Trotskij och kampen mot fascismen i Tyskland

av Phil Mitchinson (Översättning: Sara Teurnell)
KPD propaganda mot fascism.

När fascistiska sekter springer runt på våra gator är det nödvändigt att lära sig av historien. En av de viktigaste slutsatserna är att vi inte kommer att se en upprepning av Hitlers eller Mussolinis maktövertagande. Fascismen är helt enkelt för svag i dag för att det ska vara möjligt. Men genom att studera historien om kampen mot fascismens avskum, kan vi lära oss hur den bäst ska bedrivas i dag.

I dag har fascist blivit ett allmänt glåpord som kan kastas efter vilken trångsynt reaktionär som helst. Tidningarna är fulla av berättelser om "fascismens uppgång", vilket vi kan tacka Le Pens stora väljarstöd i Frankrike för. Men alla reaktionärer eller diktaturer är inte fascistiska. Det är nödvändigt att förstå en regims eller rörelses egentliga karaktär för att inte missbedöma arbetarnas uppgifter i förhållande till den.

Den tyska arbetarklassen var bland de starkaste i världen, med hundratusentals arbetare som organiserade sig i kommunistiska och socialistiska miliser. 1930, när Hitler och nazisterna fick 6,5 miljoner röster, fick Tysklands kommunistiska parti (KPD) 4,5 miljoner och Socialdemokraterna 8,5 miljoner – tillsammans fick de alltså mer än dubbelt så många röster som nazisterna. Om de gemensamt hade fört en allvarligt menad kamp, skulle kommunisterna och socialdemokraterna ha kunnat krossat fascisterna. 1933 kunde Hitler i stället skryta med att han kommit till makten "utan att krossa en enda fönsterruta". Hur kunde det hända? Kunde det ha förhindrats? Denna historia är mycket lärorik för oss i dag.

Efter andra världskriget och deras grava missbedömning av Hitler har den härskande klassen inga planer på att använda sig av fascistiska galningar. Därmed inte sagt att den härskande klassen försvarar demokratin. De vänder sig i stället till militärdiktaturer i sina försök att bevara det rådande systemet, och utnyttjar mer än gärna fascistiska gäng som stödtrupper för att utföra våldsamma attacker.

Samtidigt har den sociala basen för fascismen som en massrörelse bestående av småborgare som ruinerats av kapitalismens djupa kris och samhällets mest utslagna i stort sett försvunnit i Europa. Arbetarklassen utgör nu den stora majoriteten i samhället. Bara detta borde garantera skydd mot reaktionen och framgång för socialismen. Men relationen mellan klasserna är inte bara en fråga om numerära förhållanden. Det behövs en korrekt politik, ett program, ett parti och ett ledarskap med förmåga att leda kampen till ett avgörande.

Den stalinistiska byråkratin hade helt tagit över ledarskapet av Kommunistiska internationalen, och hade redan kastat bort en ypperligt revolutionär situation år 1923.

Den revolutionära situationen i Tyskland 1923 föranleddes av den tyska markens kollaps och den franska imperialismens beslagtagande av Rhenlandet. Under Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts ledning hade revolutionen kunnat lyckas, men båda två hade mördats redan 1919 och deras frånfälle försatte KPD i en ledarskapskris. Under Zinovjev lade sig Kommunistiska internationalens ledning i och omorganiserade partiets ledarskap i enlighet med sina egna intressen.

Resultatet av dessa manövrar var att partiet befann sig i fullständig förvirring när den revolutionära vågen utvecklades under 1923. Zinovjev var skeptisk till den revolutionära potentialen i Tyskland och gjorde därmed på nytt samma misstag som han gjorde i oktober 1917 när han och Kamenev motsatte sig upproret. Stalin var inte ens intresserad av den tyska revolutionens problem, som bara distraherade honom från hans manövrar i den sovjetiska apparaten. Han förordade att KPD inte skulle skrida till verket och hans råd till partiets ledare var både ofattbart och förskräckligt: "Låt fascisterna pröva först!"

Kommunistiska internationalens och KPD:s ledarskap klarade inte detta viktiga prov och förlorade en oerhörd möjlighet. Precis som i Ryssland 1917 innan Lenin och Trotskij återvände, blev det i Tyskland 1923: delar av ledarskapet vacklade när Stalin, Radek och Zinovjev höll dem tillbaka. Ledarna viftade undan Trotskijs förslag om att man skulle göra upp en plan och sätta ett datum för upproret, och därmed snubblade de alltför sent in i ett misslyckat försök att ta makten.

Trotskij såg med förskräckelse på dessa händelser. Han skrev Oktoberrevolutionens lärdomar i ett försök att få kommunistpartierna att dra de nödvändiga slutsatserna av det som skett i Tyskland. Men Stalins kotteri kunde inte tillåta en ärlig diskussion som riskerade att skada deras prestige. Trotskijs text blev startskottet för en hetsig offensiv mot den så kallade trotskismen, vars viktigaste uppmaning begravdes under ett berg av förtal och förvrängningar.

I en tidigare artikel har vi beskrivit hur Stalin brände fingrarna rejält när han försökte luta sig mot de kapitalistiska elementen i Kina och blidka fackbyråkratin i Storbritannien. Nu vände han hela Komintern i den rakt motsatta riktningen. När stalinisterna ställdes inför reaktionens dödliga fara underskattade de inte bara hotet, utan började föra en rent förkastlig äventyrspolitik.

Komintern utropade slutet på kapitalismens stabilitet och början på vad de kallade den "tredje perioden". Den första perioden hade utgjorts av de revolutionära omvälvningarna efter 1917; den andra av kapitalismens relativa stabilitet efter 1923. Denna tredje period skulle nu inleda den internationella kapitalismens slutgiltiga kollaps. Samtidigt skulle socialdemokratin, enligt Stalins teorier, helt ha omvandlats till "socialfascism". Inga överenskommelser var nu längre möjliga mellan kommunisterna och "socialfascisterna", som utpekades som det största hotet mot arbetarklassen.KPD:s antifascistiska miliser

I valen 1930 förbättrades KPD:s valresultat något. Detta utropade man omedelbart som en stor seger. Men samtidigt sköt nazisternas röstandel i höjden. Under den växande krisen borde rösterna på Kommunistpartiet, liksom deras medlemsantal och inflytande i fackförbunden, ha vuxit mycket snabbare. Det var dubbelt så många arbetare som stöttade Socialdemokraterna. KPD:s ledare hade inte gjort mycket för att vinna deras förtroende sedan nederlaget 1923.

För att besegra reaktionen och kapitalismen, måste man först vinna över massorna. Massorna förblev tvärtom lojala till socialdemokratin, och de kunde knappast vinnas över när de stämplades ut som likvärdiga med fascisterna. Samma ljushuvuden som med katastrofala följder hade argumenterat mot en självständig klassorganisering i Kina, och för att underställa det kinesiska kommunistpartiet under det borgerligt nationalistiska Kuomintang, motsatte sig nu enhet med andra arbetarorganisationer. Trotskij förde gång på gång fram det brådskande kravet om en enhetsfront för att samla arbetarklassens mäktiga styrkor och visa kommunisternas konsekventa politik och beslutsamma kamp i handling, och avslöja den svekfulla socialdemokratiska ledningens avsaknad av ett program. På dessa krav svarade Kominterns ledare att de bara kunde acceptera en enhetsfront "underifrån". De socialdemokratiska arbetarna borde överge sina organisationer och ansluta sig till kommunisterna. Men de hade inget förtroende för kommunisterna; om de hade haft det skulle de redan ha anslutit sig.

Trots Trotskijs uppmaningar fortsatte stalinisterna med sin äventyrspolitik som kulminerade 1931 i den obscena "röda folkomröstningen": stalinisterna gick så långt som att bilda en inofficiell "enhetsfront" med nazisterna för att störta den socialdemokratiska regeringen i Preussen!

Hitler lyckades komma till makten nästan utan kamp eftersom de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas politik hade paralyserat de tyska arbetarna.

På så sätt blev den mäktiga tyska arbetarklassen överlämnad till nazisterna bakbundna och tystade. Arbetarrörelsens organisationer förstördes. Såväl kommunister som socialdemokrater hamnade i Hitlers koncentrationsläger.

Trots att de uteslutits ur Kommunistiska internationalen såg sig Trotskij och hans anhängare fortfarande som medlemmar, och krävde att få gå med igen. Samtidigt var deras kritik av Kominterns politik dräpande. De krävde en återgång till den realistiska leninistiska politiken med en enhetsfront som ett sätt att vinna över massorna till kommunismen genom kamp och massornas egna erfarenheter. När Hitler vann valet slog Trotskij larm. I pamfletten Vändningen i Kommunistiska internationalen och situationen i Tyskland gav han startsignalen till en kampanj för att kräva att KPD skulle föreslå en enhetsfront med Socialdemokraterna för att stoppa Hitler från att komma till makten.

En enhetsfront är en förening av arbetarnas massorganisationer i handling på grundval av ett kampprogram. Att ställa arbetarnas organisationers till borgerliga liberalers förfogande, och därmed underordna arbetarnas intressen under deras, är inte en enhetsfront utan en folkfront. Trotskij kallade folkfronten för en "strejkbrytande konspiration".

På order av Stalin själv förtalade KPD enhetsfrontspolitiken som kontrarevolutionär och "socialfascistisk". Socialdemokratin var arbetarklassens huvudfiende. I september 1930 utropade KPD:s organ Die Rote Fahne: "I går var Herr Hitlers stora dag, men den så kallade valsegern för nazisterna är början på slutet." I maj 1932 kunde brittiska Daily Worker stolt "fördöma" trotskisterna för deras politik i Tyskland så här: "Det är betecknande att Trotskij kommit till försvar för en enhetsfront mellan de kommunistiska och socialdemokratiska partierna mot fascismen. Det skulle inte vara möjligt att ge en mer splittrande och kontrarevolutionär ledning till klassen i den nuvarande situationen." Samtidigt hade Trotskij skrivit fyra pamfletter och dussintals artiklar och manifest för att pressa Komintern att ändra sin politik. Men allt var förgäves. I januari 1933 tog Hitler makten utan något organiserat motstånd.

Detta svek blev dödsstöten för KPD. Men Komintern ville varken kännas vid katastrofens natur eller sin egen roll i dess utveckling. I stället för att erkänna händelserna som ett massivt nederlag för de tyska arbetarna utropade Komintern alltsammans som en seger med en ofattbar paroll: "Efter Hitler är det vår tur!" Inom kommunistpartiernas led internationellt hördes inte ett knyst till protest eller opposition. Därmed var deras urartning fullständig. Den enda slutsatsen som gick att dra var att Kommunistiska internationalen var politiskt död och att den inte längre kunde vara ett verktyg för den socialistiska revolutionen. I mars 1933 ändrade Trotskij perspektiven om att reformera kommunistpartierna och Sovjetunionen. I stället för att slåss för att reformera KPD uppmanade han nu till byggandet av ett nytt parti för att ersätta det gamla.

En organisation som inte kan lära av historien och sina egna felsteg är dödsdömd. Som en kraft i kampen för internationell socialism var Kommunistiska internationalen död. Den internationella vänsteroppositionen bröt med den. Det hade blivit nödvändigt att bygga en ny international. I dag råder knappast några tvivel om att Hitlers fascism skulle ha besegrats och en arbetarrepublik kunnat blomstra i dess ställe – om bara KPD hade följt enhetsfrontspolitiken. En seger för proletariatet i hjärtan av den europeiska kontinenten skulle ha inneburit slutet för byråkratin i Ryssland och den ruttnande kapitalismen. Vägen skulle ha banats för en ny socialistisk världsordning. Men i stället kastades världen in i ett världskrig och i den fascistiska reaktionens barbariska mardröm.

Efter katastrofen i Tyskland gjorde stalinismen en ny helomvändning: den undvek linjen om arbetarorganisationernas enhetsfront och kastade sig rakt in i den opportunistiska folkfrontslinjen. Detta ledde till nya katastrofer och nederlag.

Det finns mycket att lära av den här perioden och Trotskijs skrifter, främst om vikten av teori och förståelse. Fel idéer kan fördärva den mest gynnsamma situation. Men ingen kraft på jorden kan stå emot den socialistiska revolutionens seger om den beväpnas med rätt idéer, ett parti och ett ledarskap värdigt arbetarklassens kamp.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.