För första gången på många år har nu Övergångsprogrammet – denna marxistiska klassiker – återigen tryckts på svenska. För alla verkliga klasskämpar är detta en fullkomlig guldgruva av lärdomar där Trotskij svarar på kanske den viktigaste frågan: hur kan marxismens styrkor vinna arbetarklassen till den socialistiska revolutionen? Vi publicerar nedan det nyskrivna förordet till verket.
Det var för att beväpna världens marxister inför en ny period som Trotskij 1938 skrev Kapitalismens dödskamp och fjärde internationalens uppgifter, som vi idag känner som Övergångsprogrammet. Fjärde internationalen antog programmet på sin grundande kongress samma år.
Under en lång period verkade det nog för många, inte minst i Sverige, som om detta dokument handlade om en sedan länge avklarad historisk period – lika avlägsen som natthimlens stjärnor. Med lite socialdemokratisk styrning, verkade kapitalismen fungera. Kommunismen framstod som en utopi i mångas ögon, en vacker dröm som aldrig skulle kunna bli verklighet.
Nu är det idén om en fungerande kapitalism som framstår som en utopi, och därtill en reaktionär sådan. Istället ökar stödet för socialism, och till och med kommunism, med rasande fart över hela världen.
”Bourgeoisin själv ser ingen utväg”, konstaterar Trotskij i Övergångsprogrammet. De ser vad som är på väg. Men de kan inte göra någonting för att förhindra det. I sina försök att kravla sig ur den ena krisen, förbereder de bara nästa.
I ett ursinnigt tempo underminerar kapitalismen alla de erövringar arbetarklassen gjort under det senaste århundradet. Mänskligheten kastas ned i en allt djupare avgrund av kriser, fattigdom, arbetslöshet och krig. För allt fler blir det allt mer uppenbart att det behövs en grundläggande samhällsomdaning.
Den växande medvetenheten syns i oräkneliga resningar, massrörelser, revolutioner och uppror de senaste åren. Problemet är inte någon brist på kampvilja. Men hur går man från kampen mot den enskilda försämringen, eller den enskilda makthavaren eller regeringen, till kampen mot systemet?
Övergångsprogrammets rader kunde mycket väl ha skrivits igår.
”Den strategiska uppgiften under den närmaste perioden – en förrevolutionär period för agitation, propaganda och organisering – består av att övervinna motsättningen mellan de objektiva revolutionära förutsättningarnas mognad och proletariatets och dess avantgardes omognad (den äldre generationens förvirring och besvikelse, den yngre generationens oerfarenhet). Under den dagliga kampens gång måste vi hjälpa massorna att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innefatta ett system av övergångskrav, som utgår från dagens förhållanden och dagens medvetande bland breda skikt av arbetarklassen och som undantagslöst leder till den avgörande slutsatsen: proletariatets makterövring.”
Det är genom klasskampen som arbetarklassen får den nödvändiga erfarenheten, klassmedvetenheten och organisationsgraden för att kunna utmana det kapitalistiska systemet. Kampen för den socialistiska revolutionen är överhuvudtaget otänkbar utan den dagliga kampen för mindre förbättringar.
De arbetare och unga som dragit de mest långtgående slutsatserna, ska naturligtvis då inte nöja sig med att föreläsa för resten av klassen från sidlinjen. Man måste kämpa sida vid sida, i varje kamp, till och med för de mest försiktiga krav – och knyta kampen till den socialistiska revolutionen.
Kapitalismen befinner sig just nu i en djup kris, där arbetarklassen får axla hela bördan av de plågor som härrör från systemets dödskamp. Även avancerade kapitalistiska länder som Sverige, Storbritannien och USA har vid sidan av växande arbetslöshet en skenande levnadskostnadskris.
I skrivande stund ligger inflationen i Sverige på 12 procent. LO kräver löneökningar på 4,4 procent. Utgångsbudet är alltså en lönesänkning på nästan 7 procent! Varför? Jo, för att ingenting annat är förenligt med den svenska kapitalismens konkurrenskraft på världsmarknaden. Det arbetarna behöver är att lönerna kontinuerligt höjs mer än inflationen, vilket är orsaken till kravet på rörlig löneskala i Övergångsprogrammet.
”Om kraven är ’genomförbara’ eller ’ogenomförbara’ är alltid en fråga om styrkeförhållandet och kan bara avgöras av kampen. Oberoende av kampens omedelbara praktiska framgångar, så är det genom den arbetarna bäst kommer till insikt om nödvändigheten att avskaffa det kapitalistiska slaveriet.”
Frågan är inte vad kapitalisterna kan gå med på, utan vad som är nödvändigt. Detta är övergångskravens essens: att börja i arbetarklassens omedelbara behov och det medvetande som finns idag, och visa hur arbetarklassen själv måste ta makten för att lösa problemen. På det sättet bildas en övergång från kapitalismen till den socialistiska revolutionen.
Kampen för en revolutionär international
Från Kommunistiska manifestet 1848 och framåt, har detta varit marxisternas metod.
Manifestet listar tio krav, som knyts samman med arbetarklassens organisering och förberedelser för att ta makten. Dagens ledare för arbetarrörelsen skulle antagligen helst glömma de bevingade avslutningsorden:
”Kommunisterna föraktar hemlighållandet av åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål bara kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Proletärer i alla länder, förena er!”
Socialismen är internationell, eller så är den ingenting. Marx och Engels spelade en central roll i byggandet av första internationalen, där de tålmodigt argumenterade för den vetenskapliga socialismens idéer. De gjorde stora ansträngningar för att nå ut till arbetarklassen, bland annat genom att vinna över de brittiska fackföreningarna. Detta var bara möjligt genom att just visa hur arbetarklassens vardagsproblem hängde ihop med den socialistiska revolutionen.
Men det var först den socialdemokratiska andra internationalen som gav marxismen en massbas. Med sitt centrum i det mäktiga tyska socialdemokratiska partiet spred den sig från land till land under 1880- och 1890-talet.
Andra internationalens problem var att den växte fram under ett kraftfullt uppsving för kapitalismen. Ekonomin expanderade snabbt, och under trycket från arbetarklassens växande organisering och kampvilja gjorde borgarklassen eftergifter för att mildra klasskampen. Inom fackföreningarna och i otaliga parlamentariska församlingar växte gradvis ett skikt av byråkrater fram, vars levnadsvillkor och synsätt skilde sig allt mer från människorna de skulle representera. Det skapade den sociala grunden för reformism, en småborgerlig reaktion mot den stormiga och påfrestande klasskampen, en längtan efter ett bekvämt liv och önskan om en fredlig och harmonisk övergång till socialism – i en vag och avlägsen framtid.
Inom socialdemokratin uppstod efterhand en allt mer rigid uppdelning mellan det man kommit att kalla minimi- och maximiprogrammet, alltså dagskraven och den socialistiska revolutionens krav. Socialismen förpassades allt mer till vackra första maj-tal. Den öppna revisionisten Bernstein formulerade åsikten på ett träffande sätt: ”Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.”
När första världskriget bröt ut kom all ruttenhet som ansamlats i den andra internationalen upp till ytan. I sektion efter sektion slöt man upp bakom den egna borgarklassen i kriget och röstade för krigskrediter. I Sverige slöt man den så kallade borgfreden. Det så kallade maximiprogrammet, den internationella socialistiska revolutionen, övergavs helt.
Med dessa så kallade ledares hjälp kunde borgarklassen tillfälligt föra in arbetarklassen i sina led under krigets början. Alla strejker och protester stannade av. Men under ytan accelererade kriget den revolutionära processen. I februari 1917 bröt den ryska revolutionen ut. Ett drygt halvår senare skulle dess seger lägga grunden för en ny international på marxismens program.
Kommunistiska internationalens uppgång och fall
Det är värt att påpeka att det först var efter Lenins ankomst i april 1917 som bolsjevikpartiet beväpnades med det program man behövde för att segra. Stalin och Kamenev, som lyckats ta sig till Ryssland tidigare, ledde partiet till att ge kritiskt stöd till den borgerliga provisoriska regeringen. Om det inte korrigerats hade oktoberrevolutionen varit omöjlig.
När Lenin publicerade sina teser om revolutionen, de så kallade aprilteserna, var det därför bara han själv som skrev under. Trotskij hade dragit samma slutsatser, men ännu inte lyckats ta sig tillbaka till Ryssland. I sin andra tes förklarar Lenin att arbetarklassen måste ta makten:
”Det säregna med det nuvarande läget i Ryssland är övergången från revolutionens första stadium, som på grund av proletariatets otillräckliga organisering gav makten till bourgeoisien, till dess andra stadium, som måste ge makten till proletariatet och de fattigaste bondeskikten.”
Med hjälp av partiets arbetarbas vann Lenin den interna striden i partiet inom loppet av veckor och rustade därmed partiet med det nödvändiga programmet.
Den ryska revolutionen blev startskottet för revolutionära resningar i hela Europa. Arbetarklassen rörde sig för att gripa makten, och när det socialdemokratiska ledarskapet motsatte sig det uppstod det snabbt massplittringar till vänster. På grundval av dessa kunde Lenin och Trotskij bilda den kommunistiska tredje internationalen.
Man vann över de mest stridbara och revolutionära skikten i samhället, men de tenderade också att vara unga och oerfarna. Man klarade därför inte att utnyttja krigsslutets uppsving i klasskampen till att gripa och behålla makten utanför Sovjetunionen. Revolutionerna besegrades en efter en.
Kommunistiska internationalens kongresser syftade till att skola de nya sektionerna i hur man skulle vinna massorna till det marxistiska programmet. De fyra första kongresserna är en verklig guldgruva för revolutionär strategi och taktik. På den tredje kongressen 1921 förklarar man:
”Om kraven motsvarar de breda proletärmassornas grundläggande behov, om dessa massor upplever att de inte kan existera utan att dessa krav uppfylls, då kommer kampen för dessa krav att bli utgångspunkten för kampen om makten. I stället för reformisternas och centristernas minimiprogram ställer den Kommunistiska Internationalen kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt, organiserar proletariatet, och bildar etapper i kampen för den proletära diktaturen, ett system där varje krav ger uttryck för massornas djupaste behov, även om dessa massor ännu inte medvetet står för proletariatets diktatur.”
Under Lenins och Trotskijs ledning gick sektionerna i riktning mot marxismen. Men nederlagen och revolutionens isolering i det fattiga Sovjetunionen, med en underutvecklad och krigshärjad ekonomi, ledde gradvis till att massorna utmattades och att en framväxande byråkrati började göra sina intressen gällande.
Den permanenta revolutionen
Under Stalins ledning bedrev byråkratin ett ensidigt inbördeskrig för att eliminera bolsjevismen. Under de beryktade Moskvarättegångarna från 1936–1938 avrättades alla gamla bolsjeviker som suttit i Lenins centralkommitté 1917 och som fortfarande befann sig i landet. Detta fick en förödande effekt för den unga kommunistiska internationalen, som allt mer blev ett organ för den sovjetiska byråkratins utrikespolitik.
Ett särskilt viktigt stycke i Övergångsprogrammet handlar om de ekonomiskt underutvecklade länderna. Den ryska revolutionen hade bekräftat den permanenta revolutionens teori, det perspektiv (den hypotes) som Trotskij först hade lagt fram 1904, om revolutionens utveckling i Ryssland – och i förlängningen de ekonomiskt underutvecklade länderna. Han förklarade att borgerligheten var alltför bunden till adeln, den gamla regimen och imperialismen för att kunna spela en progressiv roll i genomförandet av den borgerliga revolutionens uppgifter. Det föll därför på arbetarklassens lott att leda de förtryckta massorna, däribland fattigbönderna, för krav som parlamentarisk demokrati, jordreform, avskaffande av feodala privilegier och självständighet från imperialismen.
Men arbetarklassen skulle inte stanna vid den borgerliga revolutionens uppgifter. Tvärtom, för att kunna genomföra dem skulle man behöva gå vidare till den socialistiska revolutionens uppgifter – man skulle behöva gripa makten själva. Detta skulle fungera som startskottet för den internationella socialistiska revolutionen, där nyckeln skulle vara att sprida den till de mest utvecklade kapitalistiska länderna. En oavbruten övergång från den borgerliga till den socialistiska revolutionens uppgifter, och från revolutionen i ett land till världsrevolutionen: på detta dubbla sätt blir revolutionen permanent.
Komintern bildades som ett verktyg för världsrevolutionen, men med Stalin i spetsen ersattes den proletära internationalismen med teorin om ”socialismen i ett land”.
I kampen mot Trotskij övergav man idén om att arbetarklassen skulle leda revolutionen i de underutvecklade länderna, till förmån för den ”progressiva borgerligheten” i tvåstadieteorin. Stalinisterna menade att dessa länder inte var redo för en socialistisk revolution utan först behövde gå igenom en borgerlig revolution, följt av en lång period av kapitalistisk utveckling innan arbetarklassen skulle kunna ta makten. Detta var precis vad den gamla högern inom det ryska socialdemokratiska partiet, mensjevikerna, hade argumenterat för i den ryska revolutionen och en av huvudanledningarna till att bolsjevikerna bröt med dem och bildade ett självständigt kommunistiskt parti. Att samma politik nu förespråkades av de stalinistiska kommunistpartierna innebar att man i praktiken återinförde den socialdemokratiska uppdelningen mellan den nuvarande kampen och kampen för socialism, som man sköt på en obestämd framtid.
Med den teorin tvingades det kinesiska kommunistpartiet att stötta det nationalistiska partiet Kuomintang under den kinesiska revolutionen 1926–1928, en revolution som hade kunnat börja bryta Sovjetunionens isolering om de kinesiska kommunisterna lett arbetarna till en socialistisk seger. Istället kunde Kuomintangs ledare Chiang Kai-shek använda sig av kommunisternas stöd för att ta makten. Därefter vände han sig mot kommunisterna och krossade revolutionen och förintade stora delar av partiet.
Med 1930-talets folkfronter infördes samma politik för de avancerade kapitalistiska länderna: allians med ”progressiva” kapitalister mot fascism, istället för klasskamp på ett revolutionärt övergångsprogram. Om och om igen kunde reaktionära och borgerliga ledare använda sig av de kommunistiska partiernas stöd för att ta makten, bara för att sedan inleda en brutal repression mot kommunisterna när de inte längre behövdes. Ett av de mest tragiska exemplen är den iranska revolutionen 1979, där Ayatollah Khomeini utmålades som ”den progressiva borgerlighetens” representant.
Trotskij och fjärde internationalen
Trotskij var vid sidan av Lenin den viktigaste ledaren för oktoberrevolutionen. Under inbördeskriget grundade han och ledde röda armén. I Sovjetunionen ledde han vänsteroppositionens kamp mot den framväxande stalinismen.
Problemet var att byråkratin stärktes i samma hastighet som massornas demoralisering och utmattning. Bara en seger i ett annat land hade kunnat ändra processens riktning. På ett möte för den förenade vänsteroppositionen påpekade Lenins änka Krupskaya: ”Om Vladimir Ilyich hade levt idag, skulle han sitta i ett av Stalins fängelser.” Stalin använde nederlaget i den kinesiska revolutionen 1926–1928 till att utesluta vänsteroppositionen och förvisa Trotskij till Turkiet, i hopp om att tysta honom. Men han misstog sig.
Från sin exil i Turkiet organiserade Trotskij den internationella vänsteroppositionen, som omgrupperade de som varit lojala till Lenins, bolsjevikpartiets och oktoberrevolutionens idéer. Detta blev senare grundvalen för den fjärde internationalen.
En avgörande vändpunkt var den tyska arbetarklassens nederlag 1933. Kommunistiska internationalen hade vägrat att ta initiativ till en enhetsfront med de socialdemokratiska arbetarna mot Hitler, trots att båda organisationerna hade tiotusentals väpnade arbetare i sina led. Resultatet var att Hitler kunde skryta med att komma till makten ”utan att ens krossa en fönsterruta”.
När detta fruktansvärda nederlag inte orsakade det minsta missnöje i Kominterns led, tvingades Trotskij dra slutsatsen att den tredje internationalen var död som en kraft för världssocialismen. Den föregående periodens oerhörda händelser sammanfattas i Övergångsprogrammet första rad: ”Den politiska situationen i världen kännetecknas i sin helhet huvudsakligen av den historiska krisen för proletariatets ledarskap.”
Uppgiften var att bygga en fjärde international.
Men kontrarevolution, repression och nederlag hade gjort de revolutionära internationalisterna få och isolerade. Många kadrer var demoraliserade av stalinismens uppkomst. De tenderade att dra sekteristiska och ultravänsteristiska slutsatser. Trotskij använde hela sin auktoritet för att rikta dem till arbetarklassen och dess massorganisationer. Övergångsprogrammet visade metoden man behövde använda.
Stalins agenter mördade Trotskij 1940, vilket var ett förödande slag för fjärde internationalens unga och oerfarna krafter. Ledarna förstod aldrig Trotskijs metod, och klarade inte att orientera sig i det nya uppsving för kapitalismen som andra världskriget förberedde.
Den genuina marxismens styrkor kastades återigen tillbaka av historien. Det skulle krävas en ny period av kris för kapitalismen, klasskamp och revolutioner, för att återigen ge marxismen möjligheten att finna en massbas.
Ingenting kan stoppa en idé vars tid är kommen
Den nuvarande krisen är den mest allvarliga i systemets historia. Den ideologiska offensiven mot marxismen har nått sina gränser. Över hela världen reser sig människor i enorma rörelser mot systemets förtryck, ojämlikhet och orättvisor. I länder som Sudan, Egypten, Tunisien och Burkina Faso har det senaste årtiondets revolutioner störtat diktatorer som suttit vid makten i årtionden. Men för folket blir situationen likväl bara värre.
Fattigdomen ökar i en hastighet vi inte skådat sedan andra världskriget. I de fattigaste länderna står miljoner inför svält. I rikare länder tvingas arbetare välja mellan mat, elräkning och kläder för vintern. Krig, kris och fattigdom är vad det tjugoförsta århundradets kapitalism har att erbjuda.
Men de reformistiska ledarna för de socialdemokratiska och före detta kommunistiska partierna och fackföreningarna är allt för sammanbundna med det kapitalistiska systemet för att basera sig på detta missnöje och leda en motoffensiv mot kapitalet. De har sedan länge gett upp idén om ett socialistiskt samhälle. I bästa fall försöker de pressa kapitalisterna till att inte genomföra fullt så stora försämringar för arbetarklassen. I värsta fall tar de själva på sig uppgiften att genomföra de massiva försämringar som borgarklassen kräver.
I längden är stora varaktiga förbättringar för arbetarklassen omöjliga under dagens krisande kapitalism. Endast en revolutionär arbetarrörelse som inte räds att ta makten från borgarklassen kan föra en verkligt kompromisslös kamp mot kapitalisterna.
Återpubliceringen av Övergångsprogrammet på svenska kunde knappast ha kommit vid en bättre tidpunkt. Dess ord kunde varit skrivna i går:
”Allt tal om att de historiska förutsättningarna ännu inte har ’mognat’ för socialismen är antingen en produkt av okunnighet eller medvetet bedrägeri. De objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionen har inte bara ’mognat’; de har börjat ruttna en aning. Utan en socialistisk revolution, och det inom den närmaste historiska perioden, hotas hela den mänskliga kulturen av en katastrof. Bollen ligger nu hos proletariatet, det vill säga främst hos dess revolutionära avantgarde. Mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris.”
Trotskijs idéer, alltså marxismens oförfalskade idéer, är mer relevanta än någonsin tidigare. Många letar med ljus och lykta efter en fana och ett revolutionärt program. De kommer att finna det i Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer. Det är denna nya generation av klasskämpar som vi vill tillägna vår utgåva av Trotskijs klassiska verk.
Beställ boken på Bokförlaget Stormklockan.