kriget i Libanon sker nu inför allas ögon. Och risken för att Iran involveras – tillsammans med åtminstone Jemen, Syrien och Irak – ökar också.
Kriget mot Gaza har misslyckats med att uppnå sina mål
Som vi sett kommer ett fullskaligt krig mellan IDF och Hizbollah att bli utdraget och orsaka ett stort antal dödsoffer och massiv förstörelse. Likuds parlamentsledamot Nissim Vaturi gav oss en uppfattning om vad IDF planerar att göra, när han sade att Beiruts förort Dahiyeh skulle ”se ut som Gaza” när kriget väl brutit ut. Vad innebär det att ”se ut som Gaza”? Det betyder att tiotusentals människor dödas och massiv förstörelse av grundläggande infrastruktur.
Det är tydligt i Gaza att den israeliska härskande klassen tar sikte på sitt historiska mål att driva ut palestinierna helt och hållet från de områden som Israel gör anspråk på. Problemet är att en sådan plan inte är lätt att uppnå. Det finns ett helt folk som motsätter sig detta mål, som är villigt att kämpa och dö för att hålla fast vid det som återstår av deras historiska hemland. Det är förklaringen till att Netanyahus krig mot Gaza inte uppnår de uttalade målen om att garantera säkerheten för Israel.
Den israeliska armén kan förstöra infrastrukturen i Gaza, den kan döda många Hamas-krigare, men den bäddar för att en ny generation ska ansluta sig till kampen. Med sina barbariska angrepp på Gaza, med sina ökade intrång på Västbanken, med den fortsatta koloniseringen av palestinsk mark, driver Israel bredare skikt av palestinska ungdomar till att anmäla sig som frivilliga i kampen. I själva verket tyder allt på att det är Hamas som tar över ledningen när den israeliska armén drar sig tillbaka från tidigare intagna områden i Gaza.
Samma sak gäller i Libanon. De kan bomba, de kan döda och de kan förstöra infrastruktur. Men allt detta kommer att leda till är att förbittringen ökar i hela Libanon. De som för närvarande bombas i Libanon kommer att bli potentiella nya rekryter till de stridande styrkor som kämpar mot Israel i framtiden.
Redan i juni sade konteramiral Daniel Hagari, chef för IDF:s pressavdelning, öppet i en intervju med det israeliska TV-bolaget Channel 13 att ”det här med att förstöra Hamas, att få Hamas att försvinna – det är helt enkelt att vilseleda allmänheten. Hamas är en idé, Hamas är ett parti. Det är rotat i folkets hjärtan – den som tror att vi kan eliminera Hamas har fel.” Han förklarade att en politisk lösning måste hittas. Som en av Israels ledande militärer vet Hagari vad han talar om här.
Problemet är att Netanyahu inte tänker som militären, och han har starka egna skäl att driva på för en upptrappning av kriget. Redan i slutet av augusti var den israeliska militären och Hizbollah inblandade i den tyngsta skottväxlingen sedan oktober förra året. I The Washington Posts ord var det ”en dramatisk men begränsad upptrappning som inte ledde till ett fullskaligt krig”. Situationen har förändrats sedan dess.
Konsekvenserna av en upptrappning
Om attacken mot Libanon utvecklas till ett långvarigt krig skulle det få allvarliga konsekvenser både i Israel och i regionen som helhet. Det israeliska samhället är utsatt för enorma påfrestningar. Det räcker med ett fåtal siffror för att visa detta.
Israels ekonomi har bromsat in kraftigt. Efter en brant nedgång på 4,1 procent av BNP veckorna efter den 7 oktober fortsatte den att falla under de två första kvartalen 2024, och den totala tillväxten för året väntas endast bli 1,5 procent. Bank of Israel förutspår att den totala kostnaden för kriget kommer att uppgå till 67 miljarder amerikanska dollar 2025, vilket kan tvinga regeringen att skära ned på välfärd, utbildning och andra tjänster, samtidigt som det totala budgetunderskottet fortsätter att växa.
Byggbranschen befinner sig i kris på grund av arbetskraftsbrist: 140 000 palestinska arbetare från Västbanken saknas. Även jordbruket har drabbats hårt. Upp till 60 000 företag kan tvingas stänga före årets slut på grund av att en stor del av deras arbetskraft har kallats in till armén.
Detta förklarar de enorma påfrestningarna på det israeliska samhället som helhet. Upp till hälften av Israels teknikföretag har skurit ned personalstyrkan med 5–10 procent. 22 procent av Israels frukt- och grönsaksodlingar har skadats. Tiotusentals företag har tvingats stänga. Turismen har i det närmaste kollapsat. Befolkningen lever med hot om att kriget ska trappas upp, vilket kan innebära att deras bostadsområden träffas av missiler. Allt detta förklarar varför mängden beroendeframkallande droger och konsumtionen av sömnmedel har ökat så kraftigt under det senaste året. Och antalet människor som lämnar landet är mycket större än antalet som kommer in.
Detta förklarar också den djupa splittring som präglar det israeliska samhället. Det kom tydligt till uttryck i de stora protesterna mot Netanyahu för hans sätt att sköta förhandlingarna om frigivning av gisslan. Det blev uppenbart för många att Netanyahu inte har något verkligt intresse av att rädda dem.
Hans envisa hållning i frågan om Philadelphiakorridoren visar att han inte bryr sig om dem. Det är en del av hans övergripande strategi för att undvika alla typer av förhandlingar som skulle kunna leda till vapenvila. Netanyahu strävar inte efter en uppgörelse som skulle kunna få slut på kriget, utan efter en mycket större konflikt. Han kommer att få betala ett pris för detta långt senare, men just nu fungerar hans strategi.
Destabiliserande effekt på regionen
Netanyahu bryr sig inte om gisslan. Detta är uppenbart. Han bryr sig inte heller om den enormt destabiliserande effekt som hans krigföring har i hela Mellanöstern. Men miljontals vanliga arbetande människor i hela regionen ser på slaktandet i Gaza, attackerna på Västbanken och nu det eskalerande kriget i Libanon. De har också sett hur Israel ostraffat genomfört attacker i både Syrien och Iran.
Detta ger näring åt en känsla av enorm ilska bland de arabiska massorna i hela regionen. Och detta kombineras med de försämrade ekonomiska och sociala förhållandena i deras egna länder.
Två av Israels grannregimer, Egypten och Jordanien – båda länder som sedan länge har diplomatiska och ekonomiska förbindelser med Israel – står inför ett växande tryck från samhällets djup. Världskapitalismens kris förvärrar för varje dag de ekonomiska och sociala förhållandena.
I mars beviljade IMF Egypten ett lånepaket på 8 miljarder dollar, som enligt en rapport tidigare i år var ”… baserat på ett liberaliserat valutasystem inom ramen för en flexibel växelkursregim, en betydande åtstramning av den ekonomiska politiken, en minskning av de offentliga investeringarna och en utjämning av spelplanen så att den privata sektorn kan bli tillväxtmotorn.”
I praktiken innebär detta privatiseringar och nedskärningar av offentliga subventioner till viktiga varor, vilket leder till höjda priser för gemene man. Inflationen är över 30 procent. Elpriserna steg med upp till 50 procent i augusti som en del av ett avtal med IMF. Även subventionerna på bränsle sänktes. Gas- och vattenräkningarna stiger och priset på bröd fyrdubblades i juni. Omkring två tredjedelar av befolkningen var beroende av det subventionerade brödet för att överleva. Mer av samma vara väntar när regeringen tvingas till hårda åtstramningar som gör det svårt för miljontals familjer att överleva.
I Jordanien har vi en liknande situation, där regeringen under det senaste årtiondet – återigen under påtryckningar från IMF eftersom statsskulden har skjutit i höjden – har tagit bort subventionerna på bränsle och bröd, höjt skatterna och höjt elpriset. Som en följd av detta ökade fattigdomsnivåerna från 15 till 24 procent mellan 2018 och 2022. Ungdomsarbetslösheten ligger på cirka 22 procent.
I den ovan citerade rapporten förklarade IMF att ”den svåra externa miljön som skapades av Rysslands krig i Ukraina förvärrades därefter av konflikten i Gaza och Israel, liksom av spänningarna i Röda havet”. Kriget i Ukraina påverkade spannmålsleveranserna kraftigt, vilket orsakade både varubrist och prishöjningar. Vi ser alltså hur kriget påverkar levnadsstandarden för miljontals vanliga arbetande människor i arabvärlden.
Krigets effekter är dock inte bara ekonomiska. Det har djupgående effekter på medvetandet. Folk ser att samma regeringar som påtvingar dem åtstramningar i praktiken stöder Israel i dess krig mot palestinierna, som ses som bröder och systrar av de arabiska massorna.
I april, när Iran svarade på en israelisk attack, deltog den jordanska militären aktivt i nedskjutningen av den spärreld av missiler och drönare som flög över landets luftrum. Under månaderna efter den 7 oktober förekom det massprotester i Jordanien som regeringen slog ned hårt på. Dessa händelser bidrog bara till att avslöja den jordanska monarken som en de facto allierad till Israel och USA-imperialismen.
Allt detta har skapat en extremt instabil situation i både Jordanien och Egypten. Båda regimerna blickar mot avgrunden och kan ställas inför revolutionära massuppror om kriget trappas upp ytterligare. I april publicerade tidskriften Foreign Affairs en artikel med titeln ”The Coming Arab Backlash”, där det stod: ”Eftersom nästan alla arabländer utanför Gulfregionen lider av extrema ekonomiska problem och därför utövar maximal repression, måste regimerna vara ännu mer försiktiga när de reagerar på frågor som den israelisk-palestinska konflikten.” Artikeln påminner läsarna om den arabiska våren 2011 och understryker att detta kan hända igen. Mycket sanna ord.
Destabilisering i västvärlden
Effekterna av situationen i Gaza och nu Libanon sträcker sig dock långt bortom Mellanöstern. Över hela den avancerade kapitalistiska världen, från USA till Europa, till Australien och i många andra länder, har vi sett massdemonstrationer i solidaritet med det palestinska folket.
I London har vi sett demonstrationer med över en miljon människor. Vi har sett tältockupationerna på många universitetsområden. Och vi har sett hur kriget i Gaza i många länder har blivit en viktig del av den lokala politiken. I Storbritannien påverkade det hur människor röstade i valet, och det är också en faktor som avgör hur vissa delstater kan svänga i det kommande presidentvalet i USA.
Allt detta oroar de seriösa borgerliga analytikerna, som fortsätter att varna för konsekvenserna av att kriget i Mellanöstern trappas upp. Men Netanyahu bekymrar sig inte om allt detta. Han tänker på sin egen lilla bakgård och sin egen politiska karriär. Ett av hans mål är, som vi sett, att hitta ett sätt att dra in USA. Om kriget skulle trappas upp till att omfatta Iran skulle USA vara tvunget att backa upp Israel.
Om USA skulle engagera sig direkt i kriget skulle det på hemmaplan kunna ge en effekt som liknar Vietnamkrigets. Det skulle radikalisera den amerikanska ungdomen i ännu större utsträckning. En liknande effekt skulle kunna ses i hela Europa.
Allt detta sker mot bakgrund av det pågående kriget i Ukraina. Samma politiker som stödjer Israel driver också på för en upptrappning av kriget i Ukraina och för att den ukrainska militären ska få rätt att använda vapen från väst för att slå till djupt inne i Ryssland.
Miljontals människor runt om i världen ser på medan dessa så kallade ”ledare” är beredda att leka med risken för en stor militär konfrontation mellan Natoländerna och Ryssland, och därmed riskera sina egna medborgares liv. Personer som Netanyahu och Zelensky är beredda att driva hela världen mot Harmageddon och riskera hundratals miljoner människors liv, allt för sina egna kortsiktiga intressen.
Kriget i Mellanöstern hänger alltså ihop med kriget i Ukraina. Det är två separata fronter, men i båda har vi samma imperialistmakt inblandad, USA, tillsammans med sina Natoallierade. På andra sidan har vi Ryssland på den ukrainska fronten. Men Ryssland är också i praktiken i en allians med Iran, och om saker och ting skulle eskalera skulle Kina behöva stödja Ryssland. Kina är fullt medvetet om att USA har en strategi som går ut på att begränsa Kinas tillträde till världsmarknaderna.
Israels krig har därför världsomspännande konsekvenser. På kort sikt kommer en utvidgning av kriget till Libanon, med dess potential att dra in andra länder, att få omedelbara ekonomiska konsekvenser. Många länder befinner sig antingen i recession eller närmar sig en sådan. Ett utvidgat krig skulle få en redan vacklande världsekonomi att tippa över i en allvarlig nedgång, precis som 1973–1974.
Många tror kanske att Israel ligger långt borta och att händelserna där inte kommer att påverka dem. Men det är närmare än de anar och de kommer snart att märka effekterna.
Den kommande motreaktionen kommer inte bara att vara en arabisk angelägenhet. Världens arbetare och ungdomar lider av inflation, låga löner, arbetslöshet, nedskärningar i välfärden, och de ser samma regeringar som påtvingar dem allt detta samtidigt delta i krigshetsen och skicka miljarder dollar till krigen.
Kampen för att försvara det palestinska folket, för att försvara Libanon från Israels angrepp, kampen för att hindra krig från att sprida sig över världen, börjar hemma mot våra egna regeringar. Så länge dessa människor sitter kvar vid makten kommer de att fortsätta att leka med miljontals människors liv. Vår uppgift är att avlägsna dem från makten, och med dem hela det ruttna system som de representerar. Om du vill ha fred mellan nationerna måste du engagera dig i kriget mellan klasserna.