Förra veckan stängde Labour-ledaren Keir Starmer skandalöst av sju parlamentsledamöter för att ha röstat emot hans regerings åtstramningspolitik. Detta drastiska agerande visar de kapitalistiska intressen som Storbritanniens nya premiärminister representerar. Vänstern måste förbereda sig för strid.
[Ursprungligen publicerad på communist.red]
Keir Starmer har satt ned foten i Westminster och skickat ett tydligt budskap till arbetarklassen såväl som till kapitalisterna: hans Labourparti är ingen plats för vänsterorienterade och representerar varken arbetare eller ungdomar.
I en omröstning angående “kungens tal” (som skrivs av regeringen och skisserar den nya regeringens lagstiftningsprogram för den kommande perioden), stöttade sju Labour-ledamöter ett ändringsförslag från SNP (Skotska nationalistpartiet) som krävde avskaffandet av tvåbarns-bidragstaket.
I slutändan besegrades SNP-motionen med 363 röster mot 103, vilket visar Starmers stora majoritet i underhuset.
Det fanns ingen anledning för Starmer att använda piskan för att uppnå partienighet i omröstningen. Ändå stängdes sju avvikare från Labourpartiets hållning av – inklusive vänsterorienterade bakbänkare som John McDonnell, Richard Burgon, Apsana Begum och Zarah Sultana – utan vidare från partiet på grund av sin öppna opposition.
Syftet med denna bestraffning är tydligt: att tala om för Labour-medlemmarna att avvikelser inte kommer att tolereras, och att försäkra den härskande klassen att Sir Kid Starver (som Starmer börjat kallas på grund av sina attacker på arbetarfamiljer) är deras lojala tjänare, villig att gå hur långt som helst för att försvara chefernas och bankirernas intressen.
Som en Dickens-roman
Det kontroversiella taket i fråga infördes av Tories 2017. Denna grymma åtgärd vägrar fattiga familjer rätten till ytterligare barnbidrag om de har mer än två barn. Det uppskattas att det kommer att påverka 1,6 miljoner människor i hela Storbritannien.
Tidigare i år släppte regeringen siffror som antydde att 4,3 miljoner barn i Storbritannien – nästan en tredjedel – lever i relativ fattigdom. 3,6 miljoner barn (en fjärdedel) lever i absolut fattigdom.
Detta är en fördömande anklagelse mot brittisk kapitalism och den brutala åtstramningspolitik som Tories drev under sina 14 år vid makten.
I och med gårdagens händelser har Starmer signalerat att han tänker behålla Tories drakoniska, Dickensianska arv fullt ut.
Välfärd eller krigföring
Enligt Institute for Fiscal Studies, en ekonomisk tankesmedja, skulle det kosta 3,4 miljarder pund per år att avskaffa tvåbarnstaket, vilket skulle lyfta uppskattningsvis 500 000 barn ur relativ fattigdom.
Ändå har Labour-ledarna hävdat att de, i sin strävan att bedriva “ansvarsfull finanspolitik”, inte kan skriva under på någon åtgärd där “kostnaden inte beräknats på ett detaljerat sätt.”
Sådana bekymmer verkar dock inte gälla när det kommer till krigföring, istället för välfärd.
Sedan han fick nycklarna till nummer 10 på Downing Street har Starmer utlovat miljarder till blodspillan. Han har bekräftat sitt orubbliga stöd för Nato och Trident, förbundit sig att höja Storbritanniens “försvarsutgifter” till 2,5 procent av BNP, och lovat ytterligare 3 miljarder pund per år i militärt stöd till Ukraina – nästan exakt samma belopp som behövs för att avskaffa tvåbarnstaket!
Detta visar var Labour-ledarens lojalitet och prioriteringar ligger: inte i stoppa barnfattigdom eller att hantera levnadskostnadskrisen, utan att stötta imperialister, kapitalister och andra dödens köpmän.
Inga överraskningar
Enligt journalister på The Guardian har Starmers avstängning av de sju politikerna “skickat chockvågor genom partiet”, där “flera parlamentsledamöter” sägs ha blivit “förbluffade över pisk-operationen”.
“Detta främjar inte en hälsosam kultur”, menade Nadia Whittome, en av flera Labour-parlamentsledamöter som talade för att avskaffa taket, men som ändå inte röstade för SNP:s ändringsförslag.
Starmers senaste “chockvåg” borde dock inte komma som någon överraskning. Sedan dag ett har han gjort sina avsikter tydliga: att representera miljonärernas intressen, inte miljontals människor, och därmed rensa Labourpartiet från alla spår av socialism eller Corbynism.
Partivänstern, inklusive Jeremy Corbyn själv, har jagats ut ur partiet. Tory-avhoppare har däremot välkomnats med öppna armar. Och varje löfte som är vagt progressivt har brutits, när Starmer följt storföretagens diktat.
Beslutet att utesluta dessa upproriska parlamentsledamöter är den uppenbara slutpunkten för hela denna sorgliga historia – en som vänstern borde ha förväntat sig och förberett sig för.
“För enighet”
Kim Johnson, parlamentsledamot för Liverpool Riverside, kommenterar sitt beslut att inte stödja SNP-motionen trots att hon i ord motsatte sig tvåbarnstaket. Hon menar att hon röstade med regeringen “för enighet”.
Men denna naivitet och mjukhet är just det som varit problemet med Labour-vänstern från första början.
Från det ögonblick Corbyn blev Labour-ledare, var det uppenbart att högern var ute efter honom. De ville inget mindre än att sätta hans huvud på ett spett. De försökte hänsynslöst att återta kontrollen över partiet på uppdrag av det kapitalistiska etablissemanget.
Under tiden kallade dock vänsterledarna till “enighet”, vädjade till Blairitiska förrädare att respektera Labourpartiet som ett brett politiskt parti och erbjöd oändligt med olivkvistar till dem som försökte krossa dem.
Corbyn-ledarskapet hade många chanser att driva ut dessa sabotörer. Men till skillnad från Starmer och högern, som systematiskt eliminerat sina motståndare, gjorde de allt för att tillmötesgå sina kritiker. De försökte inkludera dem i skuggkabinetten, accepterade deras falska anklagelser och retirerade inför varje konfrontation.
Sanningen är att den nuvarande situationen, med en handfull kvarvarande vänsterledamöter i Labour som nu blivit politiska vildar, är kulmen på dessa misstag.
Kompromisser och samarbete
I grunden är dessa problem ett resultat av dessa ”vänsterpolitikers” naiva reformistiska synsätt.
Istället för att se saker politiskt, ur en klasståndpunkt, klär dessa framstående “vänsterpolitiker” in allt i moralistiskt språk – vädjar till kapitalisternas och deras representanters samvete, ber dem att vara “snällare” och “vänligare”, och ge arbetarklassen några extra smulor från den rikes bord.
Som svar på nyheten om sin avstängning, yttrade Coventry South-parlamentsledamoten Zarah Sultana till exempel att hon var offer för ett “macho-manlighetstest” från Starmers sida.
Men premiärministerns nedskärningspolitik har inget att göra med att vara macho, utan allt att göra med den brittiska kapitalismens behov.
Värt att notera är att Labour-parlamentets “Socialistiska kampanjgrupp” till och med var splittrad i denna fråga. Nio av fraktionens medlemmar röstade med regeringen, och sex avstod från att rösta om att avskaffa taket. Detta visar hur ryggradslösa dessa självutnämnda “vänsterpolitiker” är.
Samtidigt har fackföreningsledarna de senaste månaderna ödslat dyrbar tid och energi på att så illusioner i Starmer och hans program. De har satt alla sina förhoppningar på en Labourregering som ska rädda stålindustrijobben i Port Talbot. De har romantiserat Labourpartiets “Nya giv för arbetare” istället för att organisera medlemmar för att kämpa tillbaka mot arbetsgivarnas anstormning.
Istället för att stärka och förbereda rörelsen för de kommande striderna om löner och jobb, har fackföreningsledarna gjort det tydligt att de kommer att acceptera smulor, då de desperat försöker att inte röra om för mycket i grytan.
Vi måste vara ärliga: Längs denna väg av klassamarbete och kompromisser ligger endast demoralisering, desorientering och nederlag.
Förbered för strid
Det som krävs är ett genuint revolutionärt ledarskap – ett som är beväpnat med ett tydligt klassperspektiv. Med en beslutsam, militant inställning, baserat på mobilisering och kamp, med ett djärvt socialistiskt program, som siktar mot att dra upp samhällets problem med roten, det ruttna kapitalistiska systemet.
Det är vad vi – Revolutionary Communist Party – försöker bygga.
Världen över genomlever vi en period av snabba vändningar. Krutdurkar hotar att explodera överallt, och vi ser exempel på det i mordförsöket på Donald Trump, massrörelserna i Kenya och Bangladesh och den ständigt växande krisen i Mellanöstern.
Mot bakgrund av detta är det tydligt att den nya Labourregeringen inte får någon smekmånad. Starmer kommer att vaka över en ständigt djupare kris för den brittiska kapitalismen, och i sin tur den krisande regimen.
Istället för reformer kommer den här regeringen att genomföra attacker, nedskärningar och dra tillbaka reform efter reform. Kort sagt, Starmer och kapitalistklassen bakom honom kommer att föra krig mot arbetarklassen.
Det är vad dessa händelser verkligen innebär. Det är dags att organisera sig, gå med i RKP och förbered för strid.