När jag kommer in i Folkets hus sitter uppemot 200 personer i lokalen och man känner en tydlig spänning i luften. Ombudsmännen är chockade över antalet närvarande medlemmar.
Under mötet förklarar ordföranden att Stora Enso vill ha en skyndsam process. Att folk ska sparkas så fort som möjligt, men att de i alla fall är barmhärtiga nog att ”låta oss vara kvar över höststoppet”. Mötesmedlemmarna skrattar irriterat.
Höststoppet är då fabriken stängs ned för att genomgå underhåll. Detta sker varje år och är en väldigt stressig period för oss arbetare. De håller alltså kvar arbetarna under den tyngsta perioden för de vet att det inte kommer fungera efter de sparkat 90 personer.
Hon går vidare till att lönerevisionspotten blir 100 procent, det vill säga lika till alla. Stora Enso har accepterat detta, men lämnat en kommentar om att de ”vill vara tydliga att detta inte är en ny riktning för företaget”. De vill fortfarande ha individuell lön för alla. När hon säger detta går en våg av ilska genom rummet. Jag har ärligt talat aldrig känt något liknande.
En arbetskamrat som sitter bredvid mig säger irriterat:
– Är det inte dags att börja följa befattningsbeskrivningen till punkt och pricka! Då blir det tungt för dem.
Han säger detta i referens till att Stora Enso försöker komma undan med att ge ut fler uppgifter än vad arbetarna blivit anställda för. Kommentaren får gehör från många i rummet och en annan kamrat uttrycker att vi borde börja vägra övertid. Ett ganska svagt krav, men man får en känsla av att arbetarna faktiskt vill ta kamp mot bolaget.
Hade jag haft en bunt med senaste tidningen skulle jag tveklöst kunnat sälja några. Även flygblad hade varit bra. Det kommer fler möten framöver och då måste jag ha material med mig. Vi borde också ha kamrater som delar ut flygblad och säljer tidningen vid utgången.
Nu tar vi strid mot Stora Enso!