Världsperspektiv 2014 del 2

av IMT

< Del 1 | Del 3 >

Storbritannien

Landet som tidigare sågs som världens verkstad har tappat sin industriella bas och domineras helt av det parasitära finanskapitalet och dess servicesektor. I Storbritannien finns det fler bankirer som tjänar över en miljon pund per år än i övriga EU tillsammans. Storbritannien påstod att landet var inne i en ”återhämtning”, men den övergripande bilden är en bild av förfall.

Under den senaste perioden har vi sett det största och mest konsekventa fallet i levnadsstandard i Storbritannien sedan 1860-talet – vilket är över 150 år sedan. Det har varnats om en ny explosion bland ungdomen, i stil med upploppen som svepe över hela städer i Storbritannien för ett par år sedan. Man räknar med att över två miljoner barn går hungriga till skolan varje dag i Storbritannien. När det här avslöjades var det en så stor chock för allmänheten att regeringen genast beslutade att införa gratis måltider för alla grundskoleelever.

Sociala attityder har genomgått en enorm förändring i Storbritannien. Den gamla attityden, med respekt och hänsyn mot etablissemanget, har förvandlats till hat. Personer som man tidigare såg på med vördnad – parlamentsledamöterna, pressen, rättsväsendet och polisen – betraktar man nu med misstänksamhet och förakt.

"Allmänheten verkar tycka att något är ruttet i etablissemanget", hävdar John McDermott i Financial Times. 2010 visade en opinionsundersökning av Policy Exchange att 81 procent av britterna höll med om uttalandet att 'Politiker begriper sig överhuvudtaget inte på den verkliga världen överhuvudtaget'. The British Social Attitude Survey rapporterade att bara 18 procent litade på att regeringar skulle sätt landets behov före ett partis, jämfört med 38 procent 1986. Bankerna klarar sig sämre. 1983 tyckte 90 procent att de "sköttes bra" jämfört med 19 procent idag, vilket kanske är den mest dramatiska attitydförändringen i undersökningens 30-åriga historia."

"Britternas förtroende för landets institutioner kommer och går – fråga bara drottningen. Men skandalerna som drabbar parlamentet, media och bankerna en efter en, har känslan av en nästan teatralisk förtroendekollaps för dem som utövar makt i vårt land... Det finns en djupgående ignorans hos makthavarna för djupet av antietablissemang-stämningar, i
Storbritannien och utanför." (Financial Times, 28/9/13)

Labourpartiets ledare Ed Milliband tvingades till slut att ge uttryck, på mildast möjliga sätt, för den ilska som fanns uppdämd i samhället mot storföretagen och bankerna, under det allt större trycket från gräsrötterna i arbetarrörelsen. Trots utspelens begränsade och svaga karaktär, provocerade detta ett vredesutbrott hos den borgerliga pressen. Financial Times anklagade honom för att "handla med populistiska trick". Här kan vi redan se konturerna av de motstridiga tryck som kommer multipliceras tusenfalt när Labour bildar regering mitt under brinnande kris.

Ytterligare ett uttryck för den brittiska kapitalismens nedgång och kris är osäkerheten kring folkomröstningen om den skotska självständigheten. Nationalismens uppgång är en direkt konsekvens av reformismens förräderi under de senaste fyra decennierna. Idag, när Labourpartiet stödjer kapitalismen och bara erbjuder mildare, mindre smärtsamma nedskärningar, så verkar nationalistisk retorik om ett självständigt Skottland med socialdemokratiska reformer erbjuda en gnutta hopp om förändring. Krisen i Storbritannien visar hur nationalism, i avsaknad av ett starkt revolutionärt alternativ, kan visa sitt fula tryne och få stöd från till och med element från arbetarklassen, i länder där den nationella frågan föreföll ha varit avgjord för länge sedan.

För tillfället balanserar utgången av självständighetsfolkomröstningen på en knivsegg, då många missnöjda arbetare och ungdomar försöker lämna ett förbund som associeras med nedskärningar, fattigdom för massorna och Torypartiet. Kapitulationen hos vänstern utanför Labourpartiet har också bidragit till nationalismens uppgång genom att de stött och svansat efter nationalisterna, med argumentet att nyliberalismen är problemet och självständigheten svaret, snarare än kapitalismen och den socialistiska revolutionen.

Frankrike

EU var från början tänkt som ett gemensamt styre där Frankrike skulle dominera politiskt, medan Tyskland skulle vara den ekonomiska motorn. Men nu har dessa planer hos den franska härskande klassen visat sig vara utopiska drömmar. Berlin bestämmer allt; Paris bestämmer inget.

I det senaste valet vann socialistpartiet en övertygande seger på alla nivåer. Men stödet för Hollande har snabbt minskat. Precis som alla andra reformistiska ledare har han accepterat rollen att ta hand om kapitalismens kris. Därför har han nu det minsta stöd någon president haft sedan 1958. De senaste opinionsundersökningarna visar på ett ökat stöd för höger-populisten Marine Le Pen, samtidigt som Hollande släpar efter.

Media kommer att försöka framställa det här som en vändning till höger. Men i verkligheten uttrycker det en allmän frustration och besvikelse gentemot de etablerade partierna och en besvikelse på "vänstern", som lovat mycket men gett väldigt lite. Vi får se om kommunistpartiet med sin reformistiska politik kan vinna stöd från socialistpartiet, eller Vänsterfronten [Front de Gauche, övers. anm], eller kan återerövra sina tidigare valvinster.

Delvis i ett försök att vända uppmärksamheten ifrån sina inhemska problem så har Hollande startat en rad olika ingripanden i Afrika (Mali och CAR). Hindrad av Tyskland i Europa, så försöker han återuppliva Frankrikes gamla roll i Afrika och Mellanöstern. Men i verkligheten så saknar den franska imperialismen de militära musklerna för att kunna spela en självständig roll i världspolitiken. Dessa militära äventyr kommer oundvikligen sluta i tårar, och hälla bensin på elden av missnöje på hemmaplan.

Frankrike är fortfarande ett av de viktigaste länderna för den europeiska klasskampen. De franska arbetarna har visat gång på gång att de aldrig glömt sina revolutionära traditioner. Massorna letar efter en väg ut från krisen. De satte sin tillit till Socialistpartiets ledare, men de senare är intimt sammanbundna med det kapitalistiska systemet och den rådande ordningen. "Vänstern" grusar massornas hopp. Redan i lokalvalen har Kommunistpartiet och Parti de Gauche (vänsterpartiet) brutit sin vänsterfront. Kommunistpartiet har allierat sig med Socialistpartiet som sitter i regeringen, samtidigt som Parti de Gauche är i en allians med de Gröna i vissa kommuner, som också har två ministrar i regeringen.

Genom att bryta upp Vänsterfronten i lokalvalen, så har man redan grusat man förhoppningarna hos de arbetare och ungdomar som letar efter ett vänsteralternativ. Det är talande för kommunistpartiets ledares fullständiga reformistiska blindhet, att de håller sig fast vid socialistpartiet precis när Hollande och hans regering är deskrediterad och impopulär. Istället för att ställa sig i tydlig opposition till regeringen försöker de desperat behålla sina positioner i lokalvalen. Marxister borde kräva av Vänsterfrontens ledare att de omedelbart bryter med Socialistpartiet och de Gröna, och istället stärker Vänsterfronten med en genuin socialistisk vänsterpolitik.

Det vi ser är början på en tydlig polarisering mellan klasserna, som kommer ta sig uttryck i en social explosion vid ett givet stadium. Frustrerade på det politiska planet, kan arbetarna och ungdomen bege sig ut på gatan som de gjort så ofta i det förflutna. En upprepning av maj 1968 förbereds. Fast den här gången så kommer det vara på en ny högre nivå, och stalinisterna har inte längre styrkan eller auktoriteten att förråda rörelsen.

Italien

Italien balanserar vid randen till en nedåtgående spiral av nedskärningar och högre ränta på statsobligationer. Konsekvenserna av det här skulle vara katastrofala, inte bara för Italien utan för hela eurozonen. Dess sammanlagda statsskuld uppgår till 2 biljoner euro. Regeringens lånekostnader hotar att strypa hela den italienska ekonomin på lång sikt.

Arbetslösheten stiger. De senaste tre åren har en miljon människor i åldrarna mellan 25 och 34 förlorat sitt jobb. Av dem som är under 35, arbetar bara fyra av tio. Officiellt har man sammanlagt över tre miljoner arbetslösa, men det finns samtidigt många som helt slutat leta efter ett nytt jobb eftersom de inte tror att kommer kunna hitta något. 2012 klassificerades 9 miljoner som fattiga av vilka 4,4 miljoner levde i extrem fattigdom.

En studie som nyligen genomfördes av Legacoop (den största matvarukedjan) bekräftar i skrift vad som redan länge varit uppenbart. Tre miljoner hushåll, 12,3 procent av befolkningen har inte råd men en proteinrik måltid varannan dag. 9 miljoner italienare har inte råd med en oväntad avgift på mer än 800 EURO, italienare ger i allt större grad upp bilkörande (25 procent av befolkningen); de åker inte längre på semester (4 miljoner färre i år); och de köper inte längre nya kläder (23 procent av befolkningen). Kostnaderna för mat inköp de senaste 6 åren har fallit med 14procent till samma nivå som man låg på 1971 (2,400 EURO per capita).

Financial Times beskriver uppgifterna Italien står inför som "ekonomiskt smärtsamma och politiskt självmord". (2013-10-7) Italiensk kapitalism kan inte tävla med Frankrike och Tyskland och släpar efter. Tidigare hade Italien devalverat sin valuta, men euron blockerar den vägen. Istället måste man ta till "intern devalvering" (det vill säga, stora nedskärningar i levnadsstandarden). Men om man ska lyckas med det, så krävs en stark regering. Det är däremot inte möjligt.

Alla partier i Italien är splittrade. I Demokratiska partiet finns den en splittring mellan det Kommunistiska Partiets gamla apparat och de öppet borgerliga delarna från Kristdemokraterna. Monti's lilla parti är fullt av olika fraktioner och förväntas falla från 10 procent till 4 procent väljarstöd. Till och med Grillos Femstjärnerörelse är splittrad, där en del tydligt lutar åt att samarbeta med Demokratiska partiet.

Fackföreningsledarna har spelat en giftig roll genom att stödja den så kallade nationella enhetsregeringen och acceptera alla de arbetarfientliga nedskärningarna. Detta gäller särskilt "vänster"-ledarna för metallarbetarfacket FIOM, som har väckt arbetarnas förhoppningar bara för att grusa dem när man tillsammans med CGIL-ledaren Camusson skrev under ett gemensamt dokument på CGIL-kongressen. Här kan vi se precis den roll vänsterreformismen spelar i verkligheten. Högerledarna i facket lutar sig mot borgarklassen och vänsterledarna lutar sig mot högerledarna. Ingen av dem har något förtroende för arbetarklassen som man lämnar utan någon ledning precis när den behövs som mest.

Ledarnas förräderi kan leda till tillfällig demoralisering och apati. Men det är inte sista ordet. De italienska arbetarna – precis som de spanska, grekiska och franska – har en lång tradition av spontana upprorsrörelser. Blockerade av sina traditionella massorganisationer kommer de hitta ett sätt att få utlopp för sin ilska på ett explosivt sätt. Det var betydelsen av den heta hösten 1969. De fem dagarna av oavbruten strejk mot privatiseringar, som Genoas transportarbetare genomförde i november 2013, visar på de verkliga stämningarna som håller på att utvecklas inom den italienska arbetarklassen. Sådana händelser ligger i luften i Italien. Detta gäller ännu mer för ungdomen.

Spanien

Fem år efter recessionens början, kommer Spaniens ekonomi sjunka ytterligare 1,4 procent under 2013. Arbetslösheten är rekordhög, på nästan 27 procent av arbetskraften, och ungdomsarbetslösheten är uppe på smärtsamma 57 procent. Över 6 miljoner jobb har gått förlorade sedan 2007, och hundratusentals ungdomar har tvingats emigrera.

Efter många år av nedskärningspaket så förväntas budgetunderskottet år 2013 fortfarande ligga på hela 6,5 procent av BNP, samtidigt som statsskulden kommer börja närma sig 100 procent av BNP. Nedskärningar har kombinerats med kontra-reformer av arbetsmarknaden som har tillåtit Spanien att återfå en viss del av sin konkurrenskraft i förhållande till sina Europeiska grannar. Med andra ord arbetarklassen har tvingats betala priset för kapitalismens kris. Men efter all denna smärta, så är allt man har lyckats med att vagt prata om en mild uppgång nästa år, då tillväxten förväntas bli 0,2 procent 2014 och kanske hela 1 procent är 2015. I den här takten kommer det dröja till år 2021 innan man ens nått samma nivåer som innan krisen, nästan 15 förlorade år!

Sanningen är att de enorma privat-, företags- och nu statsskulder som man samlat på sig under de många åren av uppgång, ännu inte fullt integrerats i systemet. Tills det sker så kan man inte prata om någon riktig uppgång för den spanska kapitalismen. De nuvarande "optimistiska" prognoserna baserar sig helt och hållet på export, vilket bara är möjligt om Europa tar sig ur recessionen – en mycket svag grund för optimism.

Den ekonomiska krisens konsekvenser för massornas medvetande har varit djup och långtgående. Till den ekonomiska krisen måste vi tillägga alla korruptionsskandaler som drabbat alla den borgerliga demokratins institutioner (rättsväsendet, monarkin, parlamentet, det styrande partiet). Det vi ser i Spanien är en regimkris som avslöjar hela den konstruktion som den härskande klassen baserat sin legitimitet på sedan Francoregimens fall. Alla de gamla spökena från det förflutna har kommit tillbaka för att spöka för den svaga och reaktionära spanska borgarklassen. Den nationella frågan i Katalonien har fått bränsle genom krisen och återupplivats. Kampen för rättvisa för Francoregimens offer har kommit tillbaka och avslöjat statens och den härskande klassen reaktionära karaktär, dold under en tunn slöja av demokrati.

Vi har sett våg efter våg av massmobiliseringar sedan 2011. Indignados-rörelsen, rörelsen mot vräkningar, utbildningsstrejkerna, gruvarbetarstriden, statstjänstemännens spontana rörelse, två 24-timmars generalstrejker etc. Självklart kan massorna inte vara i ett tillstånd av oavbruten kamp, så det kommer finnas uppgångar och nedgångar samt perioder av stillestånd. Fast ilskan som har samlats under ytan och ännu inte fått något utlopp är fortfarande kvar och kan skapa en explosion när som helst.

Portugal

Portugal fortsätter att vara fast i recession, med en förutspådd minskning av BNP på mellan 1,6 och 2,4 procent 2013 och (kanske) en mycket svag uppgång 2014. Arbetslösheten ligger på rekordhöga 16 procent och regeringen kommer missa sitt mål för att minska budgetunderskottet i år (5.5 procent är målet, men de verkliga siffrorna kommer vara närmare 6 procent), trots år av massiva nedskärningar som påtvingats av EUs räddningspaket 2010 på 78 miljarder euro.

Budgeten för 2014 innehåller mer nedskärningar i offentlig sektors löner, på mellan 2 och 12 procent per arbetare, och 728 miljoner euro i minskade pensionsutbetalningar. Trots det behövs ytterligare 3,3 miljarder euro i nedskärningar år 2014 plus ett nytt räddningspaket. Det här har lett till att stödet kollapsat för den styrande högerregeringen. I lokalvalen 2013 förlorade de styrande partierna stort. "Den politiska atmosfären håller snabbt på att förfalla", stönar Financial Times.

Den portugisiska regeringen som slaviskt utfört alla nedskärningar man blivit tillsagda att genomföra av EU bönar nu om nåd "snälla ge oss lite mer tid". Men pengarnas män i Washington, Bryssel och Frankfurt tillsammans med trojkan är inte på det humöret. Priset för ett nytt räddningspaket kommer vara krav på järnhårda garantier på att alla nedskärningsåtgärder kommer fortsätta att genomföras. Scenen är öppen för nya stora massprotester.

Passos de Coelho som skröt med att han var en stark man och modellelev när han blev vald i juni 2011, avslöjas nu som den svaga ledaren för en splittrad koalition. Hans regering, som förtjänat hatet från det portugisiska folket, var väldigt när att kollapsa efter generalstrejken den 27 juni 2013. Detta var den senaste i en serie av stora mobiliseringar mot högerkoalitionen.

Portugals arbetarklass håller på att återupptäcka traditionerna från revolutionen 1974-1975. En miljon människor var på gatorna i september 2012 och sedan en och en halv miljon i Mars 2013. Problemet är ledarskapet. Det socialistiska "oppositions"-partiet är fortfarande deskrediterat (det var de som skrev på räddningspaketets villkor precis innan de sparkades ut ur regeringen) och vinner bara stöd i procent på grund av det ökande blankröstandet.

Kommunistpartiet är den största vinnaren på denna oöverträffade missnöjesvåg. Men de två partierna till vänster om socialistpartiet dras med problemet att man saknar ett seriöst alternativ till krisen, där Bloco de Esquerda har den reformistisk-keynesianska idén om ett "socialt Europa" och en "inställning av skuldåterbetalningarna", medan kommunistpartiet förespråkar en halvstalinistisk "patriotisk och demokratisk" ekonomi utanför euron.

Grekland

Efter fem år av hårda åtstramningar är Greklands problem långt ifrån lösta, utan snarare värre än någonsin. Trojkans brutala nedskärningspolitik har lett in landet i en djup nedgång. 1,4 miljoner människor är arbetslösa, inklusive två tredjedelar av alla ungdomar. Fattigdomsnivåer som inte setts sedan krigsåren har blivit norm.

Regeringen i Aten klagar (på goda grunder) över att nedskärningarna som Bryssel kräver driver landet ännu djupare ner i ekonomisk stagnation. Skatteintäkterna minskar, vilket ökar underskottet och tvingar dem låna ännu mer. Men de talar för döva öron. Tyskarna och andra långivare svarar att Sydeuropéerna har levt över sina tillgångar och måste "lära sig disciplin".

Raden av räddningspaket har bara tjänat till att vinna lite tid. Med marknaderna låter sig inte luras. Greklandskrisens slutgiltiga upplösning har bara skjutits upp, men förr eller senare kommer den bli oundviklig.

Samtidigt är Grekland ett möjligheternas land för finansspekulanter. Financial Times publicerade en artikel vid namn "Hedgefonder gör vinster i möjligheternas grekiska land", där vi läser:

"Greklands banksektor har varit ett område av största intresse. Paulson & Co, Baupost, Dromeus, York Capital, Eaglevale och OchZiff hör till de som tagit andelar i Alpha Bank och Piraeus Bank. Alla har gått med enorm vinst. Vanvettig handel med warranter kan leda till att hedgefonder kommer dominera den grekiska aktieboken." (FT, 2013-10-11, vår kursivering)

Denna plundring av Grekland, Trojkans grymma påtryckningar och levnadsstandardens kollaps har provocerat fram en massiv våg av generalstrejker, demonstrationer och massprotester. Två regeringar har redan fallit, och en tredje är på väg att falla. Samaras kämpar för att hålla samman en skör koalition som inte kan bestå länge till. Det är Syriza som kommer dra fördel av detta. Men på högerkanten har Gyllene gryning också vuxit.

Från Gyllene Grynings uppgång har gjort att impressionistiska element dragit slutsatsen att det finns en överhängande fara för fascism. Men det som har hänt med Gyllene Gryning bekräftar våra utsikter för fascism i den nuvarande epoken. Den grekiska borgarklassen är en elak och reaktionär härskarklass, och en del av den skulle förmodligen vara beredd att lämna över makten till Gyllene Gryning – om den kunde. De mest reaktionära delarna av härskarklassen har faktiskt öppet understött och finansierat dem.

Till skillnad från andra högerpolitiska formationer i Europa (Fini i Italien, Marine le Pen i Frankrike) som strävar efter att skilja sig från sitt fascistiska förflutna och presentera en "respektabel" parlamentarisk image, så är Gyllene Gryning en öppet fascistisk organisation vars nära koppling till polis och arméofficerare har avslöjats. Dessa vilddjur har sin egen agenda, som verkar ha inkluderat ett maktövertagande.

Problemet är att den grekiska arbetarklassen är mäktig, militant och obesegrad. Borgarklassen befarar att ett brådmoget agerande kan få fascisterna att framkalla en massrörelse som kommer vara omöjlig att kontrollera. Banditerna från Gyllene Gryning gick för långt när de mördade en välkänd vänstersångare och framkallade massiva protester. Den grekiska borgarklassen tvingades vidta åtgärder mot dem.

Givetvis har borgarklassen inte för avsikt att utplåna fascisterna. De har vidtagit några kosmetiska åtgärder för att lugna massornas vrede. Senare kommer fascisterna omgruppera sig under en annan fana, förmodligen som en del av en av högerkoalition med en mer respektabel (mindre nazistisk) framtoning. Under tiden kommer de mest rabiata lumpenproletära elementen förbli en medhjälpare till statens repressiva apparat (med vilken de är organiskt sammankopplade) och agera som strejkbrytare och banditer som klår upp invandrare och attackerar vänsterfolk.

Det omedelbara perspektivet för Grekland är varken fascism eller bonapartism, utan ett ytterligare skifte till vänster. Samararegeringens oundvikliga kollaps kommer ställa frågan om en Syrizaregering. Men i den mån Tsipras närmar sig makten anpassar han sitt språk i förhoppningen att få fler röster. Tvärtom framkallar detta en stämning av skepticism från det grekiska folket, som har vant sig vid ledare som lovar mycket och levererar lite när de väl väljs.

Massornas verkliga stämningar visades i en opinionsundersökning som avslöjade att grekiska arbetare redan börjar dra revolutionära slutsatser. Den visade att 63 procent av det grekiska folket vill ha en "grundläggande förändring" i samhället – vilket betyder revolution – medan 23 procent direkt säger att de står för revolution. Problemet är inte någon brist på revolutionär mogenhet från massornas sida, utan faktumet att inte ett enda av de existerande partierna eller ledarna är berett att ge ett medvetet uttryck för massornas brinnande önskan att förändra samhället.

Under de senaste fyra eller fem åren har de grekiska arbetarna mer än nog visat sin vilja att förändra samhället. De har genomfört generalstrejk efter generalstrejk. Men krisen är så pass allvarlig att även de stormigaste strejker och demonstrationer inte kan lösa problemet. Uppmaningar till fler endagarsstrejker kommer mötas med ökad skepticism i fabrikerna. Strejkernas och demonstrationernas väg är blockerad och arbetarna kommer för eller senare röra sig i riktning mot valplanet. Förr eller senare kommer de välja en vänsterregering som kommer konfrontera Syriza med ett direkt val: Antingen genomföra en socialistisk politik eller acceptera rollen att ta hand om den korrupta och degenererade grekiska kapitalismen. Detta kommer markera ett nytt steg i den grekiska revolutionen och öppna upp viktiga möjligheter för de grekiska marxisterna.

BRICS-länderna

Efter andra världskriget var världshandelns tillväxt en av de huvudsakliga faktorerna som ledde till den ekonomiska uppgången. Under de senaste årtiondena baserades världshandelns expansion till stor del på ett antal faktorer som nu är förbrukade – transportutveckling, informationsteknologi, kommunikationer, artificiell kreditexpansion, skuldsättning, fullständig inkorporering av länder där kapitalet återupprättades, borttagandet av protektionistiska åtgärder i många länder, etc. FN-organet UNCTAD förutspår nu att världshandeln sannolikt kommer förbli trög under många år, och detta kommer få djupgående effekter på så kallade tillväxtekonomier som varit beroende av export.

De överdrivna förhoppningarna om att Asien skulle kunna fungera som världsekonomins motorkraft har krossats. Kinas tillväxt saktar ned och Indiens faller ännu snabbare. Den europeiska ekonomin har kört fast och Japans utsikter bleknar redan. Den japanska regeringen har försökt återuppliva den stagnerade ekonomin genom att pumpa in pengar. Denna politik är emellertid helt osund. Japans statsskuld uppgår till 250 procent av BNP. BRICS-länderna befinner sig alla i samma position och även IMF:s prognoser för Sydostasien ekonomi har behövt skalas ner kraftigt. IMF talar nu om "en pågående strukturell inbromsning i tillväxtekonomier".

Tillväxten i BRICS-länderna och andra liknande ekonomier har avtagit. Detta är inte svårt att förstå. Om Europa och USA inte konsumerar, kan inte Kina producera. Om Kina inte kan producera kommer inte länder som Brasilien, Argentina och Australien kunna exportera sina varor.

Federal Reserves tillkännagivande, att de skulle påbörja en process av att minska tillgången på pengar genom att begränsa programmet för "kvantitativa lättnader", har lätt till en spekulativ våg med valutadevalvering och en ökning av priset på pengar. Indiens rupee, Indonesiens rupiah, Argentinas peso, Brasiliens real och Sydafrikas rand har alla sett snabba fall. Nigerias finansminister varnade för att "slutet på de amerikanska kvantitativa lättnaderna kommer skaka om framväxande marknader och öka deras lånekostnader." Den Malaysiska premiärministern, Najib Razak, poängterade samma sak och förutspådde att pengarna kommer strömma tillbaka till USA.

Stark ekonomisk tillväxt och en stigande levnadsstandard bedövade klasskampen under en stor del av det föregående decenniet, men i både Brasilien och Turkiet har tillväxten rasat. I själva verket har tillväxten avtagit markant över hela utvecklingsvärlden till nivåer som gör det svårt eller omöjligt att tillåta den nya generationen ungdomars inträde på arbetsmarknaden.

Kina

BRICS-krisen är organiskt relaterad till Kinas nedgång. Kinas framväxt, vilken sågs av några – även några som kallade sig själva "marxister" – som en garanti för världskapitalismens framtid, har bara tjänat till att skärpa alla motsättningar. Under en period försåg den kinesiska ekonomins explosiva tillväxt världskapitalismen med syre. Nu visar sig denna kolossala fördel vara ett kolossalt problem. De massiva investeringarna i den kinesiska industrin skulle oundvikligen uttrycka sig som en massa av billiga råvaror, som måste hitta en marknad utanför Kina. För globala tillverkare har floden av billiga kinesiska exporter under de senaste tio åren förvärrat överproduktionskrisen.

Kombinationen av en kapitalistisk restaurering och det påföljande öppnandet av ekonomin till ett enormt inflöde av multinationellt kapital, tillsammans med ett stort utbud av billig arbetskraft från landsbygden har gett förutsättningar för framväxten av moderna maskiner och teknik som drivits på av statsbidrag, och har möjliggjort för Kina att snabbt utveckla en stark industriell bas, som är integrerad i världsmarknaden och dominerad av imperialismen. Det har förstört jobb och kapacitet över hela världen och stängt ner fabriker i konkurrerande länder. Utländska företag fick lära sig att darra inför flödet av billiga varor från Kina. Inledningsvis var profitkvoten mycket hög, men som Marx förklarar är allt som händer att andra kapitalister skyndar sig in på marknaden så att profiten når jämnare nivåer. Detta är vad vi ser pågå i Kina. Perioden av explosiv tillväxt har nått sin gräns. Nu ser Kina sig stå inför samma problem som drabbar varje kapitalistisk ekonomi.

Kinas billiga varor har kommit att dominera många sektorer. Men, när den största delen av den globala tillverkningen i en viss bransch har flyttat till Kina följer överkapaciteten snabbt efter. Nu är de allt mer oroliga för stigande överproduktion ("överkapacitet") i den kinesiska ekonomin. Detta innebär en betydande risk för det som nu är världens näst största ekonomi.

Under den globala ekonomiska krisen hjälpte Kina till att rädda det kapitalistiska systemet genom att lansera ett kolossalt stimulanspaket som var en tillfällig syrekälla för världsmarknaden. Som en följd ångade Kinas ekonomi på och växte med 8,7 och 10,3 procent under 2009 och 2010. Detta var historiens största experiment i keynesiansk ekonomi. Men nu har motsättningarna blivit uppenbara. Nu har många av de branscher som gagnades av stimulansen – från stål till varvsindustri till metallsmältning – förlamats av en enorm överkapacitet, eller, för att ge den dess rätta namn, överproduktion. Inbromsningen för den kinesiska tillväxten förebådar enorma förluster och behovet av en smärtsam eliminationsprocess.

Financial Times (17/6/2013) kommenterar:

"Från kemikalier och cement till jordbruksmaskiner och platta TV-apparater, är kinesiska industrin full av överkapacitet som driver ned vinster inom och utanför landet och hotar att ytterligare destabilisera Kinas redan skakiga tillväxt".

Kina producerar nästan hälften av världens aluminium och stål och omkring 60 procent av världens cement, men ny produktionskapacitet läggs snabbt till, även när ekonomin saktar ner och exportmarknaderna krymper. Även om Kinas stålproduktion ligger på rekordnivåer, används endast cirka 80 procent av landets produktionskapacitet. Industrichefer och regeringstjänstemän säger att mer överkapacitet måste stängas ned för att sektorn ska kunna komma i balans igen.

Igen:

"Endast cirka två tredjedelar av cementkapaciteten användes förra året, enligt en undersökning från China Enterprise Confederation [en av de största arbetsgivarorganisationen i Kina, övers. anm.]"

"Usha Haley skriver: 'Det finns en enorm överkapacitet och ingen justering efter utbud och efterfrågan, och vi fann att subventioner står för cirka 30 procent av industriproduktionen. De flesta av de företag vi tittat på skulle förmodligen gå i konkurs utan subventioner.'"

"I nästan varje industri har företagens investeringar och tillväxtplaner byggt på tron att regeringen aldrig skulle tillåta tillväxten sjunka under 8 eller 9 procent. Men så är inte längre fallet. Kinas tillväxt sjönk till 7,5 procent och ökade senare till cirka 7,8 procent. Men även detta var den långsammaste takten på 13 år."

"Överkapaciteten inom bilindustrin är otyglad och för Geely, som köpte Volvo 2010, så kom mer än hälften av nettovinsten 2011 direkt från subventioner. Faktum är att subventionsintäkter för Geely det året var mer än 15 gånger större än nettovinstens näst största källa - 'försäljning av skrotmetall'– enligt en analys från Fathom Kina."(Financial Times, 17/6/2013)

Överkapacitetens omfattning och den kinesiska tillväxtens inbromsning antyder att många fler företag kommer stå inför konkurs. Under åren som följde omedelbart på krisen 2008 har de kinesiska myndigheterna, genom BCPC (centralbanken), drivit på banksystemet att ge billig kredit för att bibehålla och öka utgifterna för infrastrukturen och fastighetsmarknaden.

Mycket av skulden byggdes upp av de regionala myndigheterna för att stödja programmen med utveckling av infrastrukturen, där de till och med använt "skuggkreditmarknaden" (det vill säga den som är utanför de centrala myndigheternas kontroll), och bidragit på ett avgörande sätt till att blåsa upp en enorm bostadsbubbla. Detta kommer få djupgående effekter på psykologin för varje klass i Kina.

Utsikter för klasskamp

Alla framgångar för den kinesiska ekonomin baserades i sista hand på de kinesiska arbetarnas arbete. De för låga löner i förhållanden som liknar dem i det viktorianska England. Ingenstans är ojämlikheten så illa omtyckt som i Kina, som sades vara ett "socialistiskt" land. En ny kinesisk borgarklass har vuxit fram, som frossar i en lyx som för den stora majoriteten av befolkningen är obekant.

Kina styrs av en liten elit av superrika oligarker som berikat sig genom att plundra staten och brutalt exploatera de kinesiska arbetarnas arbete. Men den kinesiska kapitalistklassens bas är väldigt begränsad. Av en befolkning på omkring 1,354 miljarder finns det bara 1,2 miljoner miljonärer (i amerikanska dollar). Det vill säga: 0,1 procent befolkningen. Antalet dollarmiljonärer växer snabbt men visar också hur svaga kapitalisterna är i Kina. 1,2 miljoner miljonärer är mindre än det absoluta antalet miljonärer i Storbritannien eller Italien.

Det är sant att det under dem finns ett skikt av under-exploatörer och under-under- exploatörer: fabrikschefer, direktörer, arbetsledare, ingenjörer, byråkrater och tjänstemän inom staten och partiinstitutionerna. Tillsammans med sina familjer är de en del av etablissemanget. Men även efter att ha beaktat detta är den överväldigande majoriteten av befolkningen utesluten från det ekonomiska välståndet och den makt som kommer med det. Den styrande elitens och deras barns (småfurstarna) obscena rikedom är något befolkningen bittert föraktar. Den genomträngande korruptionen som blomstrar på varje nivå är ytterligare en orsak till ilska.

De högt uppmärksammade rättegångarna som ofta leder till dödsdom för tjänstemän som har gått för långt med sin korruption, är ett sätt för den härskande eliten att försöka dämpa vanliga kinesers ilska. På samma gång försöker de förhindra korruptionen, som är ett oundvikligt bihang till en byråkratisk och totalitär regim, från att konsumera en alltför stor mängd av den rikedom som skapas av arbetarklassen.

Den nya generationen av unga arbetare är inte beredd att stå ut med de låga löner och dåliga förhållanden som den äldre generationen med före detta bönder, som nyligen kommit från smutsiga och fattiga byar, var villiga att acceptera. Den växande stämningen av missnöje i det kinesiska samhället uttrycks genom ett ökande antal strejker, demonstrationer och självmord i fabrikerna. I ett totalitärt samhälle, där missnöjet kraftfullt undertrycks och där det finns få lagliga säkerhetsventiler, kan explosioner ske plötsligt och utan varning. Det är ingen slump att den kinesiska staten för första gången någonsin spenderar mer på intern säkerhet än på försvar.

Ryssland

Till skillnad från majoriteten av de europeiska staterna har den ryska staten ännu inte något allvarligt skuldproblem. Tack vare olje- och gasexporter och ekonomisk tillväxt, har den byggt upp stora finansiella reserver. Men detta har nu nått sina gränser. I likhet med de övriga BRIC-länderna är den ryska ekonomin också på tillbakagång, med en uppskattad tillväxttakt på cirka 1 procent.

Detta är bakgrunden till en ökande stämning av missnöje, inte bara bland arbetarklassen men också hos ett brett skikt av småborgerligheten, som återspeglas i anti-Putin oppositionens tillväxt. Som en följd av kreditexpansionen är de flesta arbetare och ungdomar nu belastade med stora skulder. Samma sak gäller för företag och kommuner. Resultatet är fallande investeringar och ekonomisk stagnation. För första gången upplever sektorer av ekonomin såsom fordonsindustrin allvarliga problem med försäljning.

Ekonomin stöttas upp av staten genom keynesianska metoder, med direkta statliga investeringar i infrastruktur, eller i projekt som Vinter-OS i Sotji och Fotbolls-VM 2018. Denna moderna motsvarighet till de Egyptiska faraonernas pyramidbyggande är möjlig endast på grundval av utnyttjandet av lågavlönade arbetare och det höga priset på olja och gas. Emellertid har en lång period av höga oljepriser haft ofrånkomliga resultat i ny teknik för olje- och gasproduktion i USA ("fracking"). Putins "imperial energy"-projekt har blivit en fars. Hans hysteriska reaktion på Greenpeace upptåg i Barents hav var ett tydligt tecken, inte på styrka, utan på panik.

Tillväxten av ekonomin under den senaste perioden tillät Putin att genomföra en slags halvt-faderskapsliknande politik. Det är vad som gav hans regim ett sken av stabilitet. Men detta kan inte fortsätta länge. Majoriteten av nya arbetare möter låga löner och dåliga arbetsförhållanden. Det har varit en kraftig ökning av antalet olagliga eller semilagliga invandrare från Centralasien. Den sociala och politiska stabiliteten visar redan tecken på påfrestningar, och detta avgör Putins politik – och även oppositionens.

Den liberala oppositionens främsta mål är att rycka småborgerliga element ur Putins grepp. Oppositionens huvudfigur är nu Alexey Navalny. I det senaste valet av Moskvas borgmästare i september 2013 fick han 27,24 procent, jämfört med 51 procent för Putins kandidat, Sobyanin. Det kommunistiska partiets kandidat och ledare för partiets "vänstra" flygel, Ivan Melnikov, fick bara 10,69 procent.

Advokaten och småinvesteraren Navalny, uteslöts från det liberala partiet Yabloko för nationalism. Hans program inkluderar en kamp mot korruption, att ha en "billig regering", låga skatter, införandet av en "visumregim" för länderna i före detta Sovjetiska Centralasien och utvisningen av arbetslösa icke-medborgare.

Återinförandet av kapitalismen har lett till en extrem polarisering av rikedom. Den senaste kreditrapporten från Suisse-Wealth visar tydligt hur stor del av världens rikedomar som fortfarande finns koncentrerade i amerikanska händer vad gäller det absoluta antalet dollarmiljonärer, samt mängden ackumulerad rikedom som koncentrerats i deras händer.

Men den belyser också det faktum att Ryssland nu har den högsta nivån av ojämlikhet i välstånd i världen, bortsett från små karibiska nationer med inhemska miljardärer. Över hela världen svarar miljardärer kollektivt för 1-2 procent av hushållens totala förmögenhet; i Ryssland idag äger 110 miljardärer 35 procent av all rikedom.

Den ökade spänningen mellan klasserna lindrades delvis och tillfälligt genom ekonomisk tillväxt. Men nu har den avtagit kraftigt, vilket återspeglar världskapitalismens allmänna kris. IMF skar ned sin BNP-tillväxtprognos för Ryssland 2013 till 1,5 procent, jämfört med 5-8 procent tillväxt före finanskrisen. Situationen i Ryssland pekar mot en social explosion, även på kort sikt.

Lenin sade att den första förutsättningen för revolution är att det härskande skiktet bör vara i kris och inte kunna fortsätta regera på det gamla sättet. Det finns en allmän pessimistisk stämning hos etablissemanget, ibland på gränsen till panik. Putins huvudsakliga idé är att bygga en stark polisstat innan krisen bryter ut.

Lenins andra villkor för revolution är en jäsning bland de mellersta skikten i samhället, som vacklar mellan revolution och kontrarevolution. Massdemonstrationerna mot valfusk, som var övervägande medelklass till sin karaktär, tyder på att denna process redan börjat.

Det tredje villkoret, att arbetarna ska vara beredda att kämpa och göra uppoffringar för att förändra samhället, har ännu inte mognat i Ryssland. Men tillkomsten av den ekonomiska krisen och den växande besvikelsen över Putin innebär att det bara är en tidsfråga innan Ryssland upplever sociala explosioner som liknar de som har ägt rum i Turkiet och Brasilien

Problemet handlar om ledarskap. Det så kallade Kommunistpartiets fullständiga oförmåga att erbjuda ett alternativ för massorna, innebär att protesterna har letts av borgerliga liberaler och småborgerliga demokrater. Men denna rörelse är endast ett symptom på en växande oro, som förr eller senare måste uttryckas genom en social explosion. Med tiden kommer den ryska arbetarklassen genom handling återupptäcka oktoberrevolutionens och bolsjevismens verkliga traditioner.

< Del 1 | Del 3 >

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.