Våren kom sent i år, och på samma sätt blev förhandlingarna mellan SKR och Sveriges Lärare om nytt kollektivavtal något utdragna. Några stridsåtgärder kom dock inte på tal. Huvudskyddsombudet för Sveriges Lärare Stockholm beskrev hur det fanns en avancerad konfliktorganisation redo för de 230 000 lärarna, att lärare hörde av sig en masse redo att ta kampen och strejka. Men ingen blåste till strid.
Istället skrev man under det nya avtalet Hök26, som saknar alla de viktiga punkter lärare velat kämpa för i decennier – maxtak på barngrupper, centralt reglerad undervisningstid, ett stopp för nedskärningarna i skolan. Däremot har avtalet gott om vaga formuleringar som att arbetsmarknadens parter ska “föra framåtsyftande diskussioner” eller en “avsiktsförklaring” att “attrahera, behålla och utveckla medarbetare med rätt kompetens” genom en “trepartsdialog med regeringen” och så vidare.
Klyftan mellan vad man kunde ha gjort och vad man gjorde är avgrundsdjup. Avtalet innefattar en vädjan till skolorna, men skolorna har en tajt budget att hålla när kommunerna sparar in och friskolejättarna ska ha sitt.
Resursbristen betalar man för med lärares och elevers hälsa. Försämringar har under många år upptäckts, rapporterats om, protesterats mot, det har opinionbildats, bedrivits underskriftskampanjer, bildats upprorsgrupper på Facebook, demonstrerats – allt. Trots alla ansträngningar och all kampvilja ser vi inga förbättringar. Problemen kvarstår och blir värre år efter år.
Först efter påskrivet avtal, efter att ha förbundit sig till år av fredsplikt, kallade Sveriges Lärare Stockholm och uppropet Stockholms skolor larmar till en gemensam manifestation lördagen den 4 maj. Tonen från talarstolen kan enklast sammanfattas av en facklig företrädare som avslutade sitt tal med att blekt “hoppas och tro att det nu ska bli förändring”.
Men lärarkåren vill inte återigen nöja sig med att hoppas och tro. Man hörde återkommande spontana talkörer från demonstranterna: Lärarstrejk, lärarstrejk! Från scenen plockades det först upp av den näst sista talaren, Jonas Siwe, ordförande för Sveriges Lärarstudenter Stockholm. Han benämnde elefanten i rummet och påpekade – vad gör ett fack som vill ryta ifrån? Jo, man strejkar! Föga förvånande väckte detta i grunden enkla konstaterande mest entusiasm från publiken. Sätter man aldrig hårt mot hårt finns det inga hinder för hur dåligt det kan bli. Bara klasskampen sätter de gränserna.
Krisen i skolan är inte frågan om att politikerna inte känner till situationen eller inte förstår att nedskärningarna kommer att få konsekvenser. De är väl införstådda, de bara struntar i det.
I maj förra året hölls en motsvarande demonstration som samlade 2500 personer. Årets var knappt en femtedel av den storleken. I Vi Lärare frågar sig huvudskyddsombudet Hanna Garberg: är det arbetet med avtalsrörelsen som tappat medlemmarna på energin? Har vi tappat kämpaglöden?
Sanningen är att fackets hela verksamhet just nu verkar gå ut på att släcka glöd. Man mobiliserar för strid men lägger sig platt innan den ens börjat. Snarare än en kraftsamling var demonstrationen 4 maj som en årlig missnöjesritual, där vi ses för att konstatera att ”jaa, nu har det visst blivit ännu sämre”. Till vilken nytta? Vi som vill kämpa för en bättre skola, vi vill kämpa! Vi vill använda allt i vår makt. Jonas Siwe satte ord på det:
”Det gör mig faktiskt stum av ilska att prata om hur dåligt det fungerar med marknadsskolan, och en privatiserad välfärd generellt. Framförallt är jag så himla trött på det, jag är så trött på att stå och säga det!”
Vi som arbetar i skola har ett ansvar. Men inte att som vissa från talarstolen ville påstå att “larma”, “hoppas och tro” eller “gå och rösta i kommun- och riksdagsval”. Inte heller är vårt ansvar att ständigt trolla med knäna i ett desperat försök att kompensera för skolsystemets sinande resurser. Vårt ansvar ligger i att förstå att det är vi arbetande lärare, fritidspedagoger, barnskötare, skolmatspersonal och alla andra vuxna i skolan som kan och måste lösa de här problemen – genom att organisera oss och kämpa.
Att strejka betyder att man använder sin ekonomiska och samhälleliga makt för att gå ut i krig. Genom att föra en seriös kamp mot nedskärningar och privatiseringar hade man inte bara kunnat samla 300 lärare för att skrika slagord några timmar på en lördag, utan man hade fått full uppslutning. Sveriges lärarkår hade med full uppslutning ställt sig bakom vilken stridsåtgärd som helst för att stoppa den katastrof som inte bara nalkas utan redan är här.
Vår förbundsledning har tydligt visat att de inte vill ta den kampen, och kommer på så vis också att totalt underminera sitt eget förtroende. Detta öppnar inte bara upp för att vi kommer att behöva ta kampen för att ta tillbaka vårt egna förbund och omvandla det till en kämpande organisation, utan också för utomfackliga alternativ – som vilda strejker. Vi kommer att välkomna och stötta varje initiativ, lovligt såväl som olovligt.