Revolution publicerar en berättelse om hur det är att vara utförsäkrad i Sverige 2017. Regeringen har tagit bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen sedan 1 februari 2016, men det gäller inte retroaktivt. Därför fortsätter denna fruktansvärda situation för tiotusentals.
Jag är en av de 100 000 som sedan 2008 har utförsäkrats av Försäkringskassan och tvingas att söka socialbidrag. Själv fick jag sjuklön och avgångsvederlag från mars 2015 till slutet av året, men sedan kastades jag ut i kylan. Det betyder att jag tvingats söka socialbidrag från och med januari 2016.
Att söka socialbidrag betyder att dina inkomster och utgifter granskas. Tjänar du något extra dras det av från socialbidraget, så extrainkomster lönar sig inte. Mina utgifter måste styrkas med kvitton. Det kan till och med ske hembesök.
Den summa jag tilldelas är 4000–4500 plus hyra, vilket bara räcker till mat och det nödvändigaste i övrigt. Att gå på bio, äta ute eller resa bort är bara att glömma när man som jag lever på existensminimum. Istället känner man sig fattig och sjuk och att man har ont om pengar, vilket gör smärtorna som sjukdomen blir värre. Dessutom känner man sig värdelös när man har förlorat sin yrkesstolthet, sitt jobb, sina pengar och sin hälsa. Det vore bra om de välbetalda stadsråden, eller direktörerna i privata storföretag fick leva på socialbidrag. Då kanske de tog mer hänsyn till oss som har det sämst i samhället.
Detta förhållande är en av de värsta sjukdomarna som det kapitalistiska systemet för med sig. I ett av världens rent potentiellt rikaste länderna slås människor ut på grund av kroniska sjukdomar och skador. Jag har själv tvingats lämna mitt arbete som lärare. Min yrkesstolthet har grusats. Sjukdomen betyder att inte bara hälsan har försämrats utan också ekonomin. Jag har tvingats sälja min bil och får cykla nu trots min sjukdom. Men sådan är kapitalismen. Blir du sjuk kan det leda till att du förlorar ditt jobb och att såväl din hälsa som din ekonomi försämras utan att du själv har någon skuld i det.
Många drabbas värre än undertecknad. Det finns människor som har cancer och andra svåra sjukdomar men som ändå nekas sjukpenning, detsamma gäller många som är sängliggande med svåra kroniska smärtor.
De förhållanden som uppvisas i Ken Loach senaste film ”Jag, Daniel Blake” gäller även i Sverige. Där tvingas en hjärtsjuk sextioårig man att låtsas söka jobb för att få bidrag. Till sist slår han bakut och protesterar.
Det är en skam att regeringen låter detta fortgå. Tidsgränserna, som innebar att sjukpenningen kunde dras in efter ett år och upphävas helt efter tre år har slopats, men detta gäller inte retroaktivt. Jag kräver därför att jag och alla de omkring 100 000 som utförsäkrats återigen ska få sjukpenning. Dessutom måste sjukpenningen höjas från 80 till 90 procent av lönen. Sjukersättningen som ges till kroniskt sjuka är bara strax över 60 procent och borde också höjas till 90 procent. Denna botten i välfärden måste stärkas.
Det finns gott om pengar i de stora företagen och bankerna. Enbart bankerna hade vinster förra året på etthundra miljarder. Dessa resurser borde användas till välfärden. Om kapitalisterna sätter sig emot detta är det bara att förstatliga de stora företagen och bankerna om det krävs för att få fram de pengar som behövs.
Man måste sluta fjäska för kapitalisterna. Det krävs en revolutionär socialistisk politik nu för att garantera en offentlig sektor som täcker alla behov samt arbete, utbildning, billigt boende och social trygghet för alla. Genom masskamp kan detta genomföras om det bara finns en ledning som vet vad den vill.