I en värld i kris är det framför allt unga människor som leder ett nyväckt intresse för poesi i alla dess former. I den här artikeln förklarar Jérôme Métellus och Irene Serra vad poesi är på sin mest grundläggande nivå, och utifrån detta perspektiv funderar de på vad som driver poesins ökade popularitet.
Förra sommaren påpekade den franska kulturtidskriften Télérama och den nationella dagstidningen Le Monde att poesins lilla värld under de senaste åren har fått förnyad vitalitet.
I franska bokhandlar ökar försäljningen av samlingar (av ”klassiker” eller annat): 42 procent mellan 2019 och 2022. Denna trend fortsatte under 2023: 22 procent mellan januari och maj.
Visserligen står poesi fortfarande bara för 1 procent av försäljningen, men ökningen är ändå tydlig.
”De oberoende förlagen blir allt fler – Seghers, Bruno Doucey, Le castor astral… – och med dem lusten att skriva”, förklarar Télérama.1
Det är ännu tydligare på sociala medier. Hashtaggen ”Poetry” har visats 75 miljarder gånger på TikTok och på Instagram finns många ”Instapoets”. Det är framför allt unga människor som ligger bakom poesins återupplivande. Det visar sig i en ökande entusiasm för kvällar med öppen scen på barer, dit folk kommer för att njuta av ord lika mycket som för att ta en drink.
Poesins väsen
För att förklara detta fenomen måste vi först påpeka att vi inte kan ta oss an ämnet på det sätt som de stora klassikerna lärs ut i skolan.
Verlaine, Hugo, Baudelaire och Rimbaud, för att bara nämna dessa fyra genier inom fransk 1800-talspoesi, har förvisso en legitim plats i litteraturkurser. Men ett alltför vetenskapligt förhållningssätt är alltför ofta det bästa sättet att missförstå dem – och därmed missa vad som utgör poesins väsen, som sträcker sig långt bortom de hyllor som ägnas åt den i bokhandlarna.
För att förstå vad poesi i grund och botten är kan vi fundera över vad den tyske filosofen Hegel sade om saken. I sin klassificering av olika konstformer inkluderade han i begreppet ”poesi” allt det som vi idag betraktar som litteratur – alltså även romaner och pjäser. Naturligtvis har litteraturen och konsten utvecklats mycket sedan Hegel. Under de senaste två århundradena har interna differentieringar inom litteraturen reserverat termen ”poesi” för en särskild form av skrivande. Men vi måste förstå den djupare innebörden av Hegels klassificering. Hegel hävdade att det som skiljer poesi från arkitektur, skulptur, måleri och musik är att dess ”materiella konsistens” är det mänskliga talet. Han insisterade på denna punkt: ”Poesin är emellertid väsentligen och i enlighet med sitt begrepp ett ljudligt uttryck”.2
Denna karaktärisering av poesin är inte riktigt så vardaglig som den vid första anblick verkar. I själva verket är poesin inte bara vanligt tal. Den frigör sig från språkets rent instrumentella funktioner, från vardagliga bekymmer, från att oroa sig över effektiv kommunikation och tydlig logik, för att ge fritt spelrum åt de skatter av musik och bildspråk som finns gömda djupt inne i språket – och djupt inne i var och en av oss.
När det gäller bildspråk förklarar Hegel att poesin ”för fram den konkreta verkligheten för vår åsyn snarare än den abstrakta generaliseringen”. Han fortsätter:
”Enligt det vanliga sunda förnuftets uppfattning förstår jag med språk, både i dess intryck på min hörsel eller syn, betydelsen i dess omedelbarhet, med andra ord utan att få dess bild framför sinnet. Uttrycken, till exempel ”solen” eller ”på morgonen”, har utan tvekan var och en av dem en distinkt mening; men varken gryningen eller solen görs själva närvarande för vår syn. Men när poeten säger: ”När nu den gryende Eos steg upp mot himlen med rosiga fingrar”, då har vi utan tvekan det konkreta faktumet framför oss. Det poetiska uttrycket lägger emellertid till ännu mer, eftersom det med det igenkända objektet förknippar en vision av detsamma, eller vi borde snarare säga att det rent abstrakta kunskapsförhållandet försvinner och den verkliga definitionen tar dess plats.”3
Som Hegels exempel med Homeros metafor visar, skapas detta ”ännu mer” av den poetiska bilden, eftersom ingen gryning i den verkliga världen har rosiga fingrar! Ironiskt nog återspeglas alltså en mer konkret bild av det beskrivna i ett språk som, bokstavligen taget, är falskt eller till och med absurt.
Det poetiska bildspråkets resurser öppnar så många möjligheter att ”tinget i sig” inte så mycket kan ”gestaltas” som förvandlas. Den moderna poesins historia präglas av en allmän rörelse i denna riktning – till den punkt där bilden hos surrealisterna upphör att ”gestalta” ”tinget i sig” för att i stället fånga dess mest hemliga och omedvetna resonanser.
Exempelvis används i följande verser av Paul Eluard en utvidgad metafor för att likna fåglarna med fiskar och sedan med pärlor.
”Un bel arbre
Ses branches sont des ruisseaux
Sous les feuilles
Ils boivent aux sources du soleil
Leurs poissons chantent comme des perles…”4
På svenska:
”Ett ståtligt träd
Med bäckliknande grenar
Under löven
De dricker av solens källor
Deras fiskar sjunger som pärlor…”
Det finns ingen oöverstiglig gräns mellan poesi och vardagsspråk. På sätt och vis flödar det ena ur det andra. Till och med våra mest triviala vardagssamtal är beströdda med ”poetiska” bilder som vi oftast inte lägger märke till. När vi förklarar att den eller den har ”gått i taket” använder vi en metafor. Om vi föreslår en vän att komma och ”ta ett glas eller två”, använder vi en metonym, dvs. ett ord ersätts med något som är nära förknippat med det – i det här fallet drycken i glaset. Men poeten använder sig av dessa olika uttryckssätt för att lyfta sina känslor, tankar och sin världsbild till ett konstverks höga höjder.
En annan central egenskap hos poesin är det talade ordets musikalitet. Återigen vänder vi oss till Hegel: ”Vi förstår vad bokstäverna betyder, vilka är riktmärken för artikulerade yttranden, enbart genom att se dem och utan att vidare behöva lyssna till deras ljud. Endast den som inte är läskunnig finner det nödvändigt att uttala de enskilda orden högt för att förstå deras mening. Men när det gäller poesi är just det, som här verkar vara ett tecken på dumhet, en indikation på skönhet och förträfflighet.”5 Uttalet av texten tillför de facto en musikalisk dimension.
En av den franska poesins stora musiker, Paul Verlaine, påpekar detta i den första versen av sin dikt Ars Poetica:
”De la musique avant toute chose,
Et pour cela préfère l’Impair
Plus vague et plus soluble dans l’air,
Sans rien en lui qui pèse ou qui pose.”
På svenska:
“Musiken framför allt!
Välj det udda stycket,
som rör sig lätt och mycket,
ej livlöst eller kallt.”
De största poeterna utmärker sig genom sin förmåga att kombinera bildspråk och musikalitet, att leka med kopplingarna mellan dem. De förenar form och innehåll i en harmonisk och originell enhet, vilket är precis vad vårt ”funktionella” vardagsspråk aldrig – eller mycket sällan – gör.
Revolt och poesi
Som vi kan se är poesi, enligt vår definition, mer än bara ”klassikerna”. Romaner och pjäser, och även sånger, genomsyras ständigt av poesi i olika grad. Poesi tar sig uttryck i en stor mångfald av konstformer och kan naturligtvis ha ett musikaliskt ackompanjemang utan att för den skull upphöra att vara poesi.
Men med detta i åtanke bör vi analysera det förnyade intresset för ”ren” poesi under de senaste åren. Med ”ren” menar vi: baserad enbart på det talade ordet, utan vare sig sång eller musik. I den meningen är ”slam poetry” en mellanform mellan rap och poesi reducerad till sin essens. Denna rörelse där det poetiska uttrycket reduceras till det väsentliga är mycket betydelsefull. Det är nämligen inte nödvändigt att kunna sjunga eller spela musik för att skriva eller recitera poesi. Som Hegel påpekade: ”Behovet [som poeten har] är åtminstone här endast en begåvning i fantasifullt skapande.”6. Med andra ord måste poeten ha något som han eller hon behöver säga, som han eller hon vill ska höras och som han eller hon kan upphöja till den värdighet, till den skönhet, som ord med slagkraft har, som når fram till sin publik.
Och dagens ungdomar har verkligen något att säga – mot exploateringen, förtrycket, fattigdomen på våra gator, miljöförstöringen, de imperialistiska krigen, cynismen och hyckleriet som dryper från den härskande klassen, mainstream-medierna och alla politikers tal. En revolt, dämpad men kraftfull, ligger till grund för denna törst efter poesi som inte bara tar sig uttryck hos dem som skriver och reciterar poesi, utan också hos de många fler som läser poesi eller kommer för att lyssna på poesi över några drinkar.
Olivier Barbarant, som är ordförande för poesikommissionen vid Frankrikes nationella litteraturcentrum har påpekat denna koppling mellan de olika uttrycken för kapitalismens kris och poesins ökande vitalitet: ”Katastrofala tider skapar en törst efter mening och efter poesi. Vår framgång är en kommentar på vår epoks hårdhet”7. Julia Vergely skrev för sin del i Télérama att ”även om världen oåterkalleligen verkar vara på väg mot en katastrof, så blomstrar poesin.”8
Allt detta är helt sant, förutom att världen inte är på väg mot en oåterkallelig katastrof: den är på väg mot en serie revolutionära kriser, vars utgång mänsklighetens framtid är beroende av. Den nuvarande entusiasmen för poesi är bara ett av många förebud om detta. När det gäller den ”törst efter mening” som Olivier Barbarant nämner måste vi påpeka att den av nödvändighet får en tydligt politisk – och ofta antikapitalistisk – karaktär.
Det är sant att poesi inte kan reduceras till en politisk diskurs. En bra dikt och en bra paroll – eller ett bra politiskt program – måste uppfylla helt olika krav. Med detta sagt söker de flesta unga människor som intresserar sig för poesi i dag något mer än bara rent formell virtuositet. De söker poesi som på ett eller annat sätt, även med humor och lättsinne, talar om denna världs katastrof, dess våld, dess absurditet, men också om hoppet om en bättre, rättvisare och mänskligare värld.
Därmed inte sagt att poesi absolut måste ha en politisk karaktär för att vara vacker eller för att uppskattas. God poesi – och god litteratur i allmänhet – måste växa fram ur poetens djup, ur hans eller hennes erfarenhet, ur hans eller hennes passion. De mest intima och unika glädjeämnena och sorgerna är ofta kärnan i de stora poetiska verken. Detta har varit sant i synnerhet sedan romantiken uppstod i början av 1800-talet. Skönheten i exempelvis Verlaines eller Baudelaires dikter är omöjlig att skilja från deras inre plågor.
Charles Baudelaire (1917), Eugène Decisy
Men även när det gäller Verlaine och Baudelaire har vi att göra med verk som i viss mån återspeglar det samhälle som författarna levde i. Dessa två poeter bär spår av samma djupa besvikelse över den borgerliga rationalismens löften, men de är också svikna av romantiken. Den storslagna optimismen hos Victor Hugo, ledaren för den franska romantiken, trampades ner av Napoleon III:s korrupta och diktatoriska regim. På sätt och vis fick det andra kejsardömets dekadens ett deformerat – sublimerat, omriktat – uttryck i Verlaines och Baudelaires mästerverk: Les fleurs du mal (Ondskans blommor, 1857) och Poèmes saturniens (Dikter under Saturnus, 1866).
Poeten kan mycket väl söka i sina egna subjektiva källor, men även dessa är formade av den verkliga världen, som ligger utanför konstnären. Som Trotskij skrev: ”Konstnärligt skapande (…) innebär en förändring, omgestaltning och omformning av verkligheten enligt konstens särskilda lagar. Hur fantastisk konsten än är, så kan den inte ha något annat material till sitt förfogande än det som har givits den av den tredimensionella världen och av klassamhällets trängre värld. Också när konstnären skapar himmel och helvete så omformar han bara sina egna livserfarenheter, nästan så långt som till sina obetalda räkningar från hyresvärdinnan, till fantasmagorier.”9
I dag, när kapitalismen hotar mänskligheten med ett allmänt barbari, kan inte de bästa poeterna – och inte heller deras publik – nöja sig med subtila, sofistikerade verk som är avskurna från den verkliga världens sociala puls, dess lidande och dess kamp. Tiden har kommit för den poesi vars rop och flammor i kraftfull protest besvarar en krisdrabbad, orättvis och brutal världs härjningar. Det förnyade intresset för poesi är inte bara ett symptom på en revolutionär epok; vi kan också förutspå att denna epok, av samma skäl, kommer att producera stora revolutionära poeter.
- J Vergely, ”La poésie est bien vivante, vive la poésie!”, Télérama, 16 juni 2023, vår översättning ↩︎
- G W F Hegel, The Philosophy of Fine Art, G. Bell and Sons, 1920, vol. 4, s. 101, vår översättning ↩︎
- ibid. s. 59 ↩︎
- P Eluard, ”La Lumière éteinte”, La Rose Publique, Gallimard, 1934, s. 37, vår översättning ↩︎
- G W F Hegel, The Philosophy of Fine Art, G. Bell and Sons, 1920, vol.4, s. 59, vår översättning ↩︎
- G W F Hegel, The Philosophy of Fine Art, G. Bell and Sons, 1920, vol. 4, s. 52, vår översättning ↩︎
- Citerat i D Cosnard, ”La poésie, enquête sur un art en pleine mue”, Le Monde, 7 juni 2023, vår översättning ↩︎
- J Vergely, ”La poésie est bien vivante, vive la poésie!”, Télérama, 16 juni 2023, vår översättning ↩︎
- L Trotskij, Literatur och Revolution, Röda rummet, 1983, s. 122 ↩︎